Första intrycket av Litteraturen lever är att den är saklig. Det är ordning och reda med ”lagom” mycket text och bilder i form av konstverk, fotografier och teckningar. Insticksrutorna gör att man får intrycket av att boken är faktafylld. Vid en närmare titt på den pedagogiska texten kan vi se vad som sägs och hur det sägs för att få en uppfattning om vilken relation Ulf Jansson har till läsaren. Hans lediga och ibland skämtsamma språk ger ett avslappnat och läsvänligt intryck men det gör också att texten ibland upplevs som oseriös. Det känns som om Ulf Jansson vill rikta sig direkt till en läsare och gör det dels genom att använda ofullständiga meningar och interjektioner vilket gör texten ”pratig”, vilket i sin tur leder till att förhållandet mellan Ulf Jansson och läsaren känns relativt nära. Han drar också paralleller till den tänkte läsarens tänkta värld. Det kan yttra sig på följande sätt: ”Julius Caesar är kanske mest känd idag för att han låg i fejd med Asterix och Obelix.” (s. 57.1) eller som vid hans genrediskussion:
…det är ungefär som i fotboll. De som går och ser en match vet exakt vad som kan hända och får hända […] de skulle bli vansinniga om målvakten plötsligt försökte vara bollvinnare på mittfältet eller domaren införde egna, `lite skojigare´ regler… (s. 168.2).
Fotbollsparalleller återkommer vid ett par tillfällen. Jag som inte vet mycket om varken fotboll eller om Asterix och Obelix förstår texten men tappar lite intresset eftersom jag upplever att Ulf Jansson inte riktar sig till mig, vilket är faran med ett ”kompisaktigt” språk. Hans uttryck gör också att det ibland är svårt att veta vem som tycker vad. Är det ironi eller stereotypiseringar av kvinnor och män och vad vill han ha sagt med det? Här är några exempel: ”visst är kvinnor bra byten” (tycker vem?) och ”den fagerkindade Briseis” är Akhilleus ”egen favorit” (s. 7.1). Stycket som beskriver festerna till Dionysos ära kan upplevas som svårtolkat:
Under fem dagar vänds staden upp och ned i en enda lång orgie av dans, sång och drickande. Nu får även kvinnorna vara med – tråkigt vore det ju annars. (s. 32.1)
Jag gissar att Ulf Jansson syftar på att kvinnorna annars inte fått vara med vid festligheter. Men det kan också tolkas som att det hade varit tråkigt för männen om kvinnorna inte fått vara med vid dessa orgieliknande tillställningar. Vid ett annat tillfälle skriver han om pjäsen Lysistrate: ”För att få slut på de ständiga krigen inleder kvinnorna i Aten, brutala som de är, en kärleksstrejk.” (s. 46.1, min kursivering). Man kan också undra vad han menar med: ”han [Lancelot] måste först genomgå en lång rad prövningar – så har det alltid varit – innan han får henne i säng.” (s. 97.1, min kursivering) eller ”I praktiken sköttes nog de sexuella kontakterna på det vanliga handfasta sättet.” (s. 97.1). Vem är egentligen den tänkte läsaren?
Villkor
När kvinnliga författarskap är så underrepresenterade som i Litteraturen lever finns det skäl till att titta på vad som sägs om skrivande kvinnors förutsättningar och villkor genom tiderna. Finns det en förklaring till varför det ser ut som det gör, finns det en medvetenhet hos författaren och därmed kanske en vilja att ge eleverna en möjlighet till att tänka vidare? För visst, rent historiskt, har förutsättningarna varit annorlunda för kvinnor jämfört med hur det sett ut för män. Kvinnliga författare har genom tiderna haft en svårare situation och villkoren har ibland varit usla. Frågan är bara om det tas upp och på vilket sätt i så fall.
Första gången kvinnans situation diskuteras är i insticksrutan ”Den stora idén: medborgarstaten”. Här skriver Ulf Jansson att
…inte ens infödda kvinnor var fullvärdiga medborgare. Som i andra gamla kulturer var mannen familjens överhuvud och den som fattade alla avgörande beslut. Kvinnans plats var i hemmet (33.1).
Det är viktigt att ta upp information som detta men sättet det tas upp på kan vara lite vanskligt eftersom Ulf Jansson tidigare talat om att insticksrutorna fungerar som utvikningar eller fördjupningar av epokernas idéer. Kvinnans historia hamnar då vid sidan av. Mannens historia blir den som läroboken generellt handlar om och som vi följer genom alla avsnitt. Detta tolkar jag som ett uttryck för synen på mannen som norm.
