Nedan följer en sammanställning av intervjun med en pedagog som dagligen arbetar med en tvåårig flicka som har ett rörelsehinder. Den intervjuade är samma person som pedagog 1 i presentationen av enkätundersökningen.
I enkäten fick pedagogerna frågan om de har de resurser som behövs för att möta ett barn med en fysisk funktionsnedsättning. Den intervjuade var en av dem som svarade att de har tillgång
till de nödvändiga resurserna tack vare att de har ett resursteam, som består av sjukgymnast och personer från barnhabiliteringen. Sjukgymnasten besöker förskolan och samtalar med den intervjuade pedagogen en gång varannan månad. Två gånger om året träffas dessutom pedagogen, föräldrarna och resursteamet tillsammans, för utvärdering och planering av fortsatt arbete med barnet. Den dagliga kontakten med flickans föräldrar sker i större utsträckning än med andra föräldrar. Både sjukgymnasten och barnhabiliteringen hjälper till att utforma verksamheten efter flickans behov och de kan kontaktas av den intervjuade när som helst. Flickan har t.ex. fått en sorts gå-vagn för att underlätta sin förflyttning, dessutom en bobbycar som hon kan förflytta sig på utomhus.
En timme om dagen arbetar pedagogen specifikt med flickan och hennes träning. Förutom den dagliga träningstimmen ser den intervjuade till att ställa flickan inför utmaningar. T.ex. vid måltider och när hon målar, placerar pedagogen bestick/pensel i flickans svaga hand för att hon ska träna den. Den specifika träningstimmen med flickan sker oftast enskilt men kan även utföras tillsammans med de andra barnen. Träningen sker vanligen spontant och den bedrivs både inomhus och utomhus. Det är möjligt tack vare att de nu utökat personalstyrkan. En halv termin efter att flickan började på förskolan fick avdelningen en resurs i form av en barnskötare som arbetar 20 timmar i veckan i barngruppen. Det är barnhabiliteringen som ser till att resurstimmar delas ut där det behövs, men det är kommunen som står för kostnaderna. Fördelen med en extra personal är att flickan får sina behov tillgodosedda samtidigt som även de övriga 13 barnen i gruppen får uppmärksamhet och stimulans. Ett problem är att de inte själva får bestämma över hur dessa 20 timmar ska schemaläggas, vilket resulterar i att resurspersonen är där på ”fel” tider. Pedagogen i fråga är den person i arbetslaget som bär det huvudsakliga ansvaret för flickan och hennes vistelse på förskolan. Anledningen till att hon har huvudansvaret är att hon har arbetat på förskolan under flickans hela förskoletid. Hon nämner ett problem som ibland uppstår när förskolan tar in vikarier till den specifika avdelningen och det är att vikarierna blir för omhändertagande om flickan. De får information om flickans rörelsehinder och detta leder till att många tror att flickan behöver ständig hjälp och omsorg. T.ex. klarar hon att förflytta sig själv men blir ändå buren eller hjälpt genom att en vuxen håller henne i handen hela tiden.
Övriga barn i gruppen ser flickan som vilket barn som helst, och lägger inte heller märke till att hon har en fysisk funktionsnedsättning. Flickan är involverad i verksamheten på ett bra sätt och deltar i alla aktiviteter på sina villkor, trots sin fysiska funktionsnedsättning Vad beträffar
leken så fungerar den också bra och det är både flickan och de andra barnen som är initiativtagare till olika lekar. Ett av få tillfällen som flickans rörelsehinder medför ett hinder är när de har rytmik och rörelse. Hon har svårt att följa med när tempot är högt och förflyttningarna är många.
Den intervjuade ser fördelar med en inkludering av barn med en fysisk funktionsnedsättning framförallt när det handlar om barn med någon form av rörelsehinder men också till viss del synskadade barn. Anledningen till att hon inte anser att barn med hörselskador bör inkluderas i samma utsträckning, är att det kan förekomma kommunikationsproblem. I första hand ser den intervjuade problematiken med personal som inte kan teckenspråk. Hon ser en lösning av problemet via utbildning till samtliga i personalen, men då kvarstår kommunikationsproblemen mellan det hörselskadade barnet och de övriga barnen.
