Malmö högskola
Lärarutbildningen
Kultur-Språk-Medier
Examensarbete
15 högskolepoängEn läromedelsgranskning ur ett
genusperspektiv
A Textbook Review from a Gender Perspective
Linda O.Månsson
Lärarexamen 90hp Lärarutbildning 90hp 2008-11-04
Examinator: Catarina Economou Handledare: Annika Åhlander
O.Månsson, Linda (2008). En läromedelsgranskning ur ett genusperspektiv. (A Textbook Review from a Gender Perspective). Skolutveckling och ledarskap 90hp, SOL. Lärarutbildningen, Malmö högskola.
Sammandrag
Syftet med denna uppsats är att granska Ulf Janssons litteraturhistoriska lärobok för gymnasieskolan, Litteraturen lever, ur ett genusperspektiv. En del av föresatsen är att se om den är mer jämlik än sin föregångare Den levande litteraturen. Undersökningen är både kvantitativ och kvalitativ och utgår från Yvonne Hirdmans genusperspektivistiska begrepp, dikotomi och hierarki. Resultatet visar en underrepresentation av kvinnliga författare och tecken på hierarki, den manliga normens logik. Det komparativa inslaget visar att Litteraturen lever inte är nämnvärt mer jämlik än Den levande litteraturen. Nyckelord: genusperspektiv, läromedel, litteraturhistoria, jämställdhet, Hirdman
Linda O.Månsson Handledare: Annika Åhlander
Innehållsförteckning
Inledning
7Syfte
9Bakgrund
10 Läromedel 10 Genusteoretiska begrepp 11 Styrdokument 12 Litteraturhistorieskrivning 13 Kanon 16Det litterära fältet 17
Forskning 18
Metod
20Presentation av läroböckerna 23
Tillvägagångssätt 24
Resultat och analys
25Kvantitativa data 25
Kvalitativ analys 28
Tolkning av kvantifieringen 29
Intrycket och språket 31
Villkor 32 Urval 34 Porträtt 35 Vad är en människa? 39 Sammanfattande slutsats 40
Diskussion
42Litteraturförteckning
46Bilagor:
1. Mejlet 2. Kvantitativa mått3. Kvinnor i registret i Litteraturen lever 4. Kvinnliga författarporträtt
Inledning
HAR LITTERATURHISTORIEN ETT KÖN? För ett par år sedan skrev jag en uppsats om
gymnasieungdomars kontakt med skönlitteratur i skolan. Då tittade jag på vilka författare eleverna kom i kontakt med och hur de arbetade med litteratur i skolan. När jag studerade resultatet upptäckte jag att det var förvånansvärt få kvinnliga författare som nämndes. Om det sedan berodde på ungdomarnas selektiva minne, lärarnas förkärlek till manliga författare eller läroböckernas urval, vet jag inte. Men frågan väcktes då och jag började följa debatten om den så kallade kvinnouteslutande litteraturhistorien som då redan var igång. Vid nästa uppsatstillfälle bestämde jag mig för att granska två utav våra då mest använda litteraturhistoriska översiktsverk för gymnasieskolan ur ett genusperspektiv. Det var Svante Skoglunds Svenska timmar och Ulf Janssons Den levande litteraturen.1 Jag tittade då på hur dessa läromedel
behandlade kvinnliga författare, deras verk och villkor. Och hur mycket plats som tilldelades kvinnliga författarskap i jämförelse med manliga. Min tes var att litteraturhistorieböckerna domineras och styrs av en manlig diskurs där kvinnan marginaliseras.
Och mycket riktigt, resultatet jag fann var att båda dessa läromedel bidrar, mer eller mindre, till att särskilja eller ibland rent av blunda för kvinnligt författande. I Svante Skoglunds Svenska timmar kunde dock anas en strävan efter könsmässig politisk korrekthet men det var inget jag kunde se i Ulf Janssons Den levande litteraturen som är riktigt dålig på att ta upp kvinnliga författare, deras verk och villkor. Av alla författare som nämns i den boken är endast 13,7 procent kvinnor; till skillnad från Svante Skoglund som presenterar 33 procent kvinnor. Den kvalitativa analysen gav inte bättre resultat. Den visade att kvinnorna på ett eller annat sätt ofta särbehandlas antingen genom att de ”klumpas” ihop i särskilda ”kvinnoavsnitt” och författarskapet diskuteras som just kvinnligt eller att kvinnliga författare jämförs med manliga men aldrig tvärtom. Med tanke på att Den levande litteraturen var nyproducerad 2004 blev jag förvånad över att den inte var mer jämställd, framför allt eftersom det finns ett klart uttalat jämställdhetsperspektiv i gymnasieskolans läroplan, Lpf 94, som då varit gällande i tio år.
I Den levande litteraturen skriver Ulf Jansson att ”All levande litteratur handlar om vad det innebär att vara människa”.2 Men om över 80 procent av den levande litteratur som presenteras är skriven av män, kanske slutet av meningen helt enkelt måste omtolkas till vad det innebär att vara man.
Jag tror att läroboken har en betydande roll i litteraturhistorieundervisningen på gymnasiet, då den ofta fungerar som ett slags uppslagsverk och ibland även något som läraren kan följa och planera lektionerna efter. Utformningen och innehållet av den är då mycket viktig eftersom den inte bara hjälper utan också styr lärare och elever i deras arbete. Den är en synnerligen betydelsefull värderingsformare eftersom den, förutom att ge fakta och kunskaper, förmedlar ett förhållningssätt och en bild av vad som anses vara manligt och kvinnligt. Ett kvinnligt utanförskap i läroböckerna hjälper således till att upprätthålla och befästa det manliga som norm och kvinnan som det avvikande könet.
När läromedel ser ut som Den levande litteraturen krävs att man själv som lärare arbetar med frågor om jämställdhet i klassrummet och att man själv samlar information och kompletterar sina läromedel för att uppnå läroplanens jämställdhetsmål. Detta kan vara ett både tidskrävande och ouppskattat arbete då kanske både kolleger och elever möter en med ”Varför krångla till det, kan vi inte bara jobba efter boken?”
Nu har Liber gett ut Ulf Janssons nya reviderade litteraturhistoriska översiktsverk som de själva beskriver som en ”rejält bearbetad och förenklad version av Den levande litteraturen”. Jag hoppas nu givetvis att detta är en mer jämställd och upplyst litteraturhistorisk lärobok som kan användas i gymnasieskolans litteraturundervisning utan större behov av kompletteringsböcker.
Göran Hägg har i sin årliga återkommande läromedelsgranskning i Aftonbladet recenserat läroböcker i svenska för gymnasiet i januari i år och i stort sett bara talat gott om Ulf Janssons båda läroböcker. Av vad jag kan utläsa av Göran Häggs granskning läggs inget perspektiv på just genus. Han berömmer layout och texturval, tycker dock att innehållsfrågorna är fördummande men nämner ingenting om att just kvinnliga författare skulle saknas eller särbehandlas.3
2 Jansson, 2004:271
Syfte och frågeställningar
Jämställdhet utgör en del av skolans värdegrund. Vi som verkar inom skolan ska bland annat sträva efter att luckra upp fasta rollmönster som bygger på föreställningar om t.ex. kön. Undervisningen ska spegla både manliga och kvinnliga perspektiv och vi ska aktivt främja allas lika rätt och värde. Till vår hjälp i undervisningen har vi våra läromedel som även de ska bidra till uppnående av jämställdhetsmålen. Syftet med denna uppsats är att granska Ulf Janssons nya ”rejält bearbetade” litteraturhistoriska lärobok, Litteraturen lever, ur ett genusperspektiv. Jag vill undersöka vilken kanon som finns i den och hur den presenterar och behandlar kvinnors skrivande. Jag vill dessutom se om den är mer jämställd än sin föregångare, Den levande litteraturen. Analysen kommer att vara både kvantitativ och kvalitativ, och kommer att innefatta såväl text som bild. Följande frågor vill jag ha svar på:
• Hur ser Litteraturen lever ut ur ett genusperspektiv? • Lever Litteraturen lever upp till skolans jämställdhetsmål? • Är Litteraturen lever mer jämställd än Den levande litteraturen?
I själva analysarbetet använder jag mig av följande frågeställningar:
• Hur mycket utrymme ägnas åt kvinnliga författare i jämförelse med manliga? • Hur presenteras de kvinnliga författarna och deras verk? Vilka värderingar syns i
presentationerna?
