”Det är ju ändå sitt barn man lämnar ifrån sig” Vårdnadshavares och pedagogers berättelser om inskolning i förskolan

BARN–UNGA–SAMHÄLLE

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

”Det är ju ändå sitt barn man lämnar ifrån sig”

Vårdnadshavares och pedagogers berättelser om inskolning i förskolan

“After all, it´s their child they’re leaving”

Caretakers and educators share their stories about preschool introduction

Maja Levin

Amanda Wiberg Gunnarsson

Förskollärarexamen 210hp

Datum för slutseminarium: 2019-08-29

Examinator: Magdalena Sjöstrand Öhrfelt Handledare: Robert Nilsson Mohammadi

Förord

Till en början vill vi tacka varandra. Att genomföra denna kvalitativa studie har varit en krävande och stundtals frustrerande process. Att i dessa stunder kunna diskutera sina tankar och luta sig mot varandra har därför varit värdefullt för att föra processen framåt. Vi har båda två, i samtliga delar, bidragit till studien på ett eller annat sätt.

Vi vill också tacka de respondenter, vårdnadshavare och pedagoger, som deltagit i våra intervjuer och gjort genomförandet av studien möjlig.

Under studiens gång har vår handledare Robert Nilsson Mohammadi funnits där som stöd. Detta har hjälpt oss att synliggöra nya infallsvinklar och perspektiv, vilket har bidragit till att vi fått en analyserbar empiri och därav också ett resultat. Tack!

Maja Levin

Abstract

Syftet med den kvalitativa studien har varit att lyfta fram och synliggöra vårdnadshavare i den inskolning som sker i förskolan samt att klargöra och belysa likheter och skillnader i vårdnadshavares och pedagogers berättelser kring inskolning. Pedagogernas perspektiv används i studien för att synliggöra huruvida pedagogernas profession samarbetar med vårdnadshavaren som privat. Studiens mening blir därför att kunna bidra till utveckling inom inskolningsprocessen i förskolan. Samtidigt ska vårdnadshavare kunna ta del av andra vårdnadshavares berättelser och känslor för att på så sätt inte känna sig ensamma i denna, vad vi tror, känslosamma period. Tidigare forskning visar på ett glapp eller en avsaknad kring vårdnadshavares perspektiv och känslor vid inskolning. För att kunna fylla glappet har vi ställt oss frågorna: Vad och hur berättar pedagoger respektive vårdnadshavare om inskolningar de

har varit med om? och På vilket sätt är berättelserna samstämmiga och hur skiljer sig erfarenheterna åt?

Undersökningen har utförts med hjälp av en kvalitativ metod där berättande intervjuer har nyttjats för att på bästa möjliga sätt kunna ta del av pedagogers och vårdnadshavares berättelser. Av sex intervjuer, tre med vårdnadshavare och tre med pedagoger, har vi fått fram vårt empiriska material som ligger till grund för studiens genomförande. För att sedan kunna analysera det empiriska materialet har begreppet berättande använts som teoretisk ansats. Även teorin om oral history har nyttjats, där berättande skapar förståelse i upplevda händelser. Analysen och resultatet i undersökningen härleder till att vårdnadshavare ser inskolningsperioden som känslosam då vårdnadshavarna beskriver oroskänslor antingen inför, under eller efter inskolningen. Undersökningen visar att dessa känslor är resultatet av att vilja tillfredsställa sitt barns behov och önskemål. Samtidigt synliggörs också att information kring inskolningen hade kunnat hjälpa vårdnadshavarna i denna känslosamma period. Pedagogerna har och andra sidan en annan bild av att mycket information kring inskolningen kan vara överväldigande för vårdnadshavarna. Centralt i studiens resultat är att pedagogers berättelser är samstämmiga med vårdnadshavarnas vad gäller sättet att berätta om inskolning utifrån barnets bästa. Skillnaden är att pedagogerna berättar om barns bästa utifrån ett generellt perspektiv med forskning och teori som utgångspunkt, medan vårdnadshavarna refererar till sina gjorda erfarenheter och det specifika barnet.

Nyckelord: barn, berättande, berättelser, erfarenheter, förskola, inskolning, introduktion, känslor, pedagog, upplevelser, vårdnadshavare

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 5

1.1. Syfte och frågeställningar ... 8

1.2. Begreppsförtydligande ... 8

2. Tidigare forskning ... 9

2.1. Vårdnadshavarens roll vid inskolning ... 9

2.2. Relationen mellan vårdnadshavaren och pedagogen ... 10

2.3. Vårdnadshavarens perspektiv ... 11

2.4. Sammanfattning av tidigare forskning ... 12

3. Teoretisk ansats ... 13

3.1. Meningsskapande genom berättande ... 13

3.2. Berättelser i relation till andra ... 14

3.3. Känslor i berättande ... 15 4. Metod ... 17 4.1. Metodval ... 17 4.1.1. Intervjuguide ... 17 4.2. Urval ... 18 4.2.1. Val av vårdnadshavare ... 18 4.2.2. Val av pedagoger ... 19 4.3. Genomförande ... 19 4.4. Forskningsetiska överväganden ... 20 4.5. Analysmetod ... 21

5. Analys och resultat ... 22

5.1. Pedagoger ... 23

5.1.1. Pedagogers berättelser kring inskolning ... 23

5.1.2. Känslor i pedagogernas berättelser ... 25

5.1.3. Vårdnadshavare i pedagogers berättelser ... 27

5.2. Vårdnadshavare ... 29

5.2.1. Vårdnadshavares berättelser kring inskolning ... 29

5.2.2. Känslor i vårdnadshavarnas berättelser ... 31

5.2.3. Sammanfattning & delslutsats av vårdnadshavarnas berättande ... 33

5.3. Jämförelse ... 34

5.3.1. Sammanfattning av jämförelse ... 35

6. Diskussion ... 37

6.1. Resultatdiskussion ... 38

6.1.1. Barnets bästa och känslor som grund ... 38

6.1.2. Nya perspektiv ... 39

6.2. Metoddiskussion ... 40

6.3. Den framtida yrkesrollen ... 40

6.4. Förslag till vidare forskning ... 41

7. Referensförteckning ... 42

Bilaga 1: Intervjuguide ... 45

Bilaga 2: Samtyckesblankett ... 47

1. Inledning

“Jag sitter med en liten klump i magen när jag tänker på att min lille son, idag 17 månader, börjar hos dagmamma i mitten av augusti och att jag kommer att få träffa honom morgnar, kvällar och helger. ‘Det GÅR inte’ säger magen.”1

Detta citat från Facebook understryker vårdnadshavares känslor gällande att inskola sitt barn. Citatet syftar till att inskola hos dagmamma, medan vår studie istället grundar sig på förskolans verksamhet. Enligt oss påverkar inte detta relevansen då vi tänker att dagmamma motsvarar förskola. Följaktligen ger detta citat oss tankar om vikten av ett gott samarbete mellan barn, vårdnadshavare och pedagoger på förskolan. Ett gott samarbete kan bidra till att skapa positiva känslor kring inskolning för inblandade parter. Studien kommer att ha sin utgångspunkt i intervjuer med vårdnadshavare och pedagoger. Genom studien kan vi få syn på hur och vad vårdnadshavare respektive pedagoger berättar angående inskolning samt om dessa berättelser är samstämmiga eller skiljer sig åt. Berättelserna kan utifrån detta möjligtvis bidra till att synliggöra det som anses betydelsefullt för vårdnadshavare vid en inskolning.

Med begreppet inskolning menar vi den period som har som syfte att introducera barnet och dess vårdnadshavare i verksamheten. Det är inte enbart barnet som blir inskolad, utan hela familjen. Enligt Läroplanen för förskolan Lpfö98 ska förskolan ‘samarbeta på ett nära och förtroendefullt sätt med hemmen’ (2018, s. 17). Det är också pedagogens ansvar att barnets vårdnadshavare ges möjlighet till delaktighet vad gäller barnets utbildning i förskolan (Lpfö98, 2018).

