Livstid Ett mord men olika straff

J U R I D I C U M

Livstid

Ett mord men olika straff

Philip Gelin

HT 2021

JU101A Examensarbete inom juristprogrammet, 30 högskolepoäng Examinator: Erika Lunell

Handledare: Tarja Koskela

Sammanfattning

Den nuvarande brottsbalken infördes 1965 och ersatte den dåvarande strafflagen. Vid införandet av brottsbalken gjordes en förändring av mordbestämmelsen som syftade till att belysa den allvarlighet som brottet innebär. Det fördes flera diskussioner vad straffet för mord ska vara vilket till slut resulterade i en straffskala om fängelse i tio år eller på livstid. Mordbestämmelsen som kom i samband med brottsbalkens införande var tillämplig mellan 1965 och 2009 då den första av flera lagreformer kom. 2009-års lagreform syftade till att ge en mer nyanserad straffskala för mordbestämmelsen och ändrade straffskalan till fängelse i lägst tio år och högst arton år eller på livstid. 2014 ansågs det finnas ett behov att ändra lagstiftningen för att möjliggöra att livstidsstraffet ska kunna utdömas i större utsträckning. 2014-års lagreform innebar att det lades till ett rekvisit där om det förelåg försvårande omständigheter i brottet så skulle livstids- straffet utdömas. Lagreformen fick inte riktigt den slagkraft som var tanken och den kritiserades även av HD som inte ansåg att syftet gick att uppfylla på ett godtyckligt sätt enligt lagstiftningen. Med detta som bakgrund växte 2020-års lagreform fram.

Denna lagreform hade samma ambition som 2014-års lagreform om att livstidsstraffet ska vara lättare att utdöma vid försvårande omständigheter. För att uppfylla de krav som bland annat HD hade ställt på lagstiftningen lades det till rekvisit i lagstiftningen om vad som ansågs vara försvårande omständigheter. Dessa rekvisit var om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit sär- skilt hänsynslös.

Straffrätten är präglad av flera olika teorier och allmänrättsliga principer som bör föl- jas för att uppfylla de krav som ställs på ett demokratiskt samhälle. Uppsatsen analyse- rar den senaste lagreformen av den svenska mordbestämmelsen för att undersöka om den är förenlig med straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer. Det kan av analysen utläsas att den nuvarande bestämmelsen inte på ett konkret och tydligt sätt strider mot någon av de teorier och principer som har analyserats. Många av teorierna och principerna talar mot varandra inom vissa aspekter vilket innebär att de ibland behöver kompromissa om vad samhället anser är viktigast, utan att helt frångå någon av dem. Detta ger möjlighet för flera gränsdragningar och tolkningar där åsikter och

uppfattningar inte alltid går hand i hand. Det kan därför inte uteslutande sägas att den uppfyller samtliga straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer till fullo utan endast att den inte strider mot någon av dem på ett konkret och tydligt sätt.

Det kan enkelt misstas att närliggande länder vars rättssystem är relativt lika bör ha liknande lagstiftning eller synsätt på en viss typ av brott. Uppsatsen jämför den norska, finska och danska mordbestämmelsen och dess påföljd med den nuvarande mordbe- stämmelsen i Sverige. Det kan enkelt utläsas att samma mord får olika straff beroende på vilket land som det har begåtts i. Den svenska mordbestämmelsen har två grade- ringar i form av mord som är normalgraden och dråp som tillämpas när det förelegat förmildrande omständigheter. Den finska mordbestämmelsen har istället tre olika gra- deringar för uppsåtligt dödande. I Finland är uppsåtligt dödande av normalgraden dråp. Finns det förmildrande omständigheter kan personen dömas till dråp under förmildrande omständigheter och om det finns försvårande omständigheter så kan personen dömas för mord. Detta skiljer sig ytterligare mot den danska och norska mordbestämmelsen där det endast finns en gradering av mordbestämmelsen vilket är dråp. Då graderingen och utformningen skiljer sig mellan länderna gör även straffska- lan det. I Norge och Danmark har domare mycket tolkningsutrymme och en bred straffskala medan i exempelvis Finland blir domstolen mer styrd efter lagstiftningen och får inte samma tolkningsutrymme.

Den svenska, finska och danska bestämmelsen har livstidsstraffet inom sin straffskala för mordbestämmelsen. Hur denna är utformad och vad som krävs för att få sitt livs- tidsstraff tidsbestämt skiljer sig mellan länderna. Sverige tar exempelvis hänsyn till omständigheterna i domen vid tidsbestämmande vilket inte görs i Danmark. Det skiljer sig även efter hur lång tid det är möjligt att ansöka om att få sitt straff tidsbestämt. I Sverige är det möjligt efter tio år i fängelse, i Danmark är det istället möjligt efter tolv år att få ett administrativt beslut och efter fjorton år att pröva frågan i domstol. I Fin- land är det möjligt att söka om tidsbestämning efter att ha avtjänat tolv år i fängelse med undantag om personen var under tjugoett år när hen dömdes då det är möjligt att ansöka efter att ha avtjänat tio år. Norge har inget livstidsstraff men har istället möj- lighet att döma personen till förvaring.

Abstract

The present ”Brottsbalk” were introduced in 1965 and replaced the previous “Straf- flag”. When introduced it changed the legislation for murder which aimed to enlighten the seriousness with the crime. There were several discussions about what should be seen as a reasonable punishment for murder. This resulted in a new scale of punish- ment with prison for ten years as the lowest form of punishment or life in prison as the highest form of punishment. The definition of murder that was implemented with the introduction of “Brottsbalk” was applicable between 1965 and 2009. In 2009 came the first of several reforms to come. The reform of 2009 aimed to create a more nuanced scale of punishment and changed the scale to ten years in prison as the lowest form of punishment and eighteen years or life in prison as the highest form of punishment. In 2014 the government found the need to change the definition of the crime again to enable easier use of the lifetime sentence. The reform of 2014 added a necessary pre- requisite that if there were aggravating circumstances in the case it should result in the lifetime sentence. The reform did get the impact that was intended and became criti- cized by the Swedish Supreme Court which found that the definition of the law were impossible to apply in an acceptable way. This resulted in the reform of 2020 that had the same ambition as the reform of 2014 to enable easier use of the lifetime sentence when there were aggravating circumstances. In order to match the demands that the Swedish Supreme Court had stated, the reform added a clarification of which circum- stances that should be seen as aggravating. The clarification stated that in cases that had been conducted with thorough planning, particular cunning, aimed to hide other crimes, meant severe suffering for the victim or in other ways had been ruthless should be punished with the lifetime sentence.

The criminal law is affected in many ways by different theories and principles that are needed in a democratic society. This essay analyzes the most recent reform of the Swedish definition of murder to examine if it is compatible with the theories and prin- ciples within criminal law. It can be concluded from the analysis that the Swedish def- inition of murder is in no way in conflict with the analyzed theories and principles.

Many of the compared theories and principles is in conflict with one another by nature and results in the compromise that society has to do in order to determine what is most

important without departing from the others. This results in many interpretations of opinions and perceptions that do not always go hand in hand. It can thereby not be said to exclusively fulfill all of the theories and principles but only that it is not in conflict with any of them in a clear way.

Nearby countries with similar legal system can easily be mistaken to have almost iden- tical legislation and way of seeing different types of crimes. This essay compares the Norwegian, Finnish and Danish legislation for murder and their sanctions with the Swedish legislation and its sanctions. It can easily be said that the same crime will get different sanctions depending on which country the crime is conducted in. The Swe- dish legislation has two forms of intentional lethal violence. Murder is the normal def- inition and in cases with mitigates circumstances the person will be sentenced with manslaughter. The Finnish legislation however has three forms of intentional lethal violence. In Finland the normal case of intentional lethal violence is manslaughter. If there is mitigating circumstances the person will be sentenced with manslaughter un- der mitigating circumstances and in cases with aggravating circumstances the sentence will be murder. The Danish and Norwegian legislation only has one form of intention- al lethal violence that is manslaughter. Since the legislation differs between the coun- tries so does also the sanction that comes with it. I Norway and Denmark the courts will have much more room for interpretation and a broader scale of sanctions whilst in Finland for example the courts room for interpretations is very narrow and more regu- lated.