• Diskuteras kvinnors villkor och förutsättningar för skrivande? • Diskuteras urvalsprinciper?
Bakgrund
Innan jag försöker besvara dessa frågor ger jag här först en bakgrundsorientering i de relevanta delar som står som grund för min undersökning. Eftersom uppsatsen handlar om läromedel i litteraturhistoria kommer jag att titta på vad som sägs om hur litteraturhistoria skrivs. Här blir begrepp som kanon och litterära fält aktuella. Jag tar även upp lite allmänt om läromedel och om vad våra styrdokument säger om jämställdhet. Eftersom undersökningen har ett genusperspektiv redogör jag också här för min teoretiska utgångspunkt genom att diskutera infallsvinklar och genusteoretiska begrepp. Denna del kommer även att behandla tidigare forskning på området inom ramarna för uppsatsen.
Läromedel
Läromedel av detta slag syftar till att återskapa eller reproducera befintlig kunskap, inte till att skapa ny. Det är litteraturvetenskapen som tar fram och skapar ny kunskap, nya modeller och nya synsätt. Sedan överförs denna kunskap till läroboken. Staffan Selander, professor i didaktik, med bl.a. pedagogiska texter som forskningsområde, menar att när en lärobok ska skrivas sker ett urval av fakta och förklaringar. Det är läromedelsförfattaren (i samråd med förlaget) som väljer ut vad som ska reproduceras. Dessutom ska läromedelstexten formas utifrån de nationellt konstruerade mål och kriterier som ställs i skolans styrdokument. Syftet med läroboken är först och främst att förmedla sakliga faktakunskaper till den som läser den, men det finns även mer implicita syften som är av moralisk och pedagogisk art som t.ex. att förmedla ett visst sätt att strukturera och värdera företeelser i omvärlden, inpränta ett visst arbetssätt och disciplinera eleverna.4
Den pedagogiska texten är institutionell, d.v.s. den är konstruerad för att användas i en undervisningssituation. Lärarens roll blir att försöka anpassa eleverna till texten, och om inte det går, texten till eleverna. Man kan se läroboken som ett hjälpmedel för att presentera ett ämne, men den blir samtidigt grunden för hur vi uppfattar ”det vetbara” i skolan.5 Ett flertal studier av hur läromedel används i undervisningen har
4 Selander, 1988:38 5 ibid, s. 23
gjorts. Bland annat har det visats att ”läraren i sin planering praktiskt taget fullständigt följer läromedlets sekvensering”.6
En viktig aspekt i detta sammanhang är att inse att läroboken blir en centralt styrande faktor, inte minst för att elevernas kunskaper kontrolleras och betygsätts i relation till denna text.7
Genusteoretiska begrepp
Begreppen inom genusforskningen har varierats och diskuterats. Många begrepp som det vrids och vänds kring blir utnötta och snedvridna efterhand. Under 1950-talet utvecklades begreppet könsroll, som fortfarande i vardagligt tal används. Rollbegreppet angav att kön var något inlärt. Men ordet roll framkallar också bilden av att det är något man självmant kan gå in i och ut ur. Under 1970-talet började det engelska begreppet gender användas, som sedan under 1980-talet fick översättningen genus av Yvonne Hirdman, professor i kvinnohistoria. Begreppet har stora likheter med könsroll, då det anger att det inte handlar om biologiskt kön, utan är resultatet av uppfostran, idéer och föreställningar. Men i genus ingår också en viktig maktdimension, som markerar ordningsmönster mellan könen. Genus markerar den sociala relationen i kön. Begreppet tydliggör att relationen mellan könen, män och kvinnors beteenden, egenskaper, sysslor, etc., inte är biologiskt givna utan socialt, kulturellt och historiskt konstruerade.
Yvonne Hirdman systematiserar genusbegreppet och har skapat en modell för analyser av samhället på könets grund. Hon talar om genussystem, en dynamisk struktur av processer och föreställningar, ett nätverk av fenomen som åstadkommer mönster.
Systemet är ”en ordningsstruktur av kön” och på denna ordning vilar sedan hela samhället. Enligt Hirdman utgörs systemet av två ”bärande bjälkar”, eller logiker. Den ena logiken är dikotomin, eller särskiljandets logik, d.v.s. ett förhållningssätt där man anser att manligt och kvinnligt inte bör blandas. Den andra logiken är hierarkin, eller den manliga normens logik, då man betraktar mannen som norm. Det är män som är människor och utgör därmed normen för det normala och det allmängiltiga. Genom detta särskiljande och normtänkande, enligt patriarkalisk ordning, blir mannen till måttstock efter vilken kvinnan mäts.
Denna sociala ordning som genussystemet är uppbyggt på upprätthålls av ett slags
6 ibid, s. 23
7 Staffan Selander i Moira von Wrights Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i
kontrakt mellan könen, de så kallade genuskontrakten. Genuskontrakten ska inte förstås som ett köpslående mellan två jämlika parter, utan som ett kontrakt som ofta är upprättat av den part som definierar den andre. Dessa kontrakt som ”ärvs” från den ena generationen till den andra, reglerar hur män och kvinnor ska agera och förhålla sig till varandra samt styr vilka roller vi antar.8
Yvonne Hirdmans genussystem som idé har fått en del kritik, bland annat för att den är för statisk och bestämd. Risk finns för att man låser sig i systemet och blundar för variationer av betraktelsesätt och situationer. Systemet kan medföra att vår tankevärld ordnas dikotomiskt i förhållande till kön eftersom systemet utgår från ett dualistiskt tänkande där det som är kvinnligt måste förstås i relation till det som är manligt. Det hierarkiska synsättet kan göra det svårt att beskriva ett genussystem där könen är jämlika. Man blir begränsad till att se någon som norm. Många forskare på området efterlyser en mer nyanserad begreppsapparat. De två logikerna kan ses som effektfulla och brukbara och kan väl beskriva hur genusordningen ser ut i dagens samhälle men det krävs mer detaljerade och analyserande begrepp som kan göra möjligheter, variationer och komplexitet synliga, för att komma vidare.9
Jämställdhet är ett av genusforskningens ledord. Begreppet syftar till att människor har samma rättigheter och skyldigheter, särskilt i fråga om kvinna i förhållande till man.10 När det gäller jämställdhet i skolan talar Moira von Wright om att jämställdhet gäller både som mål och innehåll.11 Det innebär att skolan inte enbart ska arbeta för jämställdhet, utan även vara jämställd, och läromedlen jämställda och jämställande.
Styrdokument
I läroplanen för gymnasieskolan, Lpf 94, går det att läsa:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.
(Lpf 94:23)
8 Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” i
Litteratursociologi, 1997:404
9 Thurén, Britt-Marie, Genusforskning: frågor, villkor och utmaningar, 2003:52 10Norstedt svenska ordbok, 1999
11 (professor i pedagogik som skrivit rapporten:) Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i
Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Eleverna skall uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt.
(Lpf 94:24) Läraren skall se till att undervisningen till innehåll och uppläggning speglar både manliga och kvinnliga perspektiv.
(Lpf 94:31)
Jag uppfattar läroplanens texter om jämställdhet som en uppmaning om att vi ska låta jämställdhetsperspektivet genomsyra allt arbete i skolan. Och att vi ska sträva efter att luckra upp fasta rollmönster för vad som anses vara kvinnligt respektive manligt.
I kursplanen för svenskämnet står det bland annat:
Utbildningen i ämnet svenska syftar till att hos eleverna stärka den personliga och kulturella identiteten…
…identiteten uttrycks bl.a. i språket och litteraturen. Mötet med språk, litteratur och bildmedier kan bidra till mognad och personlig utveckling. Utbildningen i ämnet svenska syftar till att ge eleverna möjligheter att ta del av och ta ställning till kulturarvet…12
Då tänker jag att det är viktigt att ge eleverna en så rättvis och jämställande bild av vårt kulturarv som möjligt.
