Jämställdhetspolitik: Ett alliansbyggande befrielseprojekt

Utifrån den andra dominerande problemframställningen jag kunnat identifiera i utredningarna utmanas bilden av att skolan skulle vara ett orättvist spel. Eventuella biologiska skillnader mellan könen förbises, för att istället ge rum åt en förklaringsmodell kopplad till det sociala genusskapandet. Genom problemframställningens diskursiva logiker ifrågasätts på så vis

44 tvåkönsmodellens uppfattning om kvinnor och män som av naturen motsatta varandra. Snarare antas pojkar, män, flickor och kvinnor formas utifrån samhällets normer och förväntningar. Genom att ett studieinriktad beteende sammankopplas med femininitet, riskerar den pojke som öppet visar intresse för skolarbetet att placeras i en underordnad maskulinitet. Att pojkar presterar sämre i skolan i relation till flickor antas på så vis bero på ett kollektivt upprätthållande av hegemonisk maskulinitet genom avståndstagande mot det ”tjejspel” skolan utgör. Att pojkar har svårt att agera i linje med vad som av omgivningen uppfattas som feminint kan här istället tolkas som ett tecken på att den traditionella genusordningen fortfarande är närvarande och svår att destabilisera. De diskursiva logikerna möjliggör att både flickor och kvinnor, så väl som pojkar och män ses som potentiella offer för genussystemet. ”Räddningen” av pojkar innebär med andra ord inte ett förkastande av en feministisk teoribildning kopplad till mäns generella överordning. Snarare handlar ”räddningen” om ett synliggörande av hur dessa strukturella mekanismer inte bara begränsar flickors och kvinnors handlingsutrymme, utan även kan medföra destruktiva påföljder i pojkars och mäns liv.

”Pojkproblemet” antas med andra ord inte orsakas av att kvinnorna har, eller är på väg att ta över makten från männen. Connell menar att det rådande genussystemet innebär både möjligheter och begränsningar i män och kvinnors liv. Vinsterna och kostnaderna produceras i sin tur genom varandra (Connell 2005: 248–249). Att pojkar på ett generellt plan presterar sämre i skolan i relation till flickor kan utifrån dessa antaganden uppfattas som en bieffekt av de hegemoniska maskulinitetsprojekt pojkar deltar i. Utifrån dessa diskursiva logiker menar jag att blir det tänkbart att betrakta jämställdhetspolitiken som ett alliansbyggande befrielseprojekt för både män och kvinnor. Connell belyser hur tanken om en alliansbyggande jämställdhetspolitik växte sig stark under 1970-talet, där Olof Palme kom att betona män och kvinnors gemensamma intresse i att ifrågasätta traditionella könsnormer. Vidare menar Connell att detta perspektiv sedan 1980-talet åter kommit att överskuggas av en diskurs där mäns och kvinnors motstridiga intressen betonats, vilket försvårat möjligheten att betrakta jämställdhetspolitiken som ett alliansbyggande (2005: 250).

Jämställdhetspolitiken uppfattas inte som en tävling där frågan är huruvida män eller kvinnor är de största offren i samhället, utan snarare som ett projekt där rådande maktstrukturer synliggörs och ifrågasätts, i syfte att befria både män och kvinnor från de begränsningar genussystemet innebär.

45

Jag minns en kärnfull definition där begreppet feminism var ”den radikala föreställningen att kvinnor är människor”. Feminister verkar också tro på det upprörande påståendet att pojkar, om de får tillräckligt med kärlek, medlidande och stöd, inte bara behöver vara pojkar. Pojkar kan vara män. Och inte bara det, pojkar kan vara människor. I denna fråga har pojkar och flickor ett gemensamt intresse. Vi är varken från Mars eller Venus, utan från Jorden. (SOU 2010:53: 54)

Som uttrycks ovan antas feminismen redan ha ”nått långt” vad gäller ifrågasättande av normer vilka begränsar flickor och kvinnors möjligheter, medan ett fortsatt feministiskt arbete antas krävas för att även normer kring pojkar och män ska kunna utmanas. På så vis möjliggörs en feministiskt inriktad jämställdhetspolitik, där jämställdhetspolitikens ”befrielseprojektet” utformas kring ett motarbetande av pojkar och mäns kollektiva upprätthållande av hegemonisk maskulinitet.