6 Analys
Resultatet analyseras med hjälp av normaliseringsprincipen och tidigare forskning. Analysen är uppdelad i samma tre delar som använts i tidigare kapitel, ”kompetens och förberedelse”, ”miljö” och ”samspel”. Resultatet från intervjun har delats upp och analyseras i dessa tre delar. Varje del inleds med frågeställningen som berör området och en kort sammanfattning av resultatet .
6.1 Kompetens och förberedelse
Hur ser förskolepedagoger på sin utbildning och kompetens, i förhållande till arbetet med barn med en fysisk funktionsnedsättning i förskolan?
De flesta pedagoger anser att de behöver mer kunskap och utbildning om olika funktionsnedsättningar. I princip alla kan tänka sig att tillägna sig nya kunskaper utanför arbetstid om det ges kompensation i någon form. Denna kunskap inhämtas i form av kvällsföreläsningar, fortbildning, och egna litteraturstudier.
Forskare menar att det pedagogiska arbetet förändras om ett barn med en fysisk funktionsnedsättning inkluderas på förskolan. Arbetet med t.ex. gravt synskadade barn höjer enligt Gustavsson kraven på god kvalitet, ett medvetet arbetssätt och en god pedagogisk planering av förskoleverksamheten (Gustavsson, 1991:18). Brodin, Björk-Åkesson och Lindberg menar att kontakten ökar med föräldrar, barnhabilitering och andra externa instanser vilket leder till att mer tid tas från arbetet i barngruppen (Brodin, Björck-Åkesson & Lindberg, 1989:15). Trots det menar Tideman att det är ett måste med mer kontakt med externa instanser och habiliteringen. För att uppnå individuell eller medicinsk normalitet krävs det behandling av det som frångår det normala, vilket leder till särskilda träningsprogram, habiliterande och rehabiliterande insatser. Han menar att målet är att göra det avvikande hos barnet mer normalt (Tideman, 2000:53). Enligt Brodin, Björck-Åkesson och Lindberg kan arbetet med barn med en fysisk funktionsnedsättning vara väldigt påfrestande för personalen. Vid känslomässig påfrestning kan det vara nödvändigt med handledning och stöd från t.ex. en psykolog (Brodin, Björck-Åkesson & Lindberg, 1989:14– 15). Majoriteten av deltagarna i den här studien anser att det skulle innebära en förändring för
dem i det dagliga arbetet. Förändringar som exempelvis innebär mer kontakt med föräldrar och barnhabilitering samt bättre planering, vilket är i enlighet med både Gustavsson samt Brodin, Björck-Åkesson och Lindberg.
Enligt Brodin, Björck-Åkesson och Lindberg kan kontakten med förskolekonsulenten vara regelbunden och barnet kan även få regelbundna besök i förskolan av sjukgymnaster, talpedagoger, förstadielärare och arbetsterapeuter. För att göra vistelsen för ett barn med en fysisk funktionsnedsättning så bra som möjligt, krävs det att personalen får kontinuerlig hjälp och handledning från professionella yrkespersoner (Brodin, Björck-Åkesson & Lindberg, 1989:15). Precis som Brodin, Björck-Åkesson och Lindberg beskriver att samarbetet med externa instanser kan fungera, bekräftar även den intervjuade pedagogen. På förskolan där hon arbetar kommer en sjukgymnast till förskolan en gång varannan månad för att utvärdera arbetet samt utforma kommande aktiviteter och träning. Pedagogen har även regelbunden kontakt med barnhabiliteringen för att få handledning, hjälp och råd.
Många förskollärare kräver enligt Brodin, Björk-Åkesson och Lindberg att få mer utbildning inom området barn med handikapp. Ett vanligt sätt är att vid sidan om arbetet gå kurser med inriktning på specialpedagogik och barn i behov av särskilt stöd, för att utveckla sitt kunskapsområde (Brodin, Björk-Åkesson & Lindberg, 1989:16). Alla utom en av pedagogerna i studien påvisar att de i dagsläget är villiga att tillägna sig nya kunskaper, för att underlätta arbetet med ett barn med en fysisk funktionsnedsättning Pedagogernas svar överensstämmer med vad Brodin, Björk-Åkesson och Lindberg skriver då pedagogerna är mycket positiva till kvällsföreläsningar, fortbildning och annan utbildning.
