Immanuel Wallerstein pratar om universalism och universella värden som ett påfund från västvärlden, något som en dag kan gå att uppnå, men som han menar i dagsläget inte existerar. Han menar att den universalism som finns idag är en europeisk universalism. Gällande mänskliga rättigheter finns flertalet rättigheter och friheter som återfinns i de flesta dokument. Exempel på detta är att alla skall ha rätt till liv och rättvis prövning i domstol. I både den Europeiska konventionen och den Afrikanska stadgan ses artiklar innehållandes dessa rättigheter, vilket pekar på att de är världsliga, universella.
Dock kan vi, om man ser till skillnader i de två dokumenten, se att det kan vara svårt att tala om universella värden.
Europas dokument för mänskliga rättigheter talar inte i samma utsträckning som det afrikanska om vikten att vara självständiga, suveräna stater. Ett fokus där inte bara staten skall ta hand om och skydda sina medborgare utan även medborgarna har skyldigheter. Detta för att de afrikanska staterna med sin historiska bakgrund av kolonialism anser att staten behöver skyddas. Med en relativt kort historia av självständighet är detta ett fokus som skiljer sig stort mot de äldre, väletablerade och starkare europeiska staterna. På grund av skillnaden mellan de olika regionerna och hur välmående och stadgade de europeiska staterna som standard är i jämförelse med de afrikanska blir statsskyddet ett behov som inte går att finna på samma sätt i det europeiska dokumentet.
Att universella värden och inte enbart en europeisk universalism går att uppnå är något som kan ses genom att mänskliga rättigheter, trots smärre skillnader, är något som finns världen över. Även om världen politiskt ser olika ut på många sätt finns vissa grundvalar och värden alla värnar om, nämligen liv.
Den afrikanska stadgan för mänskliga rättigheter är framtagen långt efter sina likar. Medan andra dokument skapades efter andra världskriget för att något liknande aldrig skulle få ske igen, skapades afrikanska stadgan efter att kontinenten blev självständigt från kolonialmakter från väst. Länder som talar om universalism och mänskliga rättigheter men som inte frivilligt gav upp styret över människor de inte hade rätten att bestämma över. Detta resulterade i en stadga som har lagt stor vikt vid kontinentens historia gällande slavhandel och kolonialism och skyddandet av den suveräna staten så långt det går. För att skydda staten har även det afrikanska folket ålagts skyldigheter i stadgan. Något som inte återfinns i liknande dokument.
Afrikanska stadgan är en stadga som började med ett mindre dokument framtaget av OAU, för att sedan vidareutvecklas och omarbetas till en modernare tappning, mer universell, genom ombildandet från OAU till AU. Med AU och den nya afrikanska stadgan skulle Afrika sträva mot än mer enande på den afrikanska kontinenten och med det också en plats i den globala världen med större fokus på mänskliga rättigheter än suveränitet. Ett dokument som innebar att det Afrikanska folket skulle ha möjlighet att åtnjuta samma rättigheter som västvärldens folk med viss omarbetning för att bättre passa den kontinent det är skapat för att vara verksam på.
En relevant fråga i sammanhanget är om den rent världsliga universalism som Wallerstein menar går att nå, är något eftersträvansvärt? Trots en allt mer globaliserad värld och tankar om ett världssamfund ser världsregionerna olika ut, har olika förutsättningar och olika värderingar. Torde det då inte vara bättre med en regionalism istället för en västerländsk baserad universalism där de olika regionerna precis som i fallet med den afrikanska stadgan, sedan kan låna in vad som krävs för att passa in i världssamfundet? Detta innebär i så fall regionala värden för regional utveckling och med det precis som i andra frågor, större möjligheter att anpassa sig då det blir färre människor att rätta sig efter och komma överens med i det första stadiet. Det ger även en bättre utgångspunkt gällande grundvärderingar inom ett regionalt rättssystem, då man baserar det på regionens kulturer och traditioner istället för västerländska idéer och tankar. Att inse att västs värderingar inte alltid är de sanna, rätta och riktiga för alla är något som de starka staterna världen över bör fundera på.
6 Slutsats och avslutande kommentarer
När jag inledde arbetet med denna studie var det med stor entusiasm om att lära mig mer om den afrikanska stadgan för mänskliga rättigheter. Jag ville också få större kunskap om uppkomsten och vikten av kontinentens historia vid utformandet om stadgan. För att nå svar på mina frågor valde jag att göra en jämförelse med Europastadgan. Jag ansåg att jag inte skulle kunna få fram det som är relevant och unikt med den afrikanska stadgan utan att ha ett liknande dokument att dra paralleller till. Till detta valde jag en teori om europeisk universalism samt en världssystemanalys av Immanuel Wallerstein att problematisera med som komplement till informationen och min textgranskande metod.
Trots att arbetet många gånger varit svårt, har det varit mycket givande och gett mig många nya kunskaper i ämnet.
De frågor jag valde att ställa var;
Har Afrikas historia varit av stor vikt för utformandet av stadgan?
Vad skiljer den afrikanska stadgan från Europas regionala rättssystem inom mänskliga rättigheter?
Är the African Charter on Human and Peoples Rights effektiv?