Utifrån samtal med vårdnadshavare i vår närhet uppstår det tankar kring att flera vårdnadshavare möjligtvis har en klump i magen och oroskänslor inför att barnet ska börja förskolan. Kanske är de rädda för att gå miste om stora händelser i barnets liv eller att få en sämre relation och anknytning till sitt barn, då tiden de får tillsammans blir betydligt mer begränsad. Plötsligt handlar det inte om att spendera majoriteten av dygnets timmar med sitt barn, utan om att gå tillbaka till jobbet, som många gånger är heltid och fyrtio timmar i veckan, och att enbart få träffas på morgon och kväll. Då barn behöver mycket sömn handlar det om relativt få timmar tillsammans där det även ska hinnas med att genomföra de vardagliga sysslorna. Dessutom ska barnet, vid start i förskolan, lämnas till någon okänd person som förhoppningsvis besitter tillräckliga kunskaper. Självklart går det inte att göra generella uppfattningar eller teorier då detta inte stämmer för alla, men genom samtal med de

vårdnadshavare som sökt kontakt med oss verkar det som att det är ungefär så här tankarna går för många. Detta visar att inskolningen är högst viktig för att skapa goda relationer och förutsättningar för alla inblandade parter.

Barn spenderar övervägande tid av sina första levnadsår i förskolan. Detta gör att förskolan ses som central för den samtida barndomen i Sverige, där förskolan som institution och som en del i det svenska samhället styrs av politiska dokument och lagar, med bland annat förskolans läroplan som en av dessa (Halldén, 2007). I samband med att förskolans läroplan utgavs år 1998 har verksamheten fått en mer tydlig struktur. Det ställs ständigt högre förväntningar och krav på både barn, vårdnadshavare och personal. Detta innebär ett förändrat förhållningssätt för inblandade parter.

Numera krävs att förskolläraren ansvarar för att det sker en utveckling och ett lärande där omsorg och lek ses som centrala utgångspunkter (Lpfö98, 2018). Samtidigt skildras också betydelsen av barnets anknytning till personer i dess omgivning för att begreppet omsorg ska kunna förenas med lärandet, i enlighet med förskolans läroplan (Askland & Sataøen, 2014). Enligt Askland och Sataøen (2014) förser en trygg anknytning barnet med mod och nyfikenhet till att utforska omgivningen, detta sker när barnet är medveten om att anknytningspersonen finns där som stöd vid eventuella hinder. Utifrån läroplanen och pedagogers ansvar kan paralleller kring omsorg och anknytning dras till förskolans inskolning som blir barnets och vårdnadshavares första intryck av den plats som kommer prägla barnets nya vardag (Halldén, 2007). Genom att ett barn under inskolningen ges möjlighet till att utveckla en anknytning till förskolans pedagoger kan barnets vidare omsorgsbehov tillfredsställas. Inskolningen ligger därmed till grund för barnets upplevelse och anknytning i förskolan. När barnen kommer till förskolan för första gången är de inte bara i olika åldrar, utan de har även olika förutsättningar och erfarenheter. Framför allt är de alla unika individer som hanterar och bearbetar nya intryck på olika sätt. Likaså vårdnadshavarna, vilket då ger oss tankar om att barnets utveckling av anknytning till pedagogerna ger vårdnadshavarna möjlighet till en trygghet gällande att lämna sitt barn på förskolan.

Det finns olika metoder att tillämpa vid inskolningen, där den traditionella är en av dessa. Den traditionella inskolningsmetoden brukar pågå under två till tre veckor, medan den föräldraaktiva, även kallad tredagarsinskolning, oftast pågår under två till tre dagar (Markström & Simonsson, 2018). Att anpassa de olika inskolningsmetoderna kan dock ses som väsentligt då alla barn är individer och därmed skiljer sig också vårdnadshavares syn på vad barnets bästa

innebär. Inskolning i förskolan sker ofta i barnets tidiga ålder när det verbala språket inte räcker till och barnet inte kan förmedla sitt eget perspektiv, dock sker kommunikation genom andra metoder som exempelvis blickar och rörelser med kroppen. Dessa kan dock vara svåra att tyda, i synnerhet för pedagogerna som nyss påbörjat sin anknytning till barnet (Bruce & Riddersporre, 2012). Därav kan en vårdnadshavares åliggande under en inskolning tänkas bli att förmedla det som vårdnadshavaren anser är bäst för barnet i kombination med att tolka barnets signaler och genom det också närma sig barnets perspektiv i bästa möjliga utsträckning. Sommer, Pramling Samuelsson och Hundeide (2011) förklarar “det bästa för barnet” som två perspektiv som möts, barnets eget perspektiv samt barnperspektivet som grundas på det som samhället och vuxna tolkar är det bästa för barnet ur beprövade eller erfarna synsätt. En uppfattning av detta skulle kunna visa på vårdnadshavarens essentiella deltagande i inskolningen och utifrån det också relevansen för denna studien. I relation till läroplanens (Lpfö98, 2018) formulering om att alla vårdnadshavare ska känna trygghet i att lämna sina barn på förskolan, kan inskolningens struktur i sin tur ses som betydelsefull. Genom en inskolning som möter vårdnadshavares förväntningar, i kombination med uppfattningen om att barnet är på god väg att utveckla en trygg anknytning till pedagogerna, kan förskolans verksamhet närma sig en god bas i den fortsatta samverkan mellan hemmet och förskolan.

Därmed uppstår tankar om huruvida pedagoger och vårdnadshavare har lika syn på inskolningen och vad som anses betydelsefullt. Uppsatsen bearbetar därmed problemet att vårdnadshavare och pedagoger möjligtvis har olika syn på och upplevelser av inskolning. För att synliggöra problemet kommer vårdnadshavares uppfattningar och meningsskapande att ligga till grund. Samtidigt kommer pedagogers uppfattningar, tankar och profession lyftas fram för att förstå huruvida vårdnadshavares meningsskapande kring inskolning uppfattas.

Fokus ligger på inskolning på småbarnsavdelning. Efter sex terminer på förskollärarutbildningen, varav fyra verksamhetsförlagda kurser, har vi fått erfara flera olika inskolningar och lämningar på förskolan. Vad gäller tidigare forskning och litteratur upplever vi det som en saknad pusselbit när det kommer till inskolning i förskolan ur vårdnadshavares perspektiv. Det fick oss att fundera kring hur inskolningen går till och vilket syfte den har, främst ur vårdnadshavares perspektiv. Genom studien kan avsaknaden av forskning utifrån vårdnadshavares perspektiv fyllas, och förskolor eller förskollärare kan senare använda studien för vidare utvecklingsarbeten gällande inskolning i förskolan för alla parters intresse.

1.1. Syfte och frågeställningar

Studiens syfte är att lyfta fram vårdnadshavare genom att klargöra och belysa skillnader samt likheter i pedagogers och vårdnadshavares berättelser om inskolning.

1. Vad och hur berättar pedagoger respektive vårdnadshavare om inskolningar de har varit med om?

2. På vilket sätt är berättelserna samstämmiga och hur skiljer sig erfarenheterna åt?

1.2. Begreppsförtydligande

För att benämna barnets ansvarsperson har vi valt att använda begreppet vårdnadshavare genom hela arbetet, detta för att inte bidra till exkludering eftersom att inte alla barn har en förälder. Vi har även valt att benämna personalen för pedagog, inklusive förskollärare och barnskötare, då det inte känns relevant i studien vilken utbildning de har. Huvudsaken är att det är en person som arbetar på förskola och har erfarenhet av inskolning. Även begreppet

inskolning används frekvent i vårt arbete, varpå vi syftar till den period som har för syfte att

introducera barnet och dess vårdnadshavare i verksamheten.

2. Tidigare forskning

I följande kapitel presenteras den redan utförda forskningen där paralleller kan dras till vårdnadshavares meningsskapande gällande inskolning i förskolan. Detta då en avsaknad kring vårdnadshavares perspektiv på inskolning har synliggjorts inom området under kartläggningen. Som komplement kommer även böcker och tidigare examensarbete med relevans för studien att presenteras. Den forskning som nedan kommer att tas upp, skiljer sig avsevärt från det perspektiv som kommer att presenteras i studiens teoretiska del. Detta genom att den tidigare forskningen främst tar upp inskolning och hur den påverkar inblandade parter, medan teoridelen beskriver hur våra respondenter berättar sina upplevelser och vilken inverkan berättandet kan ha på studiens analys och resultat. Båda anses vara relevanta för studiens syfte eftersom tidigare forskning ger en bakgrund kring ämnet som diskuteras, medan teorin ger en större förståelse för berättande.

