I en jämförelse mellan de två regionala rättssystem studien behandlar ser vi både likheter och skillnader. Gällande likheterna vore det konstigt om de inte fanns då det är två dokument som behandlar samma sak, bara att de är utformade för två olika kontinenter.
Europakonventionen skapades i efterdyningarna av andra världskriget för att främja de mänskliga rättigheterna och ett bättre samarbete mellan de europeiska staterna. Även om det kom långt senare skapades den Afrikanska stadgan av ungefär samma anledningar. Här dock på grund av kolonialismen som vid stadgans skapande på 1980-talet nyligen tagit slut och lämnat Afrika till sitt eget öde. Stadgan är menad att främja mänskliga rättigheter, den suveräna staten och enigheten på kontinenten.
En av de största skillnaderna systemen emellan är att den afrikanska stadgan förutom tillhörande protokoll utgör hela rättssystemet för mänskliga rättigheter i Afrika medan det europeiska systemet innefattar ett flertal dokument som baseras på varandra och även kompletterar varandra. Exempelvis utgör den allmänna förklaringen grunden till Europakonventionen medan den sociala stadgan kompletterar dokumentet genom att de tar upp olika typer av rättigheter. De sociala och ekonomiska i sociala stadgan medan medborgerliga och politiska rättigheter hittas i Europakonventionen.
På grund av åldersskillnaden mellan dokumenten har de också hunnit påverka de regioner de är verksamma för i olika grad. Det är för mig ren logik att ett äldre
dokument haft större möjlighet att utvecklas, växa med och förankras i tillhörande region. Att tidigare dokument dessutom ligger till grund för skapandet av nya inom området gör också att äldre dokument påverkar de nya. Fri- och rättigheter i bland annat Europakonventionen, FN:s allmänna förklaring med mera utgör grundstenar för senare dokument. Detta kan komma att göra att vissa rättigheter återfinns i de olika dokumenten och till viss del kan ses som universella värden, även om de i grund och botten är framtagna och skapade av västvärlden och kanske inte är ultimata för alla världens regioner.
Gällande suveränitet och stat är detta något som skyddas mer i den afrikanska stadgan än i Europakonventionen. Den moderna tolkningen av den suveräna staten enligt Wallerstein har sitt ursprung i Europa med start i den Westfaliska freden 1648, vilket ger Europa en fördel i äldre, starkare och mer stabila stater utan samma behov av skydd.
Som nämnt ovan är de fri- och rättigheter som tas upp i många fall densamma för båda systemen och båda dokumenten inleds med en överenskommelse och ett medgivande från medlemsstaterna om att arbeta med, och främja de mänskliga rättigheterna. Dock finns redan i den afrikanska stadgans preambel direkta hänvisningar till kontinentens historia och vikten av att främja den afrikanska identiteten. Medlemsstaterna pekar på slavhandeln och kolonialismen och hur de mänskliga rättigheterna i följande dokument skall främja rättigheterna och motverka de övergrepp kontinenten tidigare utstått. De skall också främja afrikanska värden.
De är uppbyggda på samma sätt genom en uppdelning i avsnitt vilka behandlar olika element i dokumenten. Båda börjar med att ta upp de rättigheter som utlovas för att sedan gå vidare till artiklar vilka behandlar allt från kontrollmekanismer till som i den afrikanska stadgans fall, skyldigheter.
Dessa skyldigheter gäller inte bara från staten gentemot sin befolkning, utan också från individen gentemot familj och stat vilka anses av så stor vikt i Afrika att de är berättigade det skyddet. Den afrikanska stadgan talar också om ”folket”, något som inte hittas i Europakonventionen. Detta eftersom Afrika är en kontinent där olika samhällen lever efter egna värderingar, religioner och kulturer och nästan varje samhälle består av ett eget folk.
