Intima relationer är det första temat som framkommit i materialet. De egenskaper som tillskrivs rena relationer som tema utgörs av tre kategorier: 1) Min partner är som en
förlängning av mig själv 2) Förpliktelser och beroende av varandra, samt 3) Erkännande och ontologisk trygghet. Genom att analysera de tre kategorierna nedan undersöker vi vilka egenskaper som tillhör temat om rena relationer.
Min partner är som en förlängning av mig själv
Detta avsnitt handlar om hur unga vuxna förknippar parrelationer med liknande egenskaper som Giddens tillskriver den rena relationen. Med stöd av Giddens teoretiska ramverk om den rena relationen och studier om förväntningarna på parrelationer analyseras materialet. Här nedan återges ett citat från informanten Erik som menar att en parrelation erbjuder trygghet, kärlek och att en mår bättre av att vara i en parrelation.
Erik: “det blir en väldigt bra, trygghet i att vara tillsammans med någon, att om jag ger kärlek så får jag kärlek tillbaka och vara säker i att den finns vid ens sida. Man mår lite extra bra av det, det är det som jag värderar mest (...) Det är väldigt härligt att vara kär i någon som är kär i en själv.
Enligt Erik innebär att vara tillsammans med någon att bli älskad för sin egen skull och att relationen ger tillfredsställelse. Eriks föreställning av parrelationer påminner om den rena relationen eftersom parrelationen ingås för relationens egen skull och den tillfredsställelse
21 parrelationen ger. I och med att det i Eriks berättelse ligger så mycket fokus på bandet mellan honom och hans partner istället för några yttre förankringar handlar relationen främst om relationen mellan två autonoma individer (Giddens 2002: s.110-111). I Eriks berättelse upprätthålls relationen på grund av relationens egen skull och inte på grund av några andra yttre förhållanden vilket skapar fokus på de två autonoma subjekten som väljer att vara tillsammans. Eriks resonemang om parrelationer liknar Giddens den rena relationen som bygger på intimitet mellan två autonoma och jämlika individer (Giddens 2002: s.110-111).
Marita uttrycker en liknande föreställning av parrelationer när hon säger att vara i en
parrelation innebär “att ha någon som alltid finns vid ens sida som älskar en oavsett vad man gör”. Marita förväntar sig att hon blir älskad oavsett vad hon gör och det förstår vi som att parrelationen är ren och upprätthålls av det känslomässiga band som byggs upp mellan parterna i relationen (Giddens 2002:110-111). Karl menar att en partner blir som en förtroendevald:
Karl: “jag vet inte om det är generellt eller om det bara gäller för mig men, att ens partner blir som en förtroendevald på nått sätt. det är ju den som vet allt om mig. och hon kan liksom dagliga känslor och tankar om alla som jag träffar. det filtreras genom henne på nått sätt.
hon vet allt om alla jag träffar och vad jag tycker och tänker och känner liksom. det blir nästan som en tapet och hon är nästan som en förlängning av mig själv.”
Karl menar att hans partner är som en förtroendevald och en förlängning av honom själv. Den relation som Karl är i byggs på den nära kännedom som han och hans partner har om
varandra. Karls beskrivning av sin partner som en förtroendevald påminner om den kännetecknande intimitet som är en grundförutsättningarna i den rena relationen där de inblandade parterna kan visa sig sårbara inför varandra och visa upp hela sina personer (Giddens 2014:116).
I likhet med Roberts studie av unga vuxna i USA utgörs våra informanters förväntningar på en parrelation av att ens partner förväntas vara ens själsfrände iallafall någon som känner en väl (Roberts 2009:43). Alla våra informanter uttrycker liknande förväntningar på att deras partner ska vara deras själsfränder och illustreras mest uttryckligen av Karl när han liknar sin partner vid en förlängning av honom själv. Förväntningarna på att ens partner ska vara en själsfrände ställer stora krav på en djup intimitet i parrelationen vilket även uttrycks av Maria som säger att hon är väldigt nära sin partner och att hon kan visa sig sårbar inför honom mer
22 än vad hon kan inför andra personer. Diskursen som konstituerar informanternas sätt att förstå parrelationer tycks innefatta det kännetecknande kravet på intimitet och tillit som Giddens tillskriver rena relationen (Giddens 2014:116-117).
Förpliktelser och beroende av varandra
Nedan kommer vi att undersöka hur förpliktelserna och beroendet mellan parterna i en parrelation uppfattas av informanterna. Återkommande i materialet är att informanterna associerar förpliktelser och beroende av varandra till parrelationer. Erik berättar att när han blev singel förstod han hur mycket tid han förväntades spendera med sin partner:
Erik: ” kanske något som jag förstått först när jag blev singel, hur mycket det var att min partner alltid var första valet och att det gjorde att jag var mycket mindre med mina vänner.
[...] det blir väl naturligt tänker jag för man har ju en viss mängd tid och så ska man fördela upp den och då lägger man mycket tid på varandra. ja men beroende, det är väldigt positivt och härligt men det är också man att man gärna vill vara tillsammans, visst kan man köra långdistansförhållanden, men jag tror att de allra flesta skulle vilja vara nära med sin partner.”
