Intervjupersonernas beskrivning av återhämtningen

A deltog i Rosengymnastik. A:s viktigaste rollförväntning är nu att hålla sig själv frisk. Den konkreta socialiteten inom Delta visar sig i att man blir lyssnad på, accepterad och bekräftad som den person man är vilket tycks vara det avgörande inslaget för återhämtningen. A har också deltagit i rehabilitering vid rehab Alfta i sex veckor under ett år; även denna miljö präglas av att man lyssnar till varandra och ger av varandras tid.

B ser programmen inom Delta som en bra blandning och då speciellt Rosenrörelserna. B blir stärkt genom den konkreta socialiteten vid Rygginstitutet där hon uppmanades att kämpa på och vara med trots sin trötthet. Även B ser som sin viktigaste roll att framledes må bra och begagna sig av sina nyvunna insikter.

C ser Delta som en fristad och säger att programmet där man varvade avslappningsövningar och föreläsningar passade henne bra. C framhåller också den känsla av samförstånd som genomsyrade den grupp hon deltog i vid sin vistelse på Mösseberg. Även C ser som sitt viktigaste krav att få behålla sin välbefinnande och kunna sätta gränser utan att få dåligt samvete. På det beror allt annat och andra rollkrav får stå tillbaka.

D ser de mjuka och långsamma Rosenrörelserna som en viktig del för att åstadkomma avslappning. Den accepterande sociala miljön förstärker den effekt rörelserna har och spänningarna släpper. Även D framhåller Rehabcentrets viktiga funktion i och med att man blir lyssnad och trodd på. Den egna upplevelsen ifrågasätts inte; man tillåts känna som man känner samtidigt som man blir accepterad. Hon känner också att hon blir lyssnad på och trodd på ett annat sätt än tidigare. Denna bekräftelse som det innebär för D gör att hon återfår kraft och hälsa. D hoppas kunna arbeta på heltid igen men inser att hon måste skynda långsamt. E ser massage som en viktig faktor för avslappningen. Överhuvudtaget är avslappning nu en förutsättning för E för att kunna fortsätta sin inslagna väg såväl privat som i yrkeslivet. Även i en kurs som hon genomgått i den ledarroll hon innehar var den konkreta socialiteten

förhanden då en instruktör säger: ”Du förlorar ingenting på om du kan vara lite mer bestämd; våga visa lite mer. Du har redan det här förtroendekapitalet.”E har tagit detta till sig och har nu ambitionen att tala med sina medarbetare och inte bara till dem. Detta förhållningssätt ger god förutsättning för bra arbetsmiljö både för E och hennes medarbetare.

Utifrån intervjupersonernas berättelser kan vi se att den kravlösa och accepterande miljön vid Delta med avslappning och Rosenrörelser är en miljö som har varit av avgörande betydelse för återhämtningen. Bekräftelsen, att bli sedd och lyssnad till och tagen på allvar är

grogrunden för återhämtningen. Finns dessa förutsättningar tycks återhämtningen nästan ske av sig självt.

Avslappningen sker i grupp där man uppnår ett i det närmaste meditativt tillstånd och släpper taget om alla vardagens krav. Man glömmer alla upplevda tillkortakommanden och anspråk - även konsumtionsbehov. Man lär sig att slappna av för att släppa taget om kraven och känna

att det är tillåtet utan att något otillåtet eller obehagligt händer. Att det dessutom sker i en grupp tillsammans med andra bidrar till att öppna upp för att man kan ta det lättare på de upplevda rollkraven. Den utmattade personens upplevelser ifrågasätts inte utan hon ses och lyssnas till och bekräftas som den person hon är. Vägen tillbaka består av en miljö där andra lyssnar och förstår; enkelt men ändå svårt. Härigenom kan man också acceptera sig själv. Även vistelserna vid rehabcentrum såsom Alfta, Mösseberg och Rygginstitutet framhålls överlag som vändpunkter. Där blir man lyssnad på med ett genuint intresse såväl deltagarna emellan som mellan handledare och deltagare. Den konkreta socialiteten tilltar då man delar gemensamma erfarenheter och detta bidrar också i hög grad till läkningen.

Giddens har framhållit parrelationernas betydelse för självkänslan. Det ger en motvikt mot allt abstrakt i dagens samhälle, samtidigt som parrelationen blivit allt mer sårbar p g a individers förändrade nätverk till att ha blivit reducerade och allt mindre konkreta. Intervjupersonerna har överlag framhållit det stöd de fått av sina partners. Parrelationen har paradoxalt nog bidragit till deras mod och kraft att söka sina verkliga behov och frigöra sig från gamla rollförväntningar. Intervjupersonerna tycker också att deras nära relationer till familje-medlemmar har förbättrats. Relationerna förbättras genom nya insikter om sig själv och den miljö där man ingår. Genom att resonera på ett vist sätt kring levnadsomständigheterna kan man hitta en utväg.

