Att kvinnorna är underrepresenterade i Litteraturen lever står klart i den kvantitativa analysen som visar att kvinnorna är få och får ett mycket begränsat utrymme. De få kvinnor som presenteras benämns dock generellt i positiva ordalag. Ändå ser jag en hel del tecken på uttryck för den manliga normens logik, hierarkin. Det vanligaste uttrycket är att kvinnliga och manliga porträtt inte skrivs på lika villkor. Kvinnor jämförs med män och kvinnors familjeförhållanden diskuteras, men inte det omvända. Dessutom presenteras inte kvinnors skrivande i samma utsträckning som mäns. Det är i få
kvinnliga författarporträtt som Ulf Jansson gör en översikt över skrivna verk. Däremot finner jag inte många tecken för dikotomin, särskiljandets logik. Ulf Jansson presenterar manliga och kvinnliga författare tillsammans och han tar gärna fasta på just de politiska och feministiska sidorna hos både män och kvinnor. Men, att placera författare i insticksrutor är ett förfarande som kan räknas till dikotomin eftersom de författarna får ligga utanför bastextens litterära epoker. Vilket är ett tecken på att de inte passar in och kan ses som extrakunskap.
Kvinnors skrivande och villkoren för detta diskuteras inte mycket. Lite sägs om kvinnans situation i allmänhet men jag är osäker på om det kan stå som en förklaring till varför så få kvinnor är representerade och jag tycker inte att den tänkta läsaren ska behöva gissa sig till de rådande förhållandena för kvinnliga författare genom tiderna. Att villkoren varit usla för kvinnor vet vi förmodligen sedan tidigare. Och att det är en orsak till att det funnits färre kvinnliga författare än manliga i äldre tider kan vi räkna ut. Men skrivande kvinnor har alltid existerat. Ulf Jansson hade kunnat välja att presentera fler. Villkoren för skrivande kvinnor har dessutom förändrats de senaste hundra åren. Yrkesarbetande kvinnor i alla former är inget ovanligt. Att vara författarinna är idag inte konstigare än att vara författare. Ändå tas endast 29 kvinnor upp under åren 1914 till idag. Motsvarande siffra för män är 86. En hel bok ägnas åt de senaste hundra åren. En genusanalys på denna borde ge ett annat resultat.
Det enda Ulf Jansson säger om urvalsprinciper är att urvalet speglar västerländsk kultur och litteratur. Han ger läsaren sin bild av vad västerländsk litteratur bör innefatta. En enkel slutsats är att denna västerländska kultur och litteratur har ett kön, den är manlig.
Lever då Litteraturen lever upp till skolans jämställdhetsmål? – Nej, jag tycker inte det! En lärobok skriven 2007 borde vara mer jämställd och upplyst än så här. Till Litteraturen lever krävs kompletteringsböcker för att teckna ett perspektiv som behandlar vad det innebär att vara människa, inte bara att vara man.
Siffrorna må visa att Litteraturen lever är mer jämställd än sin föregångare, Den levande litteraturen. Det handlar inte om några stora skillnader. Och med tanke på att Ulf Jansson och Libers förlag nu med denna bok har fått en chans till att göra en mer jämställd lärobok (framför allt eftersom fokus ligger på den samtida litteraturen) så tycker jag inte att skillnaden är nämnvärd.
Diskussion
Jag får ibland känslan av att Ulf Jansson, i Litteraturen lever, vänder sig till en ganska ”grabbig”, lite enfaldig kille som är mer intresserad av att få tjejer på fall än att läsa böcker. Hela förordet ägnar Ulf Jansson åt att förklara för läsaren varför han ska läsa denna bok, - stäng av tv:n eller dataspelet och läs! Vid ett flertal tillfällen i boken möter man ”grabbiga” kommentarer om att få kvinnor i säng, fotbollsanalogier och paralleller till Asterix och Obelix. Bilderna pekar även dem på en manlig norm. Till och med när det funnits möjlighet att sätta in bilder på kvinnor har Ulf Jansson ändå valt bilder på män. Många av bilderna visar aktiva män och passiva kvinnor. Budskapet är tydligt. Det är männens värld. Mannen är utgångspunkten som allt utspelar sig kring. Kvinnor är de avvikande, det andra. Nu kanske det är jag som är fördomsfull. Men jag förmodar att Ulf Jansson har tänkt på killar på industriprogrammet, byggprogrammet och fordonsprogrammet när han fick uppdraget från Liber att skriva en lärobok i litteraturhistoria som ska fungera på yrkesförberedande program. Jag tror inte att han tänkte på eleverna på omvårdnadsprogrammet, barn- och fritidsprogrammet, estetiska programmet eller på hantverksprogrammet.
