Jämförelse mellan länderna

För att besvara den tredje frågan i frågeställning så behövs en analys av de olika län-dernas utformning och rättssystem för att se vilka likheter och skillnader som finns mellan länderna. Enligt det svenska systemet så är maximumstraffet för mord livstid i fängelse. Livstidsstraffet finns både inom det danska och finska systemet som maxi-mumstraff för att ha berövat en annan människa livet. Det kan enkelt läsas ut att de olika länderna inte har samma utformning på lagstiftningen. I den svenska

mordbe-stämmelsen finns det två grader för att ha berövat en annan människa livet, dessa är mord samt dråp. Sverige är det enda av de jämförda systemen som har två grader i sin lagstiftning. Finland har istället utformat sitt system till att ha tre olika grader i sin lagstiftning. Dessa är dråp, mord samt dråp under förmildrande omständigheter. Den finska bestämmelsen om dråp anses vara normalgraden av att beröva en annan männi-ska livet och skulle kunna likställas med den svenmänni-ska mordbestämmelsen som utgör normalfallet inom svensk rätt. Den finska bestämmelsen om dråp under förmildrande omständigheter kan istället likställas med den svenska bestämmelsen om dråp då den inom svensk rätt utgör fall där omständigheter finns som talar för att straffet ska vara förmildrande. Den finska bestämmelsen om mord som utgör den strängaste bestäm-melsen skulle kunna jämföras med de fall inom svensk rätt som döms till livstid vilket det strängaste straffet inom den svenska rätten.

Norge och Danmark har däremot valt att endast ha en grad i sin lagstiftning. Denna är dråp eller ”mandrabb” och har, till skillnad från länderna med fler grader, en bredare straffskala i lagen. Sverige och Finland har delat upp sin straffskala genom de olika graderna i lagstiftningen där i det finska systemet exempelvis ger ett lägre maximum-straff samt ett lägre minimummaximum-straff för dråp under förmildrande omständigheter jäm-fört med dråp. Dråp har i sin tur lägre min-maximumstraff än mord. Det Norska sy-stemet har däremot angett omständigheter som ska anses som försvårande i sin lag-stiftning, något som Danmark inte har gjort. Den norska lagstiftningen påminner där-med mer om den svenska lagstiftningen eftersom att det i och där-med 2020 års lagändring har angetts omständigheter som talar för att livstidsstraff ska utdömas. Danmark har tidigare skiljt sig från Sverige i de fall mord har begåtts i nära relation. Inom dansk rätt har våld och mord i nära relation under lång tid ansetts som en förmildrande omstän-dighet med motiveringen att det ofta är en väldig känslomässig belastning när perso-nerna är i nära relation med varandra. Applicerat i svensk rätt skulle detta kunna lik-ställas den förmildrande omständigheten om allvarlig psykisk störning som gör dig oförmögen att förstå eller påverka ditt handlande. Detta skiljer sig väldigt mycket mot den svenska rätten då det ofta anses som en försvårande omständighet och har till och med fått egna rubriceringar för att påpeka dess allvarlighet, exempelvis fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Det har dock inte varit en lagreglerad förmildrande omständighet inom den danska rätten och har på senare tid genom praxis börjat av-vecklats och bedömas som ett mord där det inte har varit i en närstående relation.

Genom de olika rättssystemens utformning så ges även olika mycket frihet till respek-tive lands domstol att göra egna tolkningar. I Norge och Danmark har domstolarna stor frihet att själva bestämma och tolka eftersom straffskalan är bredare och inte lika re-glerad i lag. De finska domstolarna ges däremot mindre tolkningsfrihet eftersom det till följd av flera grader i straffskalan inte ges samma utrymme för tolkning. Lagstift-ningen styr istället domstolen mot vilken grad brottsrubriceringen ska vara samt har en smalare straffskala för respektive grad. Den norska lagstiftningen skiljer sig mot de andra ländernas lagstiftning gällande den maximala strafflängden. Norge är det enda av de jämförda länderna var maximum straff för att beröva en annan människa livet inte är livstid i fängelse. Det norska systemet har istället en maximum straff på 21 år i fängelse med möjlighet att dömas till förvaring.