The Swedish, Finnish and Danish legislation has the lifetime sentence within their scale of sanctions for murder. It differs however in the way it is built and when it is possible to get your sentence dated. Sweden for example take into account the circumstances in the verdict, which is not made in Denmark. The served time needed before applying to get your sentence dated also differs. In Sweden it is possible to apply after serving ten years in prison. In Denmark it is possible to get an administrative decision after serving twelve years in prison and to get your case trialed in court after fourteen years served. In Finland it is possible to get your sentence dated after serving twelve years in prison with an exemption if the person were under the age of twenty-one when sentenced. Is that case it is possible to apply after serving ten years in prison. Norway does not have the lifetime sentence but can instead sentence you to keeping.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Abstract 3

Förkortningar 7

1 Inledning 8

1.1 Bakgrund 8

1.2 Syfte & frågeställningar 9

1.3 Avgränsningar 9

1.4 Metod & material 10

1.5 Disposition 11

2 Straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer 13

2.1 Absoluta straffteorier 14

2.1.1 Proportionalitetsprincipen 14

2.1.2 Vedergällning 16

2.2 Relativa straffteorier 17

2.2.1 Allmänprevention 17

2.2.2 Individualprevention 18

2.3 Legalitetsprincipen 20

2.4 Rätten till liv 22

2.5 Humanitetsprincipen 23

3 Sveriges lagbestämmelse för mord genom tiderna 25

3.1 2009 års lagreform 26

3.2 2014 års lagreform 27

3.3 2020 års lagreform 28

4 Strafftidsomvandling i Sverige 30

4.1 Straff som är längre än gärningens straffvärde 31

4.1.1 Fallet C.O 31

4.1.2 Fallet K.V 31

5 Norge 33

5.1 Lagbestämmelsen 33

5.2 Förvaring 33

6 Danmark 35

6.1 Lagbestämmelsen 35

6.2 Tidsbestämmande av livstidsstraff 35

6.3 Förvaring 36

7 Finland 37

7.1 Lagbestämmelsen 37

7.2 Tidsbestämmande av livstidsstraff 37

8 Diskussion 39

8.1 Hur mordbestämmelsen har ändrats genom reformerna 39

8.2 Straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer i den svenska lagstiftningen 41

8.3 Jämförelse mellan länderna 44

9 Slutsats 49

Källförteckning 52

Förkortningar

BrB – Brottsbalk (1962:700) BRÅ – Brottsförebyggande rådet Dir – Kommittédirektiv

Ds – Departementsserien

EKMR - Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

HD – Högsta domstolen NJA – Nytt juridiskt arkiv

OmvL – Lag (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid Prop. – Proposition

SL – Strafflag (1864:11)

SOU – Statens offentliga utredningar

1. Inledning 1.1 Bakgrund

Den svenska mordbestämmelsen har på senare år fått flera reformeringar. Efter att ha varit orörd mellan brottsbalkens införande 1965 och 2009 har den genomgått flertalet ändringar. 2009 års lagreform fick endast fem år i rampljuset innan det var dags för 2014 års lagreform. Denna fick vara kvar i sex år innan 2020 års lagreform införliva- des. Den svenska mordbestämmelsen har med andra ord gått från att ha varit likadan i 44 år till att ändras med fem-sex års mellanrum. Det blir därmed en naturlig fråga att undra hur dessa reformer har ändrat synen på mord och hur dess utförande ändrats i praktiken. För skeptikern innebär ofta förändringar att nya problem som vi inte har haft innan kan uppstå. Är den senaste ändringen förenlig med straffrättens teorier och allmänrättens principer?

I sin analys och kritik av ett visst rättssystem är det också naturligt att jämföra med liknande system för att se vilka styrkor och svagheter som finns. Den här uppsatsen har utöver att analysera den svenska mordbestämmelsen och dess utformning även analyserat våra grannländers mordbestämmelser för att kunna jämföra vilka styrkor och svagheter som det svenska rättssystemet har men även för att kunna konstatera vilka förbättringar som finns till det svenska systemet.

Jag har valt att fokusera uppsatsen på den strängaste påföljden som finns inom respek- tive land. Anledningen till detta är för att beröva en annan människa livet anses inom de allra flesta rättssystem som ett av de allvarligaste brott som en människa kan begå.

För att belysa detta väljer därmed ofta rättssystemen hårda påföljder för denna typ av brott. Det är omöjligt att analysera lagarnas betydelse och utformning utan att komma i kontakt med olika delar av straffskalan. Därmed är inte uppsatsen uteslutande inom den strängaste bestraffningen men det är där som uppsatsen har sitt fokus.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att analysera hur den svenska mordbestämmelsen har föränd- rats genom de olika reformerna och se hur den förhåller sig till de straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer som finns. Med utgångspunkt i den svenska mordbe- stämmelsen kommer även våra grannländer Norge, Finland och Danmarks mordbe- stämmelser att redogöras för samt analyseras mot den svenska mordbestämmelsen.

Syftet kommer att besvaras med följande frågeställning:

• Hur har lagstiftningen i Sverige utvecklats gällande mordbrott?

• Hur förhåller sig den svenska mordbestämmelsen till de straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer som finns?

• Vilka likheter och skillnader finns mellan de olika ländernas mordbestämmel- ser och dess påföljd?

1.3 Avgränsning

Uppsatsen är fokuserad på mordbestämmelsen inom respektive land samt hur deras maximumstraff förhåller sig till de straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer som finns. Med bakgrund i detta har jag valt att bortse från andra bestämmelser föru- tom de bestämmelser som innebär en gradering av mordbestämmelsen. Ett exempel på detta är dråp då det är att anse som ett mord under förmildrande omständigheter och därmed är högst relevant. Ett exempel på en bestämmelse som uppsatsen är avgränsad från är barnadråp som finns reglerat i 3 kap. 3 § BrB. Denna avgränsning har gjort inom samtliga av de jämförda ländernas lagbestämmelser. Uppsatsen är även avgrän- sad från samtliga bestämmelser om försök, medhjälp, anstiftan osv.

Uppsatsen har sin utgångspunkt i det svenska rättssystemet och den svenska mordbe- stämmelsen för att sedan jämföras med de övriga ländernas mordbestämmelser. Jag har därför valt att ha ett större fokus på den svenska bestämmelsen och dess utveckling genom åren. De övriga ländernas utveckling av mordbestämmelsen berörs begränsat

men då jag anser att det är de övriga ländernas nuvarande utformning som är mest re- levant.

Uppsatsens analys av mordbestämmelsens förändring genom reformerna har sin ut- gångspunkt i reformerna som skett inom den nuvarande brottsbalken. Analysen börjar vid införandet av brottsbalken och kommer därmed att kort redogöra för den strafflag som var aktuell innan. Uppsatsen behandlar däremot inte mordbestämmelsens tillämp- lighet och utformning innan dess.

1.4 Metod & material

Uppsatsens syfte och frågeställningar går att dela in i två olika delar vilket också inne- bär att två olika metoder har behövts användas. Till en början syftar uppsatsen till att utreda och belysa den gällande rätten till vilket en rättsdogmatisk metod har använts.