Litteraturhistorieskrivning
Anna Williams, som skrivit Stjärnor utan stjärnbilder – Kvinnor och kanon i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet, menar att översiktsverkens traditionella uppbyggnad utestänger kvinnligt författarskap. Epokerna har vuxit fram med manliga författarskap som mallar. Den litteraturhistoriska traditionen är mycket stark, ”uppfattningar som sattes på pränt under seklets första decennier kan spåras ända in i de senaste litteraturhistoriska nytillskotten”.13 När litteraturhistoriska översiktsverk ska skrivas är verket alltid beroende av sina föregångare. I hög grad sker en sammanställning och reproduktion av tidigare verks idéer och metoder, och det visar att
12
(http://www3.skolverket.se/ki03/front.aspx?sprak=SV&ar=0809&infotyp=8&skolform=21&id=SV&extraId=)
traditionen är oerhört seglivad, både när det gäller vetenskapssyn och komposition. Williams påtalar även att manliga skribenter dominerar författandet av allmänna litterära översiktsverk, vilket även det påverkar urval och presentationer. Enligt henne har även kön en avgörande roll för hur ett författarskap presenteras, beskrivs och tolkas. Hennes slutsats är att den manliga litteraturen är den allmängiltiga. Kvinnliga författare särbehandlas, degraderas och placeras i särskilda kvinnofack vid sidan av den allmänna litteraturhistorien.14
Ebba Witt-Brattström tar även hon upp blindheten för kvinnliga författarskap i Ur könets mörker Etc. Hon skriver att litteraturhistorieskrivningen i alla stora översiktsverk hittills har styrts av uppfattningen att det bara finns ett kön i litteraturen. Bland annat nämner hon Lönnroths och Delblancs sexbandsverk Den svenska litteraturen, där kvinnliga författarskap endast får åtta procent av det totala utrymmet när det egentligen, enligt henne, vore mer proportionerligt riktigt med trettio procent. Dessutom anser hon att de kvinnliga författarna framställs som könsschabloner, vilket skymmer deras författarskap. 15
Men skrivande kvinnor har också genom tiderna haft sämre förutsättningar än män. Villkoren har ibland varit rent usla. Anna Williams ser bristande möjlighet till utbildning som den främsta förklaringen till kvinnors undanskuffade position, vilket i förlängningen bland annat har lett till att kvinnor varit utestängda från intellektuella och kulturella gemenskaper. Istället var de bundna till hemmet, där de hade ansvar för hushållet och eventuella barn. För det mesta debuterade kvinnliga författare när barnen vuxit upp, eller så valde de författarkarriären istället för äktenskapet. Mest komplicerat blev det för de kvinnor som kombinerade familj och hushållsarbete med skrivandet. Eftersom kvinnornas verklighet, erfarenheter och yttre villkor skiljde sig från männens blev också deras texter annorlunda. Texterna blev betraktade som konstiga, trångsynta och ointressanta, istället för nydanande. Männens skrivande förknippas ofta med idéfrågor och politiska budskap, medan problemorienterade romaner som kvinnor skrivit oftast inte ses som idéromaner, utan snarare ses som speglingar av kvinnornas personliga erfarenheter. Kvinnorna skrev också i hög grad för en annan marknad. De publicerade sig rikligt i litterära lågstatusgenrer med t.ex. barnlitteratur, populärlitteratur och ”kvinnolitteratur”. Det lönade sig rent ekonomiskt men gjorde så att de värderades lägre i det litterära kapitalet. Synen på kvinnan som offentlig person har också betydelse
14 Williams, 1997:30
för hur kvinnliga författarskap värderas. Genom sin socialt lägre position har kvinnan haft svårt att hävda sig inom det litterära fältet. Williams påpekar dessutom att det finns flera exempel på kvinnor som haft en framskjuten offentlig position i sin samtid, bland annat som populära och lästa författare, men som sedan ändå blivit åsidosatta eller bortglömda i historieskrivningen.16
När litterära översiktsverk ska skrivas måste ett urval ske. Enligt Gunnar Hansson som skrivit Den möjliga litteraturhistorien kan man se att de som bestämmer vilken litteratur som ska bli sedd i första hand är det litteraturvetenskapliga forskarsamhället. Det sker bland annat genom doktorander som väljer ämnen för sina avhandlingar, docenter och professorer som påverkar doktoranderna i deras val, och som själva forskar och startar forskningsprojekt. Det är även docenterna och professorerna som bestämmer innehåll i kurser för både doktorander och blivande lärare. I andra hand är det bokförläggare, läromedelsförfattarna, bibliotekarier och till slut lärare som är aktörer i urvalsprocessen. Med andra ord: det är en mycket liten skara människor som bestämmer över vad som kommer in i och vad som försvinner ut ur ”nationens litterära minne”.17 Skaran är inte bara liten. Den hålls också samman av ett i stort sett gemensamt kulturarv, en gemensam utbildningsbakgrund och en någorlunda gemensam uppfattning om vad som har eller inte har så kallade estetiska och litterära kvaliteter. Det är här Hansson vill att en ändring sker. Istället för att de böcker som ska finnas med i litteraturhistorien väljs ut på grund av ett subjektivt tyckande om vad som är litterär kvalitet, ska man titta på läsarperspektivet. Vilken litteratur var det som olika människor läste mycket av, påverkades av och satte värde på under skilda perioder i det förflutna? Enligt Gunnar Hansson tar inga litteraturhistorieböcker upp detta perspektiv. I våra vanliga litteraturhistorier ges istället en likartad, entydig bild av vilka författare som gäller vid en viss period. Om man i stället hade tittat på det som faktiskt blev läst hade det gett en helt annan bild av vilka författare som samtidens människor valde att lägga sin tid på. Visst medger Gunnar Hansson att det skulle vara svårt att få fram material som fullt ut skulle teckna ett sådant perspektiv, eftersom den litteraturhistoriska forskningen hittills, i stort sett, enbart har byggt på tidigare forskning som i sin tur nästan helt varit inriktad på författarna och omständigheter vid litteraturens tillkomst, medan spridningen och läsningen av böckerna bara har belysts sporadiskt. Men det är inte omöjligt. Det finns tydligen, enligt honom, material som fortfarande ligger
16 Williams, 1997:185, 23 17 Hansson, 1995:46
obearbetat. Vid sådan efterforskning skulle det säkert komma fram både intressanta kvinnliga och manliga författare.
Enligt Anna Williams visar en pågående debatt kring litteraturhistorie-skrivningens problem på en omändring och ett nytänkande. Nya forskningsinriktningar och teoretiska diskussioner kring värdering och kanonbildning håller debatten igång.18 Gunnar Hansson håller med om att diskussionerna och nytänkandet finns men han menar att i Sverige har vi ännu inte visat prov för någon omändring. När nya litteraturhistoriska handböcker planeras, finns det inga tankar på att radikalt nya perspektiv kan behövas. Han tycker att det är förvånande, eftersom vi har haft ett bättre utgångsläge för nytänkande än man haft i andra länder. Inte minst tack vare Lars Furuland och hans produktiva avdelning för litteratursociologi som under en lång tid bidragit med underlag för nya perspektiv. Dessutom har de nya studentgenerationerna uttalat ett missnöje både med en del som står i de litteraturhistoriska handböckerna och en del annat som inte står, vilket även det borde bidra till nytänkande.19
Kanon
Vår litterära kanon är inte en produkt av objektivt fastställda estetiska kvaliteter, utan som litteraturvetaren Birgitta Holm säger är den: ”en historisk konstruktion, produkt av en urvalsprocess som legat i händerna på en viss grupp och dess intressen”.20
Ursprungligen betecknade kanon de officiellt godkända texterna i Bibeln. Litteraturvetenskapen tog sedan över begreppet för att beteckna de samlade verk och författarskap som utgör vår litteraturhistoria. Man kan säga att vår litterära kanon är de verk man ska känna till som en del av ”allmänbildningen”, de verk som vid en given tid läses i skolan eller är föremål för forskning. Redan under antiken gjordes listor över vilka författare och verk som skulle fungera som litterära rättesnören.
