9. RESULTAT
9.2 Intervjuresultat, sökande
Sökande 1 är 27 år och är heltidsstudent på högskola sedan tre år tillbaka. Hon besökte en studie- och yrkesvägledare eftersom hon var osäker på vad hon skulle göra med sin utbildning och om det var inom detta område hon ville arbeta i framtiden. Sökande 2 har däremot aldrig studerat vid någon högskola men har tidigare utbildat sig på annat håll. Idag, vid 29 års ålder arbetar hon i en helt annan bransch än den hon utbildade sig för. Hon känner nu att hennes
arbete inte är något som hon vill göra i framtiden och besökte därför en studie- och yrkesvägledare för att få hjälp med valet för sin framtida karriär. De sökande är helt oberoende av varandra och har gjort sina besök helt enskilt vid olika tillfällen.
De båda sökande föredrar att ha möjligheten till tidsbokade samtal. Sökande 1 påpekar dock att det kan vara ett hinder för vissa människor att behöva göra ett moment innan besöket, d v s att ringa och boka tid, medan sökande 2 ser hinder i att inte kunna boka tid.
”Tidsbokningen var bra. Det kändes lättare när jag visste att jag hade en tid för det är så lätt att skjuta fram saker om jag inte bokat en tid.”
En utav dem ansåg också att förväntningarna inför samtalet skiljde sig åt beroende på om hon bokade tid eller kom på ett drop-in samtal. Vid tidsbokade samtal går hon in med en förväntan om ett mer ingående samtal än inför ett drop-in samtal. Det kändes som om hon behövde ha ett bredare problem och fler större frågor för att boka en tid, drop-in samtal kändes mer som informationssamtal.
De båda sökande upplevde en lång väntetid på Infoteket vilket gjorde att de valde att återkomma vid ett annat tillfälle. Även andra gången de kom dit var där kö. Sökande 1 valde dock att denna gång att ta en nummerlapp och vänta, vilket hon fick göra i ca tjugo minuter innan det var hennes tur att samtala med en studie- och yrkesvägledare. Sökande 2 ansåg däremot att det var för många människor i kö före henne, sju stycken, så valde återigen att gå därifrån.
”Det var kö då också och de kunde inte säga hur lång tid det skulle ta innan jag fick träffa någon så jag gick.”
På Malmö Högskolan fick de däremot träffa sin vägledare på den utsatta tiden, vilket gjorde att de inte behövde vänta.
Efter sina samtal var det ingen av de sökande som valde att boka en ny tid men om de skulle vilja återkomma känner de att det är viktigt för dem att kunna få träffa samma vägledare igen.
”Ja, naturligtvis. Jag hade inte velat träffa någon annan för hon är ju insatt i det och annars hade jag ju behövt berätta allt en gång till och det känns ju onödigt.”
”Det känns bra att jag ska kunna träffa samma person igen om jag skulle behöva, det känns tryggt. Då vet man vad man kommer tillbaka till o det gillar jag.”
De anser dock att de blev bra bemötta av både Infotekets och Malmö högskolas reception och att de kände sig välkomna. Receptionsmiljön på Malmö högskola ansågs tråkig och benämndes som ett väntrum där det fanns en massa material.
”Det var som hos tandläkaren fast där finns det tidningar istället för broschyrer.”
Den andra sökande förklarade rummet som mörkt och inte speciellt inbjudande. Då vi frågade vad de tyckte kunde förbättras, så ansåg de att utrymmet skulle vara ljusare och mysigare. Infotekets reception och lokal var ljusare och de tyckte båda att där var mer liv och rörelse. Båda sökande förknippade denna lokal med arbetsförmedlingen och detta i en negativ betydelse.
”Det kändes som arbetsförmedlingen. Det är så tråkigt att gå dit. Man vill egentligen inte men man måste och så
tar det tid att vänta för att få träffa en handläggare.”
En av de sökande påpekade också att lokalen var för liten. De som satt och sökte information på egen hand, satt för tätt: och vid tidigare tillfällen då hon har varit där för att söka information, har det känts som om, man satt inpå varandra och det var svårt att vara anonym. Då Sökande 2 gjorde valet att inte invänta en studie- och yrkesvägledare på Infoteket, har hon inte heller några faktiska åsikter om hur ett samtal kan upplevas i deras öppna miljö. Däremot har hon varit i deras öppna miljö och sökt efter information m.m. varav hon kan göra utlåtanden om denna.
När det gäller samtalsmiljön var de båda sökande eniga om att de föredrar att samtala i enskilda rum. Lugnt, inga störningar, mindre stress och lätt att koncentrera sig och behålla fokus var anledningarna till detta. Köbildning och livligheten i den öppna miljön upplevdes som stressande på ett sådant sätt att samtalet skulle gå fort.
