Är sunt förnuft tillräckligt när pedagoger misstänker att barn far illa?/Is common sense enough when educationalists suspect that a child is at risk?

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Barn-Unga-Samhälle

Examensarbete

15 högskolepoäng

Är sunt förnuft tillräckligt när

pedagoger misstänker att barn far illa?

Is common sense enough when educationalists

suspect that a child is at risk?

Lena Johansson

Christin Karlsson

Lärarexamen 210hp

Barndoms- och ungdomsvetenskap 2008-01-16

Examinator: Marjanna de Jong Handledare: Camilla Löf

Abstract

Syftet med vår uppsats är att ta reda på hur anmälnings- och utredningsprocessen ser ut om man som yrkesverksam pedagog inom skolbarnsomsorgen gjort en anmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Vi lyfter särskilt fram vad personal inom skola och socialtjänst upplever som problematiskt när en anmälan om ett barn som far illa görs och analyserar detta. Vi problematiserar även det sunda förnuftet när det gäller om en anmälan ska göras eller inte och definierar begreppet barn som far illa.

Resultatet visar att pedagogerna ska veta att de har anmälningsplikt, trots detta finns det en osäkerhet och många egna tolkningar görs inom detta område. Det är inte alldeles självklart att det på varje skola finns en handlingsplan och tydlig information om hur pedagogerna ska gå tillväga när ett barn far illa. Det finns en önskan från personalen på de olika skolorna om ett bättre samarbete mellan skola och socialtjänst. Resultatet visar också att de tillfrågade har liknande uppfattning av vad begreppet far illa innebär som den vi har funnit i litteraturen. Frågan är om det beror på bristande kunskaper eller på svårigheten att tolka vad man ser i verkligheten, att pedagoger upplever problem när de ska göra en anmälan om att ett barn far illa?

I detta arbete har vi använt oss av ett sociologiskt synsätt med utgångspunkt av Bourdieus fältteori.

Nyckelord: Anmälningsplikt, barn som far illa, omsorgssvikt, skola, socialtjänsten och sekretess.

Innehållsförteckning

1. Inledning...7 1.1 Bakgrund ...7 1.2 Syfte...9 1.3 Frågeställningar ...9 2. Disposition...10 3. Teoretiska utgångspunkter...10 3.1 Bourdieus fältteori ...10 3.2 Fältet skola...12 3.3 Fältet socialtjänsten ...13

3.3.1 Barn och ungdom hos socialtjänsten ...14

3.3.2 Utredning...15

3.3.3 Vad händer efter det att en utredning är klar? ...15

3.4 Barn som far illa – psykisk och fysisk misshandel...16

4. Anmälningsplikten ...18

5. Sekretessen ...19

6. Anmälnings- och utredningsprocessen...21

7. Metod...22

7. 1 Undersökningsgruppen...22

7.2 Uppläggning och genomförande av intervjuerna. ...23

7.3 Bearbetning av material...24

8. Intervjuer ...25

8.1 Skola X: pedagogen Yvonne och rektorn Robert...25

8.2 Skola Y: pedagogen Stefan och rektorn Marita...28

8.3 Skola Z: pedagogen Emma och rektorn Kristina...30

8.4 Intervju med socialsekreteraren Nina ...33

8.5 Våra kommentarer av intervjuerna ...37

8.5.1 Skola X ...37

8.5.2 Skola Y ...37

8.5.3 Skola Z...38

8.5.4 Socialtjänsten...38

9. Resultat och analys ...39

9:1 Vad betyder begreppet far illa för de vi intervjuade?...39

9.2 Vilket underlag vill skolans personal ha för att göra en anmälan när ett barn far illa? ...41

9.3 Förekommer det några problem på en skola då de behöver göra en anmälan när ett barn far illa?...43

9.4 Sammanfattande diskussion ...47

Litteraturlista ...51

Bilaga 1...53

Bilaga 2...55

1. Inledning

Vi är snart färdigutbildade pedagoger, en av oss som lärare för grundskolans tidigare år och en som fritidspedagog. Under vår studietid har vi uppfattat att många pedagoger på våra praktikplatser har varit osäkra på hur de ska gå tillväga då de misstänkt att ett barn far illa och då det varit aktuellt att anmäla. För oss betyder begreppet barn som far illa de barn som utsätts för psykisk, fysisk misshandel och sexuella övergrepp, mer om detta i kapitel 3.4. Osäkerheten har bland annat berott på att de har velat känna sig helt säkra på att barnet ifråga verkligen far illa, eftersom en hel utredningsprocess sätts igång då en anmälan görs. Detta har lett till en osäkerhet även hos oss och därför vill vi med detta arbete klargöra anmälningsplikten och tillämpningen utav den, både för oss själva men även för våra blivande arbetskamrater.

Med detta arbete tar vi reda på hur tre skolor går tillväga och om det kan uppstå

problem från det att de ska göra en anmälan till att ett beslut tas av socialtjänsten. Vi tar även reda på hur socialtjänsten och skolorna upplever att anmälningsplikten fungerar och hur de ser på sekretessen som råder mellan dem. Vi hoppas att resultatet som vi har fått fram ska leda till att fler pedagoger tar sitt ansvar och anmäler utan att vänta för länge, då det finns misstanke om att ett barn far illa

1.1 Bakgrund

Som förälder eller vårdnadshavare har man det yttersta ansvaret att ens barn får en trygg och harmonisk uppväxt. De flesta föräldrar vet hur omsorgen på bästa sätt ska utformas och hur ens egna barn bäst kan skyddas från skador som kan ge både fysiska och psykiska men. Många föräldrar i dagens Sverige tar sitt ansvar för att deras barn ska få en så trygg uppväxt som möjligt. Samhällets roll är att fungera som ett komplement, samt som ett stöd till föräldrarna så att de kan skapa goda uppväxtvillkor för barnen. Detta stöd lämnas genom en väl fungerande skola och barnomsorg samt en aktiverande och engagerande kultur- och fritidsverksamhet. Med andra ord har samhället inget ansvar som går utöver det ansvar föräldrarna har, för att se till att barn ska ha det bra. Det är först när föräldrarna av olika anledningar inte klarar av att ge sina barn den

uppväxt och trygghet som barnet har rätt till, som samhället måste träda in på ett mer genomgripande sätt. Det är när föräldrarna brister i att se till att barnets grundläggande behov tillgodoses som samhället har en skyldighet att ingripa. Det är pedagogens skyldighet att göra en anmälan när han/hon ser att ett barn far illa. Socialtjänsten är sedan ytterst ansvarig att efter en anmälan har gjorts, ge barnet bästa möjliga förutsättningar för en vidare positiv utveckling. Socialtjänsten ska i samråd med familjen så långt som detta är möjligt ge stöd och hjälp för att föräldrarna ska kunna ge barnet vad det behöver (Frost & Sköld, 1995: 13).

Som pedagog måste man leva med vetskapen att alla barn har väldigt olika

uppväxtvillkor. Det finns brister i barnens hemmiljö och ibland kan man som pedagog inte påverka dessa. Det får man lära sig att stå ut med, acceptera och man får trösta sig med att de flesta föräldrarna vill sina barn det bästa och att de gör så gott de kan. Det finns dock uppväxtförhållanden där barn far illa som inte går att acceptera, där man som pedagog är skyldig att ingripa (Hellström, 1986: 104).

En förutsättning för att en pedagog ska kunna hjälpa ett barn är att han/hon ser och lyssnar på barnet samt förstår barnets situation. När det handlar om mindre barn måste pedagogerna vara ännu kunnigare på att avläsa vad barnet försöker säga med sitt beteende (Larsson-Swärd, 2001: 102). Många gånger blir pedagogerna osäkra och ibland kan de även bli passiva inför den försummelse och den vanvård som ett barn kan vara utsatt för. Det är ofta kontakten med föräldrarna som blir det stora problemet när det handlar om att ett barn far illa. En målsättning som alla pedagoger bör ha, är att i valet mellan barnets behov och föräldrarnas rätt ska barnets behov alltid komma först (Hellström, 1986:104).

I vår svenska lagstiftning står det att barn inte får utsättas för våld. Det vill säga att barn inte får utsättas för någon form av kroppslig bestraffning eller annan kränkande

behandling. När föräldrarna brister har socialtjänsten det yttersta ansvaret för att barn ska kunna få en så bra och trygg uppväxt som möjligt. Den lag som också kan komma ifråga ifall det finns en påtaglig risk att barnets hälsa eller att utveckling skadas, är lagen om vård av unga, LVU (Hindberg, 1997: 90).

Skolans anmälningsskyldighet är lagreglerad i skollagen och odiskutabel, men

erfarenheter visar att det finns stora brister i hur skolan hanterar den i praktiken. För att barn ska få det bästa skydd och stöd som de har rätt till måste varje skola ha beredskap för hur man ska fullfölja sitt ansvar. Frost och Sköld (1995) menar också att det bör finnas formulerat på skolorna hur ansvaret för barn som far illa ska hanteras i praktiken. Detta är lika viktigt som att det finns planer för hur man ska hantera skolbränder, kriser i samband med dödsfall i klassen eller andra stora olyckor som kan hända på en skola (Frost & Sköld, 1995: 78).

