Mina gränser till den här skrivprocessen har suddats ut. Jag försöker nu intala mig att min text är något annat än jag själv. Att det här inte handlar om mig. Samtidigt skriver jag in min röst här i texten. Frågan hänger i luften: gör jag våld mot min text nu? På det material som inte är jag? Jag är en del av det här prestationssamhället, jag andas, äter och drivs av prestation. Av den här tanken att jag kan äga, gripa och veta världen, utvinna den för min egen vinning. Lära
mig mer om mig själv genom andra, stapla upp kunskapen sida efter sida i vita dokument och förmedla kunskap om text, plats och platslöshet, skrivande, och den andre.
Jag tänker kring denna uppsats och det makttagande som jag inte kan göra ogjort. Jag gör våld på den andre, på min text, på mitt material nu när jag försöker finna dennes plats.
Precis som Tikkanen och Witt-Brattström gör våld på sin plats och den andre i deras texter. Är frigörelsen att stapla ut sin egen plats endast ett sätt att rätta in sig i ledet, i ramen för den andres blick på en? Bekräftas det kapitalistiska systemet i det subjektskapandet? Du konsumerar mig genom att göra min plats. Nu konsumerar jag dig för att sätta dig på plats. Jag kommer inte undan tanken: är litteraturvetenskapen ett makttagande över den skönlitteratur som finns, ett sätt att sortera upp och bestämma vad den är, vad den säger? Jag kan inte fortsätta prestera mig ut ur situationer, ut ur texterna. Jag kan inte fortsätta leva på den konstruerade frigörelsen. Är denna uppsats ett sätt att göra konstgjord andning på mig själv, och därmed mitt material?
I denna analysdel ska jag redogöra för det instörtande subjektet och hur våldet på sig själv och andra görs, och vilken effekt det har på kärleksrelationen. Jag kommer även föra en diskussion om den konstruktion av friheter som görs i dessa skönlitterära verk, och hur man kan tänka när det kommer till narcissismen och den skada människor tar av de system som finns för att upprätthålla dessa sammanheter mellan människor.
Frigörelser och våld
Jag ska nu redogöra för hur prestationssubjektet och narcissismen blir ett våldsutövande av det egna subjektet och hur Han resonerar kring detta. I Eros Agoni skrivs prestationssubjektet fram som en instörtning i sig själv där gränserna till det andra suddats ut. Och enligt Han är våldet på det egna subjektet något som förbisetts i diskussioner kring just subjektskapanden. Han tydliggör att ”Exploatören är den exploaterade”49 och menar således att den självexploatering som vänds inåt är effektivare i ett disciplinsamhälle än vad exploateringen av andra är. Just för att självexploateringen bidrar till känslan av frihet.50 Denna frihet som Han motsätter sig beskrivs i relation till hur Foucault förhåller sig till den nyliberala Homo oeconomicus och att
”hon som entreprenör av sig själv inte längre är ett lydnadssubjekt […] Han [Foucault] förbiser fullständigt vålds- och tvånggsstrukturen i det nyliberala frihetsdiktatet.”51
Tanken om exploatören som exploaterar sig själv finner jag både givande till denna diskussion, och samtidigt är det något som skaver i Hans sätt att uttrycka sig som jag vill