2.1. Vårdnadshavarens roll vid inskolning

Schwartz (1969) har för Syracuse University med hjälp av observationer forskat kring vad en närvarande vårdnadshavare, i detta fall modern, vid inskolning har för effekter på barnet, vilket resulterade i avhandlingen The Effects of Mother's Presence and Previsits on Children's

Emotional Reactions to Starting Nursery School. Studien kan visserligen ses som daterad på

grund av att den är framtagen på 1960-talet, eftersom att samhället och barnomsorgen har förändrats sedan dess och en läroplan för förskolan har satts i bruk. Dock kan vi ändå se relevansen av forskningens resultat för vår studies diskussionsdel. Detta då resultaten av Schwartz (1969) forskning inte visar någon tydlig skillnad på barns känslor vid en närvarande eller inte närvarande moder vid inskolning. De barn som reagerade och agerade lika vid inskolningen var inte deltagare i en och samma grupp. I undersökningen blir det därmed tydligt att reaktionerna inte visade sig ha koppling till en närvarande moder eller inte. Schwartz (1969) studie och resultatet av denna kan då kopplas till barnets känslor och dess påverkan på vårdnadshavaren, där barnets känslor inte bara kan försvåra för barnet själv utan även för vårdnadshavaren. Utifrån det kan Schwartz resultat sättas i relation till vårdnadshavares upplevelser kring meningsskapandet av inskolningen för att visa på betydelsen för vår undersökning.

Likheter kan ses i Hårsmans (1994) avhandling Dagliga separationer och tidig daghemsstart:

en jämförande studie av små barns separationsreaktioner, interaktionsmönster, anpassning och allmänna utveckling under de fem första månaderna på ett daghem. Studien berör inte precist

vårdnadshavares perspektiv och förmåga av meningsskapande under inskolning men kan ändå ses som relevant för vår studie. Detta då vårdnadshavares perspektiv skulle kunna förstås och tolkas utifrån barnets mönster och handlingar, precis som vi menar att Schwartz (1969) studie skulle kunna bidra till. Syftet med Hårsmans (1994) studie är att lyfta små barns agerande och känslomässiga reaktioner vid start på daghem och hur barnen anpassar sig med tiden. Studien utfördes med observationer av barn både på daghemmet och i hemmet. Resultatet framhäver att inskolningsperioden framkallar känslomässiga reaktioner hos barnen som visade på att separationen och inskolningen skulle kunna påverka närhetsrelationen mellan vårdnadshavare och barn på en komplex nivå, både på ett positivt och ett negativt plan. Här menar Hårsman (1994) bland annat att inskolningsperiodens längd och vårdnadshavarens tillgänglighet för barnet skulle kunna ha betydelse, vilket är en motsats till resultatet av Schwartz (1969).

2.2. Relationen mellan vårdnadshavaren och pedagogen

I den vetenskapliga artikeln ”Introduction to preschool: strategies for managing the gap

between home and preschool” belyser Markström och Simonsson (2018) den syn som

förskolans pedagoger har på vårdnadshavarnas aktiva roll under inskolningen. Studien är gjord genom fokusgruppsintervjuer med inspelningar där de deltagande pedagogerna har diskuterat två olika metoder av inskolning, den föräldraaktiva inskolningen som oftast sker under tre dagar och den som benämns som den traditionella inskolningen och som fortlöper under två till tre veckor. Urvalsgruppen av de deltagande pedagogerna är framtagen utifrån pedagogernas erfarenhet av inskolningsprocessen, där de pedagoger som deltog har stor erfarenhet av processen. Den föräldraaktiva inskolningen är den som nämns mest och som artikeln menar ger vårdnadshavarna större möjlighet till att ta del av verksamheten vilket blir grunden till samarbetet som ska fortlöpa mellan hemmet och förskolan under hela förskoletiden. Markström och Simonsson (2018) belyser också att vårdnadshavarna genom att aktivt delta i inskolningen kan utveckla en relation till förskolans olika aktörer, däribland pedagogerna. De band som skapas menar deltagarna i studien bygger trygga vårdnadshavare. Bandet mellan vårdnadshavare och pedagoger ses som extra central i processen då det kan hjälpa pedagogerna att skapa en förståelse för vad barnet vill och behöver, samt en förståelse för vad barnets bästa är. Detta menar studiens deltagare också ökar sammanlänkningen mellan hem och förskola. Studiens resultat visade att vårdnadshavarnas deltagande ökade barnens uttryckta positiva känslor gentemot starten i förskolan. Artikeln framhäver därmed inskolningen som betydelsefull för samtliga inblandade parter.

Även Niss och Söderström (2006) framhäver att tryggheten hos vårdnadshavare i en inskolning kan skapas genom att deras barn visar på en utvecklad och positiv relation till verksamhetens pedagoger. Detta presenteras i boken Små barn i förskolan: den viktiga vardagen och

läroplanen, där författarna vidare menar att barnet och vårdnadshavaren påverkar varandra.

Genom att vårdnadshavaren känner sig trygg i lämningen av sitt barn på förskolan underlättar även detta för barnets hantering av känslor vid separationen. Genom trygga vårdnadshavare kan trygga barn skapas och omvänt. Niss och Söderströms (2006) forskning presenteras som en period där alla inblandade blir påverkade av förändringen, vilket känns relevant för vår studie som i synnerhet lyfter vårdnadshavaren.

2.3. Vårdnadshavarens perspektiv

I boken När samhället träder in: barn, föräldrar och social barnavård, med flertalet redaktörer och författare, skriver Andersson (2019) att alla familjer har olika förutsättningar och erfarenheter samt att detta påverkar livssituationen, men att detta kan glömmas bort i den offentliga sektorn, exempelvis förskolan. Under två studier som är finansierade av Stiftelsen Allmänna Barnhuset som genomförde intervjuer med vårdnadshavare, med någon form av kontakt med socialtjänsten, framkom att vårdnadshavaren kände sig underlägsen och att det var jobbigt att tala om sina känslor. Under flertalet intervjuer framfördes en känsla av att socialsekreterarna uppfattades ha bättre kunskap om hur vårdnadshavarens barn skulle tas om hand, detta med grund i professionen, vilket vårdnadshavaren upplevde som kränkande. Anderssons (2019) menar vidare att studien skulle kunna appliceras på förskolan, vilket gör den relevant för vår undersökning. Genom tidigare studier uppdagas vilka betydande förändringar föräldraskap och familjer i allmänhet har genomgått de femtio senaste åren med bland annat individualiseringen i bakhuvudet. (Andersson, 2019). Detta ger oss tankar om att vårdnadshavaren ger vika för professionen och därför hamnar i skymundan. Att ett yrkes kunskap och samhällets normer och krav kan anses väga tyngre än individens egna tankar och känslor. Detta styrker relevansen för vår studie ytterligare.

I övrigt finns det en rad olika böcker kring inskolning i daghem, förskola och skola där en del delvis vänder sig till vårdnadshavaren såsom Eriksson (2010), Niss (1988) och Lindgren (2017). Trots att böckerna visar på en relevans för vårdnadshavare genom att framföra allmän information om barn och inskolning, saknas dock vårdnadshavares perspektiv och upplevelser. Böckerna skulle samtidigt kunna ha giltighet för studien för att kunna sätta vårdnadshavares perspektiv till de mål och riktlinjer som pedagogen använder i sitt arbete. Med efterforskning kan vi också se att det finns en rad olika examensarbete gällande inskolning i förskolan, så som

Mundt och Vogel Lindskog (2018), med ett fåtal som belyser inskolningen ur vårdnadshavares perspektiv, exempelvis Simonsson (2018). För att särskilja vårt arbete från tidigare examensarbeten gällande inskolning i förskolan, kommer vi lyfta pedagogers röster kring inskolning för att kunna jämföra med vårdnadshavares perspektiv och upplevelser.

2.4. Sammanfattning av tidigare forskning

Sammanfattningsvis kan vi se att den tidigare forskning som är utförd, där samband kan ses till inskolning i förskolan, har övervägande barnet i fokus. Därmed har vi valt att lyfta en annan infallsvinkel, vårdnadshavares och pedagogers perspektiv, detta för fylla det glapp som den tidigare forskningen visar på. Med tanke på den tidigare forskningens fokus på barnet, vill vi framföra vårdnadshavarens aspekt kring inskolningen. Vår studie i kombination med tidigare forskning om barn och inskolning kan därmed bidra till att synliggöra fler perspektiv.

