Inventering av vargstammens storlek, utbredning och utveckling Övervakningen av vargstammen, det vill säga inventering av vargstammens

storlek och utbredning samt uppföljning och analys av dess genetiska status, utgör grunden för vargförvaltningen. Det övergripande syftet är att leverera underlag för övriga förvaltningsåtgärder, möjliggöra utvärdering av genom- förda åtgärder samt följa upp politiska mål och internationella åtaganden.

Att det finns tillförlitliga data från inventeringar är en förutsättning för att förvaltningen av de stora rovdjuren ska vara ansvarsfull och långsiktigt håll-

bar. För att få en adaptiv förvaltning som kan förändras för att nå uppställda mål, krävs att övervakningssystemet ger löpande återkoppling om vad de beslutade åtgärderna resulterat i. Inventeringarna har dessutom stort generellt värde som källa för information till alla i samhället som är intresserade av stora rovdjur. Rovdjuren engagerar människor och det finns stor efterfrågan på kunskap. Det är dessutom många som vill bidra till och dela med sig av kunskap om rovdjuren genom att rapportera sina egna syn- och spårobserva- tioner till myndigheterna.

Länsstyrelserna ansvarar för genomförandet av inventeringarna av stora rovdjur på regional nivå. De regionala myndigheternas ansvar omfattar bland annat planering, genomförande, dokumentation, sammanställning och utvär- dering av inventeringsarbetet. I renskötselområdet har landets samebyar en viktig roll i sammanhanget och jägarna är involverade i rovdjursinventering- arna på olika sätt i större delen av landet. Naturvårdsverket har ett över- gripande, nationellt ansvar för inventeringsverksamheten och ska fastställa resultaten som länsstyrelserna har tagit fram. Statens veterinärmedicinska anstalt bedömer status av döda vargindivider och från pågående forskning erhålls kunskap om vargens biologi och ekologi.

Inventeringsresultaten kommer till användning i många sammanhang. De är underlag för Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas uppföljning av nationella och regionala mål för rovdjursstammarnas storlek, utbredning och utveckling i relation till nationella och regionala förvaltningsplaner. Dessutom används de av Sametinget för beslut, dels om fördelning av ersättning för rovdjursföre- komst i samebyarna, dels om bidrag till förebyggande åtgärder för att förhindra skador av rovdjur på ren. Resultaten används också av länsstyrelserna för att följa effekterna av genomförda förvaltningsåtgärder. Resultaten från rovdjurs- inventeringarna används även vid internationell rapportering, till exempel för rapportering till EU-kommissionen enligt artikel 17 i Habitatdirektivet för varg, björn, järv och lodjur (Sverige) och till Bernkonventionen (Norge och Sverige).

Fältinventeringar av varg genomförs sedan slutet av 1970-talet årligen i både Sverige och Norge och DNA-analyser används numera rutinmässigt som en del av övervakningen. Sammantaget har detta bidragit till en unikt god kunskap om den svenska vargstammens storlek, utbredning, genetiska status och historik.

Varg inventeras årligen genom registrering av familjegrupper, revirmarke- rande par och föryngringar. Inventeringen av familjegrupper pågår från första oktober till sista mars. Eftersom inventeringen är riktad mot de reproduce- rande paren är det viktigt att verksamheten koncentreras till den tidsperiod då det är möjligt att särskilja paren från övriga vargar. Inventeringsarbetet måste därför främst ske på snötäckt mark när man genom spårning har möjlighet att klargöra att den spillning och annat biologiskt material som samlas in för DNA-analys kommer från det revirmarkerande paret.

I undantagsfall och under år då snöförhållanden inte medger att invente- ringen utförs på snötäckt mark kan varg inventeras på barmark genom insam- ling av vargspillning för DNA-analys. Förutom spårobservationer används

även direkta observationer av familjegrupper av varg, data om familjegrupper från pågående forskningsprojekt och inrapporterade döda vargar, inklusive de som fälls under jakt.

Inventeringen regleras av förordningar och Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2007:10, NFS 2012:12; NFS 2014:23). Av föreskrifterna framgår till exempel ansvarsfördelning, var och när inventeringarna ska genomföras och krav på dokumentation. För styrning och vägledning kring inventeringarna finns även Naturvårdsverkets metodik för inventering av stora rovdjur i Sverige som består av instruktioner och faktablad. I dessa dokument redogörs för bland annat olika inventeringsmetoder och för kriterier för att fastställa för- yngring m.m. Faktabladen och instruktionerna har utvecklats inom ramen för en svensk-norsk översyn av rovdjursinventeringarna och gäller i båda länder.