49 Han, s. 17.
50 Ibid.
51 Ibid, s. 18.
problematisera. Han skriver: ”Självtvånget är värre än tvånget mot andra, eftersom inget motstånd mot sig själv är möjligt.”52 Det finns ingen anledning för mig att i denna uppsats sätta exploateringen av självet eller den andre i någon form av motsatsförhållande till varandra, och jag vill inte värdera vad som är ”värst”. Snarare vill jag lyfta och synliggöra hur subjektet och den andres våld fungerar här. Han påpekar att det inte finns samma typ av motstånd i sig själv som det gör hos andra, och Hans poäng lyfts till att ifrågasätta individens ansvar och hur det nyliberala samhället blir en tvångsstruktur för jaget.53 Alltså att ett prestationssubjekt som faller in i narcissismen och sig själv inte heller kan göra motstånd mot sig själv på det sätt som en annan människa kan göra motstånd mot jagets förtryck. Hans poäng är alltså att det är i den kapitalistiska strukturen som människan gör våld på sig själv. Detta blir snarare ett intressant spår i uppsatsen när det kommer till den typ av frigörelse som Tikkanen och Witt-Brattström gör, då de skriver sig en plats. De gör motstånd på det subjekt som utnyttjat och förtryckt dem, genom att på samma spelplan skriva den andres, mannens plats. Vad blir detta för typ av våld?
Och hur ingår det i systemet? Våldet på sig själv kontra våldet på den andre har en sak gemensamt. De båda ingår i ett system där jaget försöker göra sig ett subjekt på den andres bekostnad.
Detta vill jag nu problematisera i dessa skönlitterära verk. Jag kommer först diskutera Århundradets kärlekskrig och hur det narcissistiska subjektet, ”Han”, där utövar ett fysiskt våld på diktjaget, ”Hon”. Jag väljer att lyfta in detta fysiska våld i relationen just för att ge en dimension till hur det fungerar i kontrast till hur motståndet fungerar i sig själv kontra den andre.
Våldet i relationen
Det fysiska våldet i relationen är något som inte nämns i Eros Agoni men det är något som blir framskrivet i både Tikkanens och Witt-Brattströms skildringar av kärleksrelationen. I Århundradets kärlekskrig gestaltas hotet och det faktiska fysiska våldet genom en snabb replikväxling.
Han sa: Du ska akta dig. / Jag kan bli en riktig vidrig människa.
Hon sa: Skulle det vara en nyhet. / Idag såg syrran / blåmärkena / på badet.54
52 Ibid.
53 Ibid, s. 19.
54 Witt-Brattström, s. 28.
Våldets uttryck i kärleksrelationen mellan ”Hon” och ”Han” används i detta exempel som ett hot för henne att förhålla sig till. Men det finns ingen rädsla i hennes svar tillbaka. Det är en ton i svaret som visar på att det inte är något som hon räds, utan snarare blir blåmärkena det som synliggör den andras beteende, det fysiska våldet. Detta är ett sätt att underminera hans hot om våld. De faktiska blåmärkena är bevis för det fysiska våldet, och genom att benämna dem sker ett maktskifte i meningsutbytet. Detta våld, och hotet om det, är ingen nyhet för vare sig ”Hon”
eller hennes syster. Då ”Hon” inte blir rädd utan snarare svarar tillbaka, biter inte hotet som
”Han” hade tänkt. Svaret är dock inte ett normaliserande av ”Hans” våld mot henne, utan snarare ett uttryck för det systematiska våld som ”Hon” blivit utsatt för.
Detta fysiska våld är även något som beskrivs i Århundradets kärlekssaga där det i likhet med Witt-Brattströms verk är duet/mannen som agerar med fysiskt våld.
Innan din hand / är framme vid mej / vet jag redan: / detta drabbar oss inte / av kärleks brist / utan av kärleks förtvivlan / ändå / är det svårt att fatta / omöjligt att glömma55
Det som drabbar relationen mellan diktjaget och duet beror enligt diktjaget inte på bristen på kärlek utan på förtvivlan. Detta är en intressant aspekt när det kommer till kärleksrelationen, då det skrivs fram att det är en typ av ”kärleks förtvivlan” som är hopplös och uppgiven. Men fortfarande så är det en kärlek som finns där. Det blir en form av drabbande kärlek som i detta sammanhang är den lidande kärleken, den kärlek som är på väg mot Agonin. Skulle man kunna tänka att detta yttre våld speglar det inre våldet och att det finns ett instörtat manligt subjekt som gör våld på sig själv i narcissismens namn. Och som i enlighet med Byung-Chul Hans teori om det instörtande subjektet inte kan göra motstånd mot sig själv utan agerar utåt för att möta ett motstånd i den andre. Detta är inget jag kan fastslå och det kanske inte är fruktbart för analysen att stanna alltför längre kring detta då jag först och främst tänker att det fysiska våldet handlar om en maktutövning, och att detta gestaltande är ett sätt att visa på hur våldet drabbar den andre.