1.2 Syfte

Våra syften med detta arbete är:

• Att ta reda på hur anmälnings- och utredningsprocessen ser ut om man som yrkesverksam pedagog inom skolbarnsomsorgen gjort en anmälan vid misstanke om att ett barn far illa.

• Att ta reda på om det kan uppstå några problem hos personalen på de olika inblandade instanserna när en anmälan om ett barn som far illa görs. • Att ta reda på vad det är som räknas med att ett barn kan fara illa.

1.3 Frågeställningar

• Hur ser anmälnings- och utredningsprocessen ut från det att en anmälan görs till att ett beslut tas?

• Vad betyder begreppet far illa för de vi intervjuar?

• Vilket underlag vill skolans personal ha för att göra en anmälan när ett barn far illa?

• Förekommer det några svårigheter på en skola då de behöver göra en anmälan när ett barn far illa?

2. Disposition

Uppsatsens disposition är följande: efter den här inledningen redovisas vår teoretiska utgångspunkt samt de två statliga fälten: skola och socialtjänst. Vi beskriver vad det är som räknas med att ett barn far illa samt de två lagarna, socialtjänstlagen och

sekretesslagen: anmälningsplikten och sekretessen. Vi besvarar även frågan hur en anmälnings- och utredningsprocess ser ut från det att en anmälning görs till att ett beslut tas. Vidare presenterar vi metoden vi valt för vårt arbete. Därefter kommer en

resultatredovisning där vi svarar på våra frågeställningar. Arbetet avslutas med en sammanfattning och diskussion där vi diskuterar slutsatsen. Sist i uppsatsen finns litteraturförteckning samt bilagor.

3. Teoretiska utgångspunkter

Teorier används för att skapa ordning på de erfarenheter vi möter. Om forskningens empiri utgörs av en mängd producerade eller datainsamlade uppgifter behöver vi tillföra en teori för att vi ska kunna utläsa något av innebörden i dem. Teorin hjälper oss att hålla ordning och förklara vår litteraturbearbetning och våra intervjuer på ett bra sätt (Engdahl & Larsson, 2006: 14).

För att vi ska uppnå vårt syfte och frågeställningar har vi valt att använda oss utav Bourdieus fältteori. Med denna fältteori vill vi belysa de två fälten skola och socialtjänst. Vi kommer först att presentera Bourdieus fältteori, vidare följer beskrivning av de två fälten skola och socialtjänst. Vi tar också upp vad det kan innebära när ett barn far illa.

3.1 Bourdieus fältteori

Bourdieus sociologiska teorier handlar om det självklara och alldagliga, det som vi alla människor konfronteras med i våra vardagsliv. Bourdieu tyckte att skolan, vardagslivet, arbetet och fritiden var intressanta sociologiska händelser därför att de pekar på hur samhället är uppbyggt och vad det är som gör att de lever vidare (Carle, 1991). Det

finns tre viktiga begrepp som Bourdieu använder sig av i sina analyser och det är fält, habitus och kapital.

Med fält menar Bourdieu att det är ett specifikt område där personer strider om

begränsade tillgångar (Engdahl & Larsson, 2006). Edling och Rydgren (2007) förklarar fält som ett mer eller mindre avgränsat del av den sociala verkligheten. De här delarna kännetecknas av olika typer av aktiviteter och olika typer av aktörer. Dessa aktörer kan vara både grupper, organisationer och individer av olika slag. Habitus syftar på

människans sätt att stå, gå och tala, även människans sätt att tänka och känna, det vill säga ett tillstånd av kroppen att bete sig och att vara (Engdahl & Larsson, 2006). Med kapital menar Bourdieu bland annat ekonomiskt, socialt, symboliskt och kulturellt kapital (Bourdieu, 1997). De kapital som vi betonar i vårt arbete är det symboliska kapitalet dit den sociala kompetensen räknas, Bourdieu syftar här till hur människan kan läsa av andra människors sätt att vara. Vi betonar också det sociala kapitlet där nätverk och kontakter ingår.

Då vi finner att Bourdieus sociologiska tankesätt är stort, har vi haft som utgångspunkt att belysa skola och socialtjänst då det är dessa två stora fält vi utgått ifrån. För att vi ska kunna göra detta på ett tydligt sätt har vi tagit hjälp av Petersons tolkning av Bourdieus fältteori för att synliggöra skolans och socialtjänstens fält. Peterson (2005) använder Bourdieus begreppsapparat på ett sådant sätt som passar in i vårt arbete. Han vill med denna fältteori diskutera förutsättningarna för fältens korsande i termer av likheter och skillnader (Peterson, 2005). För vår del är det sociala fältet, där skola och socialtjänst ingår, mest intressant. Det sociala fältet existerar när en avgränsad grupp människor och institutioner kämpar för något gemensamt (Bourdieu, 1997). Vi anser att det

gemensamma för skola och socialtjänst är att de kämpar för barnets bästa. Bourdieu menar att man teoretiskt sett kan beskriva ett socialt fält som en spelplan med regler som sätter ramarna hur det sociala samspelet ska se ut. För att delta i detta sociala fält krävs att deltagaren har resurser som är gångbara och erkända på fältet i fråga. Bourdieu menar vidare att det finns bland annat ett fältspecifikt kapital som kallas för

förtroendekapital (Edling & Rydberg, 2007). Med förtroendekapital menas när vi syftar till pedagogernas och socialtjänstens förtroende till barn och föräldrar, socialtjänsten måste även inge ett förtroende till skolan.

Att korsa de olika fälten kan enligt Bourdieus fältteori ge upphov till olika problem eftersom fälten är konstruerade på olika sätt. I vårt fall finns det både skillnader och likheter mellan fälten skolan och socialtjänst (fortsättningsvis avgränsade till de för oss viktiga delfält som är tre skolor i Malmö stad kommun samt en socialsekreterare i Malmö stad kommun vars arbetsuppgift är att utreda då misstanke finns att barn far illa

).

Det gemensamma för de både fälten är att de båda två är statliga fält och har varsin lag att följa. De arbetar också båda för barnets bästa. Det som skiljer är när de olika fälten ser att ett barn far illa, då ska skolan endast anmäla medan det är socialtjänsten som utreder. En annan skillnad är att skolan har en läroplan och utifrån läroplanen planerar pedagogen in verksamheten fritt, vilket innebär att denna kan tolkas på olika sätt. Målet är detsamma för alla pedagoger, men vägen dit är valfri. Socialtjänstens arbetssätt gör att vägen till målet blir att alla arbetar mer eller mindre på samma sätt (Peterson, 2005).

Vi kan dela in skola och socialtjänst i två olika fält därför att enligt Bourdieu utgör varje specifikt fält olika aktiviteter och olika typer av aktörer. Man kan tänka sig att varje fält har sin egen profil, en såkallad identitet, som gör att fältet som helhet kan kännas igen men även skiljas från andra fält, både av aktörerna själva men även av utomstående. Ett fält kännetecknas också av att det finns specifika inträdeskrav vilka fungerar som skydd för fältets gränser och därmed även fältets identitet. En viktig egenskap som ligger som grund för fältets utformning är att fältets deltagare delar samma uppsättning av

föreställningar (Edling & Rydberg, 2007).

3.2 Fältet skola

Bara för några år sedan var skolan central och regelstyrd. Det som bestämdes för skolorna gjordes uppifrån och lärarnas svängrum och frihet för egna tolkningar var högst begränsade. Idag har lärarna fått ökade möjligheter till att känna ett djupare engagemang och intresse, men de har även fått chansen att vara mer kreativa i sitt fält. På detta sätt utnyttjar man personalens erfarenheter och deras kompetens och använder det som en av skolans största tillgångar. Detta har skapat ett större engagemang i

uppgiften då lärarna får vara delaktiga i de beslut som ska fattas (Maltén, 2003). Maltén (2003) menar vidare att det dock fortfarande är det statliga som beslutar om läroplanens

övergripande mål, timplanen, skollagen och kursplanen. Det som är den stora

förändringen i dagens skola är att tolkningsarbetet har överlåtits till kommunerna och de lokala skolenheterna. Man har avsiktligt från regeringens sida gett ett stort utrymme för varje kommun och skolenhet att själva göra en detaljerad måltolkning.

För att bli en bra skola är det viktigt att ha en bra organisation. Enligt boken Lärarens arbete (Löwenborg & Gíslason, 2003) kännetecknas den av att det finns tydlighet och inbyggda stödmöjligheter. Det är också viktigt att ledningen föregår med gott exempel. Har man en bra ledning smittar det av sig på pedagogerna som i sin tur smittar av det på barnen, det blir en spiraleffekt som är positiv. Det är också viktigt att organisationen jobbar aktivt med värdegrunden och uppdraget. I läroplanen Lpo94 står det att rektorn har det övergripande ansvaret för hela skolan. Om det uppstår problem eller någon svårighet för barnet, är det rektorns huvudansvar att kontakta föräldrarna

(Lärarförbundet, 2002).