7

Sammanfattning och avslutande diskussion

Att pojkar på ett generellt plan uppnår lägre resultat i svensk skola jämfört med flickor har varit känt sedan decennier tillbaka (SOU 2020:28: 554–555). Statistik visar att flickor som grupp idag uppnår högre betyg inom samtliga ämnen i årskurs 9 jämfört med pojkar som grupp (Skolverket 2019b). Fenomenet har under senare år kommit att uppmärksammas i Statens offentliga utredningar, där situationen har framställts i termer av ett ”pojkproblem” i utbildningen (SOU 2010:99: 240). Samtidigt som jämställdhet i utbildningen nu utgör en explicit målsättning i regeringens jämställdhetspolitik (Regeringen 2019), är den statsvetenskapliga forskningen på området mycket begränsad. Detta trots att tidigare forskning belyst hur problemframställningar av pojkars respektive flickors prestationsmöjligheter har potential att upprätthålla respektive underminera maktstrukturer i samhället (Wernersson 2006: 19; Williams 2013: 546). Medan frågor avseende flickors och kvinnors begränsade prestationsmöjligheter inom ”manligt kodade” områden länge stått i fokus för forskningen, har frågor kopplade till pojkars och mäns begränsade prestationsmöjligheter sällan konceptualiserats utifrån teorier om kön, genus och makt (Wernersson 2006: 13).

Mot bakgrund av den identifierade forskningsluckan har syftet med denna studie varit att undersöka hur pojkars relativa underprestationer i svensk skola i relation till flickor kommit att framställas som ett ”problem” i Statens offentliga utredningar under de senaste 10 åren, samt vilka grundläggande antaganden om kön, genus och makt som problemframställningarna vilar på. Syftet har därutöver även varit att analysera de implicita politiska effekter dessa

46 problemframställningar kan tänkas producera i fråga om den jämställdhetspolitiska utformningen. Utifrån dessa syften har följande tre frågeställningar legat till grund för arbetet: • Hur framställs problemet med pojkars relativa underprestationer i svensk skola i relation

till flickor i Statens offentliga utredningar mellan 2010–2020?

• Vilka antaganden om kön, genus och makt ligger till grund för de identifierade problemframställningarna?

• Vilken jämställdhetspolitik möjliggörs respektive omöjliggörs genom problemframställningarnas diskursiva logiker?

Utifrån mitt analysverktyg, inspirerat av Carol Bacchis poststrukturalistiska ansats ”What’s the problem represented to be” (Bacchi & Goodwin 2016: 20), har jag kunnat identifiera två dominerande problemframställningar i utredningarna. Båda problemframställningarna vilar på gemensamma antaganden om utbildning som ett viktigt instrument för att uppnå framgång, på individ- såväl som på samhällsnivå. På så vis liknas skolan vid ett framgångsspel där elever antas tävla om att nå de högsta resultaten, och därigenom få de bästa förutsättningarna till ett ”gott liv”. Genom en binär kategorisering tillskrivs pojkar en subjektposition som förlorare, medan flickor en subjektposition som vinnare. Denna kategorisering osynliggör i sin tur en intersektionell konceptualisering av vinnare och förlorare, genom att exempelvis skillnader i socioekonomiska förhållanden ses som ett enskilt problemområde, och skillnader mellan könen som ett annat. Utifrån de gemensamma antagandena har ”pojkproblemet” därutöver antingen kommit att framställas genom att likna skolan vid ett orättvist spel, där flickor tack vare ett biologiskt försprång antas gynnas på pojkars bekostnad, eller som ett ”tjejspel”, där hegemoniska maskulinitetsprojekt antas bidra till en utpräglad ”antipluggkultur” bland pojkar. Dessa dominerande problemframställningar vilar i sin tur på skilda diskursiva logiker i fråga om konstruktionen av kön, genus och makt.