Den rättsdogmatiska metoden innefattar en systematisering och genom sedvanliga rättskällor även en tolkning av rättsregler. De sedvanliga rättskällorna är lagtext, förar- beten, praxis och doktrin.¹

Den andra delen av uppsatsens syfte och frågeställning syftar till att jämföra och ana- lysera det svenska rättssystemet och mordbestämmelse med de norska, danska och finska mordbestämmelserna och deras rättssystem. Till denna del har jag valt att an- vända mig av en komparativ metod. Den komparativa metoden försöker förstå likheter och skillnader mellan de olika länderna genom jämförelse av rättssystemen.²

Den rättsdogmatiska metoden har använts till uppsatsen grund i kapitel två till och med åtta. Detta för att dessa kapitel är av mer deskriptiv karaktär och har sitt syfte i att redogöra för det fakta som sedan kommer analyseras i uppsatsens diskussion. Den komparativa metoden ges istället större utrymme under uppsatsens diskussions-del där jämförelsen mellan de olika länderna sker.

1 Peczenik (1995) s. 33.

2 Korling & Zamboni m.fl., (2013) s.141ff.

Uppsatsen har sin utgångspunkt i den svenska mordbestämmelsen och det svenska livstidsstraffet vilket är anledningen till att det svenska rättssystemet redogörs mer ingående. Som grund för det svenska rättssystemet har material så som förarbeten och lagförslag getts stort utrymme. Detta eftersom det aktuella ämnet diskuteras i dessa källor samt att informationen är högst relevant för uppsatsen. Förutom den nuvarande lagbestämmelsen har jag även valt att ta hänsyn till lagförslag och förarbeten till de tidigare mordbestämmelserna för att kunna se hur debatten har förändrats till respek- tive lagändring samt vad som legat till grund för respektive lagändring.

Då uppsatsen studerar utländsk rätt är det viktigt att belysa översättningsproblematiken som kan uppstå. Genomgående under informationsinhämtningen har informationen för de utländska rättssystemen hämtats på svenska i största möjliga mån. Uppsatsen jäm- för och analyserar Sveriges grannländer vilket har underlättat hämtningen av informat- ion då det ofta har funnits möjlighet att välja svenska som språk. För att minska miss- förstånd och förvirring bland vilseledande översättningar har jag ofta valt att citera ländernas benämning och lagtext i dess original utförande på respektive lands språk.

Informationen för den utländska rätten och deras rättssystem grundas till stor del på SOU 2007:90 där de olika ländernas mordbestämmelse redogörs för grundligt. In- formationen har även kompletterats med den gällande lagstiftningen från respektive land. Det är i första hand ordalydelsen av respektive lands lagstiftning som har bety- delse men eftersom det är en språklig barriär så har SOU 2007:90 varit till stor väg- ledning.

1.5 Disposition

Uppsatsen är uppdelad i 9 huvudavsnitt med varierande underrubriker. Det första av- snittet behandlar uppsatsens bakgrund och syfte. Här återfinns också uppsatsens fråge- ställningar som är uppsatsens kärna och som ska besvaras. I avsnittet redogörs även för den metod samt material som använts och vilka avgränsningar som gjort i uppsat- sen.

Avsnitt två redogör för de straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer som upp- satsens analys grundas på. Syftet med redogörelsen av dessa teorier och principer är för att använda i uppsatsens diskussion som återfinns i det åttonde kapitlet.

Under avsnitt tre redogörs för hur den svenska mordbestämmelsen ser ut i dagsläget samt hur den har förändrats genom åren. Redogörelsen börjar vid brottsbalkens infö- rande och redogör sedan för 2009, 2014 samt 2020 års lagreform.

Under avsnitt fyra redogörs för den svenska strafftidsomvandlingen. Utöver hur den svenska strafftidsomvandlingen ser ut i dagsläget redogörs även praxis för hur om- vandlingen fungerar i praktiken. Uppsatsen fokuserar på fall där den livstidsdömde fått avtjäna mer tid än gärningens straffvärde.

Avsnitt fem, sex och sju innefattar redogörelsen för de länderna vars rättssystem som ska analyseras och jämföras med det svenska. Dessa länder är Norge, Danmark och Finland. Vid redogörelsen för respektive land har fokus varit kring hur respektive lands mordbestämmelse är utformad samt om det finns eventuella graderingar av mordbestämmelsen. Här redogörs även för hur respektive lands straffskala till mord- bestämmelsen ser ut. För de länder som har livstidsstraff har tidsbestämmande och avtjänande av livstidsstraffet redogjorts. Då Norge inte har något livstidsstraff redogör uppsatsen för den norska bestämmelsen om förvaring som är den bestämmelse i det norska rättssystemet som är mest lik livstidsstraffet.

Uppsatsens diskussion och analys finns i det åttonde kapitlet. I detta avsnitt ställs re- spektive lands rättssystem i jämförelse med det svenska rättssystemet för att identifiera vilka likheter och skillnader som finns. Här förs även en diskussion kring uppsatsens frågeställningar för att kunna besvara samtliga frågor i uppsatsens slutsats.

Uppsatsen avslutas med att det redogörs för de slutsatser som kunnat dras av diskuss- ionen. Slutsatserna återfinns i det nionde kapitlet och sammanfattar vad diskussionen kommit fram till. Här besvaras samtliga frågor från frågeställningen. Efter slutsatsen anges uppsatsens källor.

2. Straffrättsliga teorier och allmänrättsliga principer

Uttryck som ”öga för öga” eller ”tand för tand” har nog inte undgått någon. Den teori som finns om att klandervärdiga handlingar kräver bestraffning är inget nytt fenomen utan har funnits med oss under en lång tid. I samband med att vi införde regler om hur vi som medborgare ska agera för att kunna leva i symbios med varandra införde vi också påföljder för de som inte följde dessa regler.³

Vad vill egentligen samhället uppnå med bestraffning för lagöverträdare? Det är en fråga med många svar och teorier. Dessa teorier kan enklast delas upp i två kategorier.

Det finns absoluta straffteorier och så finns det relativa straffteorier. Teorier om ve- dergällning eller proportionalitet är sådana som faller under den absoluta kategorin.

Dessa teorier bygger på den tidigare nämnda principen om ”öga för öga” och att straff är en naturlig åtgärd för lagöverträdelser.⁴

De relativa straffteorierna syftar till att fylla ett annat syfte än de absoluta straffteorier- na. Dessa utgår från att straffet för en klandervärd gärning har ett syfte till skillnad från de absoluta straffteorierna där straffet utgör syftet självt. De relativa straffteorier- na syftar till att förebygga brott och utgörs av en tanke om brottsprevention. Brottspre- ventionen kan i sin tur delas upp i allmänprevention och individualprevention.⁵

3 Aspelin (1999) s. 108.

4 Borgeke & Heidenborg (2016) s. 32.

5 Borgeke & Heidenborg (2016) s. 33.

2.1 Absoluta straffteorier 2.1.1 Proportionalitetsprincipen

Vid straffbestämning är proportionalitet något som utgör en central roll inom svensk straffrätt. Den utgångspunkt som finns vid straffbestämning är att straffet ska stå i pro- portion till brottets allvarlighet.⁶ Bedömningen om proportionalitet lägger därmed av- görande vikt vid brottets straffvärde då det speglar brottets allvarlighet.⁷ Grundtanken är att gärningar med liknande straffvärde ska tilldelas samma straffskala. Förutom att ekvivalens ska föreligga mellan gärningars olika straffsatser eftersträvas även proport- ionalitet mellan gärningarnas straffvärde och straffsats.⁸ Straffrätten använder ett ret- rospektivt proportionalitetsbegrepp där relationen mellan brottets svårhet och straffets stränghets studeras. Straffbestämmelse sker med bakgrund i vad som har hänt i det specifika fallet vilket är anledningen till att straffrätten har en bakåtblickande logik.

Von Hirsch förklarar den retrospektiva proportionalitetsprincipen med att bestraffning innefattar klander. Av detta kan utläsas att straffets stränghet speglar hur starkt brottet ogillas. Om brott A bestraffas strängare än brott B så ogillas brottet A mer än brottet B.⁹

Von Hirsch hävdar att klanderargumentet ger stöd åt proportionalitetsprincipen.¹⁰ För att kunna avgöra om straffet står i proportion till gärningens allvarlighet krävs en ut- redning av handlingens klandervärdighet.¹¹ Straffrätten betraktar gärningspersonen som någon som gjort något orätt. Den som gjort något orätt ska bestraffas med någon form. Straffet förmedlar en klandervärdighet vilket också bör speglas i straffet bero- ende gärningens grad av klandervärdighet.¹² Von Hirsch argument om klander inne-

6 von Hirsch (2007) s. 47.