Kanon är en känslig sak. Den är ett ständigt objekt för debatt och studium. Debatten handlar inte enbart om kanons innehåll utan även om dess form och funktion. Kanon presenterar inte bara de ”viktigaste” författarskapen utan representerar framför allt ett förhållningssätt till litteraturen. De finns de som vill förändra och förnya i kanon, och det finns de som menar att kanon är i fara. De sistnämnda menar att vårt västerländska litterära arvegods och kulturarv kommer att gå förlorat när
18Williams, 1997:34
19 Gunnar Hansson, ”Läsarnas litteraturhistoria – när, hur och varför?” i Litteratursociologi, 1997 20 Anna Williams, 1997:12 citerar Holm, 1995:114
multikulturalister, feminister, dekonstruktivister och nyhistoriker gör sitt. En tydlig röst i denna debatt är Harold Bloom som vill försvara en traditionell västerländsk kanon. Han framställer sig själv i sin bok Den västerländska kanon som en ganska ensam försvarare av den traditionella kanon. I boken presenterar han författare och litteratur som ska läsas för dess estetiska värdes skull. I denna grupp finns tjugotvå män och fyra kvinnor inräknade.21 Bloom har ägnat sitt akademiska liv åt att utforska just denna
smala, manliga kanon och hans synsätt med rötter i Nietzsche och Freud har utgått från hjältarna, de stora, ett synsätt som blir radikalt utmanat av dagens litteraturteoretiska kanondebatt.22
Harold Bloom grundar sin uppfattning om kanon på begreppen särart och originalitet, definitioner som karaktäriserat uppfattningen om enastående litterära verk de senaste två hundra åren. Tittar vi på vår svenska litteraturhistoria ser vi att just originalitetstanken är en mycket viktig urvalsprincip i kanonbildningen. Det är här Bloom är orolig för att den moderna litteraturforskningen strävar efter att ifrågasätta dessa principer och därmed är den redan fastlagda kanoniseringen hotad.23
Men ska kanon vara en gång för alla fastslagen eller tvärtom något under ständig rörelse och omförhandling? Vad som är säkert är i alla fall att många nu vill se en utvidgning av kanon. Bland annat är för få kvinnliga författare representerade.
Det litterära fältet
Den franske kultursociologen Pierre Bourdieu har utformat kultursociologiska modeller som strävar till att omfatta i princip hela kultur- och samhällslivet. För Bourdieu kan det mänskliga livet förstås som olika fält, sociala spänningsfält där folk samlas kring något gemensamt intresse t.ex. litteratur. Inom varje fält pågår en kamp om smakbildning och om makten över normbildningen. I det litterära fältet gäller diskussionerna vilken litteratur som ska värdesättas. Den som vägrar godta värdet av sådana diskussioner befinner sig automatiskt utanför fältet och kan inte på allvar påverka diskussionen inom det. Sitt inflytande på dessa fält får man genom olika slags kapital. Människors prestige och diskussionstyngd ligger i deras kulturella kapital och deras sociala kapital, samtidigt som klass och kön också kan räknas som kapital.24 Det har sina fördelar att föreställa sig
21 Bloom, 2000 22Williams, 1997:37 23 Bloom, 2000
sådana här fält, inte minst därför att det säger något om maktfördelning och tolkningsföreträde. Bourdieu ser den borgerliga kulturens smak som den dominerande och högst värderade.
Den litteraturhistoriska handboken är en produkt som har sin plats inom fältet. Handbokens författare har gjort ett urval och förhåller sig på ett särskilt sätt till de olika författare som presenteras. På så sätt placerar de sig också i fältet. De signalerar sin tillhörighet till en viss syn på litteraturen, och de markerar ett avståndstagande från andra sätt att tolka.25
Forskning
Som det hittills sett ut har litteraturvetenskapen mest kretsat kring män. Den utgörs av män som forskar om män som skrivit om män. Under 1970-talet ägnade nästan 99 procent av de manliga och drygt 74 procent av de kvinnliga litteraturforskarstudenterna sina avhandlingsarbeten åt manliga författarskap. I mitten av 1990-talet hade siffrorna ändrats till 98 procent respektive 64 procent. Det är en långsam förändring, men dock en förändring i rätt riktning. En annan sak som bör påpekas är att antalet kvinnliga doktorander jämfört med 1970-talet hade ökat från 39 till 54 procent.26
Kvinnliga författares plats i den litterära kanon har debatterats flitigt sedan 1970-talet, då feministiska litteraturforskare uppmärksammade att skrivande kvinnor har uteslutits ur litteraturhistoriska översiktsverk på en avsevärt större skala än sina manliga kollegor. För att ge de kvinnliga författarna en plats i litteraturhistorien har ett antal feministiska litteraturforskare velat utvidga kanon. Anna Williams menar att framför allt under 1980- och 90-talen genomförde den feministiska vetenskapskritiken en radikal granskning av den traditionella litteraturhistorieskrivningen. En av de framstående och ledande kritikerna var Ebba Witt-Brattström som med sin avhandling om Moa Martinson ger en samlad kritik av den litteraturhistoriska bilden av 30-talet.27 Studierna
har varit banbrytande och förnyande i resonemangen kring kanonbildning och kvinnliga författarskap. Det är t.ex. just Ebba Witt-Brattströms Moa Martinson. Skrift och drift i trettiotalet som gjort att Moa Martinsons plats i den litterära kanon förändrats och förstärkts.28 Lars Furuland, professor i litteraturvetenskap med inriktning på
25 Williams, 1997:20 26Williams, 1997:33
27 Witt-Brattström, Ebba, Moa Martinsson. Skrift och drift i trettiotalet, 1988 28 Williams, 1997
litteratursociologi, säger just att det är först i våra dagar som kritiker- och forskarpositioner intagits av kvinnor och därmed har en avgörande förändring i balansen skett och fler kvinnliga författare får plats i litteraturhistorien. Han hävdar till och med att det under 1800-talet var kvinnor som var livligt verksamma och till och med de ledande inom romangenren.29
Det var också nu under 1980- och 90-talen som t.ex. Kvinnornas litteraturhistoria, Nordisk kvinnolitteraturhistoria och Hundra skrivande kvinnor presenterade sig som alternativ till de traditionella handböckerna.30 Men enligt Margareta Fahlgren, docent vid institutionen för litteraturvetenskap i Uppsala, räcker det inte att komplettera med sådana alternativ, det måste ges ut en litteraturhistoria där man ser kvinnornas texter i dialog med männens. Hon ser svårigheten med att skriva sådana stora översiktsverk. Det krävs och det återstår mycket forskning kring kvinnornas roll i det litterära fältet. Hon förklarar också att inledningsvis handlade genusforskningen inom litteraturvetenskapen om att föra fram de bortglömda kvinnliga författarna, och att titta på vilka sätt kvinnliga och manliga författare skriver olika, om de väljer olika ämnen, och om hur relationer mellan kvinnor och män framställs i romaner. Därför blev forskningen mer teoretisk och begreppen kön och genus hamnade i fokus. Just nu handlar det till stor del om maktrelationen mellan kvinnor och män. Nästa steg anses vara att analysera kvinnors texter i dialog med männens. Forskning om kvinnliga författares villkor, om mottagningen av deras verk, om hur kvinnliga författare förhåller sig till sina föregångare och om hur kvinnor läser är andra områden där det, enligt Fahlgren, behövs mer forskning.31
När det gäller forskning kring läromedel så har det gjorts en hel del under 1990- och 2000-talet. Jag tar här upp två rapporter som är relevanta att nämna i detta genussammanhang.
Som en del av projektet ”Jämställdhet i läromedel” har Moira von Wright, på uppdrag av Skolverket, skrivit huvudrapporten Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i fysikläromedel? där hon granskar sju läroböcker i fysik ur ett genusperspektiv.32 I sin rapport formulerar hon en mängd frågor man kan ställa till en text för att utläsa om den är jämställd och kriterier för en jämställd text. Resultatet hon
29 Furuland, Lars & Svedjedal, Johan (red), Litteratursociologi, 1997:21 30 1981, 1993, 1995
31 Fahlgren, Margaretha, ”Genusperspektiv på litteraturvetenskap” ur Genusperspektiv i forskning,
1996:73
får fram är att inga av de texter hon analyserat uppnår kriterierna för en jämställd text, och att texterna i stort sätt bidrar till att återskapa traditionella och stereotypa könsmönster. Hon anser dessutom att i många fall står texternas förhållningssätt och påbjudande tonfall ”i direkt konflikt med jämställdheten och kraven på en jämställd text”33
2005 fick Skolverket i uppdrag av regeringen att granska läroböcker från både grundskolan och gymnasieskolan ur ett värdegrundsperspektiv. Detta resulterade i en rad rapporter som granskat sammanlagt 24 läroböcker. En av rapporterna handlade om kön och skrevs av Britt-Marie Berge och Göran Widding.34 De granskade läroböcker i biologi, historia, religion och samhällskunskap och kom fram till att läroböckerna genomsyras av en manlig norm med endast öar av könsmedveten text.
Metod
Jag gör en läromedelsanalys ur ett genusperspektiv på böckerna Litteraturen lever – Antiken - 1914 och Litteraturen lever – Moderna tider. I analysen slås böckerna ihop till en och benämns enbart med namnet Litteraturen lever. Jag skiljer inte på dem eftersom jag jämför resultaten med dess föregångare, Den levande litteraturen, vilken sträcker sig kronologiskt från antiken till moderna tider (Vår tid). I analysen utgår jag från följande frågeställningar:
• Hur mycket utrymme ägnas åt kvinnliga författare i jämförelse med manliga? • Hur presenteras de kvinnliga författarna och deras verk? Vilka värderingar syns i
presentationerna?