Sett till tidigare forskning har könsskillnader i skolresultat till flickors fördel skapat viss förvirring då fenomenet inte tycks följa den traditionella genusordningens logik (Wernersson 2006: 19). Hur kan det komma sig att flickor, i ett patriarkalt samhälle, får bättre betyg än pojkar i skolan, och på så vis har bättre förutsättningar till framgång i livet? Är verkligen samhället fortfarande patriarkalt, eller är mäns överordning i samhället snart ett minne blott? Är ”pojkproblemet” ett tecken på av genusordningen är på väg att ändra riktning, eller går ”problemet” fortfarande att tolka som ett tecken på att den traditionella genusordningen står

47 stadig? Är pojkars relativa underprestationer i svensk skola ett resultat av att feminismen ”gått för långt”, eller ett tecken på att feminismen fortfarande har en lång väg att gå? Denna förvirring menar jag kan ha öppnat upp för att ”problemet” kommit att framställas utifrån skilda, i viss mån motstridiga diskursiva logiker. Vidare menar jag att de skilda diskursiva logikerna har potential både att leda till en stabilisering, så väl som destabilisering av ett patriarkalt genussystem. Detta eftersom problemframställningarna kan tänkas producera skilda implicita politiska effekter i fråga om jämställdhetspolitikens utformning.

Den första dominerande problemframställningen som jag identifierat i utredningarna liknar skolan vid ett orättvist spel. Här antas flickor gynnas på pojkars bekostnad genom att läroplanen och den pedagogiska utformningen anpassas efter flickors specifika förmågor och behov. Dessa antaganden vilar i sin tur på tvåkönsmodellens logik, där pojkar och flickor förstås som av naturen motsatta varandra. Denna problemframställning ligger väl i linje med tidigare forskningsresultat på området, där pojkars underprestationer i relation till flickor härletts till biologiskt determinerade egenskaper, förmågor och intressen, vilket har ställt krav på en pojkanpassning av utbildningen (Williams 2013: 540, Wernersson 2006: 24, Lahelma 2004: 63). Lösningen på ”pojkproblemet” innefattar här att biologiskt determinerade könsskillnader uppmärksammas för att de ojämställda förutsättningarna ska kunna kompenseras för. Genom att ojämställdhet mellan könen antas uppstå till följd av könens motsatta natur väcks i sin tur frågan om det är män, snarare än kvinnor som utgör det missgynnade könet i samhället. De diskursiva logikerna möjliggör att jämställdhetspolitiken betraktas som en makttävling mellan män och kvinnor, där frågan blir vem det största ”offret” är. Utifrån dessa diskursiva logiker kan den traditionella genusordningens existens ifrågasättas, där ”missgynnandet” av pojkar skulle kunna tolkas som en bieffekt av feminismens ideologiska framfart. Detta skulle i sin tur kunna leda till ett större fokus på understödjande av pojkars och mäns möjligheter och makt i samhället inom ramen för det jämställdhetspolitiska arbetet.

Den andra dominerande problemframställningen i utredningarna liknar skolan vid ett ”tjejspel”. Här framställs istället genusprojekt som avgörande för elevernas möjligheter i utbildningen. Detta genom att ett likställande mellan studieinriktat beteende och femininitet kopplas till en utbredd ”antipluggkultur” bland pojkar. Förekomsten av en ”antipluggkultur” vilar i sin tur på antaganden om ett kollektivt upprätthållande av hegemonisk maskulinitet, där genussystemets praktiker antas sätta gränser för vad en ”pojke” är och får vara. Dessa fynd skiljer sig från vad som framkommit av tidigare forskning på området, där en förklaringsmodell kopplad till

48 pojkars biologiska begränsningar tydligt dominerat över socialkonstruktivistiska förklaringsmodeller. Genom att essentialistiska förklaringsmodeller getts plats i fråga om pojkars prestationsmöjligheter, menar Williams att dominerande maskulinitetsnormer osynliggjorts (2013: 546). Samtidigt menar tidigare forskare att socialkonstruktivistiska förklaringsmodeller främst tillämpats i fråga om ”pojkar i riskzonen”, där en ”skadlig” eller ”destruktiv” maskulinitet endast tillskrivits vissa marginaliserade grupper av pojkar och män (Williams 2013: 543, Harrington 2020: 6). Då utredningarna i mitt fall framställer maskulinitetsideal som potentiellt skadliga för pojkar och män på ett generellt plan, möjliggörs ett omfattande ifrågasättande av hegemoniska maskulinitetsprojekt. Genom att ifrågasätta den ”normativa pojkens” natur, kan problem som tidigare kopplats till individuella pojkar eller män, länkas till pojkar och män på ett strukturellt plan. På så vis utmanas även den liberala postfeministiska diskurs som Harrington menar har genomsyrat samhället under senare år (2020: 6).