7 von Hirsch (2007) s. 11.

8 Asp m.fl. (2013) s. 51.

9 von Hirsch (2007) s. 28; Jareborg & Zila (2020), s. 72 ff.

10 von Hirsch (2007) s. 51.

11 Borgeke & Heidenborg (2016) s. 32.

12 von Hirsch (2007) s. 51.

håller tre steg. Det första steget är statliga sanktioner av straffande karaktär mot otill- låtna handlingar. Det andra steget innebär att sanktionen ska spegla hur allvarligt klandret är. Det sista steget är att de straffande sanktionerna utdöms i enlighet med gärningens klandervärdighet.¹³

Proportionalitetsprincipen kan inom straffrätten delas in i absolut proportionalitet och relativ proportionalitet.¹⁴ Den absoluta proportionaliteten innefattar bestraffningar som är direkt hänförliga till en viss gärning.¹⁵ Detta är något som inte alltid går att utläsa då omständigheterna ofta skiljer sig från fall till fall. Den absoluta proportionaliteten strä- vas därmed till att bestämma ett straffvärdes startpunkt eller yttre struktur. Den yttre strukturen innefattar exempelvis minimum och maximum inom straffskalan.¹⁶ Den absoluta proportionaliteten betraktas ofta som begränsande inom doktrinen.¹⁷ Den ab- soluta proportionaliteten utgör med andra ord inte någon preciserad anvisning om vad för straff en viss gärning förtjänar. Istället ges gränser om vad som anses vara ett ac- cepterat straff för en viss gärning.¹⁸ Dessa övre och undre gränser som bestäms för en viss gärning måste respekteras och de straff som hamnar inom spannet bör framstå som rättvis.¹⁹ Den juridiska doktrinen är däremot enad om att den absoluta proportion- aliteten endast är begränsande och inte bestämmande. Detta innebär att något mått för vad som är ett rättvist straff inte existerar utan endast vad som anses acceptabelt.²⁰

Den relativa proportionaliteten kan istället liknas med en jämförelse av olika brottsty- per och gärningar. Jämförelsen resulterar sedan i om ett av de jämförda brotten ska straffas strängare än det andra eller om de är att anses som likvärdiga och bör därmed

13 von Hirsch (2007) s. 51-54.

14 Ågren (2013) s. 84.

15 Jareborg & Zila (2020) s. 70.

16 von Hirsch (2007) s. 59; Ågren (2013) s. 85.

17 Ågren (2013) s. 85, Jareborg & Zila (2020) s. 70.

18 von Hirsch (2007) s. 29; Ågren (2013) s. 85; Jareborg & Zila (2020) s. 70.

19 von Hirsch (2007) s. 55.

20 Ågren (2013) s. 85; Jareborg & Zila (2020) s. 70 f.

få samma straff.²¹ Grunden i den relativa proportionaliteten är att lika brott ska få lika straff. Av detta kan då utläsas att brott som skiljer sig i sin allvarlighet också ska skilja sig i hur strängt straffet blir. Von Hirsch kopplar genom ett exempel detta till hur straff kan ge uttryck för klander. Om person A får ett strängare straff än person B så innebär det att person A klandras mer. Detta ökade klander kan motiveras genom proportional- itetsprincipen om person A begått en värre handling än person B. Uppfylls inte detta så fallerar tanken om relativ proportionalitet.²² Den relativa proportionaliteten förutsät- ter ekvivalens. Ekvivalenskravet förutsätter dock inte att alla brott ska tilldelas exakt samma straff. Varje brottstyp innefattar olika delar som kan påverka brottets svårighet vilket i sin tur speglar brottets straff. Ekvivalensen innefattar att om dessa skillnader inte anses vara tillräckligt påtagliga för att påverka bedömningen ska straffen utdömas likvärdigt.²³

2.1.2 Vedergällning

Inom vedergällningsteorin så existerar vi människor i jämvikt med varandra. Vi har alla samma lagar och regler att förhålla oss till. När en gärningsman bryter mot dessa regler så rubbas jämvikten och den enda sättet att återställa detta är genom att gär- ningsmannen får sota för sitt brott.²⁴ Vedergällningsteorin har sin grund i tider då det inte fanns någon centralmakt utan det var istället ätter som styrde samhället och ansva- rade för de straff som skulle utdömas. Grundtanken kan tänkas komma från principer- na om att den ätt som berövat en person inom en annan ätts liv var tvungna att även dem mista en medlem för att jämvikten skulle vara balanserad igen.²⁵

Syftet med det bestämda straffet är enligt teorin om vedergällning att man ska skipa rättvisa för det brott som gärningsmannen har begått. Vad som är rättvist eller inte är

21 Ågren (2013) s. 84; Jareborg & Zila (2020) s. 70.

22 von Hirsch (2007) s. 56.

23 Ågren (2013) s. 84; von Hirsch (2007) s. 57-58.

24 Jareborg (1992) s. 138; Jareborg (2001) s. 45f.

25 Elwin m.fl. (1975) s. 55, 61f.

dock inte alltid så enkelt att utläsa. Ska en person som berövat en annan människa livet själv berövas sitt liv? Eller är ett rättvist straff livstid i fängelse? Detta är något som vi själva måste bestämma och ta hänsyn till. Det kan sägas att tanken om vedergällning bygger på en tanke om förtjänst. En regel som inte följs resulterar i bestraffning. Med andra ord, begår du exempelvis ett mord så förtjänar du att bli bestraffad för den hand- lingen.²⁶

2.2 Relativa straffteorier 2.2.1 Allmänprevention

Straffrättens teori om allmänprevention bygger till stor del på att minska brottsligheten i samhället genom att straffbelägga vissa brottsliga handlingar. Detta straff ska av- skräcka samhällets invånare och därmed göra de mindre benägna att begå den brotts- liga handlingen. Det allmänpreventiva intresset upprätthålls genom att samhället straf- far de som begår brottsliga handlingar. Bestraffningen syftar till att ytterligare männi- skor inte ska begå samma brott då de kommer gå samma öde tillmötes. Allmänpre- vention anses kunna uppnås delvis genom avskräckning men även genom moralbild- ning.²⁷

Avskräckningen syftar till att få den som tänker begå ett brott att avstå det till följd av straffet som brottet innebär. Avskräckningen kan inom straffrätten delas upp i omedel- bar avskräckning och medelbar avskräckning.²⁸ Den omedelbara avskräckningen me- nar till effekten av straffets verkställighet. Den eftersträvade effekten kan uppnås ge- nom att exempelvis allmänheten får ta del av bestraffningen i form av offentliga av- rättningar. Personerna ska avskräckas från att begå brottet då de själva kommer få samma bestraffning.²⁹ Den medelbara avskräckningen kommer från effekten som kan tillskrivas lagens hot om straff. Det väsentliga är inte hur straffet verkställs utan att

26 Borgeke & Heidenborg (2016) s. 38 f., von Hirsch (2007) s. 35.

27 BRÅ 1977:7 s. 16f., 160; Jareborg, Zila (2020) s. 76 f.

28 Jareborg, Zila (2020) s. 76 f.

29 BRÅ 1977:7 s. 160; Stenborre (2003) s. 32; Jareborg, Zila (2020) s. 76 f.

hotet om straff realiseras. Detta bygger på att allmänheten har tillräcklig information om vad straffen för respektive brott är samt att de sanktioner som finns inom bestraff- ningen är tillräckligt höga för att avskräcka.³⁰ Den omedelbara avskräckningen domi- nerade till och med 1700-talet men kom under 1800-talets början att bytas ut till An- selm von Feuerbachs lära om medelbar avskräckning. Det är även denna lära som da- gens straffrätt är byggd kring.³¹