Det finns en skillnad mellan Tikkanen och Witt-Brattströms ton och skildring när det kommer till våldet. I Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig är det just ett krig som utspelar sig mellan könen. Här säger hon:
55 Tikkanen, s. 78f.
Jag skulle tvingas kyssa / den hand som slog mig / för att få leva i din höga närhet. / Du var kungen / jag var pigan.56
Beskrivningen av honom som kungen och henne som pigan blir här ett sätt att förtydliga det hierarkiska förhållandet mellan könen. Hierarkierna i relationen skrivs ut på ett sätt i Witt-Brattströms verk som det inte görs i Tikkanens diktroman. Och detta för mig ännu en gång till hur titlarna på verken speglar dess innehåll, då Århundradets kärlekskrig skiljer sig från kärlekssagan i den bemärkelsen. Det finns mer hopp och tro på kärleken i sagan än vad det gör i kriget. Det som dock är intressant när det kommer till titlarna är att de båda är sprungna ut mannens syn och blick på kärleken. I Tikkanens verk är det duet som säger och fastslår att
”Dethär är århundradets kärlekssaga”.57 Och det är ”Han” i Witt-Brattström som förklarar krig och ”Hon” som säger att det inte finns några vinnare, bara förlorare i ett kärlekskrig.58 Här sätter punktromanen fingret på något intressant, som skulle kunna härledas till just det narcissistiska och kapitalistiska system som denna kärleksrelation är bunden till. Det är ingen som ”vinner”, alla förlorar på detta.
Subjektets våld mot sig själv och den andre
I föregående del av analysen redogjorde jag för hur det fysiska våldet i relationen fungerar och hur detta skrivs fram av Witt-Brattström och Tikkanen. Därför har jag valt att i det här avsnittet lyfta in Engdahls perspektiv när det kommer till våldet på sig själv. Hur skulle det låta om
”Han” själv fick resonera kring narcissism, rum, plats och våld? Det här säger Engdahl om det innersta rummet i en ung man:
I en ung mans sinne finns det ett innersta rum, och i detta finns det bara plats för en sak, nämligen för honom själv. Att vänta sig något annat eller att fordra något annat, nu eller någonsin, vore dårskap.59
Det innersta rummet säger här något om hur det narcissistiska subjektet förhåller sig till plats och subjekt. Och, mot bakgrund av Han, hur detta blir ett våld på den unge mannens inre sinne som låser fast honom på den platsen i sig själv. Att föreslå eller yrka något annat
56 Witt-Brattström, s. 117.
57 Tikkanen, s. 83.
58 Witt-Brattström, s. 9f.
59 Engdahl, s. 9.
förhållningssätt, ”nu eller någonsin”, ”vore dårskap”, skriver Engdahl.60 I detta citat funderar jag på vad konsekvenserna blir av att fastslå sin egna plats och att låsa in sig själv i sitt innersta rum, och att även i samma andetag mena att det inte kan vara på något annat sätt. Detta tänker jag är att kapitulera inför det narcissistiska och kapitalistiska samhället.
Detta blir även ett sätt att göra våld på sig själv, vilket i sin tur leder till att han kommer att göra våld på den andre. Narcissismen går här ut över den andre via det inre våldet, då den andre endast finns till som en spegel eller för att behaga det narcissistiska subjektet. Det är alltså inte så enkelt som Han fastslår att subjektets våld mot sig själv vore värre än det andra, utan att denna problematik samverkar.
