Intervju med socialsekreteraren Nina

Är anmälan tydlig när Nina tar emot en den, är hennes första steg att ta kontakt med föräldrarna och berätta för dem att en anmälan har kommit in. Om Nina tycker att anmälan är oklar tar hon det första besöket med föräldrarna tillsammans med den pedagog som har anmält. Pedagogen kan då själv förklara varför han eller hon har gjort anmälan. Nina säger vidare att pedagogen inte ska skuldbeläggas för att hon eller han gjorde en anmälan, det är skolans plikt enligt lag att göra en anmälan om de misstänker att ett barn far illa, sen är det socialtjänsten som har utredningsansvaret. Vi gör alla vårt arbete för barnens skull, för att försäkra oss om att barnet inte far illa. Det är inte den som anmäler som måste veta vad det handlar om, det är upp till Ninas att reda ut. Ibland kan Nina komma fram till att det finns en naturlig förklaring kring det hela eller så kommer hon fram till att det finns någonting annat, vilket gör att hon måste ingripa.

När skolan ska göra en anmälan behöver de bara ha en misstanke att barnet far illa, den behöver inte vara särskilt stark. Skolan måste inte ha något bevis, de ska inte ha gjort en egen utredning för att de ska våga ringa till socialtjänsten fast man ska dock inte ringa och anmäla vad som helst. Att anmäla en familj innebär att man utsätter familjen för en utredning och kontakt med socialtjänsten. Det finns ingen som önskar sig att hamna i socialtjänstens register. Det ska finnas fog för att en anmälan görs och då räcker det till exempel inte med att ett barn har kommit till skolan en dag med smutsiga kläder. Som personal i skolan får man använda sitt sunda förnuft, anser Nina.

Bedöms det att anmälan ska gå vidare öppnas en utredning. Då har Nina fyra månader på sig att ta reda på vilka åtgärder som behövs för att hon ska kunna hjälpa familjen på bästa sätt. Om hon inte har hittat någonting som påvisar att barnet behöver hjälp efter fyra månader avslutas fallet. Nina har rätt att ta kontakt med utomstående och i en utredning brukar det ingå att hon pratar med läraren för att följa upp situationen och hämta mer information. Det är viktigt menar Nina att de tar in kringinformation för att de ska kunna förstå hela barnets situation.

Nina får inte delge någon lärare information om vad som händer i utredningen, men hon har rätt att kräva att läraren ska ge dem information om barnet. Den enda gången läraren

kan få mer information är om föräldrarna har gett sitt medgivande till detta. Om det är i barnets intresse att socialtjänsten har utbyte av skolan, anser hon att det är värt ett försök att få föräldrarna att vilja samarbeta med skolan. Ibland behöver inte skolan veta

någonting, anser Nina. Skolan måste ha förståelse för att Nina eller någon annan utredare gör sitt arbete och att de sköter det.

Nina tycker att det är bra om personalen ringer in och ”bollar” sina tankar med någon av socialsekreterarna. Så länge de inte uppger elevens namn kan de rådfråga utan att

anmäla, säger hon. Det är inte alltid det startas en utredning, ibland finns det en logisk förklaring och ibland handlar det om att slussa familjen vidare till exempelvis till BUP, i de fall då det handlar om barnets psykiska mående. Personalen på skolan kan alltid ringa till den utredaren som har hand om utredningen och fråga om utredningen pågår eller om den är avskriven. Även om inte Nina kan berätta vad som har hänt, kan hon berätta om hon fortfarande har familjen under utredningen eller om fallet är avslutat. Det är här det många gånger brister mellan socialtjänsten och skolan, personalen på skolan är för nyfikna anser Nina. Som pedagog träffar man dessa barn varje skoldag och det har säkert tagit mycket kraft för pedagogen att ta beslut att göra en anmälan, då vill pedagogen säkert gärna veta vad som händer. Nina ser gärna att skolan ringer och berättar om det inte sker någon förbättring för barnet för det gör att hon måste hjälpa familjen mer. Nina säger att hon själv har svårt att ringa till skolorna då hon har allt från femton till tjugo fall som hon utreder samtidigt. Är man som pedagog fortfarande orolig kan man komma med en ny anmälan och då måste hon starta upp en ny utredning om fallet har avslutats. Nina säger att de hamnar ofta i en situation där det blir ord mot ord med föräldrarna, där de inte får in några bevis på att någonting är fel i familjen. De kan inte ta på någonting, föräldrarna förnekar, barnet säger ingenting, de kommer helt enkelt ingenstans. Får de in en ny anmälan hjälper det och det blir mer och mer emot

föräldrarna. Att skolorna måste ringa till den stadsdel som barnet är bosatt i för att göra en anmälan tycker Nina inte är konstigt och hon tycker inte att det borde vara ett problem för skolorna.