Den tidigare nämnda moralbildningen syftar till att strafflagstiftningen har en pedago- gisk uppgift samt att vara en bidragande faktor till en socialiseringsprocess bland medborgarna. Denna socialiseringsprocess grundar sig i människors önskan om att tillhöra och ingå i en gemenskap. Straffsystemet syftar till att stärka medborgarnas förmåga att själva styra sina liv på ett accepterat sätt. Staten har som uppgift att peka ut de handlingar som inte är accepterade i samhället. Allmänheten ska på detta sätt lära sig att vissa handlingar är att anses som klandervärdiga och att de i sin tur ska undvika att begå dessa handlingar. Det är dock av största vikt att dessa straffbelagda handlingar går i linje med medborgarnas intresse och värderingar för att den önskade effekten ska uppnås. Uppfylls inte detta så får lagstiftningen en obefintlig eller kontraproduktiv påverkan.³²

2.2.2 Individualprevention

Individualpreventionen tar till skillnad från allmänpreventionen sikte på de individer som faktiskt har begått en brottslig handling och ska straffas för denna. Inom individu- alpreventionsteorin är syftet med straffet att påverka den enskilda brottslingen och på så sätt förebygga att personen fortsätter att begå brott i framtiden.³³ Hur förbrytarna ska påverkas för att inte återfalla i brott är inte helt enkelt att svara på då ingen männi- ska påverkas på exakt samma sätt som någon annan. Det finns därmed några kategori- seringar inom individualpreventionsteorin som delar in förbrytarna dels efter deras typ

30 BRÅ 1977:7 s. 160ff; Jareborg, Zila (2020) s. 76 f; Andersson, Nilsson (2017) s. 12.

31 Stenborre (2003) s. 33; Jareborg, Zila (2020) s. 76 f.

32 BRÅ 1977:7 s. 17 och 167ff.; Jareborg, Zila (2020) s. 76 ff.

33 Elwin m.fl. (1975) s. 56; BRÅ (1977) s. 16; Borgeke, Heidenborg (2016) s. 34.

av kriminalitet men även deras påföljd. Detta innebär att förbrytare som är dömda för samma typ av brott bör få olika påföljder. Individualpreventionsteorin hävdar även att tidsbestämda frihetsberövanden inte kan göras i förväg utan måste anpassas efter varje persons enskilda rehabilitering för att minska risken att återfalla i brott.³⁴

Individualpreventionen har tre sätt för att åstadkomma de önskade effekterna:

• Individuell avskräckning

• Oskadliggörande eller inkapacitering

• Behandling³⁵

Dessa metoder tillämpas sedan mot olika kategorier av förbrytare för att uppnå bästa möjliga effekt. Den kategorisering av förbrytare som finns är:

• Tillfällighetsbrottslingar

• Kroniska förbrytare

• Lagbrytare med kriminella tendenser³⁶

Den individuella avskräckningen syftar till att skapa ett obehag hos förbrytaren som ska skapa en vilja att inte hamna i den situationen igen och därmed få förbrytaren att inte fortsätta begå brottsliga handlingar. Den individuella avskräckningen tillämpas främst mot gruppen tillfällighetsbrottslingar. Denna grupp anses saknar behov av be- handling för att inte återfalla i brott och det räcker därmed ofta att få en varning eller dömas till villkorlig dom för att förbrytaren ska lära sig att inte bryta mot lagen.³⁷

Tillvägagångsättet med oskadliggörande eller inkapacitering syftar till att hindra för- brytare från att kunna fortsätta begå brott genom att exempelvis frihetsberöva förbryta- ren under en viss tid. Detta tillvägagångssätt används främst mot de kroniska förbry-

34 Elwin m.fl. (1975) s. 84f.

35 Elwin m.fl. (1975) s. 84f.; BRÅ 1977:7 s. 17; Borgeke, Heidenborg (2016) s. 34; Jareborg, Zila (2020) s. 85 ff.

36 Elwin m.fl. (1975) s. 67, 84f.

37 Elwin m.fl. (1975) s. 56, 85; BRÅ 1977:7 s. 17; Jareborg, Zila (2020) s. 86 ff.

tarna vars kriminalitet är så djupt förankrat att det varken skulle hjälpa med behand- ling eller avskräckning.³⁸

Behandlingen avser att rehabilitera och lära förbrytaren att inte begå brott i framtiden.

Detta gör man genom att förändra förbrytarens attityd mott brott eller stärka personens motståndskraft att vilja begå brott. Behandling används främst mot lagbrytare med kriminella tendenser. Dessa personer bedöms vara i behov av förbättring samtidigt som de anses vara möjliga att påverka.³⁹

2.3 Legalitetsprincipen

Som en del i ledet av ett rättssäkert straffsystem finns legalitetsprincipen. Legalitets- principen finns som skydd för rättsstatens invånare och syftar till att alla medborgare ska kunna förstå vilka handlingar som är straffbelagda samt förutse vilka rättstillämp- ningar som kan komma att ske av ett visst handlande.⁴⁰ Principen innehåller olika de- lar som alla måste vara uppfyllda. De olika delarna är ett föreskriftskrav, ett förbud mot retroaktiv lagstiftning, ett analogiförbud samt ett obestämdhetsförbud. Dessa finns reglerade i 1 kap. 1 § BrB, 2 kap. 10 § RF samt artikel 7 i EKMR.

Legalitetsprincipens föreskriftskrav kan sammanfattas med ”Nulla poena sine lege, nulla poena sine crimene, nullum crimen sine poena legali” och kan översättas till

”inget straff utan lag, inget straff utan brott, inget brott utan kriminalisering genom lag”.⁴¹ När en tolkning av en straffrättslig bestämmelse ska göras så innebär legalitets- principen att utgångspunkten ska göras av lagtexten. Här får analogiförbudet en viktig betydelse. Detta innebär att tolkningen aldrig får göras utöver lagtextens betydelseom- råde.⁴² Rättstillämparen har möjlighet att använda sig av förarbetena till lagtexten för

38 Elwin m.fl. (1975) s. 56, 85; BRÅ 1977:7 s. 17; Stenborre (2003) s. 51.

39 Elwin m.fl. (1975) s. 56f., 85; BRÅ 1977:7 s. 17; Jareborg, Zila (2020) s. 88 f.

40 Wennberg (2014) s. 19.

41 Asp m.fl. (2013) s. 45f.

42 Almkvist (2013/14) s. 130.

att få hjälp i sin tolkning men måste ändå hålla sig till lagtextens ordalydelse. I de fall förarbetena och lagtexten strider mot varandra har lagtexten företräde.⁴³

Förbudet mot retroaktiv lagstiftning innefattar dels att lagstiftaren inte bör stifta retro- aktiva lagar som är till den tilltalades nackdel samt dels att rättstillämparen inte bör döma utifrån en retroaktiv tillämpning som är till den tilltalades nackdel.⁴⁴ Grundre- geln för detta är att rättstillämparen bör använda sig av den lag som gällde vid tid- punkten då gärningen föregicks.⁴⁵

Ombestämdhetsförbudet ställer krav på hur lagtexten är utformad. Enligt obestämd- hetsförbudet ska lagtexten vara tydlig, begriplig och precis vilket bland annat kommer till uttryck i NJA 2016 s. 3. Förbudet på obestämdhet finns det inget lagstöd för. An- ledningen till detta är att legalitetsprincipen i grunden är att anses som en princip och inte en absolut regel.⁴⁶ Obestämdhetsförbudet kräver dock begriplighet och precision i lagen. Lagstiftaren har genom detta förbud en skyldighet att upprätthålla förutsebar- heten i lagstiftningen. Till följd av att det endast är att anse som en princip och inte en regel så är det möjligt för lagstiftaren att kringgå obestämdhetsförbudet om det anses nödvändigt.⁴⁷

Mord är ett av de brott inom svensk rätt som har den högsta straffskalan som påföljd.