Istället för att titta på inskolningen ur vårdnadshavarnas perspektiv, som vår studie utgår ifrån, innefattar den tidigare forskningen de olika involverade parternas inverkan på inskolningen. Där i bland annat vad barnets separation till vårdnadshavaren kan ge för avtryck på inskolningsperioden samt inskolningens upplägg i sig. Detta tänker vi skulle kunna bidra till att inskolning i verksamheter endast är uppbyggd utifrån det som tros vara en bra inskolning, där forskare eller pedagoger genom observationer tolkar inskolningsprocessen. Detta istället för att försöka närma sig verkligheten av en inskolning genom intervjuer med innehåll av faktiska tankar och känslor, inte endast genom tolkning och hypoteser. Den tidigare forskningen tolkar vi övervägande är gjord med ett prövande och granskande förhållningssätt kring inskolningen istället för att förmedla och analysera övriga parters upplevelser och meningsskapande kring inskolning, där vi i detta fallet eftersträvar om vårdnadshavares upplevelser stämmer överens med pedagogers. Samtidigt kan vi också tänka oss att relevansen för en del av den internationellt publicerade forskningen som finns kan ha minskat, då en stor del av denna är framtagen innan läroplanen för förskolan infördes år 1998. Läroplanen för förskolan (Lpfö98, 2018) innefattar mål och riktlinjer för förskolans pedagoger och verksamhet, vilket kan tänkas bidra till stora delar av inskolningens uppbyggnad och utseende i nutid. Trots detta kan den forskning som är framtagen innan år 1998 ha betydelse för den studie som kommer att utföras, då vi tänker att barns reaktioner under inskolningen påverkar vårdnadshavares upplevelser och meningsskapande.

3. Teoretisk ansats

Pedagogernas och vårdnadshavarnas erfarenheter av inskolning får vi fram genom semistrukturerade intervjuer som genererar berättelser. Begreppet berättande och teori från “oral history” kommer att ligga till grund för analysen av den insamlade empirin. Eftersom studien handlar om att analysera pedagogers och vårdnadshavares berättelser kring inskolning samt att jämföra de olika berättelserna, känns begreppet och ansatsen relevant för studien. Anledningen till att vi valde att undersöka vårdnadshavares och pedagogers berättelser är för att komma praktiken närmare och få en klarare inblick i hur de inblandade parterna känner. Därför har vi även fördjupat oss i litteratur om sambanden mellan personligt berättande och känslor.

För att förstå den teoretiska delen och kunna definiera begreppet berättande har vi tagit hjälp av delar ur Abrams bok Oral History Theory (2010) och Johanssons bok Narrativ teori och

metod (2005). Det teoretiska begreppet berättande diskuteras enligt Johansson (2005) som en

del i all kommunikation så som bilder, kroppsspråk eller tal. För vår studie ses dock berättandet som sker genom verbal kommunikation som mest central, då det är genom verbalt berättande som vi delges upplevelser av respondenterna. Oral history, som är en metod eller en teoretisk ansats, som Abrams (2010) förklarar och nyttjar genomgående, innefattar övervägande den verbala kommunikationen men med sammanlänkningar till bland annat de känslor som kommer till uttryck vid berättandet. Även Schragers artikel What is social in oral history? (1998) skriver om “oral history” och hur berättandet påverkar likväl berättaren själv som mottagaren. Utöver Abrams, Johansson och Schrager har vi även tagit del av och läst inledningen till Pollettas bok

It was like a fever (2006) som innefattar just berättande, där sammanlänkningen mellan

tolkning och meningsskapande framhävs.

Begreppet berättande kommer nedan att förklaras utifrån de två nyckelbegreppen meningsskapande och känslor samt presenteras under underrubrikerna Meningsskapande

genom berättande och Känslor i berättande samt Berättelser i relation till andra.

3.1. Meningsskapande genom berättande

Abrams (2010) förklarar “oral history” först och främst som en teori. En teori om att alla upplevelser som människan varit med om och som gett avtryck, resulterar i minnen. Varje minne återges och förvaras sedan hos människan i korta berättelser som plockas fram i kommunikation mellan människor dagligen. Människan når på så sätt ett meningsskapande

eller en förståelse av tidigare upplevelser genom berättandet (Abrams, 2010). Denna definition stämmer överens med vår tolkning av begreppet meningsskapande. Berättandet är enligt Abrams (2010) den kommunikation som används företrädesvis av människan. För att kunna förmedla upplevelser, kunskap och känslor har människan, långt innan skriften utvecklades, använt sig av berättandet. Metoden har sedan i en historisk kontext fått samlingstermen “Oral history”. Metoden involverar muntliga processer, såsom intervjuer, som används för att identifiera och tydliggöra människans tidigare upplevelser, för att kunna förmedla dessa vidare. Dock pekar Abrams (2010) på att berättandet av människan sker instinktivt samt dagligen och inte endast i intervjuer där man har som intresse att identifiera människans tidigare upplevelser. Johansson (2005) lyfter berättandet som en mänsklig handlingskraft som människan använder för att ge upplevelser ett syfte. Genom berättandet skapar vi bilder av oss själva och av andra, samt formar värderingar och åsikter. Berättandet skulle kunna förstås som en strategi, inte endast för berättaren själv utan likväl för omvärlden, för att reda ut, uppfatta och analysera de situationer och möten som satt avtryck. Johansson (2005) understryker att berättandet placerar in våra erfarenheter i kontexter som också gör erfarenheterna hanterbara, vilket återigen är förenligt med vår tolkning av meningsskapande.

Enligt Johansson (2005) framställs den vetenskapliga kunskapen i dagens samhälle som mer betydande än berättandet som kunskapsform. Då vetenskapen vill visa på en så konkret och objektiv bild av kunskap som möjligt ses kunskapen genom berättande som primitiv. Detta poängterar även Polletta (2006) som framhäver att berättelser generellt betraktas som motsatsen till intellektuella bearbetningar, eftersom de gärna anspelar på eller innefattar känslor. Samtidigt belyser Abrams (2010) motsatsen. Att det teoretiska kan skilja sig från verkligheten och de känslor som människan faktiskt upplevt, det vill säga att teorin inte alltid avspeglar praktiken. Abrams (2010) menar vidare att människan i sin subjektivitet eller som individ skapar uppfattningar av en upplevelse som vidare formar individens identitet. Det vill säga att individens tankar om upplevelser bidrar till individens självbild. Med hjälp av berättande ser man även till praktiken och inte endast till teorin.

3.2. Berättelser i relation till andra

Johansson (2005), precis som Abrams (2010), pekar på att relationer och kulturer påverkar människans framställning av känslor vid berättande då de formar människans sätt att uttrycka sig. Möten med människor där en redan etablerad kontakt utvecklats ger större utrymme för människan att uttrycka sina känslor. I möten med nya människor blir det därav att människan ofta anpassar sin identitet och sina känslouttryck beroende på vilken relation eller kultur de

ingår i för stunden. Därmed kan vissa relationer eller kulturer resultera i att känslorna uteblir ur berättandet. Samtidigt visar också Johansson (2005) på att människan i dessa stunder, till exempel i nya relationer, finner det enklare att förklara i det verbala hur något känns. Att sätta ord på sina känslor påpekar Abrams (2010) inte ger samma utrymme för misstolkning. Därav framhävs att människan i berättande med nya människor ofta sätter ord på sina känslor för att inte ge utrymme till en för bred tolkning.

Självbild eller identitet, som tidigare nämnts, menar Abrams (2010) delvis kan skapas av människan själv samt andra individers uppfattningar. Uppfattning tolkar vi kan beskrivas genom att människan efter bearbetning av en upplevelse, i samband med tidigare erfarenheter och kunskaper, bildar sig en åsikt. Identiteten är sedan avgörande i hur en upplevelse eller ett berättande kommer till uttryck i möte med andra. Berättandet påverkas därmed också i mötet med andra människor och kan ofta spegla relationer eller kulturer. Berättandet bidrar till att en gemenskap och ett samband skapas mellan individer. Vidare lyfter Abrams (2010) intersubjektivitet, vilket syftar till interaktionen som sker inom den verbala kommunikationen när två människor möts. Samtidigt som människans identitet påverkar meningsskapandet, menar också Abrams (2010) att det inte är helt ovanligt att människor som möts, där kulturer och relationer korsas, anpassar sitt berättande till den relation som dem befinner sig i just då. Enligt en artikel av Schrager (1998) bidrar “oral history” till att en redan befintlig återberättelse av en upplevelse kan få ett annat syfte eller utgångspunkt beroende på sammanhanget. Trots att det är berättarens perspektiv det talas ur, kan denne representera andra individers upplevelser genom sin berättelse. I vår studies fall kan det beröra pedagogens, vårdnadshavarens eller “vår” upplevelse, som exempelvis hela familjens. Schrager (1998) menar vidare att genom berättande kan bilder målas upp, detta ger mottagaren en möjlighet till förståelse och insyn i berättarens upplevelse. Johansson (2010) menar att detta innebär att ett berättande med samma grundläggande upplevelse kan mynna ut i olika meningsskapande beroende på vilka människor som möts. Genom att möta vårdnadshavare och pedagoger i deras berättelser kan mening för deras upplevelser och erfarenheter kring inskolning skapas.