Ett livstidsstraff innebär som tidigare konstaterats inte en livstid i fängelse. Den som har dömts till livstid i fängelse har på ett eller fler sätt möjlighet att släppas från fäng-elset, detta ser däremot inte likadant ut bland de länder som har livstidsstraffet. Sve-rige har genom omvandlingslagen gett livstidsdömda möjligheten att omvandla sitt livstidsstraff till ett tidsbestämt straff. Omvandlingslagen har ingen motsvarighet i det danska eller finska systemet men det innebär inte att det är omöjligt för en livstids-dömd att få sitt straff tidsbestämt. I Danmark är det efter tolv år i fängelse möjligt att få ett administrativt beslut om villkorlig frigivning samt att efter fjorton år i fängelse kunna pröva frågan om villkorlig frigivning i domstol. I Finland är det också möjligt att ansöka om att få sitt straff tidsbestämt efter tolv år i fängelse. Det finns dock ett undantag för personer som var under tjugoett år när de dömdes som har möjlighet att ansöka redan efter tio år i fängelse. Något sådant undantag till följd av ålder existerar varken i Danmark eller Sverige.

Efter att den livstidsdömde har ansökt om att få ett tidsbestämt straff och villkorlig frigivning så ska ett beslut tas. Detta beslut baseras på olika krav beroende på vilket land det är, men det finns samtidigt vissa gemensamma nämnare. I Danmark är en av grunderna till detta beslut att ta i beaktande om att den som söker inte anses vara olämplig för frigivning. En ganska tydlig del i att inte vara olämplig för frigivning är att personen inte ska fortsätta begå brott efter frigivningen. I Sverige finns ett rekvisit om att den dömda inte ska återfalla i allvarlig brottslighet. Det svenska och

danska rekvisitet påminner om varandra men har i Danmark getts mer frihet till att ta hänsyn till fler aspekter än endast återfall i brottslighet. Det kan dock tydligt utlä-sas ur de angivna fallen C. O samt K. V att återfallsrisken är något som har stor betydelse inom den svenska omvandlingslagen. I båda fallen har personerna fått avtjäna ett längre fängelsestraff än gärningens straffvärde då de fått avslag på sina tidigare ansökningar med bakgrund i återfallsrisken. Något annat som skiljer län-derna åt är att den dömde i Danmark måste kunna påvisa tillräckligt upphälle och ekonomiska förutsättningar för att kunna klara sig efter frigivningen. Sverige ställer inte något sådant krav men tar istället hänsyn till om den dömde har medverkat till sin anpassning tillbaka i samhället. Detta skulle kunna beskrivas som nära besläktat men bör kunna ses som ett mildare krav i det svenska systemet då det endast krävs att du varit delaktig i anpassningen och att du faktiskt inte måste kunna påvisa ex-empelvis tillräckligt upphälle innan frigivningen. Den svenska omvandlingslagen tar utöver detta även hänsyn till andra rekvisit än vad som anges i det danska sy-stemet. När en person söker om att få sitt livstidsstraff tidsbestämt i Sverige så tar även rätten hänsyn till den tid av domen som personen har avtjänat, om personen har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten samt omständigheterna i domen som legat till grund för straffmätningen. Dessa aspekter är inte något som anges för den danska tidsbestämningen.

Vid tidsbestämning i Finland så anges att hovrätten tar hänsyn till brottets art. Detta skulle kunna likställas med den svenska aspekten om omständigheterna i domen som legat till grund för straffmätningen. En annan likhet mellan tidsbestämning i Finland och Sverige är båda länderna har angett risken att återfalla i brottslighet som en aspekt.

Den finska regleringen specificerar dock brott som kränker någons liv, hälsa eller fri-het medan det i Sverige endast är specificerat som risken att återfalla i allvarlig brotts-lighet. Den finska regleringen skiljer sig dock mot både den svenska och den danska då det inte är föreskrivet något om anpassningen tillbaka i samhället eller möjligheten att klara sig ekonomiskt efter frigivningen. Det är inte heller specificerat att ta hänsyn till den tid som personen har avtjänat vid bedömningen.