Man skulle dock kunna tänka sig att det är här problemet uppstår, det vill säga genom att fastslå sig själv till en plats, till ett rum, i ett mönster, och då alltså göra våld på sig själv och därigenom andra. Är det detta som händer när Witt-Brattström och Tikkanen skriver sin plats i förhållande till det narcissistiska subjektet? Alltså, genom att skriva sin plats binder man sig till den även fast det är en plats skapad i ett motstånd mot det narcissistiske subjektet. Är frigörelsen verkligen en frigörelse när den är inom det kapitalistiska systemet som främjar våld på subjekt och andra?
Frihet och plats
Avslutningsvis vill jag diskutera hur frigörelsen i Århundradets kärlekssaga och Århundradets kärlekskrig har skrivits fram med Byung-Chul Hans tanke kring plats och platslöshet samt resonera om hur vi kan tänka kring frihet och plats.
Den frigörelse som ligger till grund för dessa två verk är båda sprungna ur och influerade av den 1970-talsfeminism som vill skriva sig en plats och ett subjekt i motstånd till mannen. Det är en tanke om plats som bildats ur en idé om att skriva sig fri och bort från förtryckande strukturer. Att skriva sig en plats bortanför detta förtryck, om det så handlar om patriarkatet, kapitalismen eller ett annat system, kan i det här sammanhanget ses som en god föresats, men det finns en tendens att det skrivande subjektet kastas tillbaka och återigen låses fast i den förtryckande strukturen.
Detta skrivandet vill bryta upp och göra motstånd, och berättelsen positionerar sig som en ”annan” historia än det som får synas och höras inom strukturen och i historien. Men kanske idén att skriva sig en plats endast bidrar till en konstruerad frihet, då denna typ av frigörelse som jag har visat i mina analyser här ovan, är en frigörelse inom systemet för det kapitalistiska
60 Ibid, s. 9.
och narcissistiska samhället. Den lösning som Han tillsammans med Lévinas ger oss är just platslösheten och tanken kring att inte göra våld på sig själv genom att bestämma sin egen eller den andres plats. Vad ska vi då använda för att inte göra våld men samtidigt försöka ta oss bort från dessa strukturer? Är det just friheten att slippa skriva sin plats, och att slippa positionera sig från första början? Mina tankar går här till ett annat sätt att förhålla sig till makt och motstånd, nämligen tystnaden.
En passiv tystnad och förhållningssätt har snarare en motsatt effekt, men en aktiv och tydlig tystnad som inte handlar om att göra våld på sig själv och den andre skulle kunna vara ett sätt att komma runt våldet på. Att inte svara på det tilltal inom den struktur som det kapitalistiska och nyliberala samhället bygger detta tal på. Att ställa sig frågan: Är det en röst som blir tilldelad en plats, ett utrymme, eller är det en röst som måste ”tas” och som försöker hålla sig bortanför sammanheten och våldet? Anta att detta sker, hur vet vi då att det förhållningssättet i sin tur inte är en konstruerad frihet som vi förlitar oss på?
Jag tänker att Tikkanen och Witt-Brattström gör motstånd mot det narcissistiska subjektet och det förtryck som förintar deras plats och subjekt och förskjuter dem till den andre.
När de skriver i samma struktur exploaterar de även sig själva inom den kapitalistiska strukturen. Jag menar inte att de skulle vara tysta, att den här skriften och litteraturen inte behövs. Det jag vill peka på är svårigheten i att skriva om den förtryckande andre och samtidigt inte exploatera sig själv. När vi försöker nå, äga och gripa i den andre stakar vi alltså ut platsen för den, det är den processen som jag vill uppmärksamma. Att skriva en plats behöver inte vara något dåligt men det är när vi befäster oss själva eller den andre på en plats och avfärdar rörligheten som vi även befäster sanningar, verklighet och frihet. Är det Eros, platslösheten och det negativa förhållandet som är svaret? Frågan kvarstår dock, skulle inte även det reproducera det system som kanske utgör narcissismens viktigaste förutsättning? Är det en frihet som direkt när vi befäster den som frihet även blir till ett nytt narcissistiskt fängelse?