3.3. Känslor i berättande

Begreppet känslor känns komplext att beskriva, vår tolkning är dock att en känsla kan bidra till en ökad självförståelse samt en möjlighet för andra att kunna uppfatta hur personen känner, exempelvis genom berättande eller ansiktsuttryck. Dock ligger studiens fokus på de verbalt uttalade känslorna. Individens uppfattning och tanke om en upplevelse kan framkalla en viss känsla eller sinnesstämning beroende på hur situationen upplevs. Berättandet i denna studie blir

därför ett sätt för individen själv att förstå det som känns i kroppen. Abrams (2010) ger en tydlig bild av att känslouttryck som framförs vid berättande har betydelse för meningsskapandet kring en upplevelse. Att meningsskapandet genom berättandet inte bara förklaras som ett konkret återberättande av viss upplevelse, utan även en återspegling av den berättande personens känslor kring upplevelsen. Dessa bildar tillsammans en helhet som är avgörande för omgivningen i meningsskapandet och förståelsen av berättandet. Åhöraren tvingas enligt Johansson (2005) att skapa mening i berättelsen genom att koppla samman delarna med sin egna tidigare förståelse av liknande situationer. Känslouttrycken kan alltså vara avgörande eller påverka hur en upplevelse kan förstås och tolkas både av berättaren själv likväl som av den åhörande omgivningen. Berättandet lyfter Polletta (2006) som komplext och tvetydigt, då det alltid sker en tolkning av mottagaren. Berättande med utgångspunkt i samma upplevelse kan resultera i olika meningsskapande för att de uttryckta känslorna vid berättandet kan tolkas på skilda sätt av omgivningen. Utifrån Abrams (2010) och Johansson (2005) berättar människan om känslor för att få ihop något personligt upplevt med något kulturellt delat. Att människan därmed använder känslor för att förmedla en upplevelse med omgivningen. Genom att se vilka känslor som förekommer i berättelser av vårdnadshavare och pedagoger ges en bättre förståelse för deras upplevelser och för hur de gör inskolning meningsfull samt på vilket sätt de kommunicerar.

Avslutningsvis går det att utläsa att berättelser bidrar till att få syn på hur praktiken upplevs jämfört med teorin. Den levda erfarenheten kan skilja sig gentemot vad teorin säger. Genom att få ta del av respondenternas berättelser kan vi närma oss praktiken och hur det ser ut i verkligheten. Känslorna i berättandet kan leda till ökad kommunikation mellan pedagoger och vårdnadshavare samt bidra till att synliggöra mönster i respondenternas berättelser.

4. Metod

I kommande kapitel introduceras och redogörs det för den valda metoden som vi anser har relevans för studiens syfte; att förmedla och jämföra vårdnadshavares och pedagogers berättelser om inskolning. Genom intervjuer kommer vårdnadshavares och pedagogers berättelser att framföras. Patel och Davidson (2011) poängterar att metodkapitlet i kombination med senare analys avgör studiens giltighet för läsaren. Även Alvehus (2013) lyfter att metodkapitlet ska innehålla beskrivningar och argument för studiens tillvägagångssätt och dess lämplighet. Alvehus (2013) menar vidare att detta blir avgörande för studiens resultat och validitet. Dessa beskrivningar och argument kommer därför att presenteras utifrån underrubrikerna, Metodval, Urval, Genomförande, Forskningsetiska överväganden och

Analysmetod, där våra val och tankar läggs fram i relation till litteratur.

4.1. Metodval

I vår studie kommer kvalitativ metod att tillämpas, som motsats till kvantitativ metod som behandlar statistik, då vår studies resultat blir baserat på meningar, ord och inga mätbara samband. Detta belyser Alvehus (2013) som komponenter för den kvalitativa metoden. Inom den kvalitativa metoden existerar berättande intervjuer där Kvale och Brinkmann (2014) menar att fokus ligger på det som respondenten berättar och den struktur som förmedlas genom intervjun. De berättande intervjuerna används för att bearbeta, sortera samt uttrycka mening och kunnande. Detta berörs även i studiens teoretiska ansats. För att förmedla upplevelser kring inskolning kommer därför studien ha utgångspunkt i berättande som både metod och teoretiskt perspektiv.

4.1.1. Intervjuguide

Genom den kvalitativa metoden och berättande intervjuer med pedagoger samt vårdnadshavare har empiri till vår studie samlats in. Kvale och Brinkmann (2014) menar att det underlättar att ha förberett sig väl inför en intervju i denna form för att få ut mesta möjliga av den. Det är genom välformulerade frågor och de svar som ges av respondenterna som bidrar till att det går att besvara problemformuleringen. Utifrån detta har vi genom reflektion kring våra frågeställningar och vårt syfte arbetat fram frågorna som använts i intervjun. Alla frågor som vi kunde komma på skrevs ner. Dessa bakades sedan ihop och omarbetades till fem frågor för pedagoger respektive fem för vårdnadshavare, med tillhörande följdfrågor vid behov (se bilaga 1). Patel och Davidson (2011) menar att intervjuer som innefattar den kvalitativa metoden är förberedda till den grad att frågorna ger respondenten möjlighet att formulera svaren utifrån

sina förutsättningar och på ett sätt som passar denne bäst. Vi valde att arbeta fram didaktiska frågor för att nekande och jakande svar skulle undvikas. Dessutom kan den didaktiska utformningen utifrån Patel och Davidson (2011) bidra till bredare och personliga svar, baserade på respondentens egen uppfattning och tidigare erfarenhet. Denna utformning var väsentlig för våra intervjuer då vi ville att frågorna skulle ge oss information kring hur inskolning i förskolan upplevs av pedagoger respektive vårdnadshavare.

4.2. Urval

Som en del av studiens process har vi ifrågasatt vårt genomförande och det som vi önskar att studien ska bidra till. Efter en del överväganden i kombination med tidigare forskning föll slutligen valet på att fokusera på vårdnadshavare och deras tankar kring inskolning, med inslag av pedagogers uppfattningar och berättelser. För att kunna utföra studien och nå analyserbar empiri har det därför krävts att vi gjort en del urval. Dessa urval nämner Alvehus (2013) som väsentliga för alla typer av studier och syftar till de avgränsningar och beslut som tas för metodens tillvägagångssätt. Totalt har sex intervjuer genomförts, tre med vårdnadshavare och tre med pedagoger. Detta för att eftersträva ett rättvist perspektiv från båda parter. Detta valdes för att få ett brett spektrum och flera perspektiv med utrymme för analys, utan att få ett alltför omfattande material. Alvehus (2013) synliggör att det rätta antalet intervjuer vid en studie kan vara svårt att förutspå. Dock kan Alvehus samtidigt tolkas mena att ett för brett material senare kan skapa problem i analysen av intervjuerna, vilket vi menar motiverar vårt val av antal intervjuer.

4.2.1. Val av vårdnadshavare

Med syfte att i vår studie lyfta och belysa vårdnadshavares meningsskapande och upplevelser gällande inskolning i förskolan blev det därmed centralt att fundera över valet av vårdnadshavare inför intervjuerna. På grund av studiens korta och tidsbegränsade process har vi valt att vända oss till vårdnadshavare som vi tidigare haft någon form av kontakt med. Urvalet kallar Alvehus (2013) för bekvämlighetsurval där han menar att urvalet i vissa fall ses som en begränsning då detta kan påverka studiens resultat genom att respondenten och intervjuaren kan ha gemensamma eller lika syn och åsikter om saker. Alvehus (2013) bekvämlighetsurval i kombination med Patel och Davidson (2011) ser vi dock ändå som relevant för vår studie. Detta då Patel och Davidson (2011) lyfter att en djupare kontakt till de deltagande kan ge en trygghet som resulterar i en djupare diskussion, vilket vi ser som centralt för att kunna belysa och lyfta vårdnadshavares meningsskapande kring inskolning. Eftersom de medverkande vårdnadshavarna är fristående från förskolan och inte heller har någon koppling till varandra,

mer än oss som utför studien, kan urvalet samtidigt ses som heterogent. Ett heterogent urval nämner Alvehus (2013) som ett bredare och mer nyanserat spektrum av material då respondenterna, i vårt fall, inte genomgått inskolning på samma förskola och därmed visar på vårdnadshavares möjliga upplevelser i allmänhet.