Zackari & Modigh (2002) skriver att föräldrarna har huvudansvaret för deras barns uppfostran och skolan ska finnas som ett komplement och stöd för föräldrarna. Även läroplanen Lpo94 tar upp detta och i den står det att skolans uppdrag är att samarbeta med föräldrarna och finnas som stöd i barnets fostrande utveckling. Lpo94 menar vidare att skolan tillsammans med föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets skolgång och att ge barnet bästa möjliga utveckling. Det är viktigt att pedagogen kontinuerligt ger information till föräldrarna om barnets skolsituation. Pedagogen ska också hålla sig informerad om hur barnen mår och har det i hemmet (Lärarförbundet, 2002).

3.3 Fältet socialtjänsten

Den 1 januari 1982 trädde socialtjänstlagen (SoL) i kraft. I socialtjänstlagen finns bestämmelser både om de skyldigheter som kommunerna har till de invånare som vistas i kommunen och om individens egna rättigheter till socialt och ekonomiskt stöd. De stöd- och hjälpinsatser som en privatperson kan få enligt socialtjänstlagen kallas bistånd. Socialtjänstens alla insatser grundar sig på frivillighet och självbestämmande. Insatserna ska ta tillvara på privatpersonens möjligheter och även utgå från dennes vilja

I socialtjänstlagen står det att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som bor i kommunen får den hjälp och det stöd de behöver. Detta innebär med andra ord att alla som vistas i Sverige ska kunna vända sig till socialtjänsten i den kommun där de bor för att få hjälp. Socialtjänstlagens bestämmelser utgår från alla människors lika värde och att alla har rätt till ekonomisk och social trygghet samt vård och omsorg (a.a.).

För att ett ärende ska behandlas på ett rättssäkert och ett lagenligt sätt är socialtjänsten skyldig att dokumentera all handläggning av ett ärende. I dokumentationen ska det framgå vilka beslut som fattas och vad som ligger till grund för dessa beslut. Det ska också stå vilka insatser som ska tillsättas. Den dokumentation som skrivs ska utformas med respekt för individens integritet. Som privatperson har du alltid rätt att ta del av hela din personakt (Socialstyrelsen, 2002: 5).

3.3.1 Barn och ungdom hos socialtjänsten

Kommunen har (5 kap. 1 § SoL) ett allmänt ansvar för att barn och ungdom ska kunna växa upp under trygga, men även goda förhållanden. Kommunen har också ansvar att ingripa om de anser att föräldrarna inte kan ge den unge de grundläggande behov om omvårdnad, stöd eller skydd (Socialstyrelsen, 2005: 10). Som förälder kan man få stöd och hjälp i sin föräldraroll från socialtjänsten. Genom en ansökan från föräldrarna görs en utredning för att socialtjänsten ska kunna bedöma om de behöver få hjälp. De kan också bli erbjudna hjälp utan att en utredning görs, till exempel genom stödsamtal och rådgivning (Socialstyrelsen, 2002: 13).

Socialtjänsten har till uppgift att se till att barn och ungdomar som befinner sig i en utsatt situation får det skydd och den vård som den behöver. För att socialtjänsten ska kunna göra sitt bästa i detta arbete är de beroende av att få uppgifter från de personer som kommer i kontakt med barnet och hans eller hennes familj. Därför är en av de grundläggande förutsättningarna för att socialtjänsten ska kunna få denna information att personalen på skolan känner till sin anmälnings- och informationsskyldighet.

Socialnämnden bör därför informera skolans personal om bestämmelserna i 14 kap. 1 § SoL (Socialstyrelsen, 2005: 17).

3.3.2 Utredning

Enligt socialtjänstlagen ska en utredning påbörjas genast efter att en anmälan har kommit in. Socialsekreteraren har därefter fyra månader på sig att utreda ärendet. Socialtjänsten kan dock besluta att förlänga denna tid om de anser att det finns skäl till detta. Ett sådant skäl kan vara att de väntar på ett utlåtande från en psykolog eller en läkare. Socialtjänsten ska meddela berörda parter när en utredning påbörjas. De ska också ge information om hur utredningen kommer att gå till. Socialtjänsten ska så långt som det är möjligt, genomföra utredningen på ett sätt att den berörda familjen inte skadas eller får problem i onödan. Under utredningen får socialtjänsten ta kontakt med personer och myndigheter för att de ska kunna göra en bedömning för vilka insatser som behövs göras för barnet, även om föräldrarna skulle motsätta sig detta. En utredning får inte läggas ner eller avslutas trots att familjen flyttar till en annan

kommun. Det är socialtjänstens skyldighet att slutföra en pågående utredning. Undantag för detta är om den kommunen barnet flyttar till går med på att ta över ansvaret och fullfölja utredningen (Socialstyrelsen, 2002: 15).

3.3.3 Vad händer efter det att en utredning är klar?

När socialstyrelsen är klar med sin utredning kan familjen erbjudas olika former av stödinsatser. Det kan handla om att familjen blir erbjuden en kontaktperson som kommer hem till dem för att underlätta för familjen och för att föräldrarna ska klara av sin föräldraroll. Familjen kan också bli erbjuden en kontaktfamilj som kan avlasta föräldrarna och som kan ta hand om barnet på helgerna. Ibland är det dock så att

föräldrarna inte kan ta hand om sitt barn i hemmet och barnet då kan behövas placeras i ett familjehem eller på en institution. Socialtjänsten ska alltid i första hand när det gäller dessa fall undersöka om barnet kan tas emot av en släkting eller någon annan som står barnet nära. Om ett barn placeras utanför det egna hemmet ligger det hos socialtjänstens ansvar att barnet får god vård. Skulle föräldrarna motsätta sig ett sådant beslut, om att deras barn skulle bli omplacerat, kan socialtjänsten göra en ansökan hos länsrätten om vård utanför det egna hemmet med stöd av lagen om vård av unga (LVU)

3.4 Barn som far illa – psykisk och fysisk misshandel

Det finns inget barn som har bett att få komma till vår värld, lika lite som de har valt sina föräldrar. Av dessa skäl kan det därför kännas orimligt och även obegripligt att barn klandras av sina föräldrar för att de finns till. Vare sig det handlar om barn eller vuxna behöver alla människor känna att de är respekterade, viktiga och omtyckta (Seidel, 1991:26). 1959 slog FN fast att alla barn har rätt att leva under fria och värdiga förhållanden för att de psykiskt och fysiskt, moraliskt och socialt ska kunna utvecklas till lyckliga och friska människor (Seidel, 1991:24).

Vad menas då med begreppet barn som far illa? Enligt Hellström (1986) täcker begreppet alla typer av psykisk och fysisk misshandel. Det vill säga all slags vanvård och övergrepp som ett barn kan utsättas för i familjen.

Den psykiska och den fysiska misshandeln kan delas in i en aktiv och en passiv form. Psykisk misshandel (vare sig den är aktiv eller passiv) handlar inte om enstaka händelser utan det handlar om kontinuerliga händelser som pågår under en längre tid. Det går ofta inte att urskilja enskilda händelser för att beskriva denna misshandel utan det är en fråga om hela förälderns förhållningssätt till barnet. Detta gör att det är svårt för barnet att beskriva misshandeln, men även svårt för socialtjänsten att utreda

misstankar om psykisk misshandel (Hindberg, 1997: 24). Hellström (1986) menar att ett barn som utsätts för misshandelsformen sexuella övergrepp alltid tar skada både

psykiskt och fysiskt.

Nedan följer en kort presentation om olika misshandelsformer som kan vara bra att ha i åtanke då man arbetar med barn.

• Aktiv psykisk misshandel - Den aktiva psykiska misshandeln innehåller alltid någon form av kränkande behandling. Detta kan ske genom att barnet blir verbalt kränkt, men också genom förödmjukelse att barnet kritiseras, hotas, blir utsett till syndabock eller får höra att det är värdelöst. Den aktiva psykiska misshandeln kan även bestå av att barnet kan bestraffas genom att t.ex.

kamrater eller så kan föräldrarna behandla barnet som luft då de varken talar eller lyssnar på barnet (Hindberg, 1997:23).

• Passiv psykisk misshandel - Den passiva psykiska misshandeln har ingen direkt avsikt att kränka eller såra utan den handlar mer om föräldern eller föräldrarnas egen oförmåga att kunna tillfredställa barnets behov (Hindberg, 1997: 23). Ständiga bråk mellan föräldrarna, okontrollerade handlingar,

upprivna scener och en fientlig eller hatisk atmosfär i hemmet skapar ångest och osäkerhet hos barnet och som ofelbart leder till att barnets psykiska hälsa tar en stor skada (Seidel, 1991: 31).