För Nina är begreppet ”far illa” ett standardbegrepp för barn som inte har det tillräckligt bra på ett eller annat sätt. Detta kan visa sig på många sätt men det är när barnet inte får den omvårdnad det behöver. Att barnet blir påverkat av föräldrarnas konflikter och problem på olika sätt kan också vara en orsak till att barnet inte har det bra i skolan.

Nina betonar att ett barn har rätt till att vara barn och att ha det bra, finns det misstankar om att så inte är fallet räcker det för att göra en anmälan anser Nina.

Vanvård är ibland svårt att upptäcka. Det är viktigt att man observerar och noterar vad som händer under en lite längre tid. Kontrollerar om barnet har ätit frukost, kommer med smutsiga kläder och så vidare. När det kommer till sådana fall bör skolan prata med föräldrarna först. Nina anser att man på skolorna ska försöka lösa sådana saker själva, men känner man att det fortsätter utan resultat då kontaktar man socialtjänsten. Återigen betonar Nina att det handlar om sunt förnuft. Hon tycker dock att det är viktigt att skolan anmäler hela tiden då de misstänker att ett barn far illa, även om det handlar om samma barn. Socialtjänsten försöker lirka sig in i familjen och får de in anmälningar ger detta dem större övertag. Skulle de behöva gå upp i rätten är anmälningarna deras bevis. Nina förklarar också att om det finns en pågående utredning i den kommun som

familjen bor i och familjen flyttar ifrån den kommunen i förhoppning om att få börja om, har socialtjänsten i den kommunen de flyttat från fortsatt ansvar för familjen. Det som görs i ett sådant fall är att socialtjänsten ringer till den kommun familjen har flyttat till och ber denna socialtjänst att vara behjälpliga. Nina säger att socialtjänsten i den första kommunen fortfarande har det lagliga ansvaret för utredningen om inte den andra kommunen är villig att ta över. Är det så att det inte pågår en utredning och Nina skulle få reda på alarmerande information om familjen har hon anmälningsplikt till den kommun som familjen flyttat till. Hon förklarar att om de har pågående

behandlingsinsatser gäller samma som vid utredning, att det är den första kommunen som har hand om fallet.

Nina menar att det är i väldigt extrema fall som de omhändertar ett barn, det är till och med sällsynt. Om de behöver omhänderta ett barn från familjen vet föräldrarna ofta om varför de gör detta. Det kommer inte som någon överraskning menar Nina och säger vidare att det många gånger kan vara en lättnad för familjen att de omhändertar barnet.

Nina önskar att skolan och socialtjänsten fick en bättre förståelse för varandras

verksamheter. Det skulle underlätta mycket i hennes och vad hon tror skolornas arbete. Om tiden fanns skulle man kunna träffas på något sätt och då syftar hon främst på att socialtjänsten och pedagogerna skulle träffas, eftersom hon redan nu träffar både

pedagogerna skulle bli bättre om de fick träffas kontinuerligt. Men hon tycker annars att samarbetet mellan skolorna i den stadsdel som hon arbetar i fungerar bra. Hon tror att om alla skolor skulle ha en handlingsplan skulle pedagogerna veta hur de ska gå tillväga när de ska göra en anmälan. Nina menar att detta ger en viss rutin och då är det inte någonting som pedagogerna behöver reflektera så mycket över och det är alltid bra med rutiner.

På frågan vad Nina skulle göra om ett barn kom fram till henne och berättade mycket allvarligt om en händelse som hänt under helgen där barnet farit illa skulle Nina för det första ta barnet på allvar, sen beror det lite på vad som hänt. Är det av allvarligare grad och hon är orolig för att släppa hem barnet överhuvudtaget, till exempel om barnet berättar om sexuella övergrepp eller misshandel, då skulle hon ringa till

barnkriscentrum. Barnkriscentrum är som spindeln i nätet för allvarliga övergrepp mot barn, de har en snabb väg till åklagaren. Åklagaren äger beslutet hur det ska gå vidare, det handlar om att frånkoppla föräldrarna ansvaret. Åklagaren går in och tillsätter ett särskilt förordnat biträde åt barnet och då frikopplas föräldrarna. Beroende på hur situationen ser ut kan de vara tvungna att placera barnet under utredningstiden. Om Nina inte bedömer att det är så allvarligt och att hon ”bara” är orolig för barnet kontaktar hon föräldrarna och inväntar vilken respons hon får från dem tills hon tar nästa steg. Nina säger att hon kanske hittar en lösning där det är någon släkting som kan fungera som ett skyddselement för barnet. Hon fortsätter och säger att föräldrabalken ligger högre än socialtjänstlagen vilket innebär att en förälder kan säga att de inte har några problem i hemmet och att socialtjänsten inte är välkommen hem till dem. Det är då svårt för Nina att som utredare gå in och göra någonting. Föräldrarna kan även säga att hon inte får prata med deras barn och då måste Nina acceptera det beslutet. Men för Nina är det viktigt att hon tar barnet på allvar oavsett hur utgången blir.