4.2.2. Val av pedagoger

Vi har i studien valt att intervjua pedagoger kring deras berättelser om inskolning. Detta för att kunna sätta respektive berättelser i förhållande till varandra och därmed utöka förståelsen, samt få ett underlag för varför vårdnadshavarna känner som de gör. Valet av de tre deltagande pedagogerna har skett genom den urvalsmetod som Alvehus (2013) kallar för snöbollsurvalet. Urvalsmetoden beskrivs som att en redan etablerad kontakt nyttjas för att skapa nya kontakter och därmed också en möjlighet till respondenter som är adekvata för den studie som utförs. I vår studie kan detta urvalet ses genom att en förskolechef med tidigare relation till oss har blivit kontaktad och där förskolechefen i sin tur sedan valt ut pedagoger med kompetens och relevans för vår studie, alltså de pedagoger som någon gång tagit del av en inskolning. En problematisk aspekt med snöbollsurvalet kan dock vara densamma som med bekvämlighetsurvalet, där det finns en möjlighet att intervjuerna grundar sig på respondenter med samma tankar och värderingar.

4.3. Genomförande

Tidigt in i processen diskuterade vi hur vi ville genomföra intervjuerna och vilka respondenter vi ville ha. När vi kommit fram till att använda oss av både pedagoger och vårdnadshavare tog vi kontakt med en förskolechef via mail. Efter positivt besked om medverkande i vår studie fick vi planera in datum och tider som passade båda parter. Vårdnadshavarna tog vi kontakt med var och en personligen. Intervjuerna som utfördes i vår studie delades upp mellan oss, där vi genomförde vars tre. Varje respondent, oavsett om detta var en vårdnadshavare eller pedagog, intervjuades enskilt med endast en av oss som intervjuare. Detta för att respondenten skulle känna sig så bekväm som möjligt under intervjun. För enligt Patel och Davidson (2011) ska den som utför intervjun bidra till en möjlighet för samtal där de deltagande parterna känner sig likvärdiga. Detta för att intervjun ska bli så genuin som möjligt. Med samma tankar utspelade sig intervjusituationerna med pedagogerna enskilt, i separata rum, på förskolan. Intervjuerna med vårdnadshavarna skedde i dess hem, med tanke på att tidigare koppling mellan oss och vårdnadshavarna fanns. Genom att spela in intervjuerna med diktafon kunde vi aktivt lyssna och ställa anpassade följdfrågor. Patel och Davidson (2011) lyfter ett genuint engagemang och ett aktivt öra för respondenternas känslor och berättelser som en bidragande faktor till en

fördjupad och bredare intervju. Inspelningen tänker vi också bidrar till att inget material förloras under insamlingen av empirin, utan kan i efterhand granskas noggrant när frågetecken dyker upp. Med papper och penna nära till hands antecknade vi dock, när situationen tillät, eventuella centrala begrepp som kan ha relevans i vidare analys.

Vi informerade medverkande respondenter på att 40 minuter var avsatta för intervjutillfället, samt att de trots samtycke hade möjlighet att avbryta sin medverkan när som helst under hela arbetets gång. På grund av brist av tid i förskolan blev pedagogernas intervjuer något kortare än beräknat. Dock kändes deras svar utförliga och genomtänkta och därmed också användbara som material inför analys. Intervjuernas längd kan emellertid ändå ha påverkat vårt resultat. Intervjuguiden har skapats med frågor anpassade för vårdnadshavare och pedagoger. Däremot är inledning och avslutningen densamma oberoende av respondenten. Alla frågor är utformade utifrån syftet att få reda på vårdnadshavares och pedagogers skildringar och erfarenheter kring inskolning.

4.4. Forskningsetiska överväganden

I studier med deltagande respondenter presenteras ofta information som kan vara känslig att dela med sig av för de inblandade. Detta gör att det finns en del etiska funderingar som måste övervägas men också presenteras konkret för de deltagande (Alvehus, 2013). Vi har utgått ifrån Vetenskapsrådets (2011) forskningsetiska principer för att kunna visa på studiens validitet. De forskningsetiska principerna består av informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet och redogörs nedan.

Informationskravet innebär att de deltagande respondenterna ska ha fått ta del av konkret

information gällande studiens innehåll. Detta har vi förhållit oss till genom att innan intervju med pedagog informera förskolechefen på förskolan, som sedan vidarebefordrade till sina anställda. Vårdnadshavare fick information vid första kontakten, dock fick alla respondenter mer omfattande information i kombination med samtycket, som lästes igenom och skrevs på innan intervjun genomfördes.

Samtyckeskravet innebär att studiens utförare ska få de deltagandes samtycke till att delta i

studien innan studien utförs. Genom att vi innan intervjuerna lämnade ut en samtyckesblankett där respondenterna har gett sin underskrift har vi förhållit oss till Samtyckeskravet.

Konfidentialitetskravet betecknar att personlig data och information ska skyddas från obehöriga

och därmed också förvaras med försiktighet. I vår studie går det inte att identifiera de deltagande respondenterna då alla berättelser kring inskolning presenteras under pseudonym.

Nyttjandekravet menas med att all personlig data och det material som samlats endast får

användas vid det avsatta forskningstillfället. Detta har vi förhållit oss till genom att de medverkande, i samband med samtyckesblanketten, har fått ta del av information gällande nyttjandekravet samt att materialet efter avslutad studie kommer att förstöras.

4.5. Analysmetod

Efter att alla intervjuer utförts transkriberade vi materialet ordagrant för att lättare kunna ta del av och bearbeta empirin som samlats in. När intervjuerna var nedskrivna började vi reducera materialet och ta bort det som kan uppfattas icke relevant för studiens syfte. Trots redan begränsat antal intervjuer och längd på samtalen tog detta moment längre tid än väntat, vilket Patel och Davidson (2011) nämner, att det är tidskrävande att arbeta med insamlad empiri. Efter reducering bearbetades kvarstående material genom att sorteras och kategoriseras efter innehåll. Vi strävade efter att hitta begrepp, samt likheter och skillnader mellan de olika intervjuerna för att kunna koppla och använda till teori och analys. Alvehus (2013) menar dock att det gäller att vara försiktig vid reducering och sortering av material, då det är lätt att gå miste om relevanta kopplingar och begrepp till vidare analys. Vid första anblick kan materialet upplevas irrelevant i förhållande till studiens syfte, men ofta krävs det flera omläsningar av det insamlade materialet och eventuellt olika arbetssätt för att finna relevans till studien (Patel & Davidson, 2011). Med detta i åtanke lyckades vi slutligen komprimera och kategorisera materialet för att lyckas genomföra en djupgående analys. Materialet har kategoriserats utifrån rubrikerna: Pedagogers

berättelser kring inskolning, Känslor i pedagogernas berättelser, Vårdnadshavares berättelser kring inskolning och Känslor i vårdnadshavarnas berättelser. Analysens kategorier kommer

sedan att sammanföras i en jämförelse. Detta för att visa på en tydlig koppling till studiens teoretiska ansats, begreppet berättande samt att åskådliggöra studiens syfte konkret.

5. Analys och resultat

Nedan kommer uppsatsens resultat att presenteras, detta har utgångspunkt i intervjuer med tre pedagoger och tre vårdnadshavare. Resultatet kommer även att analyseras utifrån tematiserande rubriker av intervjusvaren kopplade till det begrepp som presenterats i teoriavsnittet. Under rubriken Pedagogers berättelser kring inskolning kommer ett kollektivt perspektiv att framträda. Berättandet ur detta perspektiv kommer att synliggöras även i nästa rubrik som är

Känslor i pedagogernas berättelser då pedagogerna visar sig beskriva kollektivets istället för

individens känslor i berättelserna. De båda rubrikerna som presenterar pedagogers berättelser visar på kopplingar till vårdnadshavare. Vårdnadshavarna framträder då pedagogerna delvis verkar grunda sina berättelser på empati och omtanke om vårdnadshavarna, därav kommer dessa kopplingar att framföras under nästföljande rubrik Vårdnadshavare i pedagogers

berättelser. Följaktligen är nästa rubrik Vårdnadshavares berättelser kring inskolning som

framhäver upplevelser ur ett individuellt perspektiv. Analys av de känslor som framkommer i dessa berättelser förtydligas sedan under rubriken Känslor i vårdnadshavarnas berättelser. Avslutningsvis följer en jämförelse och sammanfattning av den analys som gjorts och det resultat som framkommit.