Att ta upp ”kvinnohistoria” i insticksrutor är ett mönster som följer ända fram till modern tid (”En upplysningskvinna”, ”Kvinnorätt I, II, III” – [gäller för åren 1919- 1998]) och risk finns för att man upplever detta som extrakunskap eller kuriosa som man inte ens behöver läsa. Ulf Jansson skriver själv i bruksanvisningen att man kan ”hoppa över fördjupningar och annat” och bara läsa bastexten.
Lite går att hitta om kvinnans situation även i bastexten. På 612 sidor har jag vaskat fram följande som kan beskriva villkoren för kvinnor: i avsnittet om antikens teater gå det att läsa att ”manliga skådespelare [gjorde] alla roller, också kvinnoroller” (s. 32.1). I stycket om Medea skriver Ulf Jansson att publiken måste ha fått en chock:
Medea uppträder som mannens jämlike […] hon vägrar att underkasta sig mannens diktat, hon vågar t.o.m. hämnas hans oförrätter. Det var hårresande. För trots all stor kultur och civilisation i antikens Grekland var synen på kvinnan en rest från stamsamhället. I stamsamhället är ju, faktiskt än idag, varje kvinna strikt underordnad alla manliga släktingar (s. 44.1).
Här anas till och med ett ställningstagande tack vare ordet ”faktiskt” (som här kan tolkas som ”trots att det inte borde vara så”). Lite längre fram, under medeltiden, när Ulf Jansson refererar en del av Nibelungensången skriver han: ”Men kvinnorna, då – skall ingen fråga dem? Nej. Detta är medeltid: pappa och storebror bestämmer, så tig!” (s. 82.1). I Anna Maria Lenngrens porträtt går det att läsa att ”tidens fördomsfullhet var stor”, hon skrev anonymt på grund av att hon var kvinna inte för att hon inte vågade stå för vad hon sagt om adeln (s. 230.1). Likaså kan man ana synen på kvinnan i C J L Almqvists porträtt när Ulf Jansson beskriver vad Almqvist fick stå ut med efter att novellen Det går an hade getts ut:
Ingen svensk författare har förföljts som Almqvist. Han sågs som samhällets fiende nummer ett, vännerna övergav honom och han fick inget kvalificerat arbete. (s.309.1).
Efter detta skildras hundra år av världshistoria och skrivande innan Ulf Jansson på nytt nämner något om kvinnor. I inledningen till kapitlet ”Sverige: De goda åren” skriver han om hur Sverige på 1950- och 60-talen blev en välfärdsstat:
…gemene man skaffade bil och sommarställe, kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden, ungdomarnas veckopengar gödde rockmusiken (s. 117.2, min kursivering).
Bilden till texten visar en ung tjej som ligger på sängen och lyssnar på LP-skivor, väggen bakom henne är tapetserad med bilder på Beatlesmedlemmar. Att det är en tjej på bilden kan tyckas vara bra för jämlikhetsmåtten, men fokus i bilden ligger på en centrerad ung Paul McCartney. Till sist berättas, i Inger Alfvéns porträtt, att under 1970-talet var samhälle, kultur och litteratur genomsyrad av vänsterpolitik, ”som en del av vänstern växte en ny kvinnorörelse och nya kvinnliga författare etablerade.” (s. 216.2).
Detta är vad som skildras om kvinnors liv, situation och villkor genom tiderna på 612 sidor. Med andra ord kan man säga att det inte problematiseras särskilt mycket kring kvinnors skrivande. Vid en jämförelse med Den levande litteraturen, där det förvisso inte heller tas upp mycket om kvinnliga författares villkor, redogör han där i alla fall i bastexten för ”kvinnohistoria”. Framför allt berör han ämnet under rubriker som ”Kvinnofrågan” och ”Kvinnovärldar”, vilket visserligen är ett tecken på särskiljandets logik. Men frågan tas upp och problematiseras.