Utifrån dessa diskursiva logiker kan pojkars motstånd mot det ”feminina” ses som ett tecken på att den traditionella genusordningen fortfarande är högst närvarande och svår att destabilisera, även i de fallen då genusöverskridande beteende skulle kunna ha en direkt positiv inverkan på pojkars framtida livschanser. Denna problemframställning möjliggör på så vis att jämställdhetspolitiken utformas kring en feministisk kritik mot en patriarkal genusordning. Detta innebär vidare att jämställdhetspolitiken kan betraktas som ett alliansbyggande befrielseprojekt, i syfte att frigöra både män och kvinnor från genussystemets begränsande praktiker.

Connell och Pearse menar att vi trots flickors och kvinnors stora framsteg inom utbildningen och på arbetsmarknadens mellan-nivåer fortfarande lever i ett samhälle vars översta skikt präglas av barriärer som skyddar mäns större makt, rikedom och inflytande (2015: 21). Vi lever idag i en tid där kvinnor på ett generellt plan fortfarande endast tjänar 90,1 % av vad män tjänar (SCB 2019), detta trots att flickor under decennier presterat bättre i utbildningen (SOU 2020:28 554–555). Att lyckas i skolans framgångsspel verkar med andra ord inte nödvändigtvis leda till större framgång senare i livet, i alla fall inte sett till den generella fördelningen av ekonomiska resurser mellan män och kvinnor i samhället. Samtidigt som skolmisslyckanden medför stora svårigheter för en del män, verkar de flesta män klara sig relativt sett bra i livet. Att flickors större skolframgångar skulle kunna leda till en potentiellt förändrad fördelning av ekonomiska resurser mellan män och kvinnor målas i utredningarna upp som potentiellt hotfullt för både

49 individuella män som för samhället i stort. Den uppmålade hotbilden menar jag riskerar innebära ett motarbetande av flickor och kvinnors framgångar i samhället. Detta motarbetande förstärks genom problemframställningen av det ”orättvisa spelet”, då dessa framgångar antas vila på illegitima grunder. På så vis menar jag att de diskursiva logikerna kan producera implicita politiska effekter vilka bidrar till en stabilisering av en patriarkal genusordning. Connell belyser hur tanken om en alliansbyggande jämställdhetspolitik växte sig stark under 1970-talet, där Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme kom att betona mäns och kvinnors gemensamma intresse i att ifrågasätta traditionella könsnormer. Vidare menar Connell att detta perspektiv sedan 1980-talet åter kommit att överskuggas av en diskurs där mäns och kvinnors motstridiga intressen betonats (2005: 250). Samtidigt som det finns stora risker i att jämställdhetspolitiken skiftar fokus från kvinnor som offer till män som offer, menar jag att det här finns en stor potential i framställningen av ”pojkproblemet” utifrån den alternativa konceptualiseringen av socialt konstruerade genusprojekt som bakomliggande orsak. Genom att ifrågasätta vad en pojke är och får vara, ifrågasätts även de maktsystem som pojkar är en del av. Genom att både pojkar och män, såväl som flickor och kvinnor uppfattas som potentiella offer för ett patriarkalt genussystem, möjliggörs en bredare uppslutning kring de fortsatta utmaningar vi idag står inför, där män i större utsträckning kan komma att arbeta med kvinnor i kampen för jämställdhet. Jämställhet blir på så vis en gemensam målsättning. Därigenom skulle effektiva förutsättningar kunna skapas för att komma åt de mekanismer som verkar i upprätthållandet av ett patriarkalt genussystem.

Att både pojkar och män, såväl som flickor och kvinnor ses som potentiella offer för ett patriarkalt genussystem är avgörande för att jämställdhetspolitiken ska kunna utformas kring ett alliansbyggande befrielseprojekt. Samtidigt är det av stor viktigt att ett intersektionellt perspektiv tillämpas inom ramen för jämställdhetsarbetet. Sett till andra sociala dimensioner så som socioekonomiska förhållanden, etnicitet och sexualitet kan man konstatera att vinster och kostnader till följd av rådande genussystem är fördelade väldigt ojämnt bland män, där män både utgör majoritet inom samhällets toppskikt, men även sett till många av samhällets mest utsatta grupper (Connell & Pearse 2015: 22). Här blir det av vikt att de olika faktorer vilka i hög grad påverkar elevers möjligheter att lyckas i svensk skola, så som socioekonomi, etnicitet och kön inte betraktas som separata problemområden, utan att orsaker, lösningar och konsekvenser diskuteras i relation till flera samverkande maktstrukturer. En större medvetenhet kring hur genussystemets begränsande praktiker påverkar pojkar och män såväl som flickor och

50 kvinnor på olika sätt menar jag därför är av vikt för att förebygga och motverka social ojämlikhet i samhället i stort.