Tydligt framträder ett mönster där informanterna lär sig att sätta sig själv i främsta rummet och acceptera detta och detta går emot vad många kvinnor har uppfostrats till. Kan hända detta också torde vara en generationsfråga. Avslappningsövningar i Delta har bidragit med innebörden: ”du duger bra precis som du är”. När man reflekterar är alternativen: ”är detta bra för mig, har jag ork, vad måste jag försaka som jag egentligen skulle behövt göra”. Vi ser den avgörande påverkan som individernas reflexivitet har; man tänker själv och utgår i större utsträckning från sin egen biologi och förmåga. Man ger sig själv kraft att reda ut och söka övervinna de prövningar som livet innebär. De viktigaste personerna i intervjupersonernas liv har till slut blivit dem själva. Dessa insikter frigör energi och är även en förutsättning för att bättre orka med och ge acceptans till sin omgivning.

7. Reflexion

I Delta är den utmattade personen en unik person vars berättelse inte ifrågasätts. Att återkomma från utmattning tycks kunna ske spontant om miljön är den rätta. Promenader i naturen och arbete i en grön trädgård har en god avstressande effekt. Avslappning är också en viktig programpunkt vid Delta. Förutom att vara avslappnande rent fysiskt åstadkoms genom den konkreta socialiteten en trygghetskänsla. Med en känslomässig trygghet upplevs en acceptans för att det går att lägga undan alla plikter. Man ser att det går att ”sänka garden” även när avslappningen äger rum i en grupp. Det är också en insikt att man inte hela tiden behöver vara på topp och tvungen att följa minsta vink. Tvärtom kan man med behållning fullkomligt slappna av från omvärlden. Detta ger i förlängningen en insikt genom reflexion att man kan ha ”egen tid” och inte alltid vara alla andra till lags. Detta är också en förutsättning för att hjälpa andra, att man själv är i god balans.

För att komma tillbaka är en bekräftelse nödvändig som stärker den egna synen på att det är möjligt att ta små steg ut ur sjukrollen. Insocialiserade fördomar både hos individen själv och hos omgivningen måste motverkas. Det är av stor vikt med ett öppet och tillåtande ”klimat” på arbetsplatsen. Det är en förutsättning för att återupprättelsen skall lyckas. Arbetsplatsens

betydelse för tillfrisknandet måste lyftas fram; man utgör varandras arbetsmiljö. Här har både arbetsgivare och arbetskamrater en betydande roll, det är på dem det hänger om den drabbade skall kunna återkomma till samma arbetsplats som före insjuknandet. Det behövs mycket stöd, uppmuntran och acceptans samt tillrättaläggande från arbetsplatsen, för tyvärr är det ofta situationen där som gjort att det ”tippat” över för den anställde. I många fall skall den

anställde kanske heller inte gå tillbaka till sin gamla arbetsplats. Utifrån Goffmans

dramaturgiska perspektiv är det svårt att gå utanför givna roller på den arena man där man befinner sig då omgivningen kan ha svårt att acceptera och bemöta en förändrad roll då individen inte längre stämmer med den etablerade bilden. Det är också viktigt med ett korrekt bemötande från olika myndigheter samt att bli lyssnad på och tagen på allvar. Det är många faktorer som skall fungera och även samspelet dem emellan för en fullständig rehabilitering. Arbetsledningen har en viktig roll att värna om den som är på väg tillbaka och som befinner sig under rehabilitering.

Det förefaller som att det ofta får bättre resultat om den deltidssjukskrivne kan börja på en annan arbetsplats än där själva utmattningen ägde rum. Slående är att ingen av informanterna har kunnat gå tillbaka till samma arbetsplats eller arbeta lika mycket med samma

arbetsuppgifter som före utmattningen. Detta åskådliggör diskrepansen mellan införlivade rollkrav och individens förutsättningar att tillgodose desamma. De nya arbetsplatserna har präglats av acceptans och delaktighet. Med detta vill sägas att man har pratat mer med varandra och härigenom ökat den konkreta socialiteten. Här ingår också konfliktlösning som en viktig ingrediens; individer tycker olika och det behöver inte alltid vara negativt. Även om vi gärna söker konformitet så är det olikheterna som gör att vi börjar reflektera mer och utvecklas som individer. Därför bör vi lära oss att bejaka olikheter och skillnader och inte se det som negativt. Detta för att även undvika att det blir grogrund för mobbing som i värsta fall kan få utvecklas till utslagning. Vi kan alla lära av varandra om vi är öppna för det. Dock är det nödvändigt att ta upp skillnader i åsikter till diskussion. För att undvika oenigheter och missförstånd måste det till tydlig kommunikation, vilket underlättar den konkreta socialiteten. Här behövs medvetandegörande för förändrade attityder! Att komma till insikt att nästa gång kan det bli du som står på tur – hur skulle du då vilja bli bemött?