Teoridelen, som beskrivs tidigare i arbetet, fungerar som utgångspunkt för hur vi kan tolka pedagogernas och vårdnadshavarnas berättelser under intervjuerna. Vi strävar efter att synliggöra parternas meningsskapande i sina berättelser. Enligt Johansson (2005) underlättar berättandet i människans strävan efter att ge upplevelser och erfarenheter en mening. Genom berättandet skapar människan en identitet och uppfattning, samt uttrycker sina värderingar och åsikter, vilket leder till att upplevelser och erfarenheter sätter avtryck i människans liv (Abrams, 2010). Berättandet är en grundläggande del vad gäller bearbetandet av händelseförlopp som individen upplevt och blir därmed väsentligt i vår studie för att kunna förmedla och jämföra upplevelser. Johansson (2005) och Abrams (2010) menar att konkreta berättelser i kombination med teori bidrar till en insikt och ett närmande av verkligheten för den som inte deltagit i upplevelsen. Med hjälp av berättandet som teoretisk ansats kan därför pedagogers och vårdnadshavares erfarenheter av inskolning skildras och framföras till mottagaren av arbetet, eftersom läsaren själv inte deltagit i intervjuerna. I enlighet med den teoretiska ansatsen kan respondenternas berättande och tankar om inskolning bidra till en utvecklad introduktion i förskolan, där alla parter ligger i fokus, såväl vuxna som barn. Detta då Abrams (2010) menar att berättande bidrar till kunskap, inte bara teoretiskt utan även hur saker ser ut och fungerar i praktiken.

I alla respondenternas berättelser, vårdnadshavares likväl som pedagogers, synliggörs känslor på ett eller annat sätt. Polletta (2006) poängterar att känslor i berättande bidrar ytterligare till att skapa en mening eller förståelse av tidigare upplevelser. Både för berättaren själv likväl som för mottagaren av berättelserna. Hur pass stark en känsla är avgör upplevelsens avtryck och relevans för människan, därmed också vad människan skapar för mening i upplevelsen och vilken betydelse upplevelsen får. Däremot ses berättelser som innehåller känslor som komplexa och tvetydiga då det sker en tolkning av känslorna. I vår studies utförda intervjuer är känslorna dock inte tolkningsbara i den mening då respondenterna uttrycker dessa verbalt. Johansson (2005) lyfter att det verbala används för att sätta ord på känslor i relationer, där trygghet inom ett specifikt område ännu inte utvecklats, vilket Abrams (2010) sedan påpekar inte ger utrymme för misstolkningar.

5.1. Pedagoger

5.1.1. Pedagogers berättelser kring inskolning

Ur intervjuerna tillsammans med pedagoger kan ett särskilt sätt att berätta uppfattas. Gemensamt för dessa intervjuer är att samtliga pedagoger till största del berättar om inskolning utifrån kollektivets perspektiv. Det vill säga att varje pedagog berättar med utgångspunkt i hela arbetslagets tankar, samt deras beprövade erfarenheter som grupp. Utifrån detta kan det tolkas att pedagogerna nyttjar både sina egna och andras erfarenheter av inskolning i berättelserna. Berättelserna innefattar därav verksamhetens gemensamma erfarenheter och upplevelser kring inskolning. Följande berättelse lyfter verksamhetens samlade erfarenheter gällande vikten av vårdnadshavarnas delaktighet:

Ja, sen har vi ju uppföljningssamtal några veckor efter inskolningen. Och liksom kollar av hur de tycker det har fungerat, och vi brukar säga att det är ju en feedback för oss liksom, att vi gör något som vi tror är bra, men man behöver ju veta hur föräldrarna upplever det. Och så, vi har ju bara ur vår synpunkt liksom. (Pedagog 1)

Pedagogen ovan berättar utifrån kollektivets perspektiv, hur de ser på vårdnadshavarnas delaktighet och inflytande. I citatet framhävs att inskolningen till största del har sin utgångspunkt i pedagogernas åsikter, dock nämner pedagogen att vårdnadshavarnas upplevelser vägs in i arbetet. Med utgångspunkt i detta antas pedagogernas berättelser ha en bakgrund i den reflektion som förekommer i arbetslaget, där pedagogerna använt berättandet av sina erfarenheter, samt vårdnadshavarnas upplevelser, för att kunna samlas i en gemensam inskolningsmetod.

Samtidigt kan också ett individuellt perspektiv synliggöras i pedagogernas berättelser. Det individuella perspektivet, baserat på egna erfarenheter, tycks användas när pedagogerna vill ge tydliga exempel i berättandet. Berättandet transformeras från ett kollektivt berättande till ett perspektiv på individnivå. Berättelserna skiftar alltså mellan olika former av berättande. Berättelsen nedan använder sig av olika berättarformer eftersom den skiftar mellan att beskriva kollektivets framarbetade inskolningsform till att beskriva pedagogens individuella känslor i inskolningen.

För jag tänker, annars är det ju ofta för att vi har flera barn som inskolas kanske, eller någon som precis blivit inskolad och så kommer nästa, och där upplever jag att det är det jobbiga. För där har vi de som precis blivit lämnade. Samtidigt som det kommer nya inskolningar och då är inte de trygga ändå, som precis blivit lämnade själva. Så ska man räcka till för dem, samtidigt som man ska prata och ta sig an den nya familjen. Och det är ett sånt moment där jag ofta känner mig kluven, att jag tycker att man inte riktigt räcker till. Det kanske blir en lite orolig miljö och barnen är ledsna, och så tycker de nya föräldrarna att åh, är det såhär det är och är de såhär ledsna… (Pedagog 2)

Gemensamt för pedagogernas berättande är ävenledes att de använder ett visst utmärkande språk för att förklara upplevelserna och erfarenheterna kring inskolning. I berättandet används begrepp som förstagångsföräldrar, introduktion och traditionell inskolning, vilket utan en beskrivning kan ses som problematiska begrepp för någon utomstående att förstå. Begreppen som används i pedagogernas berättande beskriver sedan inskolningens tekniska utseende, exempelvis hur inskolningen generellt går till. Berättelsen nedan visar på ett exempel där inskolningen samtidigt beskrivs ur ett tekniskt perspektiv.

Eh, från början när jag inskolade så var det den traditionella inskolningen men sen gick man ju mer och mer över till tredagars. Det är väl det som på alla ställen där jag har jobbat så har det varit de senaste årens inskolningsform. Nu kommer vi ju mer och mer in på att kalla det för introduktion i stället för inskolning. Det är lite spännande också för vi ser det liksom som en introduktion för hela familjen. Det är ju inskolning för både barn och vuxna liksom. (Pedagog 1)

Pedagogernas berättelser upplevs övervägande vara baserade på erfarenheter då ingen direkt koppling till forskning eller teori återges i det verbala berättandet. Samtidigt visar det utmärkande gemensamma språket på att en viss koppling till forskning och teori sker kontinuerligt i pedagogernas berättelser. Detta genom att specifika ord, som möjligtvis har sin bakgrund i forskning och vetenskap, används och därav kan vara svåra för yrkets utomstående att förstå. Forskningen kan därmed ses som en bidragande faktor för det gemensamma språk som nyttjas i berättandet av pedagogerna.

5.1.2. Känslor i pedagogernas berättelser

De känslor som framkommer i pedagogernas berättelser kan upplevas en aning diffusa. Detta då känslorna till största del tycks användas för att förstärka det kollektiva berättandet, vilket pedagogerna gör genom att i liten utsträckning använda eller beskriva personliga känslor. De individuella känslorna framkommer istället som allra tydligast och som mest konkret i pedagogernas berättelser när situationer där svårigheter kring inskolningen lyfts och där pedagogerna uttrycker någon form av negativ känsla. De individuella känslorna används möjligtvis även i dessa stunder för att förstärka en viss upplevelse, men i större mån för att situationen ger djupare avtryck och därmed också behöver förstärkas mer i berättandet. Gemensamt är också att pedagogerna i dessa berättelser använder ordet “jobbigt” för att förstärka sin upplevelse. Nedan presenteras en del av ett tidigare citat eftersom att detta beskriver pedagogens känslor väl.

