Intervju med lärare Annika

Annika är bekant med internet och olika sorters digitala medier, genom fritiden, genom sin son och genom arbetet. Annika påpekar hur hon använder internet till ”allt möjligt”. Enligt henne finns det få situationer i livet där internet inte kan komma till användning. Hon berättar om ett tillfälle då hennes son vaknade illamående mitt i natten. Då loggade Annika in på nätet och sökte på de symptom sonen uppgav. Hon fick råd och tips om hur hon skulle behandla honom och kände sig genast tryggare. Annikas uppfattning är att internet är ett fenomen som spelar en stor och väsentlig roll i samhället och en ännu större roll i barns och ungas liv.

Annika menar att hon genom sin son och de elever hon mött under årens lopp lärt sig att förstå vilken självklarhet internet är för barn och unga. För dem är internet allt från ett forum där de får nya upplevelser, umgås med jämnåriga och uttrycker känslor till en plats där de söker kunskap och bildar världsuppfattning. Elza Dunkelz (2007) beskriver internet som ett fenomen som ger barn och unga möjlighet till upplevelser och utsikter som skolan tidigare inte kunnat bidra med på grund av olika skäl.

Annika tror att få unga funderar kring internet, kring vilken utmaning deras

internetanvändande är för alla vuxna omkring dem. De behärskar den virtuella rymden och olika digitala redskap på ett sätt många vuxna inte kan förstå.

”Internet är någonting jag har lärt mig. Jag har levt i världen innan internet. Det har varken min son eller någon av mina elever. De har knappat på tangenter sen de var spädbarn.”

I likhet med Annika skiljer även David Buckingham (2008) och Prensky (2001) på de generationer som är uppvuxna med digitala medier samt internet och de som bekantats med

33

fenomenen som vuxna. Enligt dem visar ett flertal undersökningar att barn och unga är den samhällsgrupp som umgås och kommunicerar allra mest på nätet. De yngre generationerna har kunskaper och förmågor som skiljer sig från äldre generationers och hanterar samt värdesätter digitala medier på ett helt annat sätt.

Annika beskriver sin arbetsplats som en plats där man verkligen förstått och tagit till sig att vi lever i ett informationssamhälle och att barn och unga är en stor och viktig del av detta

samhälle. Man är medveten om att 2000 talets unga använder sig av digitala

kommunikationsvägar den största delen av sin tid, i skolan såväl som på fritiden. Annika menar att en skolas framgång hänger tätt ihop med förståelsen för barns och ungas livsvillkor.

Samtliga elever i skolan har tillgång till datorer och samtliga elever i åk 4-9 har varsin egen laptop. Redan i förskoleklassen använder man sig av den digitala tekniken, för att göra eleverna bekanta med det fenomen de kommer utnyttja under hela sin skolgång och för att främja läsinlärningen på olika intressanta sätt, genom bland annat pedagogiska spel.

På Annikas arbetsplats verkar man alltså dela Mark Prenskys (2001) uppfattning om att det traditionella sättet att förmedla kunskap till våra yngre generationer inte nödvändigtvis är det mest gynnsamma och att lärandet kan gagnas av att man integrerar digitala medier i

undervisningen.

Även Annika anser att internet och datorer är något som på många sätt underlättar läraryrket. Hon talar om hur elever uppvisar en helt annan form av iver och självförtroende när de får reda på att de ska använda sig av internet för att lösa en skoluppgift. Lust är en

grundförutsättning för lärande. Annika är därför väldigt positiv till att använda sig av internet i undervisningen men betonar att hon och hennes kollegor fått den tid de behövt för att bekanta sig med olika metoder och förhållningssätt vad det gäller undervisning med hjälp av internet. Att använda sig av internet i undervisningen kräver enligt Annika mycket planering. Internet ställer höga krav på pedagogen. Man behöver särskilda kompetenser. Något som alla de fortbildningar kring internet och digitalteknik tydliggjort. Precis som Rask (2006) menar Annika att barns och ungas internetkonsumtion har kommit att bli en utmaning för

pedagogen. Tidigare, innan interne, var hennes ansvar att se till att hennes elever lär. Nu måste hon däremot även tänka på vad de lär sig och varifrån de fått informationen.

Internet får enligt Annika inte bli ett föremål som endast tjänar elevernas lust och personliga syften utan måste även ha ett övergripande syfte. Man måste kunna använda internet som ett

34

medel som underlättar för eleven att nå skolans och undervisningens mål. Det är det som enligt Annika kräver mycket tid, kunskap och arbete. Hon säger:

Om vi exempelvis ska göra ett SO- arbete och använda oss av internet kräver det en del förarbete från min sida. Jag behöver exempelvis räkna ut hur mycket av tiden vi ska lägga på

att ”surfa”. Hur många olika källor vi ska använda oss av. Ibland behöver jag dubbelkolla fakta. Se vilka sidor som är relevanta och vem/ vilka som ligger bakom dessa sidor.

Det finns dock många tillfällen då elever trots direktiv söker sig till sajter som inte finns i källhänvisningarna. Då uppstår det ofta diskussioner kring källans relevans och trovärdighet. Annika förklarar hur hon jämt och ständigt försöker lära sina elever såväl som sin son hur man kritiskt granskar en text men betonar samtidigt att det inte alltid är så lätt med barn och ungdomar. Källkritik förutsätter förkunskaper, det är enligt henne svårt att bedöma värdet av en text utan kunskaper i ämnet.

Unga är betydligt bättre än vuxna på själva internet men enligt Annika finns det en skillnad i ett behärska nätet och teknik och att kunna behärska innehållet. Det är då vi vuxna måste ta vårt ansvar och kliva in med vägledning. Annika bekräftar härmed Kernells (2002) bild av pedagogen som en vägledare, någon som hjälper eleven att hitta den information som är relevant bland en stor mängd källor. Att ständigt betona vikten av källkritik och analys av vad man möter är enligt Annika en av pedagogens viktigaste och svåraste uppgifter.

35