Vi behöver inte vara ”Main stream”; vågar vi reflektera och fatta egna beslut blir vi starka och får makt att själva forma våra liv vilket många i den yngre generationen har insett. När vi inser att vi kan påverka våra liv blir vi hoppfulla och livet blir mer meningsfullt och

värdefullt. Vi kan då på grundval av egen reflektion välja att berika och finnas till för andra. Gerth och Mills rollteori visar individen som innehavare och antagande av roller, har ett historiskt ursprung även om vi befinner oss i ett nutida skeende. Yvonne Hirdman har beskrivit ett genusbegrepp som avhängigt av tid, plats och situation. På samma sätt beskriver Gerth och Mills hur det i samhället vuxit fram krav på sådant som anses viktigt att utföra. De roller som finns idag år 2008 är således en produkt av ett historiskt skeende och en

ögonblicksbild av det som anses viktigt just nu, allt sammanlänkat. Vissa delar är mer

beständiga än andra, annat är statt i förändring som t ex genusbegrepp och en global ekonomi. Kvinnoidealet har på någon generation ändrats från hemmafru till heltids lönearbetande. Rollen för kvinnan att ta huvudansvar för hemmet och dess skötsel lever dock kvar i stor utsträckning och måste då uppfyllas jämte yrkesidentiteten. Risken är också att

yrkesidentiteten får för stort utrymme i förhållande till andra delar i människans liv. Individens status blir avhängig av vem denne speglar sig i och i sin tur av den andres värderingar. Individen är alltid en länk i denna kedja vars grund utgörs av den sociala

tillhörighet som individen föds in i och sedan i varierande grad kan förändra – individens habitus.

I denna uppsats har visats att rollförväntningen blivit alltför omfattande i vissa lägen varför denna måste förändras för att individen skall kunna gå vidare med sitt liv. Något måste ges upp, vilket är smärtsamt. Nya insikter måste erövras genom ständigt pågående reflexion. Det handlar om att kunna ändra attityd och att ha distans till det som sker och inte identifiera sig med en händelseutveckling. Oavsett vad som händer vet man alltmer vem man i grunden är. Detta är en individuell kamp ofta i motvind i förhållande till gammalt tyngande arvegods från den genomgångna socialisationen. Det behövs till slut en förändring av individens sätt att se på vad som är rimligt att kräva av sig själv. Ofta är det en lång process att förändra individers rollförväntningar från att alltid ställa upp till att lära sig att säga nej. Det kan vara smärtsamt att säga nej; en oro över den ilska som kan uppstå hos den som får ett nej. Samtidigt kan det vara nödvändigt att gå mot strömmen för att skydda sig mot till synes gränslösa krav. Det kan ta ett tag innan omgivningen har anpassat sig till individens nya beteende. Fredrik Bengtsson vill bidra med sitt perspektiv; att individen skall respektera sig själv och sina behov och att alltid ta sig själv på allvar. Dock skall vi inte glömma att humor och livsglädje är effektiva medel mot utbrändhet. När det gäller familjeliv är det av vikt att alla familjemedlemmarna tar sin del av ansvaret för att familjen och tillvaron skall fungera. Det borde egentligen vara självklart, dock i praktiken vet vi att det inte alltid är så. Kanske familjemedlemmarna också får tona ner sina illusioner och föreställningar på hur en familj skall vara för att fungera. Att hitta nytt arbete i tider av arbetslöshet är inte heller så enkelt. Ofta är man fast i villaägande och förpliktelser att barnen skall få gå kvar i samma skola. En större valfrihet både vad gäller arbetstid och barnomsorgsform skulle underlätta för många. En större social acceptans kunde underlätta för familjer att leva sina liv på olika sätt och med lösningar som fungerar bäst för den enskilda familjen det gäller.

De teorier som valts avgränsar uppsatsen utifrån modeller av verkligheten. Modeller innebär förenklingar. De använda teorierna har likartade begrepp för individers självbild såsom ”me” eller ”referentiella system”. Vi måste dock vara medvetna om att inga modeller eller begrepp fullt ut fångar samhällets komplexitet eller detta vad det innebär att vara en samhällsmedlem och en människa.

Som vanligt vid uppsatsskrivande finns en rad fält som väckt undran och som torde behöva undersökas närmare. T ex vad blir konsekvensen av den ökande individualiseringen av ”livspusslet”? Vilka av aktörerna i samhällets kraftfält har något att vinna eller förlora på denna utveckling?

Människan är ett kompetent men skröpligt väsen. Det gäller att söka erövra nyckeln till sitt eget liv. Till syvende och sist är det ändå en fråga om hur vi vill att samhället med vår livsmiljö skall se ut och fungera. Vi lägger även grunden till vår gemensamma och individuella framtid detta innevarande livsögonblick. Här har varje individ möjlighet och ansvar att bidra med sina åsikter och värderingar vad gäller utvecklingen, detta utifrån förvärvade insikter och perspektiv.

Efterskrift

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern, Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer

och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller.

Självande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider- tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra- svårt att vilja stanna

och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar, då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens knoppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden- känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.