Urval
När översiktsverk som detta skrivs måste ett urval göras. Därmed blir resultatet alltid en konstruktion, någons subjektiva litteraturhistoria. Det största brottet man kan göra vid litteraturhistorieskrivning, enligt Gunnar Hansson, är att ge ett sken av objektivitet, allmängiltighet, saklighet och sanning. Han menar på att det är sällan man kan se att författare till litteraturhistorieböcker på något sätt visar: ”Detta är vad jag tycker”. Han
talar till och med, i detta avseende, om maktmissbruk.38 Eftersom urvalet av författare är centralt när litteraturhistoriska översiktsverk diskuteras har jag tittat på om Ulf Jansson på något sätt diskuterar vilka värderingar, tankar och principer som styrt valet av vad som ska rymmas i Litteraturen lever.
Både i förordet och på baksidan står att läroboken handlar om västerlandets kultur, hur den har vuxit fram och format den tradition av kultur och litteratur som vi nu är en del av. Dessvärre finner jag inga fler diskussioner kring vilka principer för urval som använts. Något resonemang om varför kvinnor är så underrepresenterade hittar jag överhuvudtaget inte. Det enda jag hittar är: ”Det var ont om kvinnliga författare i äldre litteratur. Därför var Anna Maria Lenngren ovanlig.” (s. 230.1). Här får läsaren själv tolka in (om den vill) att det kan vara därför så få kvinnliga författare är representerade i denna lärobok.
De få kvinnliga författare Ulf Jansson valt att ta med i Litteraturen lever är i stort sett de traditionella, de man är van vid att möta i läroböcker som denna. Dock saknar jag några typiska representanter. T.ex. finns inte Virginia Woolf, Victoria Benedictsson, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Sigrid Undset, Agnes von Krusenstierna och Kerstin Thorvall med. Vilka kvinnliga författare Ulf Jansson valt att ta med finns som bilaga, där jag även nämner förslag på kvinnliga författare som ignorerats.
Inte heller i Den levande litteraturen tas principer för urval upp. Och i stort sett är det samma kvinnliga författare som får vara med i den. Dock med en märklig skillnad. I Den levande litteraturen finns en del av de författare jag saknar i Litteraturen lever: Nordenflycht, Benedictsson, Sandel, Undset, Blixen, Woolf och von Krusenstjerna. De som tillkommit är Helen Fielding, Rosamunde Pilcher, Agatha Christie, Lena Andersson och Astrid Lindgren. Detta är ju lite märkligt. Jag har vridit och vänt på detta förfarande men inte kommit på någon anledning till Ulf Janssons handling här. Om det hade varit så att han vill ta bort några för att göra plats för fler 1900-tals författare så skulle han enbart ha uteslutit Nordenflycht och Benedictsson.
Porträtt
Av de 29 kvinnor som beskrivs mer eller mindre omfattande får 24 egna porträtt varav två finns i insticksrutor. Med egna porträtt menar jag presentationer av författare som får stå för sig själv. Jag tittar på ordval, form, innehåll och tonfall i texterna. Vad har
tagits med och vad har inte tagits med? Omdömen och formuleringar kan avslöja värderingar och förhållningssätt.
Det är inte bara författare som får egna porträtt. I kapitlet ”Rockålderns poeter” (s. 197.2) nämner Ulf Jansson elva stycken musiker varav en kvinna: Eva Dahlgren. Egna porträtt får Bob Dylan, Ulf Lundell och Joakim Thåström.
Porträtten är generellt värdiga och seriösa förutom några få undantag. För att ge en bild av presentationerna ger jag en kort beskrivning av samtliga kvinnliga porträtt i bilaga 4. Många av de kvinnliga porträtten inleds med starka ord och superlativ. Sapfo, ”störst av alla antikens lyriker” (s. 26.1), Moa Martinsson ”den slagfärdigaste av dem alla” (s. 60.2), Heliga Birgitta, ”den mest inflytelserika person under svensk medeltid” (insticksruta s. 145.1), Kerstin Ekman ”I främsta ledet av svenska författare…” (s. 123.2), Sara Lidman beskrivs som ”En skarp profil i svensk litteratur” (s. 133.2) och Anna Maria Lenngren ”var på sin tid Sveriges vassaste satiriker, fränt samhällskritisk – och rejält rolig.” (s. 230.1).