• Diskuteras kvinnors villkor och förutsättningar för skrivande? • Diskuteras urvalsprinciper?
Analysen är vad Bo Johansson och Per Olov Svedner i Examensarbetet i lärarutbildningen kallar en monografisk studie där jag tittar på vad som tagits med, vad som har uteslutits, vad som betonas och vad som tonas ner. Men det är samtidigt en komparativ undersökning eftersom jag jämför resultatet av studien med resultatet från
33 ibid, s. 62
mina tidigare studier av Ulf Janssons Den levande litteraturen.35
Analysen är både kvantitativ och kvalitativ. Motsättningarna mellan dessa båda perspektiv har diskuterats flitigt bland forskare. Det fanns tidigare en tendens att ställa riktningar mot varandra, men idag är det inte ovanligt att man utnyttjar båda metoderna.36 Den kvantitativa metoden innebär att man kvantifierar sitt material. Frågor som hur ofta och hur många blir viktiga. Kritiker mot de kvantitativa metoderna menar att metoderna är fyrkantiga, ett meningslöst räknande som inte säger särskilt mycket. En kvalitativ metod innebär att man sätter sig djupare in i materialet, i detta fall, genom närläsning för att tolka den pedagogiska texten, dess utformning och bilder. Kritiker mot de kvalitativa metoderna menar att metoderna är flummiga och subjektiva, ett uttryck för vad forskaren själv tycker och känner. Själv tror jag på en kombination av de båda riktningarna. Båda delarna hjälper mig att belysa förhållningssätt och värderingar.
Med en kvantitativ metod kan jag på olika sätt visa det faktiska utrymme kvinnliga författare får. Det gör jag genom att bl.a. räkna rubriker, bilder och sidor. Siffror kan tala ett tydligt språk och en sådan metod kan avslöja intressanta mönster. De kvantitativa mått jag använder är:
• Hur många kvinnor nämns i översiktsverken?
• Ungefär hur stort textutrymme får de kvinnliga författarna i jämförelse med de manliga?
• I vilken utsträckning lyfts kvinnliga författare fram genom egna rubriker? • Hur många bilder visar kvinnor respektive män?
De två första och det sista måttet känns självklara som typiska kvantitetsmått. Med det tredje måttet vill jag i någon mån visa vilken status kvinnliga författare har. Periodisering och klassificering har en stark tradition i översiktsverk och läroböcker. Genom att sätta ut författarnamn som rubriker under läroböckernas periodindelningar visar man vilka författare som blir representanter för perioderna och de litterära strömningarna. Därför kan detta mått vara värt att titta på.
Enligt Anna Williams kan man inte nöja sig med att uppnå jämlikhet när det gäller utrymme. Isärhållande och diskriminering kan mycket väl finnas kvar, eftersom marginalisering kan verkställas på andra sätt. Hon menar att även om utrymmet för
35 Johansson, Bo & Svedner, Per Olov, Examensarbetet i lärarutbildningen, 1998 36 ibid.
kvinnliga författare ökar det senaste århundradet i översiktsverken så kan man se att kvinnorna fortfarande särbehandlas och att deras litterära verk inte räknas som representativa, utan betraktas som ett kvinnokollektiv som placeras vid sidan om de verkligt betydande litterära strömningarna.37 Detta kan man förstås inte enbart se genom att utföra kvantitativa analyser, utan här krävs det att man kombinerar dem med kvalitativa metoder. Den kvalitativa delen i denna uppsats rör bl.a. hur man talar om kvinnligt författarskap och villkoren för detta. Jag tittar på hur de kvinnliga författarna blir presenterade, både som personer och som skrivande objekt, vilka formuleringar, tonlägen, ordval och värdeomdömen som används. Här tittar jag också på vad som sägs om urvalsprinciper. När läroböcker och översiktsverk skrivs måste ett urval göras. Urvalet blir författarens subjektiva kanon och bör diskuteras på något sätt för att inte ge sken av objektivitet.
Som utgångspunkt för den kvalitativa analysen har jag de två genusperspektivistiska begrepp Yvonne Hirdman utvecklat, dikotomi och hierarki. Dikotomin, det särskiljandes logik, är när manligt och kvinnligt inte blandas utan står var för sig och kvinnan hamnar då vid sidan av. Hierarkin, den manliga normens logik är när det uttrycks att det är män som är människor, därmed utgör de normen för det normala och det allmängiltiga. Utifrån Hirdmans resonemang kring genussystem och strukturer finner jag följande tänkbara uttryck för särskiljandets logik relevanta att titta på i just detta sammanhang:
• Kvinnliga författarskap hamnar utanför litterära epoker eftersom de inte passar in utan är avvikare. De behandlas inte som exempel på den riktning, strömning eller genre de tillhör.
• Kvinnliga författarskap beskrivs som just kvinnliga och diskuteras inte i rätt sammanhang. Det betonas att det rör sig om just skrivande kvinnor.
• Finns det flera kvinnor under en epok klumpas de ihop (gärna i slutet av avsnitten, vilket även är ett uttryck för den manliga normens logik).
• Andra sidor än de med samhälleliga eller feministiska teman hos författarskapet betonas. T.ex. så lyfts hellre landsortskildringar eller kärleksbekymmer fram än politiska budskap.
Tänkbara uttryck för den manliga normens logik: • Kvinnor jämförs med män, aldrig tvärtom.
• Antydan att den kvinnliga författaren inte ska ha skrivit sitt verk själv eller att hon ska ha påverkats av en man. Männen framställs som viktiga förebilder, föregångare och inspiratörer för kvinnorna.
• Kvinnliga författares civilstånd och familjeförhållanden redovisas utan relevans. Även andra saker än kvinnans skrivande diskuteras i hennes avsnitt.
• Enstaka verk får representera författarskapet istället för att en översikt över vad författaren skrivit görs.
Allt detta kan även män utsättas för, vilket jag också tittar på för att få en jämförande bild. De manliga författarna fungerar som jämförelseobjekt. När jag tittar efter uttryck för den manliga normens logik eller särskiljandets logik tittar jag både på de kvinnliga författarpresentationerna och på de manliga för att se om någon skillnad görs.
Det går inte att komma ifrån att en kvalitativ analys kan innehålla mått av subjektivitet. När man nu som jag bestämt sig för att undersöka ett fenomen ur ett visst perspektiv finns risk för att man, mer eller mindre medvetet, främst hittar det man vill och förväntar sig att hitta. I viss mån kanske man då också blir blind för andra sätt att se verkligheten. Med mitt fokus kanske jag förstorar problematiken kring kvinnors skrivande. Det gäller att inte tolka godtyckligt utan att ha teoretiska och metodologiska utgångspunkter. Det är naturligtvis också viktigt att även titta på det som är positivt.
Presentation av läroböckerna
Litteraturen lever är en litteraturhistorisk lärobok för gymnasieskolans kurser i svenska. Den är en förenklad version av Ulf Janssons tidigare lärobok, Den levande litteraturen. Böckerna ingår i ett svenskläromedelspaket som består av tre olika nivåer. De tre nivåerna ska enligt Liber ha i stort sett samma stoff, men går olika mycket på djupet i resonemang och i tillhörande uppgifter. Litteraturen lever är den enklaste nivån och Den levande litteraturen är mellannivån. Den tredje nivån heter Epoker och diktare.
Litteraturen lever innehåller åtta avdelningar: Antiken, Medeltiden, Renässansen, Upplysningen, 1800-talet, 1914-1945, 1945-1980 och 1980-idag. I varje avdelning
ingår en kort översikt av vad som kommer att tas upp i avdelningen, en bastext om epokens författare och verk med tillhörande instuderingsfrågor, textutdrag ur litterära verk, insticksrutor (utvikningar och fördjupningar) tänkta att ge en bredare bild av periodens liv och tänkande. Läs- och filmtips är placerade i slutet av varje avdelning samt en kort utblick mot civilisationer och kulturer som blomstrat långt bortom det västerländska kulturområdet.
