Skola Z: pedagogen Emma och rektorn Kristina

Kristina förklarar att en anmälan görs den stund då skolan formellt skriftligen skickar in anmälan till socialtjänsten i respektive stadsdel. Innan detta sker har hon pratat med bland annat socialtjänsten och barnets föräldrar. Kristina vill inte att föräldrarna ska se anmälan som något straff, hon vill hellre vända på det hela där hon hoppas att

socialtjänsten kan vara ett komplement och ett stöd för familjen. I de flesta fall är det bäst att ha föräldrarna med sig. Kristina berättar att hon har varit med om ett fall där hon och föräldrarna gjorde en anmälan tillsammans. I detta fall hade hon en kommunikation med föräldrarna hela tiden. Det kan finnas situationer då hon inte kontaktar föräldrarna först, som till exempel när ett barn har blivit misshandlat eller skadat, då ringer hon till socialtjänsten direkt. Emma är osäker på hur skolan gör när de ska göra en anmälan, hon tror att det finns ett elevvårdsteam men att det bara tillkallas vid behov. Hon har tidigare erfarenheter från en annan skola där hon kände sig mer säker på vad hon skulle göra då hon misstänkte att ett barn for illa. På den skolan var det inget konstigt med

anmälningar vilket hon tycker det är på sin nuvarande skola. Emma tror det är

skolsköterskan som har huvudansvaret när ett barn far illa, men hon tror även att rektorn är involverad. Emma säger att det är lite ”luddigt” på denna skola när det kommer till dessa saker. Kristina säger att alla på skolan har ett ansvar och ingen är mer eller mindre frikopplad från detta ansvar. Hon menar att det inte går att peka upp och titta på rektorn utan det är varje pedagog, som får misstanke om att ett barn far illa, som måste göra sin

egen bedömning. Kristina säger att det på en del skolor kan finnas rutiner på hur man formellt gör i sådana fall. Kristina förmodar att de flesta skolorna gör på det sättet, att pedagogerna informerar skolledningen eller skolsköterskan och att det då är de som står för anmälan. Trots dessa rutiner ska det inte hindra någon på skolan från att själv göra en anmälan. Kristina tycker att alla på skolan har ett ansvar precis som hon själv, hon har inte något större ansvar än någon annan på skolan när det kommer till att göra en anmälan. På skolan finns ingen handlingsplan som personalen på skolan kan använda sig av när de misstänker att ett barn far illa. Kristina förklarar detta med att på skolan måste man först och främst ta reda på vart barnet bor så att anmälan görs i den stadsdel barnet bor i. Hon säger att de visst skulle kunna ha gjort en handlingsplan, men det har inte riktigt funnits det behovet. Kristina förklarar att när personalen har varit tveksamma och tyckt att någonting inte riktigt stämt med ett barn, har de kommit och pratat med henne. De har då pratat igenom det som läraren varit osäker på och därefter gjort en bedömning hur de ska gå vidare.

För Emma är begreppet ”far illa” stort men om hon tar det i sammanhanget med anmälningsplikten är det barn som lever under omsorgssvikt i hemmet. Alkohol och misshandel kan också vara med i sammanhanget, men det kan även handla om vanvård. Kort sagt menar hon föräldrar som inte tar hand om sina barn. Kristina är av samma uppfattning, hon tycker också att begreppet kan betyda väldigt mycket, det kan vara från det mest akuta där man ser att ett barn har blivit misshandlat och slaget. Det kan vara där barnet berättar att det rent psykiskt utsatts för saker som gör att man känner att föräldrarna inte kan leva upp till det som krävs för att vara en god vårdnadshavare. Kristina menar att det helt enkelt är bristande omsorg. Det kan vara föräldrar som gör så gott de kan eller de tror att de gör det, men att det brister i alla fall. För Kristina kan det även vara att barnet inte får det stöd som behövs hemifrån för att barnet ska klara av sitt skolarbete eller att komma hyfsat hel och ren till skolan.

Emma tycker det är väldigt svårt att bara rakt upp och ned säga de förutsättningar som krävs för att hon ska göra en anmälan. Hon menar att som pedagog kan man aldrig vara hundra procent säker. Det Emma gör tillsammans med hennes kollegor är att de tittar på barnets både psykiska och fysiska beteende. Om ett barn glömmer gymnastikkläderna ofta, om de kommer med blåmärken, saknar underkläder, har olika ticks och så vidare.

där får hon ta över, hon får ta reda på hur allvarligt det är. Kristina vet inte om det riktigt finns något svar på denna fråga, hon menar att det sällan är ett beslut som hon själv fattar här och nu, rakt upp och ned. För det första anser Kristina att man måste ta reda på vad som har hänt. I och med att hon arbetar som rektor är det inte hon som är närmst barnen, det är läraren. Detta gör att det oftast är personalen som kommer och larmar om de misstänker att ett barn far illa och då får hon fundera på vad som har hänt, vilken typ av problem det är och om det är fler personer som har uppfattat detta? Sen måste hon även fundera på hur pass allvarligt det är? Kristina säger att alla skolor har en anmälningsplikt och att skolan inte ska fundera utan bara anmäla, det är inte meningen att skolan ska starta en egen utredning eftersom de inte är någon myndighet på det sättet. Kristina menar ändå att man måste tänka lite längre, vad innebär det för den här familjen att skolan gör en anmälan? Använder personen inte sitt sunda förnuft i

sammanhanget vore det väldigt bakvänt tycker hon. Kristina ser det som hennes mission att få en dialog med föräldrarna, det är ändå de som ska leva med varandra. Kristina fortsätter och säger att hon inte skulle kunna se föräldrarna i ögonen om hon inte kände att hon hade dem med sig. Sen kan man inte alltid komma överens och då gäller det för henne att sätta ner foten.

I skolan finns det barn från olika stadsdelar. Kristina önskar att samarbetet mellan skolan och socialtjänsten skulle vara lite smidigare då man alltid måste göra anmälan till barnets hemstadsdel. Detta gör att Kristina måste ha kontakt med tio olika

socialsekreterare istället för en. Hade det inte varit på detta sätt hade det nog varit mycket enklare att göra en anmälan för då hade det räckt med en kontaktperson inom skolan. Emma skulle önska att det fanns ett samarbete till etthundra procent mellan socialtjänsten och skolan. Hon menar att hon skulle vilja att socialtjänsten hela tiden ska få reda på vad som händer med barnen på skolan och skolan ska få veta vad som händer med barnet/familjen hos socialtjänsten. Att man som pedagog fick ett resultat på sin anmälan.

Kristina och Emma fick frågan vad de skulle göra om ett barn kom fram till dem och berättade mycket allvarligt om en händelse som hänt under helgen där barnet hade farit illa. Emma säger att hon skulle ta kontakt med skolsköterska direkt. Kristina säger att om hon bedömer att det har gått till på det sätt barnet säger, gör hon en anmälan till socialtjänsten.