• Aktiv fysisk misshandel - Med aktiv fysisk misshandel menas att barnet utsätts för någon form av fysisk skada, detta kan bland annat visa sig i att barnet har blåmärken, skärsår eller benbrott (Fahrman, 1993: 59). Dessa skador kan uppkomma då ett barn blir slaget, nypt, sparkat, kastat, knuffat, luggat, biten eller riven. Barnet kan också ha blivit utsatt för stampar, trampar eller någon kan ha tvingat in saker i barnets mun. Det är också fysisk misshandel när barnet blir bränt, skållat, förgiftat eller kvävt. Varje form av kroppslig bestraffning är fysisk misshandel (Ekelund & Dahlöf, 2005: 70).

• Passiv fysisk misshandel - Ett kännetecken för passiv fysisk misshandel är att föräldrarna inte avsiktligen vill utsätta sitt barn för smärta eller skada (Seidel, 1991: 17). Det kan handla om att föräldrarna inte ger sitt barn tillräckligt med mat eller dryck, att barnet lämnas utan tillsyn och att det kan råka ut för en olyckshändelse eller att barnets kläder inte är anpassade för årstiden etc. Det kan också vara passiv fysisk misshandel då barnet inte får den vård som behövs för en skada eller sjukdom (Hindberg, 1997: 23).

• Sexuella övergrepp - Det som avses med sexuella övergrepp är när barnet utsätts för integritetskränkande, sexuell stimulans som barnet inte är moget för att förstå, värja sig mot eller hantera. Det är också när barnet används för att tillfredställa den vuxnes sexuella behov, när den vuxne utnyttjar barnets

mognad. Oftast utan att ha insikt om de allvarliga skador barnet utsätts för (Hellström, 1986: 111).

4. Anmälningsplikten

Det räcker med en misstanke om att ett barn far illa för att skyldigheten att anmäla träder in. Som pedagog är det viktigt att tänka att det är socialtjänsten som ska göra bedömningen om anmälan är befogad eller inte. Det är inte skolans uppgift att vänta med att göra en anmälan tills de har tillräckliga ”bevis”. Desto tidigare socialtjänsten kan få kontakt med familjen för att ge dem stöd och hjälp desto bättre blir det. Som skola utsätter de barnet för en oerhörd risk om de väntar tills en säkerhet finns om att ett barn far illa. Som pedagog är det viktigt att komma ihåg att man vid minsta misstanke alltid kan ringa till en socialsekreterare och utan att nämna barnets namn, diskutera den situation som hon eller han är osäker på (Frost & Sköld, 1995: 15, 29,30).

Alla myndigheter, tjänstemän och alla andra som arbetar inom myndigheter som kommer i kontakt med barn har sedan 1 januari, 1998 en skyldighet att anmäla om ett barn far illa (SoL, i 14 kap. 1 §). Denna lag gäller även inom enskild verksamhet vilket exempelvis är fristående skolor, förskolor och skolbarnomsorg och föräldrakooperativ. Det är inte själva myndigheten som har anmälningsplikt utan de som arbetar inom den. Inom förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen omfattas all personal av denna lag, även vaktmästare och annan servicepersonal. För att det inte ska bli några tveksamheter om för vilka denna lag gäller har en hänvisning till SoL även skrivits in i skollagen SkolL, 1 kap. 2 a § andra stycket (Socialstyrelsen, 2005).

På många skolor är det ledningen som tar hand om själva anmälan, men det är alltid den person som iakttagit själva händelsen eller som fått höra något som har huvudansvaret att en anmälan sker. Det innebär att även om en pedagog lämnat över ärendet till rektorn eller till någon annan i ledningen, är det alltid pedagogens personliga ansvar att en anmälan sker. Många skolor har som vana att alltid informera föräldrarna innan eller precis efter anmälan skett. Skolan har ingen skyldighet att göra detta, men för att ha en bra föräldrarelation är det bra att ha denna vana. Socialtjänsten tar alltid kontakt med föräldrarna efter de fått in en anmälan, förutom i väldigt extrema fall då det skulle göra

barnet mer illa än gott. Det är dock alltid mer lämpligt att det första telefonsamtalet som föräldrarna får är från skolan än från socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2005).

All personal som arbetar inom skolverksamheten vet att det finns flera faktorer som gör att man kan bli osäker, men också tvekan hur man ska hantera det ansvar som finns när det finns misstanke om att ett barn far illa. Det är därför bra om det på skolan finns riktlinjer för hur personalen ska kunna agera för att skydda dessa barn på bästa sätt. Riktlinjerna tillsammans med anmälningsskyldigheten kan skapa en trygghet för all personal inom skolan (Frost & Sköld, 1995: 49).

En anmälan kan vara både muntlig och skriftlig, men socialtjänsten ser gärna att det kommer in en skriftlig anmälan då det underlättar senare i utredningen. Gäller det en akut situation kan det vara nödvändigt att anmäla via telefon. Om en utredning pågår är man som anmälningsskyldig person skyldig att lämna all information till socialtjänsten som kan ha betydelse för utredningen.

En person som arbetar inom en myndighet och låter bli att anmäla när ett barn far illa kan dömas till tjänstefel enligt 20 kap. 1 § i BrB brottsbalken, vilket kan leda till böter eller fängelse. Som anställd inom kommunal skola innefattas man av kollektivavtalet, vilket säger att om en anställd gjort sig skyldig till något fel eller försummelse kan en disciplinpåföljd i form av skriftlig varning eller löneavdrag komma. Det kan också bli disciplinpåföljd enligt 14 § i lagen om offentlig anställning, LOA, (Socialstyrelsen, 2005).

5. Sekretessen

Sekretess innebär att en uppgift inte får lämnas ut till obehöriga, varken muntligt eller skriftligt (1 kap. 1 § SekrL). Den som bryter mot sin sekretess kan göra sig skyldig till ett brott mot tystnadsplikten (20 kap. 3 § BrB och 1 kap. 13 § SekrL). De viktigaste bestämmelserna om den sekretess som finns i skolverksamheten återfinns i SekrL 7 kap. 9 § och kallas för skolsekretessparagrafen (Olsson, 2006). Tanken med att det finns en sekretess inom skolan är att en elev eller förälder ska kunna samtala med en anställd om

känsliga ärenden och känna att den information som lämnas ut hanteras med stor respekt (www.lhs.se).

Sekretesslagen har tre olika grader av sekretess. Det som bestämmer vilken grad sekretessen har, är om en uppgift som är hemlig kan antas orsaka skada eller men. Beroende på vilken befattning var och en av oss har omfattas vi av olika grader av sekretess.

1. Absolut sekretess (inget skaderekvisit) är den starkaste sekretessen. Omfattas man av denna sekretess råder sekretessen oavsett vilka följder ett röjande skulle få. Denna sekretess förekommer inte inom utbildningssystemet.

2. Stark sekretess (omvänt skaderekvisit), huvudregeln är sekretessen. Under denna sekretess får man inte lämna ut någon information om man inte är säker på att det inte ger men för den uppgiften gäller. Inom skolan är det denna sekretess som gäller för hälso- och sjukvården samt uppgifter som kommer till kuratorn och psykologen. Även socialtjänsten lyder under denna sekretess. 3. Mindre stark sekretess (rakt skaderekvisit), huvudregeln är offentlighet, men

uppgifter som man antar kan medföra men för den andre parten skall

hemlighållas. Denna sekretess gäller för lärare och all annan personal i skolan (Erdis, 2005:51,52).

Detta innebär att det finns olika kategorier av personal och verksamheter inom skolan och de omfattas av olika graders sekretess. Skolhälsovården som räknas som en egen verksamhet inom skolan har den starkaste sekretessen. Även skolkuratorn och

skolpsykologen lyder under samma starka sekretess. Men skolkuratorn och

skolpsykologen kan i motsats till skolhälsovårdens personal lämna ut uppgifter om en elev till en annan skolpersonal. Förutsättningarna för att detta ska få ske är att de anser att den information som de ger ut ska hjälpa eleven. Som lärare har man den lägsta sekretessen (Erdis, 2005:57-59). Skolpersonalen kan bryta mot sekretesslagen vid oro för att ett barn far illa, detta enligt 14 kap. 1 § SoL. Denna lag gäller alla som arbetar och är anställda inom skolan (www.lhs.se).

Socialtjänsten lyder under stark sekretess och det innebär att inga uppgifter får lämnas ut om en individ som är av personlig och ömtålig karaktär varken muntligt eller

skriftligt. Denna sekretess har två undantag och det ena är om individen själv går med på att uppgifter om individen lämnas ut och den andra är om socialtjänsten anser att det finns skyldighet för dem att lämna ut uppgifter om personen (Socialstyrelsen, 2002: 7). Det finns ingen lag som reglerar hur lärare och övrig personal samtalar med varandra. Med den information som man får som pedagog får man göra en bedömning där frågan blir vem behöver denna information mer är jag? Som pedagog bör man ha som

huvudregel att den som behöver informationen är den personal som har ett nära samarbete med barnet. Det är när vi inom skolan respekterar vår tystandsplikt som uppgifter aldrig hamnar hos obehöriga. En enkel regel som bör gälla alla som arbetar inom skolverksamheten är att ”tala om andra som du vill att andra ska tala om dig” (www.lhs.se).