För att få reda på lite mer om varför Ulf Jansson och Liber valt att publicera en ny version av Den levande litteraturen skickade jag ett mejl till förlaget. De svarade att revideringen gjordes innan nuvarande förläggare blev ansvarig för svenskutgivningen på Liber så denne kan inte svara på vilka tankar som fanns i projektgruppen utan ger sin egen uppfattning om hur böckerna förhåller sig till varandra i utgivet skick. ”Huvudsyftet […] var att hitta ett upplägg som skulle fungera bra på yrkesförberedande program. Den skulle vara mindre omfattande och ge dagens ungdomar en mer samtida litterär orientering” (se bilaga 1). Att den skulle vara mindre omfattande är lite svårt att förstå eftersom den innehåller ca 612 sidor i jämförelse med Den levande litteraturen som är på 398 sidor och sträcker sig även den från antiken till idag och som också har ett fokus på vår samtida litteratur.
Tillvägagångssätt
För att bilda mig en första uppfattning av böckerna bläddrar jag först igenom dem, sedan gör jag en heltäckande första genomläsning. Här låter jag det första intrycket av böckerna tala. Sedan kvantifierar jag materialet, då utgår jag från mina kvantitativa mått. Jag räknar sidor, namn och bilder. Jag räknar och räknar om. Det sista momentet är närläsning. Här tittar jag på texten utifrån Yvonne Hirdmans begrepp. Vad står i texten, var står det och hur står det? Under närläsningen tittar jag även på formuleringar, tonfall och värderingsord. Genomgående under närläsningen ställer jag frågor till texten som t.ex. varför skriver han si eller så, vad står här jämfört med där, vad vill han ha sagt, vad skrivs och vad skrivs inte.
En del av analysen består, som sagt, även av att jag tittar på bilder och bildtexter. Jag ger mig inte in på någon större bildanalytisk tolkning utan tittar på om där finns något anmärkningsvärt som kan komplettera analysen i övrigt.
Resultat och analys
Nedan följer en redovisning av resultaten. Först redogörs för den kvantitativa delen med siffror och diagram som jag sedan sammanställer och tolkar i den kvalitativa delen. Det är även i den kvalitativa analysen som jag gör mina tolkningar av den pedagogiska texten, dess utformning och bilder. Här diskuteras också urval och villkor. Resultatdelen avslutas med en sammanfattande slutsats.
Kvantitativa data
Den kvantitativa delen av analysen utgår från följande frågeställningar: hur många kvinnor respektive män nämns i översiktsverken, ungefär hur stort textutrymme får de vardera och i vilken utsträckning lyfts de fram genom egna rubriker samt hur många bilder visar kvinnor respektive män?
För tydlighetens skull redovisas resultaten med hjälp av diagram med en kort förklaring till varje. Färgerna som används i diagrammen har den klassiska och fördomsfulla uppdelningen: blått till män och rött till kvinnor. Tabeller över kvantitativa mått och resultat återges även som bilaga där det är lätt att jämföra siffrorna.
Beräkningarna är så exakta som möjligt med hänsyn till materialets omfattning och variation.
Registret i Litteraturen lever omfattar 185 namn. Det är inte bara författare utan även musiker, politiker, filmskapare och skådespelare som finns där. De som står med i registret nämns på ett eller annat sätt inne i boken. Det kan vara i insticksrutor, i någon
annans presentation eller som ett eget porträtt. Jag räknar bara riktiga personer, inte gudar eller andra uppdiktade figurer. Av dessa 185 personer är 145 män och 40 kvinnor. Alltså väljer Ulf Jansson att ta med 22 % kvinnor, vilket är en ökning jämfört med hans tidigare verk som bestod utav 13,7 % kvinnor.
Det räcker inte att bara titta på hur många av varje kön som nämns i ett översiktsverk för att se hur jämställt verket är. Man behöver gå närmare och titta på hur mycket utrymme var och en får. Jag räknar inte rader och ord utan tittar i mer generella drag på hel- och halvsidor. I vissa författarporträtt kan finnas mer eller mindre tomrum och bilder och därmed mindre text. Jag väljer ändå att räkna sidor eftersom jag anser att Ulf Jansson talar om statusen på författaren genom att antingen låta två författare dela på en sida eller att ge en författare en hel sida, visserligen då kanske med bilder som fyller ut.
Av 612 sidor är 64 ägnade åt kvinnor. Det innebär 10 % och samma resultat som Den levande litteraturen visade. Den stora förändringen är att männen tilldelas 49 % i Litteraturen lever och 65 % i Den levande litteraturen. Vad som skett är, som diagrammet visar, att den allmänna delen som tar upp generellt om litteraturhistoria, epokdiskussioner eller politiska och världsliga händelser har ökat.
Genom att ge författarna egna rubriker under epokerna kan man visa vilken status de har. En författare som får representera en epok eller en genre räknas med all säkerhet till en av de tongivande. Ulf Jansson låter 22 kvinnor få egna rubriker i Litteraturen lever vilket är en väldigt låg siffra med tanke på att motsvarande siffra för manliga författare är 83. De flesta som får ett eget porträtt inne i boken får också en egen rubrik. I Litteraturen lever presenteras 29 kvinnliga författare mer eller mindre omfattande. 24 av dem får egna porträtt. Motsvarande siffra för de manliga författarna är 87.
När det gäller den kvantitativa analysen av bilderna så använder jag mig av sex olika mått. Jag räknar bilder som bara föreställer män, som bara föreställer kvinnor, bilder där kvinnor och män är tillsammans men med en majoritet av män, bilder med majoritet av kvinnor och bilder där antalet kvinnor och män är lika samt bilder som jag kallar övrigt
som visar t.ex. kartor, djur eller landskap. Vissa bilder är återkommande i boken. Jag räknar dem då igen eftersom jag tänker att Ulf Jansson tycker att de är viktiga och representativa.
Männen är klart överrepresenterade när det gäller bilderna i Litteraturen lever. Av 324 bilder är 170 stycken på enbart män och 38 på enbart kvinnor. Även kategorin med bilder som visar både män och kvinnor tillsammans är män i majoritet. Här har jag inte, av brist på tid, gjort någon jämförelse med Den levande litteraturen.
I Litteraturen lever presenteras en hel del film- och boktips till varje avdelning. Detta är utanför vad som nämns i registret. Här räknar jag bara in boktipsen. Som diagrammet visar är det betydligt fler manliga författare som Ulf Jansson tipsar om och vid en närmare titt, vilket jag återkommer till i min kvalitativa analys, upptäcker jag att det finns en hel del kvinnliga författare här som lika gärna kunde ha nämnts i bastexten. Här har jag inte heller gjort någon jämförelse med Den levande litteraturen.
Kvalitativ analys
I den kvalitativa analysen tolkar jag materialet. Jag har delat in analysen i olika underrubriker för att underlätta avläsning. Först tolkar jag de kvantitativa resultaten sedan tolkar jag texten och dess utformning.
Tolkning av kvantifieringen
Alla siffror pekar på att kvinnan är klart underrepresenterad i Litteraturen lever. Det är männen som får ta plats i både text och bild. Jag ser inte ens ett försök till att väga upp de underhaltiga siffrorna på något sätt. Om man t.ex. tittar på Ulf Janssons bildval så finns det inga bilder med enbart kvinnor förrän efter 145 sidor in i boken (Heliga Birgitta). De få bilder där kvinnor förekommer tillsammans med män fram till dess visar ofta krigiska handlingsbilder där männen är aktiva och kvinnorna bihang. Bilder med jämt antal kvinnor och män visar framförallt kärleksbilder. Bilder med män i majoritet visar oftast aktiva män och bilder med kvinnor i majoritet visar antingen kvinnor aktiva i hushållssysslor eller aktiva män. Det kan t.ex. vara en man som sitter och sjunger för några lyssnande kvinnor.
Homeros tilldelas 18,5 sidor med sju varierade bilder. En av bilderna är ett porträtt av honom själv så som den franske tecknaren Ingres tyckte att han skulle ha sett ut, ”Är detta Homeros? Ingen vet säkert om han har funnits, än mindre hur han såg ut” (s. 25.1). Sidan efter tillägnas Sapfo. Hon får 1,5 sida och bilden som pryder hennes porträtt är ett fragment på papyrus av en av hennes dikter. Här finns alltså inga bilder på människor, inga målningar eller statyer som visar hur man tror att hon sett ut (trots att det finns en hel del av sådant material att tillgå). Detta blir det första intrycket av boken. Bilden är viktig eftersom den är det första som möter läsaren när denne vänder blad. Jag menar inte att det går att kompensera klent underlag med att sätta in många bilder på kvinnor. Inte enbart, i alla fall. Lite längre fram i boken låter Ulf Jansson trestegshopparen Christian Olsson få representera de olympiska spelen. Varför inte använda Carolina Klüft här? De har tagit lika många OS-guld!
