Rockmusik, kläder och jazzklubbar i 1960-talets Malmö

Under 1960-talet började jazzens klimat i Sverige till viss del att förändras och så även i Malmö. Från att ha varit den stora dansmusiken runt om i Sverige kom det nu nya influenser som förändrade detta. Bertil Palm beskriver hur detta bl.a. påverkade Amiralens storband:

Man kan säga att det här var i slutet av en mycket lång storbandsepok på Amiralen och det var ju...på den tiden så dansade man ju efter

dansmusiken och man kan kanske mer korrekt kalla det för Ball roommusik och det hade man hållit på i årtionden med på Amiralen och då är vi framme vid 1963, 64 och då dök det upp ett par långhåriga killar från Liverpool som hette Beatles och de revolutionerade hela den här branschen och plötsligt var det den musiken publiken både ville lyssna på och dansa till och storbandsepoken på Amiralen avslutades då.78

Trots att förhållandena för jazzmusicerandet på Amiralen förändrades så fanns det dock en hel del ställen att spela på, både i Malmö och i Lund. Flera av informanterna har spelat en hel del på olika studentnationer i Lund. Bertil menar att man i Lund inte var lika snabb att ta till sig de här nya influenserna med popmusik som i Malmö, utan där höll man längre fast vid jazzen och det erbjöds där en hel del jobb, även för jazzmusiker från Malmö.

Hur stor oro man kände inför de här nya influenserna varierade. Lisa berättade att rockmusiken aldrig var någon konkurrens för dem, som främst spelade på krogar, eftersom att rocken aldrig kom in på krogarna. Bo och Lisa spelade under den här tiden inte nämnvärt mycket på de rena

jazzklubbarna utan snarare på krogar och restauranger och kände därför ingen direkt oro inför dessa förändringar. Förändringarna bestod både i att musiken förändrades och att i viss mån

spelmöjligheterna förändrades, men då kanske främst för de musiker som spelade på dansbanorna. Gigge besvarar frågan om hur de upplevde dessa förändringar: ”Ja, vi blev lite oroliga. Skulle vi förlora alla spelningar nu? Jag och min fru åkte själv runt lite på dansbanor runt 1960 med lite schlagerbetonad musik och lite jazz och så. Det var ju viktigt att man hade sång när man spelade där. Men efter det så åkte jag aldrig tillbaka till dansbanorna igen på det sättet.”79

Som tidigare påpekats så var redan möjligheterna att leva som jazzmusiker i Malmö knappa och det 








78 Palm, Bertil Intervju 2011-05-04 Malmö.

är förståeligt att det uppstod en viss oro inför att detta nu skulle begränsas ytterligare. Det existerade även en viss skepsis inför musiken som de här nya influenserna stod för. Gigge minns hur han i början bara tyckte att Elvis Presley plagierade från svarta musiker och Bertil berättar att han och hans musikerkompisar var minst sagt skeptiska till Beatles när de först kom. Både Gigge och Bertil har dock kommit att ändra sig och ser nu musikaliska kvaliteter hos både Beatles och Elvis. Som en följd av att popmusiken började spridas började det också enligt Gigge spridas olika

ungdomsattribut som t.ex. kläder som kom att förknippas med popmusiken, något som inte hade varit lika nära förknippat med jazzen: ”Popmusiken blev ju mer en ungdomsmusik som riktade sig till ungdomar på många sätt med speciellt ungdomsmode och ungdomskonsumtion och så. Om man tittar på jazzkillar ser det ju ut som små gubbar med sina propra kostymer och så.”80

De flesta av mina informanter anser inte att det fanns några specifika saker som t.ex. kläder eller någon speciell jargong som hörde till jazzlivet på 60-talet. Lars Wadenbäck nämner att jargonen som fanns bland jazzmusiker främst handlade om att kanske byta namn på låtar och dylikt. Gigge Johnsson beskriver dock en klädstil som han menar hörde jazzen till och att klädstilen kunde variera även mellan olika typer av jazz:

Ja, det var ju duffel och engelska marinrockar från andra världskriget. Det var tuffa jackor och spetsiga skor. Klädstilen var väl egentligen mer vad man hade för musiksmak, även inom jazzen. Det var skillnad om

man lyssnade på swing, modern. Det var ju ett konstigt mode det där egentligen. Om man tittar på dessa smågrabbar så har de ju herrkläder på sig och ser ut som små gubbar. Det fanns ingen direkt konkurrens mellan musikerna som spelade olika typer av jazz men kanske mer bland publiken. T.ex. Cooling och hans tradband blev ju väldigt stora på skoldanser. Min lillasyster som är tio år yngre än mig lyssnade mycket på tradjazz och Cooling, man gick tillbaka mot det äldre.81

Det är intressant om man jämför rock- och jazzmodet att det mode som förknippades med rocken var riktat mot just ungdomar medan de unga jazzmusikerna snarare hade en ambition att se vuxna och välvårdade ut. I det avseendet kan man alltså se kopplingar till Hobdige teorier om

ungdomskultur och att ungdomarna i rockmusikens fall försökte att använda sig av olika ytliga attribut som ett sätt att ta avstånd från föräldragenerationen. I jazzens fall, gällande kläder, verkar det snarare ha funnits en ambition om att så snabbt som möjligt bli en del av den äldre generationen, genom att klä sig som ”små gubbar”. Detta kan dels ha att göra med att jazzen i breda drag, under 1960-talet faktiskt hade funnits ganska länge i Sverige och var väl etablerad, på ett helt annat sätt än vad pop- och rockmusiken var. Det är också intressant i Gigges redogörelse att klädstilen kunde 








80 Johnson, Lars telefonintervju 2011-05-06. Malmö. 81 Johnson, Lars telefonintervju 2011-05-06. Malmö.


variera beroende på vilken typ av jazz man lyssnade på. Inom jazzen hade det på 1960-talet alltså vuxit fram flera mindre subgenrer inom den breda jazzgenren där möjligtvis de som var intresserade av den mer moderna jazzen klädde sig på ett sätt som skiljde sig från de som var intresserade av den mer traditionella jazzen. Detta kan också vara anledningen till att de flesta av informanterna inte minns några specifika kläder inom jazzscenen. Dessa kläder med kostym och rockar hade etablerats och burits av män i årtionden till skillnad från de kläder som hörde till popmusiken. Dessa kläder kan alltså ha uppfattats som så pass etablerade att informanterna inte ens reflekterade över klädstilen som sådan. Billing och Stigendahl hänvisar i sin bok Hegemonins decennier till ett reportage som tidningen Arbetet publicerade 1946 som beskrev en lördagskväll på Amiralen. I reportaget beskrevs den unga publiken som besökte Amiralen för att lyssna på jazz:

”Vi har jumper och kjol, blankröda sidenklänningar, silvermånar i öronen och bara hälar, vi flickor som trängs framför de smala speglarna på Amiralens foyer. Håret ligger, som om vi kom direkt från frisérsalongen[...] Kostymen är nypressad, nacken nyputsad och skorna nyborstade.”82

Den ordningsamma och vuxna klädstilen bland unga jazzentusiaster hade alltså etablerats tidigare än 1960-talet men det var nu i kontrast till popmusiken som den eventuellt kom att stå som en motpol till det nya ungdomsmodet. Det fanns ingen direkt koppling mellan rockmusiken och jazzmusiken i Malmö. Det fanns som jag tidigare påpekat en viss oro inför att rocken skulle bidra till ett minskat intresse för jazzen och minskade spelmöjligheter. Utöver det verkar inte

jazzmusikerna ha haft något samröre med rockmusikerna. Bertil beskriver att det fanns en tydlig distans mellan jazzmusiken och rockmusiken, att om man höll på med jazz så tog man därmed avstånd från rocken. ”Nej, det var nog en tydlig brandgata där emellan. Alltså höll man på med jazzmusik så..nej, det fanns ingen koppling till det andra.”83