Jazzen som identitet

Malmö var under 1960-talet en stad där en stor andel av befolkningen arbetade på Kockums och annan tillverkningsindustri. Som en följd av att Malmö sedan lång tid tillbaka främst har varit en 








82 Billing och Stigendal, s. 165.

industristad har även arbetarrörelsen haft ett starkt fäste i staden. Var hamnade jazzen i det här klimatet? Kan man se någon koppling till arbetaridentiteten eller var jazzen klassfri? Lars Gigge Johnsson beskriver stämningen i Malmö och jazzens roll på följande sätt:

Malmö var en rätt bussig stad men lite tråkig. Det var ju en industristad och arbetarstad med Kockums och så. Det fanns en hel del roliga ställen att gå till i privat regi, dit folk alltid gick. Jag tycker nog att jazzen var ett inspirerande inslag i Malmö på 60-talet. Det var små prydliga pojkar som spelade fint. Det var inga myndigheter som stöttade jazzen, de var inte kritiska men inte heller uppmuntrande.84

Flera av informanterna beskriver jazzen och jazzmusikerna som en öppen musik där det var oviktigt vilken social bakgrund man kom ifrån utan det viktiga var hur skicklig man var på sitt instrument. Bertil menar att jazzmusiken är ett föredöme för resten av samhället på så sätt att den sociala statusen är irrelevant utan allting handlade om hur väl man hanterar sitt instrument:

Jazzen är ju en synnerligen demokratisk folkrörelse i det avseendet. Ingen bryr sig egentligen om vad man har för social bakgrund. Man kan spela i en grupp där vissa är hantverkare och andra är läkare. Det finns inga sådana gränsdragningar. Där är jazzen, tycker jag, ett föredöme för

samhället i övrigt.85

Detta påstående håller alla informanter med om även om det uttrycks på aningen olika sätt. Även om Malmö i stor utsträckning har förknippats med arbetarrörelsen verkar detta inte ha varit något som påverkade jazzen. Jazzen var enligt mina informanter klasslös och social bakgrund var ingenting man reflekterade över. Detta tror jag kan ha att göra med jazzens själva väsen och uttrycksform. Jazzmusiken bygger ofta på improvisation och att uttrycka något för stunden på sitt instrument, som låter bra på instrumentet, snarare än ett förskrivet medvetet budskap. Utöver detta kan det också höra ihop med Hobdiges redogörelse för jazzens bakgrund. Hobdige menar att inom jazzen har det länge funnits en tradition av att vita och svarta musiker har spelat tillsammans med varandra, även i en tid när detta var något häpnadsväckande.86 Jazzen har i detta avseende alltså en tradition av att vara välkomnande inför varandra som musiker. Jazzens historia av att vita och svarta musiker har spelat tillsammans har säkerligen påverkat så att musiker från olika social bakgrund och ålder också kunde spela tillsammans, utan att det uppfattades som något konstigt.

Det var också vanligt inom Malmös jazzscen med olika orkestertävlingar som flera av

informanterna deltog i vid olika tillfällen. I och med de här orkestertävlingarna så fanns det en viss 








84 Johnson, Lars telefonintervju 2011-05-06. Malmö. 85 Palm, Bertil, Intervju 2011-05-04. Malmö. 86 Hobdige, s. 46.


konkurrens och det blev i dessa tävlingar tydligt att fokuset inom jazzmusiken handlade om hur väl man behärskade sitt instrument. Ingen av informanterna menar att de ville uttrycka något politiskt med sin musik. På frågan vad han ville uttrycka med sin musik och om den var politisk på något sätt svarade Bo Sylvén: ”Nej, bara det svänger så. Nej då, det har vi aldrig tänkt i de banorna...”87 Lisa Sylvén menar att politiskt budskap och uttryck snarare hör andra genrer till och säger att jazz sällan har med politik att göra. Jazzen skulle alltså kunna ses som ett undantag från de sociala skillnader som fanns i resten av samhället, det var en synnerligen omfamnande musik, där alla var välkomna men det fanns en viss en tävlingsattityd där det handlade om hur duktig man var på sitt instrument.

Trots jazzens demokratiska atmosfär menar Gigge att det kanske trots allt främst var folk från medelklassen som spelade jazz men att detta inte var något som musikerna diskuterade:

Det var nog mest killar från medelklassen. Det var ju en del som kom från arbetarbakgrund och en del från en akademisk bakgrund men vi som musiker pratade aldrig om detta så det är ju demokratiskt på det sättet. Det var folk som hade piano hemma som spelade. Att ha piano hemma hade ju varit en statussymbol under 30- och 40-talen. Vi hade inget piano hemma, det var därför jag började spela trummor, hehe.88

Även Bertil Palm kan bekräfta att jazzen kanske främst var ett medelklassfenomen men påpekar återigen att detta inte innebar att jazzen var ett exklusivt nöje för medelklassungdomar:

[...] historiskt sätt så har ju intresset för jazzmusik alltid varit större bland de ungdomar som läste vidare på högskola och universitet än bland dem som gick ut och jobbade. Så det finns snarare koppling mellan jazzmusiken och de som studerade vidare. Men som sagt det finns inga sociala gränser på det sättet för jazzmusiken. Det enda som betyder något när man konfronteras med andra jazzmusiker är vad man presterar som musiker allting annat är ointressant och det tycker jag är föredömligt.89

Som informanterna påpekar vid upprepade tillfällen så var klasstillhörighet och social bakgrund ingenting som man som musiker diskuterade, vilket tyder på en öppenhet inför andra musiker och människor. Det bör dock påpekas att om jazzen främst var ett medelklassfenomen kan detta vara anledningen till att informanterna inte ser några direkta kopplingar mellan jazzen och social status. Om jazzmusikerna kom från en medelklassbakgrund kan det ha varit så att de inte reflekterade över klassaspekten på 1960-talet och därför inte heller ser några kopplingar när de nu minns tillbaka på 








87 Sylvén, Bo, Intervju 2011-05-06. Malmö.

88 Johnson, Lars, telefonintervju 2011-05-06. Malmö. 89 Palm, Bertil, Intervju 2011-05-04. Intervju Malmö.


1960-talet. Något som ytterligare är intressant är kopplingen till Lund. Som tidigare påpekats så var det många av informanterna som spelade en hel del i Lund. Bertil beskriver att Lund inte var lika snabba med att ta till sig de nya influenserna från t.ex. rockmusiken som Malmö och att det därför erbjöds en hel del jobb för jazzmusiker i Lund. Detta är ytterligare något som bekräftar Bertils påstående att jazzen historiskt har en närmare koppling till människor som läste vidare än som gick direkt ut i arbetslivet då Lund som stad skiljde sig från Malmö på så sätt att det är en traditionell studentstad.

Även relationen mellan generationer präglades enligt mina informanter av en tydlig

sammanhållning. Som jag tidigare påpekat hade jazzen funnits ett bra tag i Sverige under 1960-talet och det hade hunnit växa fram olika typer av jazz och olika generationer jazzmusiker. Bertil Palm beskriver hur relationen mellan olika generationer jazzmusiker i Malmö såg ut. Han hänvisar återigen till att jazzen handlar om hur man hanterar sitt instrument och att även åldern är obetydlig:

Även i det avseendet har man en väldigt god demokrati inom jazzlivet och det är..man kan spela i en grupp där det kan skilja 50-60 år mellan den yngsta och äldsta musikern och det är ingen som bryr sig om det. Det saknar helt betydelse, det enda som betyder något är hur det låter när man spelar. Och det tycker jag är bland det allra bästa med jazzmusiken.90

Även Lars Wadenbäck håller med om den positiva stämningen mellan olika generationer

jazzmusiker. ”Jag kan inte säga något negativt, tvärtom. Det var väldigt välvilligt de äldre. Jag kom tidigt att vikariera för de som var kanske tio år äldre. Och hela de här studio 52-gänget var på min studentexamen och de var tio år äldre. De tog hand om en.”91

Även om det fanns en gedigen sammanhållning och stämning mellan olika generationer jazzmusiker kunde det dock variera gällande vilken typ av jazz man spelade. Bertil Palm som främst har spelat storbandsjazz tror att de musiker som spelade lite mer modern jazz ansåg att storbandsmusikerna var lite mossiga och bakåtsträvande. Han menar dock att den här inställningen även fanns bland hans storbandskollegor som såg med viss skepsis gentemot den mer moderna och abstrakta frijazzen. Gigge minns en händelse när han tillsammans med andra unga jazzmusiker anklagade musikerförbundet för att de fuskade med jobben:

De som var ansvariga i musikerförbundet hade väl också hand om jobben och de tog dem själva. Det handlade om att utländska musiker från bl.a. Italien och Spanien tog många jobb på restauranger. De i musikerförbundet var ju 30-40 år 








90 Palm, Bertil, Intervju 2011-05-04. Malmö. 91 Wadenbäck, Lars, Intervju 2011-04-28. Lund.

äldre och de tyckte att jazz var konstigt och att vi spelade fel musik för att få jobben, men det tyckte ju inte vi.92

Gigge minns också att det fanns en viss distans mellan de jazzmusiker i Malmö som spelade modern jazz och de som spelade mer traditionell. Gigge menar att de hade lite svårt att bli

accepterade för den typ av jazz som de spelade och att musiker från båda sidor stundtals kunde vara lite insnöade på sin sak. Trots detta så menar att han en viktig del av jazzmusicerandet för hans del handlade om att kunna anpassa sig till olika spelstilar och musiker. ”Det var viktigare att få spela överhuvudtaget än att spela rätt saker”93 Detta innebär att trots att det kan ha funnits en viss distans mellan de musiker som spelade en mer modern jazzmusik och de som spelade traditionell jazz så var trots allt båda parter beredda att mötas i det gemensamma intresset för jazzmusiken.