8

Framtida forskning

Med utgångspunkt i denna studie menar jag att vidare forskning krävs där problemframställningar kopplade till pojkars/mäns respektive flickors/kvinnors möjligheter och makt granskas kritiskt utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv. Detta eftersom maktstrukturer i samhället (re)produceras genom det sätt ”problem” framställs diskursivt (Bacchi & Goodwin 2016: 14). Vidare menar jag att tillämpandet av ett intersektionellt perspektiv fortsatt är nödvändigt inom ramen för statsvetenskaplig forskning, då bristen på intersektionalitet riskerar förenkla uppfattningar om maktrelationer i samhället (Hill Collings & Bilge 2016: 2).

Tidigare forskning belyser hur flickors bristande prestationsmöjligheter i skolan under lång tid har kopplats till teorier om kön, genus och makt, samtidigt som pojkars bristande prestationsmöjligheter sällan kopplats till deras könstillhörighet eller de genusprojekt de deltagit i (Wernersson 2006: 13). Att bristande prestationsmöjligheter i skolan kommit att framställas som ett specifikt ”pojkproblem” i Statens offentliga utredningar under senare år har därför varit en intressant utgångspunkt för denna studie. Frågan är om även andra upplevda problemområden dit män utgör en klar majoritet, sett till bland annat kriminalitet eller missbruk (SOU 2014:6: 26), kommit att framställas som ”mansproblem” i Statens offentliga utredningar idag, på samma sätt som underprestationer i skolan kommit att framställas som ett ”pojkproblem”. Hur framställs i så fall dessa ”mansproblem”? Vilka diskursiva logiker ligger till grund för problemframställningarna, och vad skulle problemframställningar kunna få för implicita politiska effekter i fråga om den jämställdhetspolitiska utformningen? Vidare forskning kring problemframställningar kopplade till män och jämställdhet är av vikt för att bidra till en mer heltäckande förståelse för de dominerande diskurser som formar dagens jämställdhetspolitik.

51

Referenslista

Bacchi, C. L. (2009). Analysing Policy: What’s the problem represented to be? Australia: Pearson

Bacchi, C. (2012). Introducing the ‘What’s the Problem Represented to be?’ approach I: Bletsas, A. & Beasley, C. (Eds.). Engaging with Carol Bacchi: Strategic Interventions and Exchanges. The University of Adelaide Press. doi:10.1017/9780987171856

Bacchi, C. L. & Goodwin, S. (2016). Poststructural Policy Analysis: A Guide to Practice. New York: Palgrave Macmilliam

Beauvoir, S. de (1949/2011) “Introduction to The Second Sex”. I: The Second Sex. New York: Vintage.

Bergström, G. & Boréus, K. (2012). Textens mening och makt.

Bergström, G. & Millares, M. (2016). Likvärdighet – perspektiv på tre olika nivåer. I: Johansson, O. & Svedberg, L. (red.) Att leda mot skolans mål. (Andra upplagan). Malmö: Gleerup utbildning AB.

Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Andra upplagan. Malmö: Liber. Casula Vifell, Å. & Ivarsson Westerberg, A. (2013). (red). I det offentligas tjänst: nya förutsättningar för tjänstemannarollen. Malmö: Gleerup.

Cealey Harrison, W. (2006). The Shadow and the Substance – The Sex/Gender Debate. I Davis, K., Evans, M. & Lorber, J. (Eds.), Handbook of Gender and Women’s Studies (ss. 35-52). London: Sage Publication.

Connell, R. W. (1996). “Teaching the Boys: New Research on Masculinity, and Gender Strategies for Schools.” TEACHERS COLLEGE RECORD, 2, 206.

Connell, R. (2005). Masculinities. (second edition). Cambridge: Polity Press.

Connell, R. & Pearse, R. (2015). Om genus. (3., [omarb. och uppdaterade] uppl.) Göteborg: Daidalos.