Vad beträffar pedagogers förberedelse inför mötet och arbetet med ett barn med en fysisk funktionsnedsättning skriver Gustavsson att pedagoger ibland får kritik från olika håll, men framförallt från berörda föräldrar. Föräldrarna anser att pedagogerna har för lite kunskaper om deras barns fysiska funktionsnedsättning vilket leder till missnöje. Kritiken uppkommer också på grund av att förskolan inte uppfyller förväntningarna som föräldrarna har på förskolan (Gustavsson, 1991:19). Tideman beskriver att föräldrar anser att en del personal har bristande förståelse för barnets fysiska funktionsnedsättning och familjens situation (Tideman, 2000:137). Enligt Brodin, Björck-Åkesson och Lindberg kan det innebära problem när det ställs högre krav på personalen, för att de inte alltid har tillräckligt med kunskaper och erfarenheter av barn med en fysisk funktionsnedsättning (Brodin, Björck-Åkesson &
Lindberg, 1989:7). En del av pedagogerna anser sig inte vara förberedda på att ta emot ett barn med en fysisk funktionsnedsättning i sin verksamhet. Det beror på att de saknar eller har bristfälliga kunskaper om de olika funktionsnedsättningarna. Hälften av deltagarna delar inte åsikt med författarna och den grupp som beskrivits ovan. De menar att de är förberedda och har de kunskaper som krävs för att arbeta med ett barn med en fysisk funktionsnedsättning. Det krävs ofta utökade resurser på förskolan menar Brodin, Björck-Åkesson och Lindberg, för att göra förskolevistelsen bra för barn med handikapp. De utökade resurserna kan vara i form av extra personal t.ex. en personlig assistent. Författarna tillägger att det läggs stort ansvar på förskollärare i arbetet med barn med handikapp och därför borde det vara en självklarhet att få utbildning som behövs via kommunen där man arbetar (Brodin, Björk-Åkesson och Lindberg, 1989:7–8,16). Just resurser i form av mer personal anser många av pedagogerna är en bra lösning. Dessutom menar pedagogerna att deras förskolor delvis saknar de resurser som krävs för att tillgodose behoven som ett barn med en fysisk funktionsnedsättning har. I studien framkom det att en del av pedagogerna håller med Brodin, Björk-Åkesson och Lindberg om att det är kommunen som har ansvar för att ge personalen den utbildning som behövs för att kunna tillmötesgå alla barns behov.
Forslund och Jacobsen uppmärksammar den maktlöshet många pedagoger känner gentemot sin ledning på kommunalnivå, vad beträffar nedskärningar, omstruktureringar och personalbyten (Forslund & Jacobsen, 2000:147). Den intervjuade pedagogen i studien är inte heller riktigt nöjd med sin ledning. Det har fått en resurs i form av extra personal men de får inte själva styra över hur resurstimmarna fördelas över veckan.
6.2 Miljö
Hur upplever förskolepedagoger att deras förskola är anpassad till barn med en fysisk funktionsnedsättning?
Generellt kan sägas att inga av de aktuella förskolorna i dagsläget är helt anpassade för att ta emot barn med synskador, hörselskador eller rullstolsburna barn. Varken inne- eller utemiljön är utformad på ett sätt som ska tillgodose alla barns behov.
Innemiljön på förskolan kan enligt Wandin och Ås ställa till problem för barn med en fysisk funktionsnedsättning, då det förekommer trånga lokaler och utrymmen som gör det svårt att ta sig fram (Wandin & Ås, 2007:22,45). Ordning är viktigt anser Momrak Haugann för alla barn, men framförallt för synskadade barns skull. Leksaker och andra föremål ska ha sin bestämda plats och ligga på rätt plats när det inte används. Det är en förutsättning för att synskadade barn ska hitta saker och ting på egen hand utan ständig hjälp. Alla barn måste få lära sig att gångvägar och passager ska vara fria från föremål och möbler. Hon menar att god belysning är en förutsättning för att personer med nedsatt syn ska få en bra och anpassad inomhusmiljö (Momrak Haugann, 2001:242–244). Drygt hälften av pedagogerna i studien anser inte att deras förskola är anpassad för att möta ett barn med en fysisk funktionsnedsättning. Det är inte många pedagoger som konkret kan definiera vad som behöver åtgärdas eller ändras men många nämner att lokalerna är trånga precis som Wandin och Ås uppmärksammar. Det ses som ett hinder för barn som är rullstolsburna. Återstående pedagoger i studien menar till viss del att deras förskola är anpassad efter barn med en fysisk funktionsnedsättning En sak som lyfts fram i studien är att det finns bra och anpassad belysning i vissa av förskolans lokaler, vilket Momrak Haugann framhäver som en förutsättning för synskadade barn. Det ska tilläggas att det endast är en avdelning på en förskola som det talas om i det här fallet.