Norge har som tidigare konstaterats inte något livstidsstraff men har gett möjlighet att utdöma straff om förvaring. Detta kan likställas med ett tidsobestämt straff då den dömde inte med säkerhet vet när hen kommer ha avtjänat sitt straff. Den norska

möj-ligheten om förvaring har givetvis rekvisit som ska tas hänsyn till vid bedömningen, dessa rekvisit påminner till stor del vad de övriga länderna har som rekvisit vid tidsbe-stämmande av livstidsstraff. Den norska och danska användningen av förvaringsstraf-fet är däremot inte densamma. De har båda gemensamt att strafförvaringsstraf-fet används för de per-soner som inte anses vara lämpliga att vara i samhället med risken att återgå i allvarlig brottslighet mot liv och hälsa. Den norska bestämmelsen används för de allvarligaste brottslingarna som sin strängaste sanktion. Den danska bestämmelsen tillämpas till skillnad i de fall där brottet inte anses vara tillräckligt grovt för att utdöma livstids-straffet men samtidigt så grovt att personen utgör en fara för samhället.

9. Slutsats

Den svenska mordbestämmelsen har ändrats på flera aspekter under de analyserade reformerna. Något som dock inte har ändrats genom de olika reformerna är gradering-en av mordbestämmelsgradering-en. Dgradering-en svgradering-enska mordsbestämmelsgradering-en har ggradering-enom alla av de jäm-förda reformerna haft en normalgrad för uppsåtligt dödande om ”mord” och en be-stämmelse om förmildrande omständigheter om ”dråp”. Den dåvarande strafflagens mordbestämmelse delade in graderingarna om mordet begåtts med berått mod eller hastigt mod. Dödande som begåtts med berått mod dömdes till mord och straffet var straffarbete på livstid. Dödande som begåtts med hastigt mod dömdes till dråp och straffet var straffarbete på antingen livstid eller i tio år men det kunde komma att sän-kas till sex år om det förelåg svår provokation eller andra förmildrande omständighet-er. Lagstiftningen och straffskalan för mord har sedan dess blivit bredare och mer tyd-lig vilket har resulterat i en straffskala som numera innebär fängelse i tio år som lägst och arton år eller livstid som högst samt en lagstiftning som anger vilka omständighet-er som ska föranleda livstidsstraffet.

Uppsatsens analys har konstaterat att den svenska mordbestämmelsen inte strider mot de straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer som uppsatsen har analyserat.

Den nuvarande bestämmelsen strider inte mot vad som är stadgat i varken proportion-alitetsprincipen, legproportion-alitetsprincipen, humanitetsprincipen eller den grundläggande principen om rätten till liv. Den anses även uppfylla de preventiva resultat som teori-erna om allmänprevention samt individualpreventionen syftar till att fylla. Det bör tilläggas att även om mordbestämmelsen inte strider mot de straffrättsliga principer och allmänrättsliga principer så innebär inte det att samtliga är uppfyllda till fullo. Det kan argumenteras för till vilken grad respektive teori och princip är uppfylld men för att besvara uppsatsens andra fråga i frågeställningen kan det utläsas att bestämmelsen inte strider mot någon av de analyserade teorierna eller principerna.

Uppsatsens tredje fråga i frågeställningen lyder enligt följande ” Vilka likheter och skillnader finns mellan de olika ländernas mordbestämmelser och dess påföljd?”. Ana-lysen av de jämförda ländernas mordbestämmelser och dess påföljd visar att det finns flera likheter och skillnader mellan länderna. Något som samtliga av de jämförda

län-derna har gemensamt är att beröva någon livet anses som ett väldigt allvarligt brott.

Detta belyses i straffskalan där samtliga länder har sitt strängaste straff med i straff-skalan för mordbestämmelsen. Det svenska systemet har likt både de finska och danska bestämmelserna livstidsstraff som det strängaste straffet på straffskalan för mord medan den norska bestämmelsen som strängast utdömer det tidsbestämda straf-fet om 21 år i fängelse men ger möjlighet till att dömas till förvaring.