Trots övervägande värdiga, berömmande och seriösa presentationer gör jag dock en del anmärkningsvärda reflektioner ur ett genusperspektiv. Att jämföra kvinnliga författare med manliga men inte tvärtom är ett tecken på den manliga normens logik. Det blir då mannen som är utgångspunkten. Kvinnorna värderas mot bakgrund av vad männen har åstadkommit. Det kan också yttra sig genom att det antyds att kvinnorna behöver männen som föregångare och inspiratörer. Cornelis Vreeswijk är den ende man som har en kvinnlig förebild, han har gått i Sapfos fotspår. Detta är information man kan läsa i hennes porträtt, inte i hans. Vreeswijk ”får” även vara med i Kristina Lugns porträtt. Men ingen kvinna syns i hans eget. Annars är det kvinnor som jämförs med män. Män kan jämföras med andra män, men män jämförs aldrig med kvinnor. Kerstin Ekman jämförs med Sven Delblanc och i Astrid Lindgrens porträtt går det att läsa följande om Mio min Mio: ”Den liknar Tolkiens ”Sagan om ringen”, som också utkom 1954…” (s. 137.2). Hemingway likställs med Moa Martinsson eftersom båda blev legender under sin livstid och ”båda ääälskade det!” (s. 62.2). Däremot talar inte Ulf Jansson om att det var i makens tidning som Anna Maria Lenngrens dikter publicerades, vilket han gör i Den levande litteraturen, där han även jämför Anna Maria Lenngren med Rousseau och Kellgren (både jämförande och i tack-vare-syfte) och systrarna Brontë med Dickens.
Ett annat uttryck för den manliga normens logik är att kvinnors civilstånd diskuteras, istället för vad de skrivit. Oftast när Ulf Jansson skriver om författarnas liv
känns det som om syftet är att visa vad som lett fram till det karaktäristiska i de olika författarskapen. Relevansen i det kan egentligen diskuteras. Att t.ex. ta upp att Karin Boye och Sapfo var lesbiska känns inte helt relevant. Dessutom är det spekulationer att Sapfo var lesbisk. Hon skrev visserligen om kvinnlig skönhet men vad säger det?
På tal om spekulationer så tar Ulf Jansson upp två författare man inte vet mycket om, Homeros och Sapfo. Det finns inget spekulerande om hans liv bara om hans sätt att skriva, däremot är större delen av Sapfos porträtt spekulerande kring hennes liv. ”Man vet inte mycket om henne men har gissat desto mer.” (s. 26.1). I Strindbergs porträtt, under rubriken ”Kvinnofrågan”, får man veta att han var gift tre gånger och att alla fruarna yrkesarbetade. Ingen annanstans i Litteraturen lever hittar jag information om manliga författares familjer. Jag får däremot reda på att Heliga Birgitta var ”mor till åtta barn” (s. 154.1) och Moa Martinson ”gifter sig ung, får fem barn, blir änka” (s. 62.2). Dessutom finns en bild på Moa Martinson omgiven av barn. Jag får inte reda på om någon av hennes proletärförfattarkolleger hade barn eller blev änkemän. Emellertid sägs inget om Harry Martinson i Moas porträtt, inget om Carl Peter Lenngren i Anna Marias och inget om P B Shelley eller Lord Byron i Mary Shelleys porträtt. Att jag nämner detta är för att det inte är ovanligt att kunna läsa om dessa män i dessa kvinnors porträtt men att man sällan kan läsa om dessa kvinnor i männens porträtt.
I Mary Shelleys porträtt sägs ingenting om hennes skrivande eller liv, bara om Frankenstein och hans monster och om idéen om att vetenskapsmän leker Gud (s. 251.1). Detta till skillnad från hur E. A. Poes avsnitt ser ut som kommer direkt efter. Där står utförligt om vad han skrev, hur han skrev och om hans liv plus ett långt utdrag av ”Det skvallrande hjärtat” (s.252.1). Inte heller i Helen Fielding och Rosamunde Pilchers porträtt står någonting om dem som författarinnor. Det enda som står där är en beskrivning av genren de tillhör och vad Bridget Jones dagbok och Snäcksamlarna handlar om (s. 193.2, 196.2).
I Jane Austens porträtt som har rubriken ”Jane Austen och den lilla världen” går det att läsa: ”Hon skrev bara om den värld hon visste något om, och den var liten” (s. 258.1). Ulf Jansson tar här endast upp Stolthet och fördom som exempel på vad hon skrivit. Man kan ju undra om han skulle skriva i t.ex. Malraux´s porträtt att han skrev bara om det lilla han kände till, han skrev bara om krig.