Enligt Wandin och Ås är utemiljön inte anpassad för alla barn. Flera områden t.ex. sandlådor, gungor och skogspartier är inte tillgängliga och går inte att nyttja för barn med rörelsehinder och rullstolsburna barn på egen hand. Det gör att utevistelsen ofta innebär en svår stund på dagen för barnen med rörelsehinder (Wandin & Ås, 2007:22). En tredjedel av deltagarna i studien menar att deras utemiljö inte alls är tillfredställande för ett barn med en fysisk funktionsnedsättning, särskilt inte för barn som är rullstolsburna. I studien påpekas att flera områden inte är tillgängliga för alla barn, precis som Wandin och Ås beskiver.
Studien har visat på att inne- och utemiljön ofta ställer till problem för ett barn med en fysisk funktionsnedsättning, det utgör ett hinder i barnets utveckling. Barnet med en fysisk funktionsnedsättning får i stället anpassa sig efter de förutsättningar som finns och den förskolemiljö som erbjuds. De kan dessutom gå miste om vissa aktiviteter och har inte tillgång till förskolans alla områden. Tideman menar att det inte är den enskilde människan med en funktionsnedsättning som i första hand ska ändra på sig, det är istället miljön och
omständigheterna runt omkring som ska förändras och anpassas för att göra livet så normalt som möjligt (Tideman, 2000 s.53).
6.3 Samspel
Hur ser förskolepedagoger på samspelet mellan ett barn med en fysisk funktionsnedsättning och andra barn i barngruppen på förskolan?
För att ett barn med en fysisk funktionsnedsättning ska fungera i gruppen med de andra barnen krävs det att pedagogerna har ett bra och positivt förhållningssätt gentemot barnet med en funktionsnedsättning. Inkludering är bra på grund av att alla barn får se att människor är olika och ser olika ut.
Förskolan har en oerhört viktig roll för barnet med handikapp skriver Brodin, Björck-Åkesson och Lindberg. För att stimuleras till lek och annan aktivitet behöver det handikappade barnet ingå i en gruppgemenskap och genom att leka med andra barn får de social träning (Brodin, Björck-Åkesson & Lindberg 1989:10). Wandin och Ås påpekar att pedagogernas syn på t.ex. ett rörelsehinder har stor betydelse för hur övriga barn i gruppen bemöter ett barn med en fysisk funktionsnedsättning Om man som pedagog avfärdar dessa barn så tar sig de andra barnen också den rätten (Wandin & Ås, 2007:64–65). Precis som Wandin och Ås påpekar, nämner flertalet av pedagogerna i studien att deras eget förhållningssätt gentemot ett barn med en fysisk funktionsnedsättning har stor betydelse. Pedagogerna i studien menar också att med rätt syn och arbete från deras sida så lär sig barnen att olikheter ska uppskattas och uppmuntras. Anledningen till varför pedagogernas syn och förhållningssätt i förhållande till funktionsnedsättningar är viktigt, är för att uppnå Tidemans normativa normalitet. I arbetet med barn med en fysisk funktionsnedsättning representerar pedagogerna samhället och hur samhället ser på funktionsnedsättningar. Normativ normalitet handlar om vad samhället anser som normalt vilket i och för sig skiftar med tiden (Tideman, 2000:53). Förhållningssättet från pedagogerna förs över på barnen som i sin tur representerar det framtida samhället.
Wandin och Ås menar att om kamraterna känner ansvar för barnet med en fysisk funktionsnedsättning så kan det leda till att de hjälper till så att barnet är delaktigt i gruppens aktiviteter. Det får dock inte bli så att barnet med en fysisk funktionsnedsättning alltid ses som någon som behöver hjälp (Wandin & Ås, 2007:65). Det lyfts fram i studien att
hjälpsamma barn är något som förekommer ofta i grupper med barn med en fysisk funktionsnedsättning Wandin och Ås menar som ovannämnt att man ska vara försiktig med hjälp till barnet med en fysisk funktionsnedsättning då det lätt blir att barnet med en fysisk funktionsnedsättning inte får chansen att klara vardagen på egen hand (Wandin & Ås, 2007:65). Ett problem som belyses av en pedagog är att övriga barn i gruppen hjälper barnet med en fysisk funktionsnedsättning för mycket, vilket som sagt inte är bra, enligt Wandin och Ås.