Av de 40 kvinnor som finns med i registret presenteras 29 mer eller mindre omfattande. Resten nämns i förbifarten i någon annans porträtt eller i insticksrutor. Ett sätt att nämna kvinnor på kan vara att nämna dem i andras porträtt. Eva Dahlgren t.ex. finns med i Sapfos porträtt som en av dem som ”gått i hennes fotspår” (s. 26.1), Katherine Kerr är en av ”Tolkiens efterföljare” (s.190.2) och P.D. James och Ruth Rendell har ”fört pusseltraditionen vidare” (s. 175.2). Ett annat sätt att nämna kvinnliga författare på är att rabbla upp namn som exempel på en genre: Liza Marklund, Camilla Läckberg och Åsa Larsson nämns i en insticksruta om ”Polisromanen” (s. 178.2), Jackie Collins och Judith Krantz är exempel på författare som skriver ”kvinnoaction” (s. 191.2) och Lauren Weisbergers ”Djävulen bär Prada” nämns som typisk Chick lit
(s.192.2). Det kan också se ut som det gör i systrarna Brontës porträtt: ”systrarna… Anne, Emily och Charlotte växte upp i en engelsk prästgård…” (s. 284.1). Sedan nämns inte Anne mer. Det som förvånar mig mest i detta sammanhang är att Elin Wägner endast nämns i insticksrutan ”Kvinnorätt I”: ”På 1910-talet kom så Elin Wägner att ge frågan om kvinnans lika rättigheter en skjuts” med sina romaner som behandlar kvinnans situation (s. 61.2). Visst kan hon nämnas här, hon bidrog med all rätt till kvinnors rösträtt, men det finns så mycket mer om henne så hon borde kunna få ett porträtt i bastexten.
Av 145 män som nämns i registret får 87 egna porträtt. De andra 58 finns i insticksrutor eller i andras porträtt. En bråkdel av dessa 58 är författare. De flesta är filmregissörer, skådespelare, filosofer eller politiker. Jag tolkar detta som att manliga författare tilldelas mer värde eftersom nästan alla får egna porträtt i bastexten.
Med tanke på att det tillkommit många kvinnliga författare under de senaste hundra åren är det anmärkningsvärt att det inte finns fler i Litteraturen lever eftersom den enligt Liber ska ge ”en mer samtida litterär orientering”, ”1900-talets författare får betydligt mer utrymme” här än i Den levande litteraturen (se bilaga 1). En hel bok (244 sidor) ägnas åt författarskap och texter från 1914 till idag. 29 kvinnor och 86 män finns med på dessa 244 sidor. I Den levande litteraturen tar Ulf Jansson med 19 kvinnor och 72 män på 169 sidor under samma period.
Vad gäller utrymme vill jag först poängtera att jag är fullt medveten om att en del litteratur- och epokdiskussioner rör både kvinnor och män. När jag försökt bilda mig en uppfattning om vilket utrymme som ges kvinnliga författare har jag endast tagit med det som uteslutande handlar om kvinnor. I det ingår alla kvinnliga författarporträtt, en del insticksrutor och de genrekapitel som uteslutande handlar om kvinnor och ”kvinnolitteratur” som t.ex. ”nutidsromantik”. Jag har gjort likadant när jag beräknat utrymmet för män men i männens utrymme är inte genrediskussioner medräknat. De finns under rubriken ”övrigt”. Övrigt innefattar allt som har med allmän historia och allmänna litteraturdiskussioner att göra. Visserligen tenderar ”allmän” historia ofta att innefatta männens historia då det handlar om krig, filosofi och manliga levnadsvillkor. Exempel på detta är när Ulf Jansson skriver om ”Riddarnas värld” (s. 87-97.1) eller ”Trubadurernas lyrik” (s. 97-99.1), där han informerar om vederbörandes livsstil och uppvaktningsmanér. Jag väljer ändå att ta med detta mått eftersom jag anser att siffrorna visar ett så anmärkningsvärt resultat att jag törs påstå att kvinnorna är klart underrepresenterade vad gäller utrymme i Litteraturen lever, även om siffrorna inte är
helt reliabla. Från antiken till idag får kvinnor 10 % textutrymme. Av 612 sidor innebär det ca 60 sidor. Männen får 49 % och resterande 41 % tillhör det jag kallar övrigt.
22 kvinnor lyfts fram i innehållsförteckningen med egna rubriker i Litteraturen lever. Det är en ganska låg siffra med tanke på att 83 män får egna rubriker. Skillnaden mot hur resultatet ser ut i Den levande litteraturen gör ändå att jag kan konstatera att en förbättring gjorts. I Den levande litteraturen får 25 kvinnor och 140 män egna rubriker.
Som boktips efter varje avdelning finns kvinnliga författare som, enligt mig, lika gärna kunde ha nämnts i bastexten: Vibeke Olsson, Sigrid Undset, Anne Frank, Marianne Fredriksson, AnnCharlotte Alverfors, Anne Holt, Marian Keyes och Kajsa Ingemarsson. En del av författarna som Ulf Jansson tipsar om finns med i bastexten: Selma Lagerlöf, Moa Martinson och Liza Marklund.
Utifrån Hirdmans begrepp tolkar jag den kvantitativa sammanställningen som att Ulf Jansson ser mannen som norm. Det är mannen som står för det normala och allmängiltiga och det är utifrån dem man utgår. Med det tankesättet är det inte konstigt att männen blir i så hög majoritet här.
Intrycket och språket
Första intrycket av Litteraturen lever är att den är saklig. Det är ordning och reda med ”lagom” mycket text och bilder i form av konstverk, fotografier och teckningar. Insticksrutorna gör att man får intrycket av att boken är faktafylld. Vid en närmare titt på den pedagogiska texten kan vi se vad som sägs och hur det sägs för att få en uppfattning om vilken relation Ulf Jansson har till läsaren. Hans lediga och ibland skämtsamma språk ger ett avslappnat och läsvänligt intryck men det gör också att texten ibland upplevs som oseriös. Det känns som om Ulf Jansson vill rikta sig direkt till en läsare och gör det dels genom att använda ofullständiga meningar och interjektioner vilket gör texten ”pratig”, vilket i sin tur leder till att förhållandet mellan Ulf Jansson och läsaren känns relativt nära. Han drar också paralleller till den tänkte läsarens tänkta värld. Det kan yttra sig på följande sätt: ”Julius Caesar är kanske mest känd idag för att han låg i fejd med Asterix och Obelix.” (s. 57.1) eller som vid hans genrediskussion:
…det är ungefär som i fotboll. De som går och ser en match vet exakt vad som kan hända och får hända […] de skulle bli vansinniga om målvakten plötsligt försökte vara bollvinnare på mittfältet eller domaren införde egna, `lite skojigare´ regler… (s. 168.2).
Fotbollsparalleller återkommer vid ett par tillfällen. Jag som inte vet mycket om varken fotboll eller om Asterix och Obelix förstår texten men tappar lite intresset eftersom jag upplever att Ulf Jansson inte riktar sig till mig, vilket är faran med ett ”kompisaktigt” språk. Hans uttryck gör också att det ibland är svårt att veta vem som tycker vad. Är det ironi eller stereotypiseringar av kvinnor och män och vad vill han ha sagt med det? Här är några exempel: ”visst är kvinnor bra byten” (tycker vem?) och ”den fagerkindade Briseis” är Akhilleus ”egen favorit” (s. 7.1). Stycket som beskriver festerna till Dionysos ära kan upplevas som svårtolkat:
Under fem dagar vänds staden upp och ned i en enda lång orgie av dans, sång och drickande. Nu får även kvinnorna vara med – tråkigt vore det ju annars. (s. 32.1)
Jag gissar att Ulf Jansson syftar på att kvinnorna annars inte fått vara med vid festligheter. Men det kan också tolkas som att det hade varit tråkigt för männen om kvinnorna inte fått vara med vid dessa orgieliknande tillställningar. Vid ett annat tillfälle skriver han om pjäsen Lysistrate: ”För att få slut på de ständiga krigen inleder kvinnorna i Aten, brutala som de är, en kärleksstrejk.” (s. 46.1, min kursivering). Man kan också undra vad han menar med: ”han [Lancelot] måste först genomgå en lång rad prövningar – så har det alltid varit – innan han får henne i säng.” (s. 97.1, min kursivering) eller ”I praktiken sköttes nog de sexuella kontakterna på det vanliga handfasta sättet.” (s. 97.1). Vem är egentligen den tänkte läsaren?