6. Anmälnings- och utredningsprocessen

Vi vill med detta avsnitt förtydliga hur anmälnings- och utredningsprocessen ser ut i korthet.

När skolan gör sin anmälan registreras denna hos socialtjänsten och de har sedan fyra månader på sig att utreda ärendet (Socialstyrelsen, 2005). Om en utredning startas upp har socialtjänsten till uppgift att göra en bedömning för vilken hjälp barnet behöver (Socialstyrelsen, 2002). På grund av socialtjänstens och skolans olika sekretess får en socialsekreterare inte ge ut information till läraren om vad som händer i utredningen, men de har rätt att kräva information av läraren. Detta på grund av att skolan lyder under lagen om uppgiftsskyldighet 14 kap. 1 § 4 stycket SoL, som innebär att skolan måste ge alla uppgifter till socialtjänsten som kan påverka en utredning.

Det som händer när socialtjänsten är klar med sin utredning är att den antingen läggs ner eller så erbjuds familjen någon sorts stödinsats. Det är sedan upp till familjen att själv välja om de vill ta emot eller avstå från stödet. I vissa fall måste socialtjänsten

omhänderta barnet och placera det i ett familjehem eller på en institution. Det är socialtjänstens uppgift att barnet alltid får god vård. För att alla ärenden ska behandlas på ett så rättssäkert och lagenligt sätt som möjligt, ska socialtjänsten dokumentera allt

7. Metod

Syftet med vår uppsats är att ta reda på hur anmälnings- och utredningsprocessen ser ut om man som yrkesverksam pedagog inom skolbarnsomsorgen gjort en anmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Syftet är också att lyfta fram vad personal inom skola och socialtjänst upplever som problematiskt när en anmälan om ett barn som far illa görs och ta reda på vad som räknas med att ett barn far illa. För att kunna göra det har vi valt att genomföra intervjuer med pedagoger och rektorer på tre olika skolor i Malmö och även en socialsekreterare i Malmö. Vi har valt att intervjua dessa personer för att både få fältet skolan och fältet socialtjänstens perspektiv på detta syfte.

Vi har gjort en kvalitativ undersökning som är gjord med hjälp av halvstrukturerade intervjuer. Vår litteraturbearbetning samt våra intervjuer ingår i en helhet som gav oss en relativt bra bild om hur anmälnings- och utredningsprocessen ser ut samt vilka problem som kan uppstå parterna emellan.

Vi börjar det här kapitlet med att presentera undersökningsgruppen därefter presenterar vi de val av metoder vi använt oss av i vår undersökning. Till sist kommer vårt

bearbetade material av intervjuerna.

7. 1 Undersökningsgruppen

Vi har gjort våra intervjuer på våra partnerskolor som ligger i två skilda stadsdelar i Malmö. För att få in ett tredje perspektiv valde vi en skola där en av oss känner barn som går. Denna skola ligger ytterligare i en annan stadsdel i Malmö. Valet av Malmö föll sig naturligt eftersom vi båda bor här. Dessa skolor kommer i våran analys benämnas som skola X, Y och Z. På varje skola intervjuas en pedagog och en rektor eller biträdande rektor. När vi valde pedagoger utgick vi ifrån att vi ville ha en spridning på olika pedagoger som arbetar inom skolan, n annan viktig sak var att vi inte själva skulle ha arbetat ihop med dem under våra praktikperioder. Därför valde vi en förskolelärare, en fritidspedagog och en lärare. Alla pedagogerna samt rektorer blev personligt tillfrågade då vi besökte skolorna. De fick en kort beskrivning av vad

till att träffas. Valet av socialsekreterare gjordes utav det socialkontor som vi tog kontakt med via telefon. Här hade stadsdelen ingen betydelse för vår räkning, det viktigaste var att vi fick en socialsekreterare som ville ställa upp på en intervju. Slumpen resulterade i att det blev ännu en stadsdel.

Vi bestämde att benämna de tre skolorna och deras pedagoger/rektorer på följande sätt i vår text:

Skola X – Pedagogen Yvonne och rektorn Robert Skola Y – Pedagogen Stefan och rektorn Marita Skola Z – Pedagogen Emma och rektorn Kristina

Socialsekreterare – Nina (Arbetar med att utreda barn mellan 0-18 år som far illa i den stadsdelen hon arbetar i).

7.2 Uppläggning och genomförande av intervjuerna.

Det finns kvantitativ och kvalitativ undersökning. Den kvantitativa forskningen

består av statistiska bearbetnings- och analysmetoder medan kvalitativ består av verbala analysmetoder (Patel & Davidson 1994: 90).

I den kvalitativa forskningen är forskaren personlig och har ofta en långvarig kontakt med informatören. Resultaten grundar sig på ett litet antal personer, resultatet går även på djupet och det utgår från speciella miljöer, förhållanden och tidpunkter (Olsson & Sörensen, 2001). Vi har tyvärr inte haft möjlighet att ha en långvarig kontakt med dem som vi intervjuat, men det hade nog varit bra om vi hade haft det. Det kunde då kanske ha resulterat i att vi fått mer information om detta känsliga ämne. Använder man kvalitativ metod betyder det att man är mer intresserad av att finna ut hur människor uppfattar sin egen värld än att få reda på olika fakta som man sedan jämför med varandra vilket man gör i kvantitativ metod (Bell, 2000).

Vi ville få veta hur pedagogerna och rektorerna tänker, upplever och känner i arbetet mellan personal och ledning i fråga om hur de uppfattar anmälningsplikten samt

begreppet far illa. Därför passar den kvalitativa undersökningsmetoden bäst för vår undersökning.

Enligt Kvale (1997: 117) omfattar kvalitativ halvstrukturerad intervju olika förslag till intressanta frågor som också ger möjlighet till förändringar då man kan följa upp svaren från den intervjuade. Vi använde oss av halvstrukturerade intervjuer i vår undersökning då vi ville kunna förändra och anpassa våra frågeställningar beroende på den vi

intervjuade (Bilaga 1-3 Intervjufrågor). Våra frågor är baserade på en förkunskap som vi fått genom att läsa Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn (Socialstyrelsen, 2005). Vi utformade frågorna efter vad vi själv tyckte var intressant och viktigt att ta reda på.

För att alla skulle känna sig bekväma i intervjusituationen pratade vi med personerna en stund innan vi började, för att på så sätt få en mer avslappnad intervju. Vi gjorde även en kortfattad presentation av oss själva och om projektet vi ska skriva, vilket man ska enligt Ejvegård (2003). Alla vi intervjuade pratade spontant utan några svårigheter. En del av de intervjuade pratade mer fritt när vi stängde av diktafonen vilket Patel &

Davidson (1994:70) skriver att så kan ske. Då de intervjuade hade vårt förtroende att det som sades utanför själva intervjun inte skulle tas med har vi därför inte heller gjort det. Intervjuerna med pedagogerna och rektorerna tog ungefär trettio minuter och med socialsekreteraren tog det ungefär en timme. Att det tog längre tid med

socialsekreteraren berodde på att hon hade mer information att delge oss.

I våra intervjuer tog vi hjälp av en diktafon vilket gjorde att vi fick med allt som

personerna sa. På så sätt blev det lätt att i efterhand skriva ner exakt vad varje intervjuad person sa. Då detta material blev stort, cirka fyrtio sidor, sammanfattade vi det

viktigaste i varje intervju som vi under varje sammanfattning kommenterar med det vi fann mest relevant för detta arbete.

7.3 Bearbetning av material

Efter varje intervju satte vi oss ner och lyssnade och skrev ner vad som sagts under alla intervjuer. Detta gjorde vi för att vi skulle ha allt färskt i minnet och lättare förstå det vi hört. Efter det skrev vi rent det som sagts till en historia för var och en av personerna.

Detta blev ett stort material som vi behövde bryta ner. Vi klippte itu alla intervjuerna med utgångspunkt från syftet och sammanställde rektorns och pedagogens svar från varje skola på ett papper var. Vi jämförde de intervjuades svar på alla frågor utifrån vårt syfte och våra frågeställningar och fick därmed en bra bild av varje skola.

Alla de tre skolorna ingår i det stora fältet skola. I alla de tre skolorna kan vi se att det finns två ytterligare fält bestående av ledning och pedagoger. Edling och Rydgren (2007) skriver att i varje fält eller område har sina egna värderingar och regler. Desto mer funktionellt uppdelat ett område är desto fler fält har det. Socialtjänsten ingår i det andra stora fältet socialtjänst. Vi har efter de sammanställda intervjuerna skrivit

sammanfattning för att förtydliga vad vi har velat lyfta fram i intervjuerna.