En annan tanke som slår mig när jag läser Litteraturen lever är vad översiktsverk som detta egentligen bör ta upp. Är det i själva verket relevant med information om författarnas liv och leverne. Det är väl egentligen mer intressant att ta upp vad de skrivit, hur de skrivit och hur vi kan möta deras texter. Enligt mig borde ett litteraturhistorisk översiktsverk just vara bara en översikt över vad författarna skrivit. Då hade läraren och eleverna fått ett friare utrymme att välja infallsvinklar och teman från. Som det är nu tror jag att man som lärare blir ganska styrd till att ta upp det som läroboken tar upp och eftersom tiden aldrig tycks räcka till hinner man knappast med något annat.
Det slår mig också att jag ”alltid” vetat att Moa Martinson var änka, hade fem barn och att hon mist två men aldrig vetat ifall t.ex. Ivar Lo- Johansson hade barn eller fru. Ulf Jansson är alltså inte unik i sitt sätt att skriva litteraturhistoriska översiktsverk. Trots denna information om Moa Martinsson är jag inte mer insatt i hennes texter än vad jag är i Ivar Lo-Johanssons texter. Det har, enligt mig, aldrig tjänat något annat syfte mer än det kuriösa.
Jag har ofta fått intrycket av att många elever rynkar på näsan åt läroböcker med mycket text. Även som i detta fall då texten är väldigt ”pratig” så blir första anblicken
att böckerna är tjocka och fullproppade med text. Risken blir att vissa elever får svårt att sålla ut det adekvata i texten eller att de rent av hoppar över att läsa den. En mer faktafylld, mindre ”pratig” text skulle i alla fall jag ha uppskattat.
I tonåren är bekräftelse på vem man är viktig, det är nu man formar stora delar av sin identitet. Skolan har delvis som uppgift att vara kulturförmedlare för en hel generation nya kulturanvändare. Och kulturen är i sig värderingsformare. Litteraturen är särskilt betydelsefull eftersom den ingår i ett område där könskonstruktioner reproduceras. Jag menar inte att vi ska bestämma vilken litteratur som är ”rätt” och ”fel” för ungdomarna bara vi är medvetna om vikten av litteraturläsning och beredda på en diskussion. Däremot tycker jag att det är viktigt att tänka på vilka läromedel vi sätter i händerna på våra elever. Läromedel är betydelsefulla värderingsspridare. Sättet män och kvinnor framställs på sätter ramar för hur unga människor tänker. För en ung läsare är det lätt att okritiskt ta till sig vad som framställs i läroböcker. Om kvinnor främst skildras som obetydliga, annorlunda, mindre värda och som offer, är risken stor för att det blir svårt att tänka på något annat sätt. Man blir obemärkt styrd in i ett sätt att betrakta omgivningen på. När litteraturhistoriska läromedel bygger på en litteraturhistoria där kvinnor bevisligen inte framstått som särskilt viktiga blir detta ett problem. Vi som lärare måste uppmärksamma problemet, ta upp diskussionen med elever och kolleger, ifrågasätta vad som står i läroböckerna och tillsammans problematisera fenomen som detta, med t.ex. en skev litteraturhistoria. Vi ska alltid hålla i minnet att litteraturhistorian vi har framför oss inte är en objektiv sanning. Det som verkar vara allmängiltigt är ofta ett subjektivt tyckande. Det är t.ex. sällan man i litteraturhistoriska läroböcker ser att författaren skriver ut källan till det han eller hon skriver. Det är anmärkningsvärt bara det. Vi inom skolan försöker fostra eleverna till att vara noga med källor och vara källkritiska. Det hade inte skadat med goda förebilder.
Kvinnan har som bokhandelns bästa kund, bibliotekets flitigaste låntagare och bokklubbarnas mest pålitliga medlem dominerat läsandet alltsedan 1700-talet. Kvinnor har dessutom, i alla tider, varit energiska skrivare. Trots det har kvinnan en undanskuffad, marginell position i litteraturhistorien. Det är en märklig kombination. Värd att ifrågasättas.
Enligt Anna Williams kan man se isärhållandet och normtänkandet inom den litteraturhistoriska arenan som medel för att vidmakthålla en patriarkalisk ordning. Hon menar till och med att det kan ses som en manlig strategi för att behålla sin makt och
position.39 För hur kan man annars förklara ett systematiskt uteslutande av kvinnor inom det litterära fältet? I Litteraturen lever behandlas många kvinnliga författarskap med tystnad. Att ignorera Virginia Woolf, Doris Lessing, Sigrid Undset, Birgitta Trotzig m.fl. ser jag som en raffinerad härskarstrategi.