Europakonventionen har en artikel som menar att i nöd och krig kan vissa av rättigheterna inskränkas för statens bästa även om denna inte gäller för till exempel rätten till liv. I Afrikanska stadgan finns inte någon sådan artikel, dock har man lagt in klausuler som gör att nationell och/eller internationell lag i vissa fall står över stadgan. Dessa klausuler kallas clawback-clauses och gör att stadgans effektivitet minskas eftersom det finns annan lagstiftning som kan ställa sig över den. Den problematik som då kan komma att uppstå är då när den nationella lagen, den internationella lagen eller stadgan ska få företräde. Är det upp till varje enskild stat att bestämma detta då eller ska det vara kommittén som bestämmer detta, och var går gränsen för att överträda en suverän stats rättigheter gällande inomstatliga konflikter och problem. I nuläget finns beslut från kommissionen vid klagomål som visar att det skall vara internationell lag som är gällande vid tolkning av klausulerna. Detta även om den enklaste tolkningen har
varit till nationell lag. Något som pekar mot ett försök att följa stadgans artiklar 60 och 61 vilket innebär ett sammanförande av afrikanska mänskliga rättigheter med internationella MR-lagar. Detta påvisar även ett arbete mot att göra MR- dokumenten så universella som möjligt.
Även om båda dokumenten har artiklar som gör att stater kan avvika från dokumentens bestämmelser är en väsentlig skillnad att det i den Europeiska konventionen uttryckligen gäller endast vid krigstillstånd och andra eventuella nödlägen vilket inte i lika stor utsträckning begränsar dokumentets effektivitet på samma sätt som klausulerna i den afrikanska stadgan kan göra.
När det kommer in klagomål om mänskliga rättigheter åligger det kontrollmekanismerna att granska och tolka och sedan ge råd eller eventuellt döma i fallen. Med begränsningar som de inom det afrikanska systemet kan det uppstå stora tolkningssvårigheter. Det kan uppstå konflikt mellan stat och kommission då dess utlåtande behandlar en intressekonflikt av vikt för den berörda staten. Något som i sig påverkar det afrikanska folket och tilltron till dokumentet. Om mänskliga rättigheter skall kunna göras universella bör också begränsningarna för dem ligga på universell nivå. Med kontinenten Afrika finns dock ytterligare problemområden som spelar in. Det faktum att de afrikanska länderna är relativt unga och underutvecklade gör dem till svaga stater. På flera ställen har demokratiseringsprocessen påbörjats men inte fullbordats vilket gör att det fortfarande finns flertalet auktoritärt styrda stater i Afrika. Dessa kan i viss mån ha andra värderingsgrunder än de västerländskt demokratiska. Då mänskliga rättigheter har sitt ursprung i den demokratiska tanken om människors lika värde, är det inte något som beaktas i de värderingsgrunder som de auktoritära styrena utgår ifrån. Detta kan påverka i vilken grad de auktoritärt styrda staterna både kan och vill upprätthålla en stadga med denna form av rättigheter. Dessutom en stadga vilken utgår från att staten är tillräckligt stark och utvecklad att kunna och vilja skydda och ta hand om alla sina medborgare.
Det finns också en risk att svaga stater på grund av bland annat otillräcklig ekonomi och låg utvecklingsnivå inte kan uppnå vissa kriterier som är vitala för stadgan. Kan man förvänta sig att länderna ens har möjlighet att följa stadgan? Dessa faktorer är något som de europeiska länderna inte behövde ta ställning till då de stater som var med och utvecklade tidigare MR-dokument redan var väl fungerade, demokratiska, suveräna stater.
Som pereferikontinent och med större fokus på statligt skydd finns andra svårigheter att individanpassa rättigheter än på en kontinent som Europa. Med MR-dokument som funnits längre innebär det att rättigheterna vuxit in i stat och medborgare på ett annat sätt. Att Europa inte heller satt begränsningar på individens rättigheter utan enbart i nöd och krig pekar också mot ett mer individinriktat tänkande än i det afrikanska systemet. Till exempel underlättar det för en svag stat om individer inte tillåts lämna klagomål eftersom detta innebär en fälla mindre. När staten själv får välja om den tillåter individuell klagorätt till kommissionen gör dem det lättast för sig själva genom att säga nej.