8. Intervjuer

8.1 Skola X: pedagogen Yvonne och rektorn Robert

När någon av personalen på skolan X misstänker att ett barn far illa kommer de till Robert eller skolsköterskan och talar om detta. Någon av dessa två tar sedan med sig detta ärende till elevvårdsteamet, där de diskuterar om det finns fog eller inte för att göra en anmälan. Det är inte alltid de kommer fram till ett beslut om detta och då kan de ta kontakt med socialtjänsten istället. Där kan de rådfråga deras kontaktperson och höra vad hon tycker de ska göra. Om elevvårdteamet sedan anser att de ska göra en anmälan är det Robert som gör anmälan för elever som går i klass F-5. Denna anmälan skriver han och skickar till socialtjänsten. Robert förklarar att det finns en handlingsplan som de följer. I handlingsplanen ingår det att någon i ledningen på skolan i nästan alla fall ska kontakta föräldrarna om att en anmälan ska göras. Den enda gång de inte får

kontakta föräldrarna är om de befarar att barnet utnyttjas sexuellt eller om de befarar att det är något akut som gör att barnets situation kan förvärras genom att de informeras. I andra fall säger Robert, försöker de ha ett möte, ett EVK (elevvårdskonferens) med föräldrarna där de berättar att de kommer att göra en anmälan eftersom de är skyldiga att göra det, att det är lagstadgat. Skulle det vara så att föräldrarna inte kommer till detta

anmälan och vad bakgrunden till detta beslut är. När de sedan har gjort anmälan får socialsekreteraren ta över och komma fram till om det fanns någon anledning till denna anmälan eller inte. Yvonne säger att det är skönt att själva anmälan ligger mer på ledningen än på personalen, personalen kan bara lämna sina misstanker och sen får ledningen ta itu med dem. För Yvonne innebär detta att hon kan fortsätta att ha en bra dialog med föräldrar och barn samtidigt som föräldrarna fortsätter att lämna sina barn till deras skolverksamhet.

När Robert tänker på begreppet ”far illa” ur anmälningspliktens synvinkel är det barnets hemsituation som han tänker mest på. Det är någonting i barnets hemsituation som gör att de på skolan börjar misstänka att det här barnet inte har det bra. För Yvonne betyder detta begrepp att barnen är otrygga men hon menar också att det finns barn som kan leva under kaotiska förhållanden som ändå inte far illa. Yvonne tycker det är svårt att säga just specifika saker som gör att ett barn far illa, hon menar att det är väldigt individuellt.

För Yvonne är förutsättningarna för att hon ska göra en anmälan, att hon ser att ett barn mår dåligt. Finns dessa misstankar är det inget att diskutera, då går hon vidare med fallet. För Robert är förutsättningarna att han känner att den personal som kommer till honom verkligen kan backa upp de misstankar som finns. Det måste finnas konkreta fakta som bevis på att det här barnet far illa, finns detta tycker Robert det är en

självklarhet att han ska göra en anmälan. I vissa fall kan det pratas om att till exempel ett barn kommer smutsigt till skolan och att man tror att barnet inte har ätit frukost. Dessa fall tar Robert med sig till elevvårdsteamet för att de tillsammans ska diskutera fram hur de ska göra. Det är bland annat dessa fall som de ringer till sin kontaktperson på socialtjänsten och rådfrågar. Robert menar att hans roll är att hjälpa barnet på bästa sätt. På något vis tycker han det har blivit lättare att anmäla, men han säger också att det inte får vara för lätt. Det får inte vara på det sättet att så fort någon kommer och säger att ”jag tror inte att detta barn har det bra hemma” att de gör en anmälan på en gång. Det måste finnas fog för att en anmälan ska kunna göras. Yvonne säger att om hon eller någon annan på skolan meddelar att det är något problem litar hon på att ledningen gör någonting åt det. Hon känner att de backar upp henne till etthundra procent och att de litar på hennes ord. Både Robert och Yvonne nämner att det finns en handlingsplan på skolan och att denna ska alla medarbetare ha. I handlingsplanen står det hur de ska gå

tillväga om de misstänker att ett barn far illa samt vilka de ska kontakta. I denna finns även telefonnumret till deras kontaktperson på socialtjänsten.

Yvonne anser att socialtjänsten och skolan har ett bra samarbete. Socialtjänsten har alltid kommit när det har varit någonting, men om Yvonne fick önska hur samarbetet mellan socialtjänsten och skolan skulle vara, skulle hon vilja veta mer om hur det går för barnet i utredningen än vad hon får reda på idag. Som det är nu förekommer det att de får besked från socialtjänsten om vad som händer, men det är deras elevvårdsteam som har hand om detta och inte personalen själva. Om barnet i hennes verksamhet förflyttas från hennes verksamhet är det skönt att någon annan tar hand om det då hon anser att det kan vara skönt att slippa veta, för det sliter mycket på en själv annars. Många gånger tycker Yvonne att det är bra att kunna ringa till deras kontaktperson på socialtjänsten och fråga om råd, bara hon inte anger barnets namn kan de prata utan att en anmälan behöver göras. Att ha en kontaktperson som man känner, är skönt tycker hon, det blir lite mer avslappnat då. Robert tycker som Yvonne att de har ett bra samarbete med socialtjänsten. Han förklarar att de gånger där en utredning inte leder någonvart ska skolan efter tre-fyra månader få den informationen från

socialsekreteraren. De berättar även för Robert om utredningen är avskriven eller om den fortsätter. Dock fungerar det inte alltid så bra säger Robert, han går ofta och tänker på varför det inte händer någonting. Det är många gånger det känns jobbigt och det som de klagar mest på är just att de inte får någon information tillbaka om hur det går med de fall de anmäler. Det kan visserligen skifta lite från socialsekreterare till

socialsekreterare, vissa informerar mer, vissa mindre, men Robert tycker ändå det är för lite. Han kan då själv ta kontakt med socialsekreteraren för att höra vad som hänt med utredningen. Robert menar att det ibland kan vara irriterande för att de inte hör av sig och en önskan är att detta ska bli bättre. Tyvärr är det ingenting som skolan kommer åt utan Robert menar att han här måste lita på att socialtjänsten gör sitt arbete.

Vi frågade Yvonne och Robert vad de skulle göra om ett barn kom fram till någon av dem och berättade mycket allvarligt om en händelse som har hänt under helgen där barnet farit illa och Robert säger att han skulle ringa skolans kontaktperson på socialtjänsten, han skulle också höra med klassläraren om detta har skett tidigare. Yvonne säger att för henne beror det på barnet och situationen. Om det är allvarligt börjar hon alltid med föräldrarna, om hon inte känner att detta måste anmälas, då skulle

det beror på om det är föräldrarna som är inblandade eller om det är något syskon som har gjort någonting. Om föräldrarna är inblandade går hon tillväga på ett annat sätt, allt beror på situationen. Yvonne tycker att som pedagog måste man vara oerhört lyhörd och försiktig för en anmälan är en anmälan. Det är därför viktigt att man frågar till råds innan en anmälan görs. Hon poängterar dock att hon aldrig skulle ignorera något barn, det är hennes skyldighet att ta tag i det.

8.2 Skola Y: pedagogen Stefan och rektorn Marita

På skolan kontaktar den personal som fattar misstanke om att ett barn far illa, ledningen eller skolsköterskan. När ledningen eller skolsköterskan får in denna misstanke ringer de till socialtjänsten och gör en anmälan. Marita tycker det finns ett problem när de ska kontakta socialtjänsten. De måste kontakta socialtjänsten i den stadsdelen som barnet bor i, detta gör att de inte har lika bra kontakt med alla socialkontor som de har med det socialkontor i deras egen stadsdel. Efter att en anmälan har gjorts kontaktas föräldrarna och ombeds att komma omgående till skolan för att Marita eller någon annan i

ledningen eller skolsköterskan ska tala om för föräldrarna att en anmälan har gjorts och varför den har gjorts. Marita tycker det är viktigt att de förklarar för föräldern att skolan inte lägger någon värdering i anmälan eller om händelsen har inträffat. Det föräldrarna måste förstå är att det är skolans skyldighet att anmäla och att de gör det för barnets bästa. Stefan tycker det är tryggt att veta att det är hans chef som har det yttersta ansvaret när ett barn far illa, han tror även att dessa rutiner medför att det är lättare för nyanställda att gå vidare med sina misstankar. På skolan Z är det en praxis att

personalen alltid ska går till sin chef när en anmälan ska göras. Maritas målsättning är att det alltid ska vara någon i ledningen eller skolsköterskan som gör anmälan. Detta på grund av att ledningen inte konfronteras med barnet eller föräldrarna dagligen. Alla anställda på skolan har en skyldighet att tala om när de misstänker att ett barn far illa och personalen måste kunna stå för det som sagts. Både Stefan och Marita nämner att det finns en handlingsplan på skolan där det står hur man ska gå tillväga då en

misstanke finns att ett barn far illa och båda två tycker att det är bra att denna finns.