Enligt Wandin och Ås är det vanligt att pedagoger på förskolan antingen deltar väldigt aktivt i både lek och samtal i barngruppen, eller så vill de inte vara i vägen och drar sig därför undan helt och hållet. Ibland agerar personalen på ett sätt som omedvetet utgör ett hinder för samspelet mellan barnen i gruppen (Wandin & Ås, 2007:17,68). Den intervjuade pedagogen i studien nämner att när förskolan tar in vikarier till den specifika avdelningen händer det att vikarierna blir för omhändertagande av barnet med rörelsehindret. Vikarien tar då rollen som Wandin och Ås beskriver som ”för” aktiv och det kan innebära att flickan hindras i sin utveckling.
För att ett barn med en fysisk funktionsnedsättning ska inkluderas på bästa sätt krävs ett bra gruppklimat, att man arbetar med hänsyn och allas lika värde menar Wandin och Ås är av yttersta vikt. Andra faktorer som påverkar samspelet och inkluderingen är de andra barnens intressen, deras motivation att umgås med barnet med en fysisk funktionsnedsättning, deras sociala förmåga samt deras rörlighet och tempo (Wandin & Ås, 2007:63).
Pedagogerna i studien lyfter fram andra saker än vad Wandin och Ås gör, som är viktiga för en lyckad inkludering. Storleken på barngruppen har betydelse, extra personal och lyhördhet gentemot barnet och vårdnadshavarna. En pedagog belyser också ett problem som Wandin och Ås lyfter fram, att barn med rörelsehinder har svårigheter att delta i leken med övriga barn på grund av det ofta höga tempot.
Barnen med en fysisk funktionsnedsättning behöver särskilt pedagogiskt stöd och stimulans. För att få den bästa pedagogiska träningen behöver de delta i olika aktiviteter som andra barn deltar i och ibland även få enskild undervisning (Brodin, Björck-Åkesson & Lindberg 1989:10). Dagligen arbetar pedagogen i studien med flickan med en fysisk
funktionsnedsättning, en timme per tillfälle. Träningen sker enligt Brodin, Björck-Åkesson och Lindbergs exempel, både enskilt och i grupp.
6.4 Pedagogernas avslutande kommentarer
För att utveckla sitt sociala samspel på bästa sätt bör ett barn med en fysisk funktionsnedsättning få umgås både med barn utan och med fysisk funktionsnedsättning Det på grund av att de ska se att alla människor har olika förutsättningar (Wandin & Ås, 2007:64). Enligt en pedagog skall barnen vistas i en ”vanlig” miljö och inte på en förskola enbart anpassad efter barn som har funktionsnedsättningar. Hon anser att alla behöver möta alla, precis som Wandin och Ås skriver.
Det kan vara en fördel om en person i arbetslaget har huvudansvaret för barnet som behöver extra stöd menar Gustavsson. Allt för att barnet ska få den trygghet och stimulans det behöver (Gustavsson, 1991:19). En pedagog i studien instämmer med vad Gustavsson har skrivit om att en i arbetslaget har huvudansvaret. Pedagogen lägger till att all personal bör hjälpas åt med alla andra barn och att en eventuell resursperson jobbar som en av dem i arbetslaget.
7 Diskussion
Många av pedagogerna har angett att de någon gång stött på eller arbetat med ett barn med en fysisk funktionsnedsättning i sin barngrupp. En tredjedel skriver däremot att de aldrig arbetat med ett barn med en fysisk funktionsnedsättning Det är intressant att många av pedagogerna som arbetat inom förskolan i många år, aldrig har arbetat med ett barn med en fysisk funktionsnedsättning. De som anger att de arbetat med ett barn med en fysisk funktionsnedsättning tydliggör dessutom att det endast skett vid ett eller ett fåtal tillfällen. Vad det kan bero på framgår inte riktigt av den här studien, men det kan finnas olika