Vid bedömning av mord ställs därmed stor vikt på legalitet. I NJA 2016 s. 3 aktuali- seras legalitetsprincipen och dess vikt poängteras. Rättsfallet var det första avgörande sedan 2014-års lagreform och lyfte den problematik som fanns med reformen. Här uttalar sig HD om vikten av bestämdhet, specifikt i fall där livstidsstraffet ska utdömas vilket är det strängaste straffet som svensk rätt kan utdöma.

43 Leijonhufvud, Wennberg (2005) s. 22 ff.

44 Jareborg (1992) s. 94.

45 Leijonhufvud, Wennberg (2005) s. 26.

46 Asp (2002) s. 271.

47 Asp, P, Bokföringsbrott och legalitet, SvJT 1999 s 29.

2.4 Rätten till liv

Den mänskliga rätten till liv beskyddas av artikel två i EKMR. Skyddet för livet kan tolkas som den absolut grundläggande rättigheten då övriga rättigheter blir svåra att förverkliga om personen är död. Detta belyses även i Europadomstolens praxis där det ska tolkas strikt och anses som en fundamental värdering i demokratiska samhällen.⁴⁸

Staten har två olika skyldigheter att förverkliga rättigheten. Den ena är skyldigheten att skydda rätten till liv. Statens tillvägagångssätt för att skydda rätten till liv sker genom exempelvis kriminalisering av dödligt våld. Den andra skyldigheten är att avstå från uppsåtligt dödande. Ett exempel på denna skyldighet kan exempelvis vara att inte ha dödsstraff inom sin straffskala.⁴⁹

Individens rättigheter kan delas upp i positiva rättigheter och negativa rättigheter. Rät- tigheterna som finns i EKMR är till största del ett skydd mot individens negativa rät- tigheter. Negativa rättigheter kan liknas med att staten avstår från att handla på ett visst sätt, exempelvis genom att hugga av din hand för att du har stulit en bit bröd. Det är dock viktigt att även belysa de positiva rättigheterna i EKMR. De positiva rättigheter- na kan endast överträdas vid underlåtenhet från staten. Flera av de förpliktelserna som staten har för att bibehålla rätten till liv kräver handling från statens sida. Ett exempel på detta är skyldigheten att skydda rätten till liv genom att kriminalisera dödligt våld.

Denna rättighet uppfylls endast om staten faktiskt kriminaliserar handlingen.⁵⁰

48 Harris m.fl. (2018) s. 205.

49 Harris m.fl. (2018) s. 206.

50 Harris m.fl. (2018) s. 25.

2.5 Humanitetsprincipen

Det svenska straffsystemet är ett system som bygger på tanken om humanitet. Det hu- mana straffsystemet fick sitt genomslag i samband med den tidigare nämnda behand- lingstanken. Humanitetsprincipen har sin utgångspunkt i att straffsystemet ska vara så humant som möjligt.⁵¹

Det kan dock diskuteras vad som är ett humant straffsystem. Staten har straffen som ett maktmedel vilket de använder som bestraffning mot brottslighet. Bestraffningen orsakar från statens håll ett medvetet lidande för den dömde. Bestraffningen är däre- mot inte oprovocerad utan har sina skäl i de brottsliga handlingar som personen har begått. Även om bestraffningen är befogad så anser bland annat humanitetsprincipen att straffrättsliga påföljder bör användas med viss återhållsamhet. Straffen som utdöms bör inte vara för stränga i förhållande till brottet eller anses som omänskliga.

Det kan då utan vidare problem utläsas att kroppsbestraffning samt dödsstraff inte är förenligt med humanitetsprincipen. Enligt artikel 3 i EKMR får ingen människa utsät- tas för omänskligt eller förnedrande bestraffning. Artikeln lyder som följande ”No one shall be subjected to torture or to inhuman or degrading treatment or punishment”.

Det kan för vissa anses som omänskligt att en person blir dömd till livstidsstraffet men europadomstolen har genom praxis konstaterats att ett livstidsstraff inte bryter mot artikel 3.⁵²

Livstidsstraffets ovisshet kring hur långt straffet kommer bli har dock kritiserats för att vara inhumant gällande principer om rättvisa och förutsägbarhet. Detta blev bland an- nat kritiserat inför 2014-års lagreform. Det bör dock tilläggas att förutsägbarheten och rättvisan har stärkts genom omvandlingslagen. Omvandlingslagens införande har re- sulterat i att den dömde har möjlighet till att få sin tidsbestämning prövad i domstol.⁵³

Humanitetsprincipen ser straffet som ett lidande både för den dömde men även för dess närstående. Ett långt fängelsestraff påverkar både den som är frihetsberövad men

51 Borgeke & Heidenborg (2016) s. 40.

52 T mot Storbritannien och V mot Storbritannien, dom 16 december 1999.

53 Prop. 2013/14:194, s. 17-18.

även de sociala kontakter och de som står personen nära. Med detta som bakgrund anser humanitetsprincipen att frihetsberövande straff ska vara så korta som möjligt alternativt undvikas om så är möjligt. Humanitetsprincipen ser även den mänskliga faktorn i personers beteende. Det kan belysas att det är mänskligt att begå misstag och straffsystemet bör ha en viss tolerans mot detta. De dömda personerna bör med andra ord inte få sina liv avslutade eller förstörda endast för att de har begått ett brott utan bör få en andra chans.⁵⁴

54 Borgeke & Heidenborg (2016) s. 39 f.

3. Sveriges lagbestämmelse för mord genom tiderna

Innan brottsbalkens införande reglerades straffet för mord i 14 kap. SL. I SL skildes handlingar där någon berövat en annan persons liv med berått mod eller hastigt mod.

Den som dödat en annan människa med berått mod dömdes till mord och straffet var straffarbete på livstid. En person som dödat en annan människa med hastigt mod döm- des istället till dråp och straffet var antingen straffarbete på livstid eller i tio år. Det var dock möjligt att straffet för dråp blev nedsatt till straffarbete i sex år om vissa rekvisit så som svår provokation eller andra mildrande omständigheter förelåg.⁵⁵

Straffrättskommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1953:14) att skäl för att upprätt- hålla den dåvarande utformningen saknades och föreslog en ny ordning. Betänkandet föreslog att uppsåtligt dödande som, med hänsyn till omständigheterna, ansågs som grovt skulle dömas till mord. Övriga fall som inte uppfyllde detta ansågs som dödande av normalgraden och skulle dömas till dråp.⁵⁶ Prop. 1962:10 baserades till stor del på straffrättskommitténs betänkande och anförde därmed även ett behov om förändring i utformningen. Departementschefen ansåg, till skillnad från straffrättskommittén, att uppsåtligt dödande alltid ska dömas som den svåraste graden för mord till följd av dess allvarlighet. Dråp skulle därigenom endast utdömas om det förelåg omständigheter som bedömde dödandet vara mindre grovt. Straffet för mord skulle enligt departe- mentschefen vara fängelse i antingen tio år eller livstid och straffet för dråp skulle vara i lägst sex år och som högst i tio år. Riksdagen antog departementschefens utformning och detta blev grunden för tredje kapitlets första och andra paragraf i BrB.⁵⁷