Enligt Erik blir ens partner förstahandsvalet när en väljer hur en ska spendera sin tid och det är både positivt och negativt. Han menar att det sker naturlig i en parrelation att man väljer att spendera tid med varandra men att en relation också har gränser för vad som går att acceptera.
Att bo långt från varandra är ett exempel på något som uttrycks som en försummelse av relationen och att bo nära varandra kan därför betraktas som en förpliktelse mellan parterna.
Sanna ringar in ytterligare en förväntan som hon har på en parrelation och det är att man förväntas vara öppna mot varandra och tillsammans arbeta för relationens skull. I både Eriks och Sannas intervjuer uttrycktes parrelationer som något som förutsätter att det finns vissa saker man måste göra och inte får göra mot varandra. Eriks och Sannas berättelser för
tankarna till Giddens resonemang om att när en relation saknar yttre förankringar upprätthålls relationen genom förpliktelser mellan paret (Giddens 2014:114). Sanna berättar även att det finns ytterligare en dimension av förpliktelser som handlar om rättvisa:
23 Sanna: ” jag förväntar mig att personen att personen ska vara en avlastning i ens liv och inte en last. Det här som vi prata om innan projektledare i någon annans liv. Jag har ganska höga förväntningar på min partner nu som jag inte haft tidigare men extremt höga att det ska vara jämn asså jämställt … asså då menar jag inte att man ska göra allt hälften hälften utan att man ska dela upp det så att det i alla fall känns som att man delar på sysslorna”.
Enligt Sanna bör en partner vara en avlastning och inte en last. Det visar på en dimension av förpliktelser som berör en känsla av rättvisa. Likt tidigare forskning som visar Sannas berättelse på att det är väldigt viktigt för unga vuxna att de upplever att det finns jämlikhet och rättvisa i deras relationer (Hatfield, Rapson & Aumer-Ryan 2008:420-425).
Förväntningarna på att en relation ska kännas rättvis manifesteras i hur Sanna beskriver att en partner ska vara en avlastning och inte en last samt att hon ställer högra krav på jämställdhet i en relation. Jämlikhet och rättvisa förutsätter en viss nivå av kommunikation och reflexivitet som diskuteras vidare här nedan av Maria:
Maria: ”just nu i min nuvarande relation känner jag att det fungerar väldigt bra. det är väldigt mycket ömsesidigt ansvar och ömsesidiga känslor. vi gjorde faktiskt det igår, att vi satt och pratade, reflekterade och utvärderade våran relation. där båda fick säga vad man tycker är bra och vad man tycker är dåligt. och vad man kan göra om de sakerna som man kanske inte mår riktigt lika bra av. jag tycker absolut att min nuvarande partner tar sitt känslomässiga ansvar.”
Maria beskriver hur hon och hennes partner aktivt utvärderar relationen vilket liknar
tendensen i den senmoderna diskursen att betona individuell reflexivitet (Giddens 2014:114).
Något som också är uppseendeväckande är hur direkt och bokstavligt Maria berättar om att hon i sin relation utvärderar relationen tillsammans med sin partner. Den direkta framtoningen i Marias berättelse antyder självklarhet i kopplingen mellan hennes syn på parrelationer och reflexivitet. I den senmoderna diskursen värderas reflexivitet som innefattar en ständig revidering mot ny information och det smittar över i bedömning av personens relationer, vilket kan bidra med en förståelse kring varför Maria ställer krav på att hon och hennes partner ska prata om och utvärdera deras relation (Giddens 2014:30, 113-114).
Sammanfattningsvis tolkar vi informanternas berättelser som att parrelationer är något som
24 aktivt görs genom att kommunicera och förplikta sig till relationen, i likhet med den rena relationen.
Erkännande och ontologisk trygghet
Det här avsnittet av analysen kommer att handla om behovet av erkännande och ontologisk trygghet i parrelationer vilket är ett återkommande tema i materialet och uttryckts av alla våra informanter. Enligt Karl förknippas parrelationer med trygghet, hög grad av fokus på sig själv och att livet blir fylligare:
Karl: ” så för min del är det väl mest trygghet. När jag är i en relation så kan jag börja fokusera på mig själv och på annat. Livet blir bra mycket fylligare när man är i en relation för då kan man fokusera på sig själv mer, vilket känns konstigt. Men för min del är det så.”