Villkor
När kvinnliga författarskap är så underrepresenterade som i Litteraturen lever finns det skäl till att titta på vad som sägs om skrivande kvinnors förutsättningar och villkor genom tiderna. Finns det en förklaring till varför det ser ut som det gör, finns det en medvetenhet hos författaren och därmed kanske en vilja att ge eleverna en möjlighet till att tänka vidare? För visst, rent historiskt, har förutsättningarna varit annorlunda för kvinnor jämfört med hur det sett ut för män. Kvinnliga författare har genom tiderna haft en svårare situation och villkoren har ibland varit usla. Frågan är bara om det tas upp och på vilket sätt i så fall.
Första gången kvinnans situation diskuteras är i insticksrutan ”Den stora idén: medborgarstaten”. Här skriver Ulf Jansson att
…inte ens infödda kvinnor var fullvärdiga medborgare. Som i andra gamla kulturer var mannen familjens överhuvud och den som fattade alla avgörande beslut. Kvinnans plats var i hemmet (33.1).
Det är viktigt att ta upp information som detta men sättet det tas upp på kan vara lite vanskligt eftersom Ulf Jansson tidigare talat om att insticksrutorna fungerar som utvikningar eller fördjupningar av epokernas idéer. Kvinnans historia hamnar då vid sidan av. Mannens historia blir den som läroboken generellt handlar om och som vi följer genom alla avsnitt. Detta tolkar jag som ett uttryck för synen på mannen som norm.
Att ta upp ”kvinnohistoria” i insticksrutor är ett mönster som följer ända fram till modern tid (”En upplysningskvinna”, ”Kvinnorätt I, II, III” – [gäller för åren 1919-1998]) och risk finns för att man upplever detta som extrakunskap eller kuriosa som man inte ens behöver läsa. Ulf Jansson skriver själv i bruksanvisningen att man kan ”hoppa över fördjupningar och annat” och bara läsa bastexten.
Lite går att hitta om kvinnans situation även i bastexten. På 612 sidor har jag vaskat fram följande som kan beskriva villkoren för kvinnor: i avsnittet om antikens teater gå det att läsa att ”manliga skådespelare [gjorde] alla roller, också kvinnoroller” (s. 32.1). I stycket om Medea skriver Ulf Jansson att publiken måste ha fått en chock:
Medea uppträder som mannens jämlike […] hon vägrar att underkasta sig mannens diktat, hon vågar t.o.m. hämnas hans oförrätter. Det var hårresande. För trots all stor kultur och civilisation i antikens Grekland var synen på kvinnan en rest från stamsamhället. I stamsamhället är ju, faktiskt än idag, varje kvinna strikt underordnad alla manliga släktingar (s. 44.1).
Här anas till och med ett ställningstagande tack vare ordet ”faktiskt” (som här kan tolkas som ”trots att det inte borde vara så”). Lite längre fram, under medeltiden, när Ulf Jansson refererar en del av Nibelungensången skriver han: ”Men kvinnorna, då – skall ingen fråga dem? Nej. Detta är medeltid: pappa och storebror bestämmer, så tig!” (s. 82.1). I Anna Maria Lenngrens porträtt går det att läsa att ”tidens fördomsfullhet var stor”, hon skrev anonymt på grund av att hon var kvinna inte för att hon inte vågade stå för vad hon sagt om adeln (s. 230.1). Likaså kan man ana synen på kvinnan i C J L Almqvists porträtt när Ulf Jansson beskriver vad Almqvist fick stå ut med efter att novellen Det går an hade getts ut:
Ingen svensk författare har förföljts som Almqvist. Han sågs som samhällets fiende nummer ett, vännerna övergav honom och han fick inget kvalificerat arbete. (s.309.1).
Efter detta skildras hundra år av världshistoria och skrivande innan Ulf Jansson på nytt nämner något om kvinnor. I inledningen till kapitlet ”Sverige: De goda åren” skriver han om hur Sverige på 1950- och 60-talen blev en välfärdsstat:
…gemene man skaffade bil och sommarställe, kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden, ungdomarnas veckopengar gödde rockmusiken (s. 117.2, min kursivering).
Bilden till texten visar en ung tjej som ligger på sängen och lyssnar på LP-skivor, väggen bakom henne är tapetserad med bilder på Beatlesmedlemmar. Att det är en tjej på bilden kan tyckas vara bra för jämlikhetsmåtten, men fokus i bilden ligger på en centrerad ung Paul McCartney. Till sist berättas, i Inger Alfvéns porträtt, att under 1970-talet var samhälle, kultur och litteratur genomsyrad av vänsterpolitik, ”som en del av vänstern växte en ny kvinnorörelse och nya kvinnliga författare etablerade.” (s. 216.2).
Detta är vad som skildras om kvinnors liv, situation och villkor genom tiderna på 612 sidor. Med andra ord kan man säga att det inte problematiseras särskilt mycket kring kvinnors skrivande. Vid en jämförelse med Den levande litteraturen, där det förvisso inte heller tas upp mycket om kvinnliga författares villkor, redogör han där i alla fall i bastexten för ”kvinnohistoria”. Framför allt berör han ämnet under rubriker som ”Kvinnofrågan” och ”Kvinnovärldar”, vilket visserligen är ett tecken på särskiljandets logik. Men frågan tas upp och problematiseras.
Urval
När översiktsverk som detta skrivs måste ett urval göras. Därmed blir resultatet alltid en konstruktion, någons subjektiva litteraturhistoria. Det största brottet man kan göra vid litteraturhistorieskrivning, enligt Gunnar Hansson, är att ge ett sken av objektivitet, allmängiltighet, saklighet och sanning. Han menar på att det är sällan man kan se att författare till litteraturhistorieböcker på något sätt visar: ”Detta är vad jag tycker”. Han
talar till och med, i detta avseende, om maktmissbruk.38 Eftersom urvalet av författare är centralt när litteraturhistoriska översiktsverk diskuteras har jag tittat på om Ulf Jansson på något sätt diskuterar vilka värderingar, tankar och principer som styrt valet av vad som ska rymmas i Litteraturen lever.
Både i förordet och på baksidan står att läroboken handlar om västerlandets kultur, hur den har vuxit fram och format den tradition av kultur och litteratur som vi nu är en del av. Dessvärre finner jag inga fler diskussioner kring vilka principer för urval som använts. Något resonemang om varför kvinnor är så underrepresenterade hittar jag överhuvudtaget inte. Det enda jag hittar är: ”Det var ont om kvinnliga författare i äldre litteratur. Därför var Anna Maria Lenngren ovanlig.” (s. 230.1). Här får läsaren själv tolka in (om den vill) att det kan vara därför så få kvinnliga författare är representerade i denna lärobok.
De få kvinnliga författare Ulf Jansson valt att ta med i Litteraturen lever är i stort sett de traditionella, de man är van vid att möta i läroböcker som denna. Dock saknar jag några typiska representanter. T.ex. finns inte Virginia Woolf, Victoria Benedictsson, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Sigrid Undset, Agnes von Krusenstierna och Kerstin Thorvall med. Vilka kvinnliga författare Ulf Jansson valt att ta med finns som bilaga, där jag även nämner förslag på kvinnliga författare som ignorerats.
Inte heller i Den levande litteraturen tas principer för urval upp. Och i stort sett är det samma kvinnliga författare som får vara med i den. Dock med en märklig skillnad. I Den levande litteraturen finns en del av de författare jag saknar i Litteraturen lever: Nordenflycht, Benedictsson, Sandel, Undset, Blixen, Woolf och von Krusenstjerna. De som tillkommit är Helen Fielding, Rosamunde Pilcher, Agatha Christie, Lena Andersson och Astrid Lindgren. Detta är ju lite märkligt. Jag har vridit och vänt på detta förfarande men inte kommit på någon anledning till Ulf Janssons handling här. Om det hade varit så att han vill ta bort några för att göra plats för fler 1900-tals författare så skulle han enbart ha uteslutit Nordenflycht och Benedictsson.
Porträtt
Av de 29 kvinnor som beskrivs mer eller mindre omfattande får 24 egna porträtt varav två finns i insticksrutor. Med egna porträtt menar jag presentationer av författare som får stå för sig själv. Jag tittar på ordval, form, innehåll och tonfall i texterna. Vad har