Att råda bot på nuvarande kvinnouteslutande litteraturhistoriska läroböcker torde egentligen inte vara något problem. Genom att endast reproducera och sammanställa tidigare verks idéer, vetenskapssyn och komposition kommer vi ingen vart. Nya synsätt måste till. Och det finns material att tillgå. Se bara på ett av många i ledet av litteraturhistoriska översiktsverk som enbart fylls med kvinnliga författare, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, som har visat att det är möjligt att genom ny forskning förändra och förnya litterära förhållningssätt och värderingar. Visserligen har även dessa klamrat sig fast vid ett traditionellt upplägg med periodindelningar, epokpresentationer och en kanonsyn som placerar ”stora” författare i centrum. Men deras ”nya” synsätt visar plötsligt andra delar av författarskapen än vad vi är vana vid. Det finns även många olika perspektiv att integrera i nya läroböcker. Till exempel kan vi, som Gunnar Hansson säger, utgå från läsarperspektivet. Det hade nog gett en intressant och mer vidgad historia. Varför har det då inte skett än? Beror det på den manliga härskarstrategin eller på den seglivade kanon och traditionens starka kraft? Harold Bloom talar om att kanon innefattar ”de bästa författarna”, som valts ut på grund av sin storslagenhet och representativa karaktär. Han ser särart och originalitet som bestämmande faktorer för kanonisering. Men vem bestämmer vad som är särart och originalitet? Enligt Pierre Bourdieu går den borgerliga kulturens bärande åtskillnadspolitik ut på att markera just den egna smaken som den högst värderade. En ”rätt” och allmänt accepterad litterär kanon är således en omöjlighet!
Här är det nog på sin plats att även diskutera begreppet kulturarv. I Lpf 94 står det att skolan ska sträva mot att varje elev ”har god insikt i centrala delar av det svenska, nordiska och västerländska kulturarvet” och att ”det egna kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder”.40 Det låter bra. Tanken på att en stark grund att stå på leder till ökad tolerans för det främmande är högst aktuellt i vårt mångkulturella samhälle. Men vad är då egentligen kulturarvet? Det är ju inte hela historien, det förflutna och förgångna, allt som hänt, utan något som någon ska välja ut, tolka, och skapa. Detta något som skapas och konstrueras ska sedan stå som
39 Williams, 1997:188 40 Lpf 94:12, 6
symbol för en förgången tid. Problemet är att kulturarvet står som substantiv, singular i bestämd form. Finns det något allmänt, enhetligt kulturarv för oss alla? Nej, så klart inte. Begreppet innefattar alltid en viss grupps kulturarv. Det blir då denna grupps kulturhistoria som gestaltas och synliggörs. Resten då? Jo, det är de grupper som ständigt upplever en känsla av exkludering, diskriminering och osynliggörande. Det blir en fråga om ”vi” och ”dom”, ett främlingskap, vare sig det gäller klass, etnicitet eller kön.
Som en avrundning på denna avslutande diskussion vill jag föra tankarna till framtida forskning. För det första så tror jag att en förändring i synen på litteraturhistoria förutsätter ett samtal om våra skiftande förhållningssätt till litteraturvetenskapens olika forskningsinriktningar. Fortfarande är genusforskning och feministisk litteraturforskning laddade, ibland även förlöjligade och i vissa avseenden åsidosatta områden. Och tyvärr utgörs den feministiska litteraturforskningen nästan enbart av kvinnliga forskare som inriktat sig på enskilda författarskap. Mycket har ändå gjorts men mycket återstår. Många forskare efterlyser en mer nyanserad begreppsapparat än Hirdmans något stelbenta system. Jag tycker dock att hennes system fungerar när man som i detta sammanhang använder det till att identifiera fenomen men att gå vidare och djupare än så, till att t.ex. lokalisera värderingsgrunder kan jag tänka mig att komplettering krävs.
Det finns många tänkbara infallsvinklar när det gäller studier av läromedel. Andra perspektiv än genus kan t.ex. vara klass, etnicitet och sexualitet. En annan typ av studie som är intressant är av mer fenomenografisk hållning, då man t.ex. kan titta på hur lärare använder sig av läroböcker eller hur innehållet i läroböckerna uppfattas av eleverna.
”OM LITTERATURHISTORIEN HITTILLS HAR HAFT ETT KÖN SÅ HAR LITTERATUREN, DET FÖRTJÄNAR ATT UPPREPAS, ALLTID TVÅ.”41