Karl värderar mest tryggheten i en parrelation för att livet blir fylligare och han kan börja fokusera mer på sig själv men även på annat. Att Karl upplever att han kan fokusera mer på sig själv i en parrelation än när han är singel kan verka motsägelsefullt men det blir begripligt i och med att en parrelation bidrar med fyllighet och meningsfullhet i livet och därmed även ontologisk trygghet (Illouz 2016:173). Tidigare under intervjun berättar Karl också om att när han var singel lade han ner väldigt mycket tid på att söka bekräftelse från potentiella partners vilket visar på att avsaknaden av erkännandet från en stabil partner orsakar en sänk
självkänsla. Karl berättar också om att när han var singel lade han ner väldigt mycket tid på att söka bekräftelse från potentiella partners vilket visar på att avsaknaden av erkännandet från en stabil partner orsakar en sänk självkänsla. Men när Karl hittade en stabil källa till erkännande, i form av en partner, var det möjligt att för honom släppa sökandet efter erkännande och börja fokusera på annat (Illouz 2016:173). Parrelationer associeras därmed med en hög grad av erkännande och säkerhet kring sitt egenvärde. Vidare berättar Astrid om att en ibland värderar att vara i en relation trots att den upplevs som dåligt:
Astrid: “Men det kan också vara av rent egoistiska skäl. att man är så rädd att bli lämnad eller ensam och man ändå kämpar för att man inte ska göra slut eller likande för att ...för att man inte vill bli ensam även fast relationen inte var så bra. “
25 Av Astrid beskrivs ett potentiellt uppbrott i relationen som en risk vilket kan leda till att en stannar kvar i en relation även fast den upplevs som undermålig. Att stanna kvar i en relation på grund av egoistiska skäl tyder också på att det egna jaget berörs av att vara i en parrelation.
Astrids rädsla för att bli ensam tolkas inte som rädsla för att vara fysiskt ensam utan en rädsla för att förlora erkännandet från en partner och därmed även förlust av ontologisk trygghet (Illouz 2016:176). Astrids rädsla för att bli ensam för också tankarna till Giddens tes om att människor som har den rena relationen som ideal ständigt bär på en rädsla för risken för uppbrott (Giddens 2014:50, 122). Att rena relationer skulle leda till mer ångest har blivit ifrågasatt av Gross och Simmons som menar att det inte finns något empiriskt bevis för det eftersom det inte finns något sådant kausalt samband mellan den rena relationen och ångest (Gross & Simmons 2002: 544). Tesen om att den rena relationen orsakar ångest inför potentiella uppbrott stärks däremot av att Astrid hellre stannar kvar i en undermålig relation än att bli ensam. Rädslan för att förlora sin självständighet genom att ingå i en parrelation uttrycks i vårt material främst av kvinnliga informanter vilket står i kontrast till tidigare forskning som menar att unga män och kvinnor är lika rädda för att tappa sin självständighet när de går in i ett förhållande (Norona et al 2013:449, Korobov och Thorne 2006:48). Den dåliga sidan med att vara i en parrelation uttrycks vidare av Astrid när hon berättar om vad som är bättre med att vara singel än att vara i en relation:
Astrid: “Att man [när man är singel] har ju mer tid för sina fritidsintressen, att man inte behöver ta emotionellt ansvar till en annan människa på samma sätt. att man känner sig fri på att göra det man vill och kan fokusera på viktiga saker som kanske hamnar på hyllan när man är i parrelation.”
I jämförelse med att vara i en parrelation menar Astrid att hon känner sig mer fri när hon är singel. Hon upplever att hon tappar en del av sin självständighet när hon går in i en relation eftersom det gemensamma slukar all tid. Detta påminner om resultatet av Hughes (2015) studie om unga ensamboende vuxna i Australien som visar på att ensamboende användes som en strategi för att stärka den egna autonomin eftersom en parrelation annars hotar den egna självständigheten. Även om Astrids berättelse inte handlar om att hon använder ensamboende som strategi för att behålla sin självständighet i en parrelation, återfinns samma rädsla för att förlora sin självständighet som fanns hos informanterna i Huges studie (Hughes 2015:719).
Den könade aspekten av självständighet och erkännande utvecklas vidare av Maria:
26 Maria: “ja men jag hade någon, men kände jag verkligen honom om vi aldrig spenderade tid ihop? jag tror att det många inte inser, och jag tror att det är fler än vad man tror, som faktiskt känner sig ensamma i en relation utan att vilja se det. Man inte får sina emotionella behov uppfyllda men att man vill tro att det är så”
Maria menar att en kan vara i en parrelation och samtidig känna sig ensam och uppleva att ens emotionella behov inte uppfylls. I Marias berättelse går det att urskilja en diskrepans mellan förväntningen att en parrelation innebär erkännande och faktiska upplevelsen av att inte få något erkännande av sin partner. Ur Marias berättelse går det att se en könad dimension som även beskrivs av Illouz som hävdar att män i olikkönade relationer tenderar att vara
oförmögna att uppmärksamma kvinnornas jag, vilket orsakar en högre grad av ontologisk otrygghet hos kvinnor är män (Illouz 2016:185). Kontexten kring utsnittet ovan från intervjun med Maria handlar framförallt om unga kvinnor som upplever bristande erkännande från sina partners vilket vittnar om att det alltså finns en könad dimension av erkännandet och den ontologiska tryggheten som en parrelation förknippas med. Det kan betraktas som att parrelationer förstås som en källa till erkännande men att införlivandet av denna förväntas hindras av att män i samkönade parrelationer misslyckas med att uppmärksamma kvinnans egenvärde.