”Det blir en mer stressad upplevelse och man kanske inte frågar alla de frågor som man tänkte bara för att det skulle gå fort, man känner att man inte vill säga onödiga saker[…] Det kändes som om de egentligen har massa annat att göra och att man själv måste fånga dem”
Att samtala i en öppen miljö gav också en oro om att både de själva och vägledaren riskerade att tappa fokus i samtalet. Det är lätt att istället lyssna på andra trots att samtalen sker i vad de sökande kallar för bås. Att samtal i ett enskilt rum kändes bra men det som kunde förbättras i denna miljö var att rummen kunde vara ljusare och bekvämare.
”Generellt i sådana här situationer tycker jag att man ska sitta bekvämt för det kan främja syftet och det kan bli mer avslappnat i typ en soffa.”
Att klargöra ramar visade sig vara viktigt. Endast ett av tre vägledningssamtal inleddes med ett klargörande av tid och innehåll. Detta klargörande upplevdes som mycket positivt då det kändes mer seriöst och avslappnat. Ett saknande av detta på Infoteket gjorde att hon kände sig stressad då hon var medveten om att andra väntade på att få tid efter henne.
”Jag hade känt mig lugnare och mindre stressad om jag hade vetet hur lång tid jag hade till förfogande.”
Samtalet på Infoteket varade i femton minuter. På denna tid upplevde den sökande ingen process då samtalet beskrivs som ett informationssamtal som styrdes och avslutades av vägledaren. Hon blev varken mer medveten om sig själv eller om sina val, egenskaper diskuterades överhuvudtaget inte. Hon kände dock att hon fått hjälp med de specifika utbildningar hon hade haft frågor om men det fanns en saknad efter ett djupare samtal då hon kände att hon inte lärt sig något om varken sig själv eller vad hon skulle göra i framtiden. Hon saknade också konkreta svar angående hennes frågor kring arbetsmarknaden och löner.
”Han skulle ha varit tydligare och inte hela tiden sagt det blir nog bra.”
På frågan om hon kunde tänka sig att gå dit igen så svarade hon, kanske men endast om hon har en klar uppfattning om vad hon vill ha svar på. Hon skulle inte gå dit för att få hjälp med att finna sin framtida karriär. Vid ett återbesök känner hon att det går lika bra att träffa en annan vägledare eftersom denne ändå inte lyckades skapa någon kontakt eller bygga upp ett förtroende.
Inte heller på Malmö högskola säger de sökande att de upplevde samtalet som en process men under samtalen kartlades bland annat nu-situationen och egenskaper staplades upp. Detta gjorde att de båda sökande upplevde att samtalet vidgade deras perspektiv samt gjorde dem medvetna om sina egenskaper och sig själva.
”Jag tyckte att mina perspektiv vidgades och jag lärde mig att tänka på ett annat sätt och jag blev mer ifrågasatt.”
”Jo det gjorde hon faktiskt. Vissa grejer som jag inte har tänkt på som har med vad jag vill göra. Det gjorde hon, saker som jag själv inte har tänkt på, egenskaper som för mig är självklart men som inte alla andra kanske har. Något som jag är bra på och kan ha med i tanken på vad jag vill göra.”
De båda sökande upplevde att de själva styrde samtalet och var den part som pratade mest vilket gjorde att de kände sig aktiva i samtalet. Efter samtalet upplevde de sökande att de fått
hjälp med att strukturera sina tankar och saker som de inte tänkt på tidigare blev synliggjorda för dem.
Huruvida besöken levde upp till deras förväntningar råder de skilda meningar om. Sökande 1 tyckte att det var en svår fråga att svara på då hon egentligen inte riktigt hade några förväntningar men överlag upplevde hon vägledarna mer positiva än väntat. På Malmö högskola fick hon den hjälp som hon var ute efter och samtalet var dessutom över förväntan då hennes situation och kvaliteter utreddes noggrant samt att hon kände att hon blev tagen på allvar. För vår andra sökande stämde inte riktigt hennes förväntningar med verkligheten.
”Nej, eller jo på ett sätt fick jag ju hjälp men jag fick ju inte den hjälpen jag förväntat mig. Jag trodde nog att hon skulle ställa några frågor och sen tala om vad jag skulle bli. Fast jag insåg ju att det egentligen inte var realistiskt. Jag förväntade mig att hon skulle komma med något konkret men hon var egentligen rätt vag och luddig. Jag har ju insett nu att jag inte kan gå dit och få den hjälp jag egentligen vill ha för jag vill att någon skall säga vad jag skall göra och vad jag passar bäst som. Men det får jag ju inte.”