Jämförande analys

Efter att ha redogjort för begreppen målsägande och vittne samt vilken innebörden är av att inneha dessa processrättsliga ställningar, i såväl svensk som norsk rätt, ska nu sammanfattas och analyseras vilka likheter och skillnader som finns på området.

Angående målsägandebegreppet kan sammanfattningsvis konstateras att det inom svensk rätt torde kunna uppställas ett krav på att personen i fråga – med hänsyn till syftet bakom den aktu- ella straffbestämmelsen – ska vara så direkt berörd av brottet att det är rimligt att den framför

112 _{Prop. 112 L (2014-2015), s. 107 ff.} 113 _{Prop. 112 L (2014-2015), s. 109 f.} 114 _{Prop. 112 L (2014-2015), s. 112 f.} 115 _{Andenæs, 178 f.}

37 andra personer inom brottets verkningskrets erhåller målsäganderätt. Inom norsk rätt har be- greppet fornærmede tolkats på ett sådant sätt att det krävs att personen inte bara är mer eller mindre berörd av den brottsliga handlingen. Han eller hon ska även vara innehavare av ett sådant intresse som den aktuella lagregeln tar sikte på att skydda. Det bör därmed kunna konstateras att målsägandebegreppet i svensk rätt och fornærmedebegrepet i norsk rätt till stor del liknar varandra. I båda länderna är det aktuellt att se till vilket syfte som ligger bakom straffbestämmelsen i fråga och att personen ska ha ett tillräckligt berättigat intresse i förhållande till syftet. Målsägandebegreppet har således stark koppling till straffrättsliga stadganden i både svensk och i norsk rätt. På så vis är det också tydligt hur straffrättslig reglering kan påverka den processrättsliga ställningen och vem som är berättigad att erhålla en viss ställning. Något skilda metoder används för att konstatera vem som har ett sådant berättigat intresse, men det torde inte innebära någon allt för stor skillnad i det slutliga resultatet.

Efter att det konstaterats att en person är målsägande innebär det i svensk rätt sammanfattnings- vis rätt till information om processens gång, en subsidiär åtalsrätt innefattande en rätt att både föra ansvarstalan och biträda åtalet, samt en rätt att få sitt skadeståndsanspråk handlagt inom samma process. Det innebär även en villkorad rätt till målsägandebiträde eller särskild företrä- dare för barn, samt vissa rättigheter under förhandling i domstol. Att anses som fornærmede i den norska rättsordningen innebär en utvidgad rätt till insyn under processens gång och information i flera skeden. Vidare har den fornærmede vissa möjligheter att föra ansvarstalan för brott, samt en begränsad möjlighet att ansluta sig till talan som förs av åklagare. Någon generell möjlighet att biträda åtalet föreligger således inte. Därmed har den fornærmede mer begränsade möjligheter att erhålla partställning än målsäganden i svensk rätt. Den fornærmede kan dock exempelvis erhålla partställning vid framförande av skadeståndsanspråk inom processen. I övrigt har den fornærmede i norsk rätt också möjlighet att erhålla biståndsadvokat samt rätt att tilldelas vissa rättigheter under förhandling i domstol. Med hänsyn till vad som ovan konstaterats torde ändå kunna dras slutsatsen att målsäganden i svensk rätt har en till viss del starkare rättslig ställning än den fornærmede i norsk rätt.

Ett vittne är i såväl svensk som norsk rätt ett bevismedel. På så sätt är begreppen mycket lika. Emellertid föreligger vissa skillnader i förhållande till plikten att vittna. I båda länderna är ut- gångspunkten att det föreligger vittnesplikt och att det i vissa fall finns en möjlighet att fråntas denna plikt. I svensk rätt får en målsägande inte vittna och hörs därför istället utan straffansvar. Något liknande undantag återfinns inte i norsk rätt. Det torde vara klart att det kan uppstå en

38 intressekonflikt för en målsägande som hörs under straffansvar, och att en målsägande i svensk rätt därför bör anses ha en starkare rättslig ställning till följd av att förhöret med denne hålls utan att ed avläggs.

Vidare stadgas i båda länderna en möjlighet för närstående till part att inte behöva vittna. Möj- ligheten att som barn nyttja detta undantag från vittnesplikten är dock inte densamma i svensk och norsk rätt. I norsk rätt föreligger ingen valmöjlighet angående att avge vittnesutsaga för barn som är under 12 år gamla, oavsett om barnet ses som fornærmede eller vittne. Någon motsvarighet kan inte återfinnas i svensk rätt. Eftersom möjligheten att förhöra ett närstående barn påverkas av vårdnadshavarens ställning som ställföreträdare, innebär det att vårdnadsha- vare i svensk rätt kan motsätta sig att barnet hörs i processen. För barn som är målsägande löses detta problem genom att en särskild företrädare för barn utses för att tillvarata barnets intressen och agera som ställföreträdare för barnet. Om barnet emellertid endast ses som vittne föreligger inte någon sådan möjlighet. Det kan därför konstateras att det på denna punkt föreligger en avgörande skillnad mellan svensk och norsk rätt. I norsk rätt kan barnet därmed höras oavsett om det rent rättsligt är fornærmede eller vittne, vilket inte alltid är möjligt i svensk rätt. Det är därför tydligt hur denna typ av reglering kan påverka barnets möjligheter till deltagande i processen.

Vidare finns även i de båda rättsordningarna skyddsregler för ett vittne som känner rädsla inför exempelvis annan part som befinner sig i rättssalen. Det finns även regler för speciella förfa- randen vid barnförhör som till stor del liknar varandra. Att nyttja Barnahus som plattform för förhör med barn, oavsett om de är vittnen eller brottsoffer, är en ambition som återfinns i båda länderna, vilket torde innebära en stärkt ställning för barn i rättsprocessen eftersom barnet då kan höras under förhållanden anpassade till barn.

39