Vad gäller de olika rättigheter dokumenten omfattar är en av de större skillnaderna att Europakonventionen enbart tar upp medborgerliga och politiska
rättigheter medan de sociala och ekonomiska rättigheterna hittas i andra kompletterande dokument. I Afrikas system återfinns alla rättigheter i ett och samma dokument då ingen vid framtagandet av stadgan såg någon mening med att skilja dessa i flera olika dokument. Något jag personligen anser vara ett bra initiativ då det gör det lättare om alla rättigheter är samlade i ett dokument istället för spridda. Detta bör också underlätta för regionens medborgare att finna vad de behöver i ämnet. På en kontinent där utbildningsnivån är lägre än i Europa kan det vara ett än större plus att underlätta hanteringen av nödvändig fakta och att göra informationssökningen så enkel som möjligt. När stadgan är så pass ung och dessutom inte i fullt bruk med tanke på domstolen är också frågan hur mycket information som faktiskt når ut till medborgarna.
Gällande kontrollmekanismer för systemen har båda två en domstol, varav den i Afrika ännu inte är i bruk. Två väsentliga skillnader gällande domstolen är antalet domare, där Europas system väljer in en domare för varje medlemsstat, vilket i det afrikanska systemet minimeras till 11 domare att representera hela kontinenten. Här är frågan hur välrepresenterad hela kontinenten då kan anses vara. Trots att domarna skall väljas efter personlig kapacitet skapar det lilla antalet domare för en stor kontinent med många stater en representationsfråga. Det kan också skapa intressefrågor beroende på vilka stater/regioner dessa domare kommer ifrån och de fall som så småningom kommer att tas upp i domstolen. Jag ser en risk för både intressekonflikter och eventuellt jäv. I Europas system där alla länder är representerade är risken för detta mindre då alla är representerade och ingen domare behöver handa ett mål som hans hemstat ligger i någon som helst konflikt eller intressefråga med.
Den andra skillnaden är den individuella klagorätten som i Afrika måste godkännas av staten. En inskränkning som inte finns i Europakonventionen och som jag personligen tycker minskar effektiviteten i den afrikanska stadgan. Om staterna själva avgör ifall deras medborgare har individuell klagorätt försvinner hela principen att alls kunna anmäla en stat individuellt. Dock kan detta ha varit ett sätt att garantera fler ratificerande stater till en typ av dokument de inte tidigare arbetat och levt efter.
Då domstolen inte är fungerande i det afrikanska systemet för mänskliga rättigheter är det än så länge kommissionen tillsammans med NGOer som står för arbetet med kontroll av rättigheterna.
Gällande samarbetet med icke-statliga organisationer är detta något unikt för den afrikanska stadgan som visar på ett smart och smidigt samarbete och ett modernt nytänkande som inte återfinns i det europeiska systemet. Den inblick organisationerna har genom observationsstatusen ger kommissionen hjälp med ett större perspektiv på hur arbetet med de mänskliga rättigheterna förs i staterna på kontinenten vilket ger en stor fördel. Ju fler perspektiv på ett problem desto bättre. Samarbetet ökar även möjligheten till informationsspridning och ger medborgarna större möjlighet att få veta sina rättigheter i både starkare och svagare stater. Något som är en stor fördel då många stater haft dåliga och korrupta styren med
låg utbildningsnivå och där medborgerliga rättigheter kanske inte varit av största prioritet.
I övrigt har Afrikas system en kommission som går att likna vid Europas ministerkommitté ihop med Europaparlamentet vilka till exempel överser domstolens arbete, sätter ihop arbetsgrupper och verkar rådgivande.
Att tänka på är dock att kommissionen enbart har rådgivande funktion vilket i sig minskar afrikanska stadgans effektivitet då ingen har makt att döma om en stat bryter mot sina förpliktelser.