För jag tänker, annars är det ju ofta för att vi har flera barn som inskolas kanske, eller någon som precis blivit inskolad och så kommer nästa, och där upplever jag att det är det jobbiga. För där har vi de som precis blivit lämnade. Samtidigt som det kommer nya inskolningar och då är inte de trygga ändå, som precis blivit lämnade själva. Så ska man räcka till för dem, samtidigt som man ska prata och ta sig an den nya familjen. Och det är ett sånt moment där jag ofta känner mig kluven, att jag tycker att man inte riktigt räcker till och det är ju en jobbig känsla. (Pedagog 2)

Med föregående berättelse som exempel kan vi se att de berättelser där svårigheter bland annat beskrivs som jobbiga, urskiljer att pedagogen talar utifrån sina egna känslor och tankar, i stället för hela arbetslagets. När det talas om svårigheter, kan pedagogernas individuella känslor grunda sig i att negativa situationer eller svårigheter ofta anses som besvärliga, och kan därmed upplevas problematiska att tala om. De negativa situationerna hamnar därmed i skymundan och blir inte analyserade i det kollektiva på samma sätt som positiva händelser. Utifrån detta kan människan anse att när det väl talas om dessa problematiska situationer, ska uttalandet framgå på ett så korrekt sätt som möjligt för att undvika missförstånd. Då andras känslor är tolkningsbara, är det endast personliga och individuella upplevelser samt känslor som förmedlar en upplevelse konkret. Pedagogen kan därmed endast utgå från sig själv och sina känslor för att förmedla de svåra situationerna vidare i intervjuerna. Samtidigt kan vi också se att ur de berättelser där svårigheter lyfts mynnar pedagogernas individuella känslor ofta ut i empatiska tankar gällande barn och vårdnadshavare.

Ja precis, och de föräldrar som försöker smita iväg kan också kännas jobbigt ibland. Att barnen får säga hejdå är jätteviktigt. Eh, för att annars så vet ju inte barnet om att de försvunnit. Jag har varit med om barn som springer runt och letar liksom. Vart tog mamma/pappa vägen? Det är nog den jag kan känna som mest svår. (Pedagog 3)

I berättelsen ovan använder sig pedagogen av en erfarenhetsbaserad och samtidigt individuell upplevelse i sitt berättande för att tala om svårigheter under inskolningen. Erfarenheten förstärks sedan i berättandet med beskrivande känslor, där pedagogen talar om upplevelsen som svår och jobbig. Berättelsen kan därmed ge en känsla av att pedagogen anser det vara en utmaning när en samstämmighet mellan pedagogens och vårdnadshavarens tankar gällande barnets bästa inte förekommer. I berättelsen visar pedagogen därmed empatiska känslor till barnet som möjligtvis grundar sig i den kunskap och erfarenhet som pedagogen besitter. Genom att pedagogens individuella känslor mynnar ut i empati gällande barnet ges också tanke om att pedagogens känslor, trots att dem är individuella, anspelar på att sätta ord på barnets föreställningar. Pedagogen känner alltså med barnet, vilket samtliga pedagogers berättelser framhäver på ett eller annat sätt.

Pedagogernas känslor tycks ofta orsakas av den empati och medlidande som skapas för barnet. Pedagogens profession och teori kring barnets bästa ska mötas med vårdnadshavarens agerande och tankar i denna fråga. I detta kan det tolkas uppstå ett dilemma hos pedagogen vilket kan framkalla de känslor som pedagogerna uttrycker i sina berättelser.

Alltså det finns olika relationer som föräldrar och barn kan ha, alltså alla relationer ser ju inte likadana ut i alla familjer. Det som är jobbigt är att om man ser en familj där den vuxna kanske utövar en viss makt, kanske säger saker på något sätt som gör att man reagerar, det känns liksom i magen att det här stämmer inte. Eller såhär får man ju faktiskt inte göra, och där är det ju att ta det lite lugnt och inte dra några förhastade slutsatser eller så, men att man ändå har ett öga för man känner sånt ganska snabbt, när man har varit i det några år också. Så även om alla människor är olika, och alla familjer ser olika ut och såhär, så finns det ändå vissa relationer man ska vara lite observant på. (Pedagog 2)

Berättelsen kan tolkas indikera på att pedagogen klassificerat familjen eller vårdnadshavaren. Att pedagogen har placerat familjen eller vårdnadshavaren i ett visst fack redan i starten av inskolningen och därmed också har förutfattade meningar kring den omgivning barnet lever i. Pedagogen reagerar alltså utifrån sina tidigare erfarenheter, men understryker genom berättelsen vikten av att avvakta och vara observant innan någon form av agerande sker. Det kan dock konstateras att det inte handlar om att framställa någon i sämre dager, utan berättelsen förklarar hur pedagogen genom kunskap och erfarenhet tidigt kan ha en uppfattning om barnets bästa. Samtidigt kan också berättelsen ovan tolkas beskriva hur en viss känsla kan kännas i magen, vilket kan tolkas som att magkänslan delvis styr pedagogens uppträdande och agerande. Pedagogernas individuella känslor som delvis anspelar sig på barnets bästa visar på pedagogens profession och för vem pedagogen finns där för. Trots att pedagogernas tidigare berättelser även visar på vikten av att hela familjen inskolas ges det ändå tankar här, om att det är barnen som

skapar mening i pedagogernas upplevelser och därmed också att det är barnets bästa som orsakar de känslor som pedagogerna beskriver.

Vi kan också urskilja att de positiva känslor som beskrivs framträder som mest i pedagogernas berättelser när de talar om meningen av att vara pedagog i förskolan. Att det är genom upplevelsen av att bidra till förbättring som de positiva känslorna framkommer.

Det har jag gjort de senaste åren, jobbat med de allra yngsta. Eh, och det tycker jag är jätteroligt och jag tycker om att man får vara en del av hela introduktionen till familjen in i förskolan. Det tycker jag är spännande, och kul att få möta föräldrar eller vårdnadshavare i den tiden. För det är en väldigt stor och viktig tid i ens liv liksom, när man ska lämna ifrån sig sitt barn. Då tycker jag det är häftigt att få vara med och leda dem in i förskolans värld… Och ja, att få en fin och bra start i skolan och skolvärlden liksom. (Pedagog 1)

I berättelsen ovan beskrivs hur pedagogen delvis finns där för att leda familjen in i förskolans värld. Detta berättas med uttryck som jätteroligt, spännande och häftigt, vilka av oss i kombination tolkas som positiva. Dessa känslor eller uttryck kan beskriva hur en pedagog känner genom att själv uppfatta sitt arbete som meningsfullt, men även att känslorna här orsakas av empati och välmening för inskolningens deltagare. Genom att känslorna i pedagogernas berättelser inte direkt syftar till pedagogens egna, utan att dessa istället anspelar sig på omgivningen, kan pedagogernas känslor fortsatt diffusa trots att känslor beskrivs av samtliga pedagoger.

5.1.3. Vårdnadshavare i pedagogers berättelser

I de berättelser som framförs av pedagoger kan kopplingar till vårdnadshavaren uppfattas. Detta då de känslor som framkommer i berättelserna inte alltid verkar vara pedagogens egna, utan ett sätt för pedagogen att tala om hur vårdnadshavaren tros uppleva inskolningsperioden. Känslorna i berättandet kan tolkas som att pedagogen känner empati, detta kan uppfattas bidra till pedagogens identitet och meningsskapande inom sitt yrke. De känslor som uttrycks i berättelserna förläggs alltså delvis hos vårdnadshavarna, vilket gör att pedagogernas känslor framträder mer vagt.

Sen tycker jag det är jätteviktigt att hela tiden bekräfta föräldern. Man ser kanske att dem tycker det är jättejobbigt att lämna och att då hela tiden bekräfta att jag vet hur det känns, om man nu vet det, om man har egna barn… Men att jag ser på dig att du tycker det är jobbigt. Vill du att vi ska ringa, ska vi ha lite extra kontakt idag, ska vi skicka någon extra bild eller vill du ringa när du känner att ’åh, nu måste jag få veta hur det går’? Och sen att man då följer upp detta när barnet blir hämtad, så att även föräldrarna får en trygghet och att dem kan lita på oss. Kanske att man visar något litet filmklipp, bild eller berättar om någon händelse under dagen. (Pedagog 1)