För mer detaljerade beskrivningar och bedömningsgrunder, se Naturvårds- verkets föreskrifter och allmänna råd om inventering av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn (NFS 2007:10) och Naturvårdsverkets (2014b) Metodik för inventering av stora rovdjur i Sverige och Norge.

ANALYS AV DNA FRÅN VARG

Insamlingen av biologiskt material för DNA-analys är en mycket viktig del i inventeringen av varg eftersom det genom detta går att identifiera individer. Resultatet kan sedan användas för att skilja olika revir åt och för att beräkna hur många vargar som finns i populationen. Eftersom DNA är unikt för varje individ kan detta användas dels för att avgöra hur många individer som hittas under inventeringarna, dels för att beräkna den andel vargar som inte återfun- nits under inventeringarna. Förutom att få god kunskap om antalet individer och vilket släktskap de har, kan en strukturerad genetisk övervakning av den skandinaviska vargstammen ge värdefull information om till exempel inavels- grad och tillflöde av gener via immigration mellan delpopulationer och mellan länder. Eftersom den genetiska strukturen hos de skandinaviska vargarna är väl känd kan immigranter från angränsande populationer snabbt identifieras.

Alla DNA-prover med karta över var de hittats finns tillgängliga i data- basen Rovbase (www.rovbase.se). För mer detaljerade beskrivningar och bedömningsgrunder för respektive art se Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2007:10) om inventering av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn och Naturvårdsverkets metodik för inventering av stora rovdjur i Sverige och Norge (Naturvårdsverket 2014).

RAPPORTERING OCH KOMMUNIKATION OM ROVDJURSFÖREKOMST

Allmänhetens observationer och rapporter till länsstyrelserna om rovdjurs- förekomst är en viktig del av kommunikationen kring rovdjuren.

Observationer av stora rovdjur som kommit till länsstyrelsernas känne- dom, registreras löpande i databasen Rovbase. Databasen används av förvalt- ningen i Norge, Sverige och till viss del Finland. Den har en publik del där allmänheten kan ta del av materialet (www.rovbase.se). Rovbase ägs och för- valtas av Miljødirektoratet i Norge. Förvaltning och vidareutveckling sker i samarbete med Naturvårdsverket i Sverige.

Sedan februari 2013 finns webblösningen Skandobs (www.skandobs.se), där allmänheten kan rapportera sina observationer av stora rovdjur, ladda upp bilder och på kartor se vad andra har rapporterat med mera. Den gemen- samma svensk-norska webblösningen är ett viktigt steg i samordningen av rovdjursinventeringarna i Skandinavien. En utgångspunkt har varit att Skandobs ska främja allmänhetens delaktighet i rovdjursinventeringarna. Länsstyrelsen kan i Skandobs visa för allmänheten vilka observationer som har kvalitetssäkrats av fältpersonal.

Såväl länsstyrelserna som Naturvårdsverket tillgängliggör stora mängder information om rovdjurens förekomst och rovdjursförvaltningen via myndig- heternas respektive webbplats. Det är även möjligt att under en viss tid av året följa sändarförsedda vargar på en särskild vargwebb som tillhandahålls av SKANDULV och Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Webben tillgängliggör information om i vilken 10×10 km-ruta en sändarförsedd varg rör sig i. Det är alltså inte möjligt att se exakt var vargen eller vargarna befinner sig, men det ger en viss möjlighet att veta var man kan undvika att släppa sin jakthund vid jakt efter annat vilt. Webben öppnas i samband med höstens löshunds- jakter och stängs åter inför vargens parnings- och föryngringsperiod.

DÖDA ROVDJUR

Alla stora rovdjur som påträffas döda i Sverige och Norge tillfaller staten. I Sverige sker detta i enlighet med 33 § jaktförordningen. För rovdjur som fälls i samband med skyddsjakt eller licensjakt avgör den beslutande myndig- heten hur det ska förfaras med de fällda djuren (24 d § jaktförordningen). Vid skyddsjakt lämnas vanligtvis hela det fällda djuret till Statens veterinär- medicinska anstalt, vid licensjakt endast utvalda delar. När rovdjur avlivas i andra sammanhang (i nödvärn, av polisen, för att skydda tamdjur, i samband med trafikolyckor eller av djurskyddsskäl) lämnas hela det döda djuret till Statens veterinärmedicinska anstalt för obduktion.

Döda rovdjur ger värdefull information som kan användas i forskning och förvaltning. Man får exempelvis kännedom om var rovdjuren uppträder, vilket kön och vilken ålder de döda djuren har, vilka jaktmetoder som är mest effektiva och vilka andra dödsorsaker utöver jakt som förekommer. Varje dött rovdjur som hittas eller fälls under jakt blir undersökt. Uppgifter om döda rovdjur finns tillgängliga på Rovbases hemsida.