52 Foucault, M. (1976/1990). “Part 2: The repressive hypothesis”. I: The History of Sexuality. Volume I. Vintage Books: New York.

Haraway, D. (1988). “Situated knowledges: The science question in feminism and the privilege of partial perspective”. Feminist studies 14(3).

Harding, S. G. (1991). “Introduction”. I Whose science? Whose knowledge?: Thinking from women's lives. Ithica: Cornell University Press.

Harrington, C. (2020). ”What is ‘Toxic Masculinity’ and Why Does it Matter?” Men and Masculinities, Sage Publications Inc.

Hill Collins, P. & Bilge, S. (2016). “Chapter 1: What is Intersectionality?” I: Intersectionality. Cambridge: Polity Press.

Hirdman, Y. (1988). ”Genussystemet: reflexioner kring kvinnors sociala underordning.” Kvinnovetenskaplig tidskrift. (1988:3 s. 49–63).

Hirdman, Y. (2003). Genus: om det stabilas föränderliga former. (2., [rev.] uppl.) Malmö: Liber.

Ingestad, G. (2006). Dokumenterat utanförskap. Om skolbarn som inte når målen. Lund: Sociologiska institutionen.

Jarl, M. & Pierre, J. (red.) (2012). Skolan som politisk organisation. (2. uppl.) Malmö: Gleerups. Johansson, J. (1992) Det statliga kommittéväsendet - Kunskap, kontroll, konsensus. Diss., Stockholms universitet.

Johansson, O. & Svedberg, L. (red.) (2016). Att leda mot skolans mål. (Andra upplagan). Malmö: Gleerup utbildning AB.

Lahelma, E. (2004). ”Flickor, pojkar och skoldebatten: Hur konstrueras skolpolitiska problem?” I Vitikka, E. (red.). Skola – kön – inlärningsresultat. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen.

Laqueur, T. (1990). Making Sex – Body and Gender From the Greeks to Freud. Harvard University Press, Cambridge MA.

53 Lundquist, L. (2001). Tystnadens förvaltning. I Utan fast punkt. Om förvaltning, kunskap, språk och etik i socialt arbete. Socialstyrelsen. http://www.sos.se/fulltext/123/2001-123-52/2001- 123-52.pdf

Millet, K. (1968). “Sexual Politics”. Tillgänglig via:

http://www.uic.edu/orgs/cwluherstory/CWLUArchive/millett.html.

Pascoe, C. J. (2005). “’Dude, You’re a Fag’: Adolescent Masculinity and the Fag Discourse”. Sexualities 8:329-346. Reprinted with permission of Sage Publications, Inc.

Phillips, L. & Jørgensen, M. (2002). Discourse Analysis as Theory and Method. London: Sage Publications.

Regeringen (2019). ”Faktablad Feministisk regering”.

https://www.regeringen.se/4938a2/globalassets/regeringen/bilder/socialdepartementet/tidigare -politikomraden-och-politiker/jamstalldhet/feministisk-regering/informationsblad-feministisk-

regering-mars-2019.pdf (Hämtad: 2020-09-25).

Reinecker, L. och Stray Jörgensen, P. (2014). Att skriva en bra uppsats. Stockholm: Liber. Renold, E. (2001). “Learning the 'Hard' Way: Boys, hegemonic masculinity and the negotiation of learner identities in the primary school”, British Journal of Sociology of Education, 22:3, (s. 369-385).

Rothstein, B. (2012). Varför är vissa skolor mer framgångsrika än andra? I: Jarl, M. & Pierre, J. (red.) Skolan som politisk organisation. (2. uppl.) Malmö: Gleerups.

Skolverket (2019a). ”Grundskolan - Betyg och Prov - Riksnivå: Resultat av slutbetyg för elever som avslutat årskurs 9 läsåren 2014/15–2018/19”. (Hämtad: 2020-12-14).

Skolverket (2019b). ”Grundskolan – Slutbetyg – Riksnivå: Samtliga elever, fördelning av ämnesbetyg och underlag saknas samt genomsnittlig betygspoäng i årskurs 9, läsåret 2018/2019”. (Hämtad: 2020-12-14).

SOU 2010:52 Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat, Hämtad från

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2010/07/sou- 201052/

54 SOU 2010:53 Pojkar och skolan: Ett bakgrundsdokument om ”pojkkrisen” Hämtad från

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2010/07/sou-