Den svenska graderingen av mordbestämmelsen har resulterat i två olika grader av att beröva en annan människa livet. Sverige är ensamt bland de jämförda länderna att ha en två-skalig mordbestämmelse. Den svenska normalgraden av uppsåtligt dödande är mord och om det är att anses finnas omständigheter som talar för att det ska ses som förmildrande döms personen till dråp. Den danska och norska mordbestämmelsen har endast en grad av uppsåtligt dödande vilket är dråp, eller mandrabb. Dessa bestäm-melser har istället en väldigt bred straffskala då den innefattar vad som kan ses som både förmildrande och försvårande omständigheter. Den danska mordbestämmelsen har även fram tills nyligen haft ett inofficiellt rekvisit där mord i närstående relationer ska anses som förmildrande, något som inte återfinns i någon av de andra bestämmel-serna. Den finska mordbestämmelsen har olikt de andra länderna en tre-skalig grade-ring av sin mordbestämmelse. Mordbestämmelsen innefattar normalgraden av uppsåt-ligt dödande vilket är dråp. Det finns sedan en separat bestämmelse för dråp under förmildrande omständigheter samt en bestämmelse där personen döms för mord vilket är de fall som omständigheterna anses som försvårande. Den finska domstolen blir därmed mer styrd av lagstiftningen och ges inte lika mycket tolkningsutrymme som i de andra länderna.

Sverige är även ensamt bland de länder som har livstidsstraffet att ha en bestämmelse för tidsomvandling för livstidsstraffet. Det är inte omöjligt för livstidsdömda att få sitt straff tidsbestämt i Danmark och Finland men det finns ingen motsvarighet till den svenska omvandlingslagen. Enligt den svenska omvandlingslagen kan en livstidsdömd ansöka om att få sitt straff tidsbestämt efter att ha avtjänat tio år i fängelse. I Danmark har livstidsdömda möjlighet att få ett administrativt beslut efter att ha avtjänat tolv år i fängelse för att sedan ha möjlighet att pröva beslutet i domstol efter att ha avtjänat fjorton år. Detta skiljer sig mot den finska bestämmelsen där livstidsdömda som tidig-ast kan ansöka om att få sitt straff tidsbestämt efter att ha avtjänat tolv år i fängelse.

Det finns dock ett undantag för unga lagöverträdare som blivit dömda innan de fyllt tjugoett år som kan ansöka om tidsbestämning efter att ha avtjänat tio år i fängelse.

Undantaget för unga lagöverträdare finns varken inom den svenska eller danska be-stämmelsen.

De rekvisit som respektive land tar hänsyn till vid tidsbestämmande av livstidsstraff skiljer sig mellan länderna. Inget av länderna har exakt samma rekvisit vilket innebär att respektive land tar hänsyn till olika aspekter. Sverige har gemensamt med Danmark att personen inte ska vara olämplig för frigivning, vilket kan utläsas av det svenska rekvisitet om risken för personen att återfalla i allvarlig brottslighet. I Danmark måste personen kunna påvisa tillräckligt upphälle och ekonomiska förutsättningar medan det i Sverige endast krävs att personen är delaktig i sin frigivning. Sverige tar även, till skillnad från Danmark, hänsyn till verkställigheten, avtjänad tid samt omständigheter i brottet. I den finska tidsbestämningen tas hänsyn till risken att återfalla i allvarlig brottslighet samt omständigheterna i brottet likt den svenska omvandlingslagen. Den finska bestämmelsen tar dock inte någon hänsyn till anpassning tillbaka i samhället eller möjligheten att klara sig efter frigivning. Den nämner heller inte något om verk-ställigheten och den tid personen har avtjänat. Den norska bestämmelsen om förva-ring, vilket är det närmast besläktade straff med livstidsstraffet, tar likt den svenska bestämmelsen hänsyn till om personens risk att återfalla i allvarlig brottslighet. Den norska bestämmelsen tar däremot särskild hänsyn till om personen anses lämplig att återgå till samhället och används därför i fall där ett tidsbestämt straff inte anses som tillräckligt för att värna om samhället. Förvaring används för den allvarligaste brotts-ligheten i Norge medan den i Danmark används när brottet inte resulterar i ett livstids-straff men personens återfallsrisk anses vara för hög för att återgå till samhället.

Avslutningsvis kan slutsatsen dras att den svenska mordbestämmelsen upplevs som mycket rättssäker och förenlig med de straffrättsliga teorier och allmänrättsliga princi-per som finns. Detta upplevs även i jämförelsen med de andra länderna där den svenska mordbestämmelsen inte på ett betydande sätt kritiseras i ljuset av de andra länderna. Självklart finns det fördelar med respektive lands utformning och tillväga-gångssätt men överlag är den svenska mordbestämmelsen godtagbar. Med det som bakgrund skiljer sig länderna fortfarande åt på ett betydande sätt vilket resulterar i att samma mord får olika straff.