Jämförelse

Utifrån den tidigare analysen av pedagogers och vårdnadshavares berättelser går det att konstatera att respondenterna är samstämmiga inom vissa områden, samtidigt som det råder skillnader i andra delar.

Likheter och samstämmighet kan synliggöras i pedagogernas berättelser gällande inskolningsmetoder. Samstämmigheten kan grunda sig i samtal och reflektion där pedagogerna gemensamt beslutat hur och varför inskolningen ser ut som den gör. I berättelserna framkommer att inskolningen förändrats över tid eftersom det tillkommer ny forskning, men att förändringen även sker utifrån vårdnadshavare och barnets behov, med barnets bästa i fokus. Majoriteten av dessa berättelser om inskolning är baserade på teori och erfarenheter, vilket även kan ses som en gemensam faktor.

Likheter och samstämmighet kan även ses i vårdnadshavarnas berättelser där teori inte tycks vara i fokus. Istället visar dessa berättelser på att den information som ges inför och under inskolningen spelar stor roll för vårdnadshavarna. Detta tänker vi kan bero på att det är en ny situation för hela familjen som kan påverka livssituationen och att familjen därför gärna förbereder sig, både mentalt och praktiskt.

Då likheter kan ses både inom pedagogers respektive vårdnadshavares berättelser, kan istället skillnader ses i hur pedagoger respektive vårdnadshavare berättar. Pedagogerna talar främst ur ett kollektivt perspektiv, medan vårdnadshavarna talar utifrån individuella upplevelser och erfarenheter. Det vill säga att pedagogerna talar och förmedlar arbetslagets diskuterade och generaliserade upplevelser medan vårdnadshavaren endast talar utifrån sig själv, vad denne själv upplevt vid inskolningar. I denna skillnad kan de olika respondenternas förutsättningar, kunskap och tidigare erfarenheter ligga till grund för vilket perspektiv som intas i berättandet. Likheter kan istället ses i de båda respondenternas berättelser, då fokus på barnets bästa går att urskilja. Båda parterna förmedlar barnets bästa genom att framföra barns möjliga känslor, detta sker dock på olika sätt. Pedagogerna talar om barn generellt som grupp med erfaren kunskap, gjorda erfarenheter och arbetslagets reflektioner som utgångspunkt. Vårdnadshavarna talar däremot om barnet som individ. Med ett individuellt och precist berättande baserat på specifika händelser och processer synliggör vårdnadshavarna sina egna barn och deras bästa i berättelserna, alltså sitt barns bästa. Respondenternas sätt att förmedla barnets bästa kan tänkas grunda sig i vilken roll respondenterna har, pedagog eller vårdnadshavare. Pedagogen har som

uppdrag i sitt yrke att tillgodose alla barns behov och måste därav generalisera barnets bästa för att sedan individanpassat det i specifika situationer. I berättelserna talar dock pedagogerna inte utifrån en specifik situation och därav framgår barnets bästa generellt. Vårdnadshavarna och andra sidan, de har som uppdrag att se till att deras eget barns behov tillfredsställs och lyfter därför specifika och individuellt upplevda erfarenheter av barnets bästa.

Mönster kan synliggöras i pedagogernas respektive vårdnadshavarnas känslor kring inskolning. Skillnaden på de olika parternas berättelser där känslor framkommer är att pedagogerna berättar med sin profession i fokus och talar om sina känslor i förhållande till meningsskapande i sitt yrke. Att uppleva sitt yrke som meningsfullt verkar därför bringa främst positiva känslor. Vårdnadshavarna uttrycker istället övervägande negativa känslor då de är eniga om att inskolningen skapar oro, ångest och att den känns allmänt jobbig. Vårdnadshavarnas känslor kan bero på att det sker en plötslig och stor förändring i familjens vardag som anses svår att ha kontroll över. Att det är separationen till sitt barn som framkallar känslorna istället för inskolningen i sig.

5.3.1. Sammanfattning av jämförelse

Trots att samtliga respondenter i vår studie använder berättandet på det sätt som beskrivs ovan, kan skillnader ses vad gäller respondenternas bild av vilka delar som är centrala i inskolningen. Respondenternas varierade uppfattning av vad som är centralt i en inskolning kan tänkas ha sin utgångpunkt i skilda erfarenheter och upplevelser.

Polletta (2006) poängterar att en tolkning alltid sker av mottagaren i ett berättande. Däremot lyfter Abrams (2010) att känslor i berättande kan bidra till en ökad förståelse kring en upplevelse. Respondenternas upplevelser framhävs i vår studie genom berättande i kombination med verbala känslor, vilket sker när individuella perspektiv och specifika situationer framförs. Respondenterna nyttjar därför möjligen dessa känslor i berättandet för att inte ge utrymme för tolkning samt med syfte att förtydliga för mottagaren, i detta fall oss.

Samtidigt framhäver vår studie att känslor inte nyttjas på samma sätt när det istället talas utifrån kollektivets perspektiv, vilket är utgångspunkten i flera av pedagogernas fall. Detta tillsammans med Abrams (2010) och Johansson (2005), poängterar att människan även berättar med hjälp av känslor för att få ihop något personligt upplevt med något kulturellt delat, ger tankar om att när kollektivt berättande samtalas om i flera steg kan bidra till att de ursprungliga känslorna hamnar i skymundan. När pedagogerna i vår studie då talar utifrån ett kollektivt perspektiv kan

känslorna upplevas lättare att utesluta än att återberätta då dessa ursprungligen inte är respondentens egna, utan någon i kollektivets och därmed också svåra att återskapa.

Skillnaden utifrån ovan kan därmed tänkas bero på att de upplevelser som berättas utifrån ett kollektivt perspektiv inte är pedagogens egna upplevelser, utan arbetslagets. Detta medan de upplevelser som berättas utifrån ett individuellt perspektiv kan anses ha stor mening i respondenternas liv, och därmed också bör framföras och förstås korrekt.