Annat att anmärka på i porträtten är att Moa Martinson beskrivs som större än sitt författarskap, ”Intresset för Moa som person var lika stort som för hennes författarskap, om inte större.” (s. 62.1). Var det verkligen det?
Värst av allt är Karin Boyes porträtt. Hon får en och en halv sida. En hel sida består av prat om fotbolls-VM 1994, två bilder och en dikt. Dikten är ”I rörelse” som lästes för fotbollsspelarna för att ”sporra till nya krafttag”. En halv sida handlar om Boyes liv. Det enda som står om hennes skrivande är: ”I dikten `I rörelse´ visar hon sin livslust, kampvilja och hängivenhet.” och ”Hennes dikter blir allt öppnare bekännelser” (s. 50.2). Efter Karin Boye kommer Kafkas porträtt på sex sidor. ”Läs honom! Men läs först om honom här…”, sedan kommer en ingående beskrivning av Kafkas liv, sätt att skriva och djupgående exempel på vad han skrivit.
Simone de Beauvoir som endast får vara med genom en insticksruta som hon delar med Jean-Paul Sartre blir presenterad som Sartres följeslagare, ”bredvid sig hade han Simone de Beauvoir” (s.88.2). Detta är små men betydliga val att uttrycka sig på som kan påverka läsaren.
Ett annat tillfälle för Ulf Jansson att göra ett val är när han väljer att ta med ett långt stycke om Sven Dufva istället för Lotta Svärd i Runebergs porträtt (s. 311-314.1).
Vissa rubriker är större än andra. Under samma huvudrubrik finns porträtt av Per Lagerkvist, Edith Södergran och Karin Boye. Per Lagerkvists rubrik är större än de andras. Likaså står ”Fantasy” som tar upp Tolkien och ”kvinnoaction…” som tar upp Fielding och Pilcher som mellanrubriker som borde vara jämbördiga. Men ”Fantasy” är större. Detta kan tolkas som ett steg i strategin för att förminska kvinnan.
Överlag är ändå de flesta presentationerna i berömmande ordalag, ”inkännande”, ”lidelsefull”, ”skarp”, ”glödande” o.s.v. Förutom då när det gäller Fielding, Pilcher, Boye och Shelley. Det finns heller inga värderande ord hos de som blivit presenterade i insticksrutor. Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman och Joyce Carol Oates är några av de få kvinnliga författarna som har porträtt som kan likställas med de manliga. Porträtten är välskrivna, fylliga, respektfulla presentationer som tar upp en översikt över vad de skrivit, deras sätt att skriva på och betydande delar av deras liv som är relevanta att nämna i ett översiktsverk. Det nämns t.ex. att Lagerlöf och Ekman suttit med i Svenska Akademien och att Kerstin Ekman trätt ur på grund av att akademin inte vågat fördöma Irans dödsdom mot Salman Rushdie. Att göra en översikt över vad författaren skrivit är en norm i de manliga porträtten. Att inte fler kvinnliga porträtt är utformade på detta sätt ser jag som ett förringande av kvinnligt författande.
Det finns alltså en hel del tecken på den manliga normens logik. Däremot hittar jag inte mycket som tyder på dikotomi, särskiljandets logik. Ulf Jansson poängterar gärna feministiska och politiska inslag hos både de manliga och de kvinnliga
författarna. Bland annat nämner han Sara Lidman, P O Engquist, Sven Delblanc och Kerstin Ekmans socialistiska hållning. Likaså beskrivs Sjöwall/Wahlöös polisromaner som samhällskritiska och Inger Alfvéns feministiska sida lyfts fram.
Jag ser inga tecken på att han ”klumpar ihop” kvinnliga författare där de inte hör hemma, vilket han gör i Den levande litteraturen. Däremot reagerar jag på att han ”stoppat in” Heliga Birgitta och Fredrika Bremer som han gjort. Det verkar som om han inte riktigt vet var han skulle placera dem därför har han satt dem som insticksrutor. Heliga Birgitta är placerad mitt i avsnittet som handlar om ”Den nordiska balladen” precis innan medeltidskapitlet tar slut. Fredrika Bremer har hamnat mitt emellan Strindberg och Lagerlöf. Att placera kvinnliga författare i insticksrutor kan ses som ett tecken på särskiljandets logik. Den enda manliga författaren som är placerad i en insticksruta är Jean-Paul Sartre och den delar han med Simone de Beauvoir.