För Stefan betyder begreppet ”far illa” att ett barn mår dåligt och att de har otrygga hemförhållanden. Marita är av samma åsikt, men vidareutvecklar det med att förklara att

hon tycker det är när barn missköts, att barnet är smutsigt eller att de inte har ätit när de har kommit till skolan. Att barnet inte får den omvårdnad det behöver och ingen vuxen i hemmet bryr sig om barnet. Det kan vara någon som slår barnet rent fysiskt, men det kan också vara rent psykiskt, att barnet psykas sönder.

För Stefan är förutsättningarna att han ska göra en anmälan att det som barnet berättar låter trovärdigt. Han menar att när barnet berättar någonting för honom kan han själv ibland börja tänka tillbaka på hur barnet har varit i skolan under den senaste tiden och om han själv kan komma på någonting särskilt som har inträffat. När Stefan får höra en sådan berättelse får han ta ett ställningstagande om det är någonting som han anser att han ska berätta för sin chef eller inte. Maritas förutsättningar är liknande Stefans, hon anmäler då hon får höra någonting som faller under kategorin omsorgssvikt. Hon menar att hon inte kan låta tiden gå för att se om det hon har hört eller fått berättat för sig stämmer eller inte, hennes uppgift är inte att utreda.

På skolan finns ett samarbete med en sektionschef på socialtjänsten i deras stadsdel. Ledningen på skolan och sektionschefen försöker att träffa varandra varannan månad. På dessa möten går de igenom de ärenden som de har gemensamt. Marita säger att de inte diskuterar vad som händer specifikt i ärendet utan de går igenom om utredningen fortfarande pågår eller om den är avskriven. Detta gör att de får feedback och det känns väldigt bra. Hon säger också att det är väldigt skönt att de har dessa möten, dels för att de ibland kan tillföra mer information om ett barn och dels för att de kan rådfråga sektionschefen. Så länge de inte uppger barnets namn eller i vilken klass barnet går i, kan de diskutera fritt. Stefan säger att när socialtjänsten blir inkopplad blir läraren bortkopplad och då får han inte veta någonting mer om ärendet. Stefan tycker detta är en stor nackdel, han skulle gärna vilja ha lite mer ”feedback” om vad som händer. Som det är nu är det Stefans chef som talar om för honom om fallet är avskrivet eller inte. Marita säger att samarbetet har blivit mycket bättre sen de fick en fast kontaktperson att ringa till, men hon skulle önska att det fanns mer återkoppling. Hon tycker att det är jobbigt att skolan många gånger sitter i en ovisshet där de inte vet om socialen gör någonting eller om ärendet står still. Marita menar att hon är väl införstådd med att föräldrarna har rätt att säga om de vill att de på skolan ska veta någonting eller inte. Marita menar att de inte vill veta vad som sägs under utredningen, utan de vill veta om det händer

de fortsätter utredningen för då skulle hon veta att det händer någonting i denna familj. Det Stefan skulle vilja få ut av ett samarbete med socialtjänsten, är att han vill veta hur han ska fortsätta arbetet med barnet som fortfarande går kvar i hans klass. Han menar att han kör på i samma trall bara för att han inte vet hur han ska göra eller hur han ska förhålla sig till barnet.

På frågan vad Marita och Stefan skulle göra om ett barn berättade mycket allvarligt för dem om en händelse som hänt under helgen där barnet har farit illa svarar Stefan att han skulle fortsätta samtala med barnet och sedan gå upp till sin chef och be om hjälp. Marita svarar att hon i en sådan händelse skulle ta kontakt med deras kontaktperson på socialtjänsten och sen får socialtjänsten starta en utredning om det som inträffat.

8.3 Skola Z: pedagogen Emma och rektorn Kristina

Kristina förklarar att en anmälan görs den stund då skolan formellt skriftligen skickar in anmälan till socialtjänsten i respektive stadsdel. Innan detta sker har hon pratat med bland annat socialtjänsten och barnets föräldrar. Kristina vill inte att föräldrarna ska se anmälan som något straff, hon vill hellre vända på det hela där hon hoppas att

socialtjänsten kan vara ett komplement och ett stöd för familjen. I de flesta fall är det bäst att ha föräldrarna med sig. Kristina berättar att hon har varit med om ett fall där hon och föräldrarna gjorde en anmälan tillsammans. I detta fall hade hon en kommunikation med föräldrarna hela tiden. Det kan finnas situationer då hon inte kontaktar föräldrarna först, som till exempel när ett barn har blivit misshandlat eller skadat, då ringer hon till socialtjänsten direkt. Emma är osäker på hur skolan gör när de ska göra en anmälan, hon tror att det finns ett elevvårdsteam men att det bara tillkallas vid behov. Hon har tidigare erfarenheter från en annan skola där hon kände sig mer säker på vad hon skulle göra då hon misstänkte att ett barn for illa. På den skolan var det inget konstigt med

anmälningar vilket hon tycker det är på sin nuvarande skola. Emma tror det är

skolsköterskan som har huvudansvaret när ett barn far illa, men hon tror även att rektorn är involverad. Emma säger att det är lite ”luddigt” på denna skola när det kommer till dessa saker. Kristina säger att alla på skolan har ett ansvar och ingen är mer eller mindre frikopplad från detta ansvar. Hon menar att det inte går att peka upp och titta på rektorn utan det är varje pedagog, som får misstanke om att ett barn far illa, som måste göra sin

egen bedömning. Kristina säger att det på en del skolor kan finnas rutiner på hur man formellt gör i sådana fall. Kristina förmodar att de flesta skolorna gör på det sättet, att pedagogerna informerar skolledningen eller skolsköterskan och att det då är de som står för anmälan. Trots dessa rutiner ska det inte hindra någon på skolan från att själv göra en anmälan. Kristina tycker att alla på skolan har ett ansvar precis som hon själv, hon har inte något större ansvar än någon annan på skolan när det kommer till att göra en anmälan. På skolan finns ingen handlingsplan som personalen på skolan kan använda sig av när de misstänker att ett barn far illa. Kristina förklarar detta med att på skolan måste man först och främst ta reda på vart barnet bor så att anmälan görs i den stadsdel barnet bor i. Hon säger att de visst skulle kunna ha gjort en handlingsplan, men det har inte riktigt funnits det behovet. Kristina förklarar att när personalen har varit tveksamma och tyckt att någonting inte riktigt stämt med ett barn, har de kommit och pratat med henne. De har då pratat igenom det som läraren varit osäker på och därefter gjort en bedömning hur de ska gå vidare.

För Emma är begreppet ”far illa” stort men om hon tar det i sammanhanget med anmälningsplikten är det barn som lever under omsorgssvikt i hemmet. Alkohol och misshandel kan också vara med i sammanhanget, men det kan även handla om vanvård. Kort sagt menar hon föräldrar som inte tar hand om sina barn. Kristina är av samma uppfattning, hon tycker också att begreppet kan betyda väldigt mycket, det kan vara från det mest akuta där man ser att ett barn har blivit misshandlat och slaget. Det kan vara där barnet berättar att det rent psykiskt utsatts för saker som gör att man känner att föräldrarna inte kan leva upp till det som krävs för att vara en god vårdnadshavare. Kristina menar att det helt enkelt är bristande omsorg. Det kan vara föräldrar som gör så gott de kan eller de tror att de gör det, men att det brister i alla fall. För Kristina kan det även vara att barnet inte får det stöd som behövs hemifrån för att barnet ska klara av sitt skolarbete eller att komma hyfsat hel och ren till skolan.

Emma tycker det är väldigt svårt att bara rakt upp och ned säga de förutsättningar som krävs för att hon ska göra en anmälan. Hon menar att som pedagog kan man aldrig vara hundra procent säker. Det Emma gör tillsammans med hennes kollegor är att de tittar på barnets både psykiska och fysiska beteende. Om ett barn glömmer gymnastikkläderna ofta, om de kommer med blåmärken, saknar underkläder, har olika ticks och så vidare.

där får hon ta över, hon får ta reda på hur allvarligt det är. Kristina vet inte om det riktigt finns något svar på denna fråga, hon menar att det sällan är ett beslut som hon själv fattar här och nu, rakt upp och ned. För det första anser Kristina att man måste ta reda på vad som har hänt. I och med att hon arbetar som rektor är det inte hon som är närmst barnen, det är läraren. Detta gör att det oftast är personalen som kommer och larmar om de misstänker att ett barn far illa och då får hon fundera på vad som har hänt, vilken typ av problem det är och om det är fler personer som har uppfattat detta? Sen måste hon även fundera på hur pass allvarligt det är? Kristina säger att alla skolor har en anmälningsplikt och att skolan inte ska fundera utan bara anmäla, det är inte meningen att skolan ska starta en egen utredning eftersom de inte är någon myndighet på det sättet. Kristina menar ändå att man måste tänka lite längre, vad innebär det för den här familjen att skolan gör en anmälan? Använder personen inte sitt sunda förnuft i

sammanhanget vore det väldigt bakvänt tycker hon. Kristina ser det som hennes mission att få en dialog med föräldrarna, det är ändå de som ska leva med varandra. Kristina fortsätter och säger att hon inte skulle kunna se föräldrarna i ögonen om hon inte kände att hon hade dem med sig. Sen kan man inte alltid komma överens och då gäller det för henne att sätta ner foten.