55 Prop. 1962:10, del B, s. 73; SOU 1986:14 s. 190; SOU 2007:90 s. 49.

56 SOU 1953:14 s. 118, 121ff.

57 Prop. 1962:10, del A, s. 12; Prop. 1962:10, del B, s. 75; SOU 2007:90 s. 49f.

3.1 2009 års lagreform

2007 gjordes en straffnivåutredning med syfte att markera en skärpt syn på allvarliga våldsbrott genom att föreslå förändringar i den dåvarande utformningen.⁵⁸ Utredning- en fick genom ett tilläggsdirektiv i uppdrag att ge ett betänkande om att skapa en mer nyanserad straffmätning för straffskalan till mord. Utredningen fick möjligheten att, utöver överväga en utökad straffskala för mord där straffet var som lägst fängelse i tio år eller som högst fängelse i sexton år eller på livstid, med fria händer utvärdera andra lösningar de ansåg passande.⁵⁹ Det övervägdes att använda livstidsstraffet som nor- malpåföljden för mord. Detta ansågs dock vara problematiskt då det bland annat an- sågs finnas en risk att symbolfunktionen för livstidsstraffet kunde urholkas. Detta ledde i slutändan till att utredningen föreslog en utvidgning av den tidsbestämda delen av straffet över en ökad användning av livstidsstraffet. Utredningen överlämnade sitt delbetänkande ”Straffskalan för mord” (SOU 2007:90) och föreslog en straffskala för mord där straffet ska vara som lägst fängelse i tio år och som högst fängelse i arton år eller på livstid. Detta betänkande låg till stor del som grund för prop. 2008/09:118 i vilket regeringen ställde sig bakom de förslag som utredningen gjort. Straffskalan för dråp ansågs dock sakna skäl att förändra.⁶⁰ Propositionen anförde även en del omstän- digheter som ska fungera som vägledande vid bedömning av försvårande eller

förmildrande omständigheter. Som försvårande omständigheter angavs bland annat om brottet föregåtts av noggrann planering, varit särskilt hänsynslöst eller inneburit svårt lidande för brottsoffret. Omständigheter som talar för en förmildrande omständighet ansågs bland annat vara om gärningsmannen haft strakt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande eller blivit kraftigt provocerad.⁶¹

58 Dir. 2007:48 s. 4ff.

59 Dir. 2007:137 s. 2f.

60 SOU 2007:90 s. 142ff.; Prop. 2008/09:118 s. 1, 27f.

61 Prop. 2008/09:118 s. 43.

3.2 2014 års lagreform

Departementspromemorian ”Skärpt straff för mord” (Ds 2013:55) blev startskottet för vad som kom att bli 2014 års lagreform. Både promemorian och propositionen som den resulterade i uttryckte ett behov av ytterligare straffskärpning för mord. Det an- sågs att mord skulle bestraffas med livstid i fängelse i de fall det finns försvårande omständigheter. Detta till skillnad från den tidigare lagreformen där försvårande om- ständigheter skulle användas vid tidsbestämningen av fängelsestraffet. Om dessa rek- visit om försvårande omständigheter uppfylldes skulle därmed livstid utdömas i större utsträckning. Det skulle dock finnas möjlighet till att utdöma det högre tidsbestämda straffet men livstid skulle vara normalstraffet vid försvårande omständigheter.⁶² Resul- tatet av beredningen blev en lagändring där rekvisitet om försvårande omständigheter lades till för bedömning om livstidsstraffet. Detta skulle ske med bakgrund i den tidi- gare lagreformens förarbeten där livstidsstraffet skulle vara till de allvarligaste fallen och därmed kunna utdömas redan vid försvårande omständigheter.⁶³

Det fördes att även om det med denna lagreform i högre grad skulle vara möjligt att utdöma livstidsstraffet så skulle det i fall där det varken förelåg någon försvårande eller förmildrande omständighet utdömas ett tidsbestämt straff.⁶⁴ Då 2009 års reform resulterat i en mer nyanserad straffskala och ökad möjlighet att utdöma ett längre tids- bestämt straff tyckte regeringen att den tidigare motiveringen om att utdöma livstids- straffet i högre utsträckning inte längre var aktuell. Den tidigare lagändringen skapade möjligheten för 2014 års lagreform att kunna utdöma livstidsstraffet som en slags normalpåföljd, vilket är anledningen till regeringens ändrade ståndpunkt.⁶⁵

62 Ds 2013:55 s. 7, 73-88; Prop. 2013/14:194 s. 1, 15-25.

63 Ds 2013:55 s. 76-87; Prop. 2013/14:194 s. 20ff.

64 Ds 2013:55 s. 87f.; Prop. 2013/14:194 s. 24f.

65 Ds 2013:55 s. 75f.; Prop. 2013/14:194 s. 18.

3.3 2020 års lagreform

2014 års lagreform såg ut att uppfylla sitt syfte till en början. Efter att lagreformen trätt i kraft kunde det ses en ökad användning av livstidsstraffet och det tidsbestämda nor- malstraffet för de fall där det varken varit någon försvårande eller förmildrande om- ständighet ökade från fängelse i fjorton år till femton eller sexton år i fängelse.⁶⁶ På sikt fick däremot inte lagreformen den påverkan som var tänkt. Det tydligaste exemp- let på detta är i NJA 2016 s. 3, vilket är det första fallet som prövades i HD efter lagändringen. Här konstaterade HD att lagreformen inte ändrat rättsläget som funnits och att straffet för mord skulle vara fjorton år om det inte fanns några försvårande eller förmildrande omständigheter. I de fall det finns försvårande omständigheter ska sexton eller arton år i fängelse dömas som påföljd och lämna livstidsstraffet till de fall där omständigheterna varit synnerligen försvårande. HD ansåg att den förespråkade till- lämpningen som motiven menade inte kunde tillämpas under lagtexten på ett godtag- bart sätt. Enligt HD har lagens ord företräde och menade att 2014 års lagreform inte har medfört någon ändring av det tidigare rättsläget utan gjort ett förtydligande av det som redan varit känt.⁶⁷

Departementspromemorian ”Livstidsstraff för mord” (Ds 2017:38) ansåg att livstids fängelse skulle utgöra normalstraffet för mord. Promemorian anförde att det endast i fall som inte talade för livstidsstraffet skulle vara möjligt att utdöma ett tidsbestämt straff. Utredaren menade att detta skulle leda till att fler som döms för mord får livs- tidsstraffet och att det även kommer höja straffnivån på det tidsbestämda straffet. På detta sätt menar utredaren att det möjligt att implementera fängelse i sexton år som normalpåföljd i fall där det varken finns någon försvårande eller förmildrande påföljd samt uppfylla syftet med att fler ska få livstidsstraffet som påföljd vid försvårande omständigheter. Flertalet remissinstanser anförde kritik mot förslaget med motivering att det bland annat proportionalitetsprincipen åsidosattes samt att en straffskärpning för mord inte hade någon bevisad brottsförebyggande verkan.⁶⁸

66 Ds 2017:38 s. 28f.

67 Ds 2017:38 s. 29ff.

68 Ds 2017:38 s. 9, 66ff., 83f.

Regeringen lämnade en remiss till lagrådet i april 2019. Remissen byggde till stora delar på vad som framförts i Ds 2017:38. Regeringen valde däremot en annan lagtek- nisk utformning med bakgrund i HD:s underkännande av den tidigare lagreformen.

Bestämmelsen behövde uppfylla höga krav gällande legalitet, begriplighet och tydlig- het. Promemorian uppfyllde inte kravet på tydlighet enligt regeringen. Regeringen förordnande istället utformningen av mordbestämmelsen till ” Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livs- tid. Som skäl för livstids fängelse ska det särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsyns- lös.”⁶⁹ Vilket trädde i kraft den 1 januari 2020.⁷⁰

69 Lagrådsremiss 2019-04-25, s. 21.

70 3 kap. 1 § BrB.

4. Strafftidsomvandling i Sverige

I Sverige innebär inte ett livstidsstraff att den dömde kommer att spendera resten av sitt liv i fängelse. Det har sedan livstidsstraffets införande genom 1734 års lag varit möjligt att bli frigiven genom att ansöka om nåd. Fram till 2006 var nåd från regering- en den enda möjligheten till att bli frigiven. År 2006 infördes omvandlingslagen vilket hade som syfte att öka rättsäkerheten och förutsägbarheten för livstidsdömda. Om- vandlingslagen gav livstidsdömda möjligheten att få sitt straff tidsbestämt i domstol.