Angående den första frågan anser jag att systemen i sig är relativt olika. Det europeiska systemet, vilket man bör ha i åtanke har funnits mycket längre och är mer välutvecklat, har bättre och mer effektiva kontrollmekanismer. Den största nackdelen i det afrikanska är att det inte finns någon fungerande domstol. Detta medför för mig en risk att stadgan inte tas på fullt allvar då någon dömande makt att ta juridiska beslut om någon stat bryter mot artiklarna i stadgan ännu inte existerar. Dock fungerar systemen på liknande sätt genom att stater rapporterar in till befintliga kontrollmekanismer och att det går att lämna klagomål både för individ och stat dock med en stor nackdel i det afrikanska systemet där det är upp till ratificerande stat att avgöra om de godkänner individuella klagomål. En fördel i det afrikanska systemet är nytänkandet i sättet att samarbeta med NGOer. Detta är något jag ser som en stor fördel då dessa organisationer hela tiden arbetar aktivt och förhoppningsvis opartiskt med mänskliga rättigheter och ger ett annat perspektiv än det statliga. Jag ser dessa organisationer som ett utomordentligt komplement till de statliga rapporterna. Att de bara har observationsstatus är dock något som ger samarbetet en mindre effektivitet samtidigt som det kan vara svårt att involvera dem på annat sätt.
En annan väsentlig skillnad är möjligheten att avvika från dokumenten, något som i Europakonventionen enbart får ske vid nödläge eller i krig genom artikel 15
medan det i afrikanska stadgan finns ett flertal clawback-clauses vilka underminerar rättigheterna i ett antal artiklar genom att ställa ”lagen” över stadgan. Något som kan diskuteras om hur detta skall tolkas men som än så länge enbart tagits upp som att det skall tolkas som internationell lag. Dessa klausuler kan också skapa intressekonflikter mellan stat och kontrollmekanismer när de tolkas olika eller rent av tolkas för egen nytta.
I övrigt är de rättigheter som presenteras i mångt och mycket densamma i båda protokollen och kan ses som universella rättigheter. Folken har i den afrikanska stadgan inte bara rättigheter utan likaså skyldigheter gentemot staten. Något jag anser tagits med i stadgan för att de är måna om att skydda de suveräna staterna på grund av kontinentens historia av kolonialism. Något som också är kontroversiellt och unikt för den afrikanska stadgan är att folken, inte bara individen har rättigheter. För en kontinent som Afrika med så många olika folk, kulturer och traditioner är detta en modifiering gentemot det europeiska systemet som visar på vikten av att bevara och arbeta utefter afrikanska värden istället för västerländska. Som nämnt ovan är domstolen till den afrikanska stadgan inte aktiv och detta gör att även om rapporter skickas till kommissionen och fall tas upp, är den inte aktiv fullt ut. Trots kommissionens arbete har de endast rådgivande funktion vilket innebär att stater som bryter mot stadgans bestämmelser inte har något tvång att följa de rådgivande kommentarer kommissionen sänder ut. Det enda som kan göras idag är att bevaka och följa brott som sker mot de mänskliga rättigheterna utan att straffa någon för det.
Jag vill dock påstå att stadgan enbart genom sin existens ger en viss effektivitet. Då Afrika innan afrikanska stadgan inte hade några dokument att likställa vid bland annat Europakonventionen angående mänskliga rättigheter innebär det arbete som finns idag ett steg mot rätt riktning. Även om dokumenten skiljer sig åt och det afrikanska systemet pekar på en utformning och anpassning för sin kontinent finns vissa gemensamma värdegrunder och normer som också placerar Afrika på kartan för globala samarbeten.
Gällande utformandet av stadgan är det svårt att ge ett konkret svar då allt handlar om tolkning. Jag personligen anser i det jag hunnit läsa och ta till mig i ämnet att historien i största möjliga mån påverkat utformandet av stadgan. Den innehåller flertalet av de rättigheter och friheter som hittas Europastadgan och vissa av dessa såsom rätten till liv vill jag kalla för universella rättigheter, även om de grundas i västerländska värden och då må höra till europeisk universalism. Samtidigt har de tagit ett steg vidare ändå och plockat in sådant som ansetts viktigt för afrikanerna själva.
Kolonialismen och allt som skedde då har satt spår och gjort att vissa saker har blivit mer värda att skydda för Afrika än andra och därför ser vi folkets skyldigheter gentemot staten och inte bara statens skyldigheter gentemot folket, eller som i Europakonventionen – individen. Vi ser också i dokumentet OAU skapade, stadgans föregångare, hur viktig och stor frågan om suveränitet har varit. Tråkigt är hur negativt påverkade staterna i Afrika har blivit av kolonialismen i
fråga om ekonomi, utbildning och övrig utveckling. Att efter att väl vunnit sin självständighet och fått makten att styra över sig själva sitter flera stater utan kapacitet att ta hand om sina medborgare. Samtidigt pekar västvärlden med hela handen på hur allt skall fungera globalt när utvecklingsstaterna inte ges alls samma möjligheter som väststaterna haft.
Jag tror dock att kombinationen av att ha tidigare MR-dokument som grund och att sedan anpassa dokumenten efter vart de skall vara verksamma är bästa möjliga lösning. Då det i dagsläget, precis som Wallerstein menar, inte finns något rent sant universellt, måste man anpassa.