I skolan finns det barn från olika stadsdelar. Kristina önskar att samarbetet mellan skolan och socialtjänsten skulle vara lite smidigare då man alltid måste göra anmälan till barnets hemstadsdel. Detta gör att Kristina måste ha kontakt med tio olika

socialsekreterare istället för en. Hade det inte varit på detta sätt hade det nog varit mycket enklare att göra en anmälan för då hade det räckt med en kontaktperson inom skolan. Emma skulle önska att det fanns ett samarbete till etthundra procent mellan socialtjänsten och skolan. Hon menar att hon skulle vilja att socialtjänsten hela tiden ska få reda på vad som händer med barnen på skolan och skolan ska få veta vad som händer med barnet/familjen hos socialtjänsten. Att man som pedagog fick ett resultat på sin anmälan.

Kristina och Emma fick frågan vad de skulle göra om ett barn kom fram till dem och berättade mycket allvarligt om en händelse som hänt under helgen där barnet hade farit illa. Emma säger att hon skulle ta kontakt med skolsköterska direkt. Kristina säger att om hon bedömer att det har gått till på det sätt barnet säger, gör hon en anmälan till socialtjänsten.

8.4 Intervju med socialsekreteraren Nina

Är anmälan tydlig när Nina tar emot en den, är hennes första steg att ta kontakt med föräldrarna och berätta för dem att en anmälan har kommit in. Om Nina tycker att anmälan är oklar tar hon det första besöket med föräldrarna tillsammans med den pedagog som har anmält. Pedagogen kan då själv förklara varför han eller hon har gjort anmälan. Nina säger vidare att pedagogen inte ska skuldbeläggas för att hon eller han gjorde en anmälan, det är skolans plikt enligt lag att göra en anmälan om de misstänker att ett barn far illa, sen är det socialtjänsten som har utredningsansvaret. Vi gör alla vårt arbete för barnens skull, för att försäkra oss om att barnet inte far illa. Det är inte den som anmäler som måste veta vad det handlar om, det är upp till Ninas att reda ut. Ibland kan Nina komma fram till att det finns en naturlig förklaring kring det hela eller så kommer hon fram till att det finns någonting annat, vilket gör att hon måste ingripa.

När skolan ska göra en anmälan behöver de bara ha en misstanke att barnet far illa, den behöver inte vara särskilt stark. Skolan måste inte ha något bevis, de ska inte ha gjort en egen utredning för att de ska våga ringa till socialtjänsten fast man ska dock inte ringa och anmäla vad som helst. Att anmäla en familj innebär att man utsätter familjen för en utredning och kontakt med socialtjänsten. Det finns ingen som önskar sig att hamna i socialtjänstens register. Det ska finnas fog för att en anmälan görs och då räcker det till exempel inte med att ett barn har kommit till skolan en dag med smutsiga kläder. Som personal i skolan får man använda sitt sunda förnuft, anser Nina.

Bedöms det att anmälan ska gå vidare öppnas en utredning. Då har Nina fyra månader på sig att ta reda på vilka åtgärder som behövs för att hon ska kunna hjälpa familjen på bästa sätt. Om hon inte har hittat någonting som påvisar att barnet behöver hjälp efter fyra månader avslutas fallet. Nina har rätt att ta kontakt med utomstående och i en utredning brukar det ingå att hon pratar med läraren för att följa upp situationen och hämta mer information. Det är viktigt menar Nina att de tar in kringinformation för att de ska kunna förstå hela barnets situation.

Nina får inte delge någon lärare information om vad som händer i utredningen, men hon har rätt att kräva att läraren ska ge dem information om barnet. Den enda gången läraren

kan få mer information är om föräldrarna har gett sitt medgivande till detta. Om det är i barnets intresse att socialtjänsten har utbyte av skolan, anser hon att det är värt ett försök att få föräldrarna att vilja samarbeta med skolan. Ibland behöver inte skolan veta

någonting, anser Nina. Skolan måste ha förståelse för att Nina eller någon annan utredare gör sitt arbete och att de sköter det.

Nina tycker att det är bra om personalen ringer in och ”bollar” sina tankar med någon av socialsekreterarna. Så länge de inte uppger elevens namn kan de rådfråga utan att

anmäla, säger hon. Det är inte alltid det startas en utredning, ibland finns det en logisk förklaring och ibland handlar det om att slussa familjen vidare till exempelvis till BUP, i de fall då det handlar om barnets psykiska mående. Personalen på skolan kan alltid ringa till den utredaren som har hand om utredningen och fråga om utredningen pågår eller om den är avskriven. Även om inte Nina kan berätta vad som har hänt, kan hon berätta om hon fortfarande har familjen under utredningen eller om fallet är avslutat. Det är här det många gånger brister mellan socialtjänsten och skolan, personalen på skolan är för nyfikna anser Nina. Som pedagog träffar man dessa barn varje skoldag och det har säkert tagit mycket kraft för pedagogen att ta beslut att göra en anmälan, då vill pedagogen säkert gärna veta vad som händer. Nina ser gärna att skolan ringer och berättar om det inte sker någon förbättring för barnet för det gör att hon måste hjälpa familjen mer. Nina säger att hon själv har svårt att ringa till skolorna då hon har allt från femton till tjugo fall som hon utreder samtidigt. Är man som pedagog fortfarande orolig kan man komma med en ny anmälan och då måste hon starta upp en ny utredning om fallet har avslutats. Nina säger att de hamnar ofta i en situation där det blir ord mot ord med föräldrarna, där de inte får in några bevis på att någonting är fel i familjen. De kan inte ta på någonting, föräldrarna förnekar, barnet säger ingenting, de kommer helt enkelt ingenstans. Får de in en ny anmälan hjälper det och det blir mer och mer emot

föräldrarna. Att skolorna måste ringa till den stadsdel som barnet är bosatt i för att göra en anmälan tycker Nina inte är konstigt och hon tycker inte att det borde vara ett problem för skolorna.

För Nina är begreppet ”far illa” ett standardbegrepp för barn som inte har det tillräckligt bra på ett eller annat sätt. Detta kan visa sig på många sätt men det är när barnet inte får den omvårdnad det behöver. Att barnet blir påverkat av föräldrarnas konflikter och problem på olika sätt kan också vara en orsak till att barnet inte har det bra i skolan.

Nina betonar att ett barn har rätt till att vara barn och att ha det bra, finns det misstankar om att så inte är fallet räcker det för att göra en anmälan anser Nina.

Vanvård är ibland svårt att upptäcka. Det är viktigt att man observerar och noterar vad som händer under en lite längre tid. Kontrollerar om barnet har ätit frukost, kommer med smutsiga kläder och så vidare. När det kommer till sådana fall bör skolan prata med föräldrarna först. Nina anser att man på skolorna ska försöka lösa sådana saker själva, men känner man att det fortsätter utan resultat då kontaktar man socialtjänsten. Återigen betonar Nina att det handlar om sunt förnuft. Hon tycker dock att det är viktigt att skolan anmäler hela tiden då de misstänker att ett barn far illa, även om det handlar om samma barn. Socialtjänsten försöker lirka sig in i familjen och får de in anmälningar ger detta dem större övertag. Skulle de behöva gå upp i rätten är anmälningarna deras bevis. Nina förklarar också att om det finns en pågående utredning i den kommun som

familjen bor i och familjen flyttar ifrån den kommunen i förhoppning om att få börja om, har socialtjänsten i den kommunen de flyttat från fortsatt ansvar för familjen. Det som görs i ett sådant fall är att socialtjänsten ringer till den kommun familjen har flyttat till och ber denna socialtjänst att vara behjälpliga. Nina säger att socialtjänsten i den första kommunen fortfarande har det lagliga ansvaret för utredningen om inte den andra kommunen är villig att ta över. Är det så att det inte pågår en utredning och Nina skulle få reda på alarmerande information om familjen har hon anmälningsplikt till den kommun som familjen flyttat till. Hon förklarar att om de har pågående

behandlingsinsatser gäller samma som vid utredning, att det är den första kommunen som har hand om fallet.

Nina menar att det är i väldigt extrema fall som de omhändertar ett barn, det är till och med sällsynt. Om de behöver omhänderta ett barn från familjen vet föräldrarna ofta om varför de gör detta. Det kommer inte som någon överraskning menar Nina och säger vidare att det många gånger kan vara en lättnad för familjen att de omhändertar barnet.

Nina önskar att skolan och socialtjänsten fick en bättre förståelse för varandras

verksamheter. Det skulle underlätta mycket i hennes och vad hon tror skolornas arbete. Om tiden fanns skulle man kunna träffas på något sätt och då syftar hon främst på att socialtjänsten och pedagogerna skulle träffas, eftersom hon redan nu träffar både