Möjligheten till benådning av regeringen finns fortfarande kvar men har i praktiken blivit ersatt av omvandlingslagen.⁷¹

Omvandlingslagen fjärde paragraf fastställer vissa kriterier som särskilt ska tas i beak- tande vid prövning om tidsbestämmelse.

- Den tid som den dömde har avtjänat

- Vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen

- Om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag

- Om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och

- Om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället Det har fastslagits genom praxis att det är möjligt att ta hänsyn till andra omständig- heter än de som har presenterats. Detta ska dock enligt HD endast göras i undantags- fall.⁷² Enligt omvandlingslagens fjärde paragraf tredje stycket ska ” Fängelsestraffets längd skall bestämmas med utgångspunkt från den tid som den dömde har avtjänat och med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning samt den dömdes behov av åtgär- der för att underlätta övergången till ett liv i frihet. Fängelsestraffets längd får inte un- derstiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut”. Det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut är i dagsläget arton år vilket innebär att ett tidsbestämt livs- tidsstraff som lägst kan bestämmas till arton år.

71 Prop. 2018/19:138 s. 14ff.

72 NJA 2008 s. 579.

4.1 Straff som är längre än gärningens straffvärde 4.1.1 Fallet C. O

C. O avlossade 5 skott från nära håll mot offrets ansikte hals och buk. Skadorna C. O orsakade resulterade i att offret avled. Både tingsrätten och hovrätten bedömde mordet som noggrant planerat och förberett samt liknande det med en kallblodig avrättning.

Straffet bestämdes till livstid i fängelse i båda instanserna.

Vid tidpunkten för tidsomvandlingen hade C. O avtjänat femton år och sju månader av sitt fängelsestraff, detta motsvarar ett fängelsestraff om ca tjugofyra år. Örebro tings- rätt fann att straffvärdet för handlingen inte översteg tjugofyra års fängelse. Tingsrät- ten tog hänsyn till den tiden som C. O behöver för sina utslussningsåtgärder och tids- bestämde straffet till tjugosju år. C. O hade tidigare ansökt om att få sitt straff tidsbe- stämt men har då fått avslag till följd av återfallsrisken. C. O fick därmed ett tidsbe- stämt straff om tjugosju år i fängelse för ett brott vars straffvärde inte översteg tjugo- fyra år i fängelse.⁷³

4.1.2 Fallet K. V

K. V berövade en annan människa livet genom att tilldela 70 knivhugg mot huvud, hals och buk. Gärningen begicks i berusat tillstånd och ansågs vara synnerligen hän- synslös. Det förmodades att gärningen begåtts under en längre tid samt att offret varit i en skyddslös ställning i dess sovrum. Detta samt att offret led av en sjukdom och var betydligt äldre än K. V ansågs vara försvårande omständigheter då offret inte haft möj- lighet att försvara sig. Straffet bestämdes till livstid i fängelse i båda instanserna.

Av Örebro tingsrätts dom framgår det att straffvärdet för gärningen uppgår till tjugoett år i fängelse. K. V hade vid tidpunkten för ansökan avtjänat femton år och sex måna- der i fängelse vilket överstiger fängelsetiden för ett fängelsestraff om tjugoett år. Straf- fet bestämdes därmed till tjugosex år i fängelse för att ta hänsyn till de utslussningsåt- gärder som behövs. K. V hade vid två tidigare tillfällen ansökt om att få straffet tids-

73 Örebro tingsrätts beslut den 29 april 2020, mål B 5079-19.

bestämt men fått avslag med motiveringen att återfallsrisken i brottslighet var för hög.⁷⁴

74 Örebro tingsrätts beslut den 26 april 2019, mål B 3897-18.

5. Norge

5.1 Lagbestämmelsen

Den norska lagstiftningen har endast en nivå vid uppsåtligt dödligt våld. Lagen regle- ras i 275 § Lov om straff och stadgar att ”den som dreper en annen, straffes med feng- sel”. Straffet för dråp är fängelse i minst åtta och högst tjugoett år. Det norska rättssy- stemet har inget livstidsstraff utan kan som maximalt utdöma ett tidsbestämt straff om tjugoett år och sedan på åklagarens begäran döma gärningspersonen till ”förvaring” i maximalt fem år åt gången. De som dömdes för dråp under 2006 fick i genomsnitt ett fängelsestraff om tolv år och fyra månader. Gällande förvaring döms ungefär tolv pro- cent av personer dömda för dråp även till förvaring.⁷⁵

5.2 Förvaring

Norge har tidigare haft ett livstidsstraff men valde år 1981 att avskaffa detta och istäl- let införa tidsbestämda straff inom hela straffskalan. I samband med detta höjdes även det högsta tidsbestämda straffet till tjugoett år. Norge valde däremot att ha kvar möj- ligheten till att behålla intagna i fängelse efter att deras tidsbestämda straff var full- gjort. Möjligheten till att döma någon till förvaring behölls och kan liknas med ett tidsobestömt straff.⁷⁶ Det är endast personer som anses vara särskilt farliga som kan dömas till förvaring och det används när ett tidsbestämt straff inte anses som tillräck- ligt för att värna om samhället. Vid utdömande av förvaring krävs att gärningsperso- nen gjort sig skyldig till ”allvarlig våldsbrottslighet, sexualbrott, olaga frihetsberö- vande, mordbrand eller andra allvarliga brott som kränker andras liv, hälsa eller frihet eller utsätter dessa världen för fara, dels att det finns en överhängande risk för återfall i sådan brottlighet”. Det är även möjligt att utdöma förvaringsstraff vid de mindre grova brott av tidigare nämnda art. Detta kan göras i fall där det finns en särskilt överhäng-

75 SOU 2007:90, s. 105.

76 SOU 2002:26 s 102.

ande risk för återfall i sådana brott eller om gärningspersonen tidigare är dömd för allvarligt brott mot liv, hälsa eller frihet.⁷⁷

77 SOU 2007:90, s. 104f.

6. Danmark

6.1 Lagbestämmelsen

Danmark har precis som Norge endast en nivå av brott vid uppsåtligt dödligt våld.

Denna regleras i danska straffelovens kap. 25. Under paragraf 237 stadgas att ”Den, som dræber en anden, straffes for manddrab”. Gärningen är straffbelagd med fängelse i minst fem år och högst livstid. Den danska lagbestämmelsen reglerar inga omstän- digheter som talar för att handlingen ska vara av förmildrande och försvårande karak- tär. I SOU 2007:90 Straffskalan för mord uppger det danska Justitsministeriet att nor- malstraffet för dråp är ungefär tolv år i fängelse. Det uppges även att dråp som före- kommit i närstående relationer har ett genomsnittligt straff om ungefär tio år i fäng- else.⁷⁸ Detta är ingen stadgad förmildrande omständighet men enligt den danska Högsta domstolen har denna skillnad i straffbestämmelsen gjorts med bakgrund i att det i nära relationer ofta finns en känslomässig belastning som påverkar. Straffminsk- ningen har dock använts i fall där det varit dråp i nära relation oavsett om en sådan känslomässig belastning kunna påvisats. Detta rättsläge har dock påverkats av en dom från danska Högsta domstolen som kommit efter publiceringen av SOU 2007:90. I detta mål konstaterade domstolen att normalstraffet för dråp i närstående relation bör vara tolv år i fängelse precis som dråp utanför närstående relation.⁷⁹

6.2 Tidsbestämmande av livstidsstraff

Danmark har ingen motsvarighet till den svenska OmvL. Personer som är dömda till livstid i fängelse har istället möjligheten att bli villkorligt frigivna från straffet. De danska bestämmelserna om möjlighet till villkorlig frigivning stadgas i 6 kap. Straf- feloven. Enligt 41 § är det möjligt att få ett administrativt beslut om villkorlig frigiv- ning efter att tolv år i fängelse har avtjänats. Ett krav för detta beslut är att den som söker inte anses vara olämplig för frigivning. Det måste även kunna säkerställas att

78 SOU 2007:90, s. 103.

79 UfR 2009 s. 433.