Sammanfattning av Analysen

Innan jag går vidare till en slutdiskussion som kommer handla om den kapitalistiska strukturen, nyliberalismen och individen i ett bekräftelsesamhälle, vill jag först samla ihop de trådar jag har lagt ut i min analys och få utrymme att sammanfatta och breda ut mina poänger och resonemang. Jag har först och främst påvisat hur den konsumerande blicken fungerar i Århundradets kärlekssaga och Århundradets kärlekskrig, och hur diktrösterna med hjälp av den konsumerade blicken vill platsbestämma varandra. I dikterna pågår det alltså ett görande av

plats där alla parter och röster försöker bestämma varandra sinsemellan, men även knyta sig själva till en specifik plats. De utövar alltså våld på varandra i själva platsbestämmandet, det är exempelvis diktjaget i Tikkanens verk som använder den andres röst och kropp i sina beskrivningar för att påvisa hur gränsdragningarna sker i både beroendet och ansvaret över den andres liv. Det sker även ett eget, inre befästande av plats och rum i diktjaget som är knutet till skrivandet som plats, rum och utrymme. Det är ett verk som tar avstånd från, och vill visa på, hur äktenskapet och kärleksrelationen blir en mer och mer hopplös situation att vara i. Det är även en motreaktion på just H. Tikkanens beskrivande ord om deras relation (som han också platsbestämmer genom att skriva om ”Märta”) och hur han med sina ord och sitt skrivande har en viss typ av makt över henne. Det är ett våld som i båda exemplen sker inombords samtidigt som det går ut över den andre.

I Witt-Brattströms verk pågår ett befästande av den andre i dialogerna, det är alltså både ”Hon” och ”Han” som vill befästa varandra. Blickarna konsumerar varandra i den mån att de vill sätta varandra på plats samtidigt som de vill hitta tillbaka till den kärlek som en gång var. Det finns här ett driv mot sammanhet då den andres annanhet inte duger, då båda rösterna pratar om att vara ”rätt” eller ”fel” för varandra.

Det är alltså inte endast diktjaget eller ”Hon” som blir förtryckt i den bemärkelse att det utövas våld i olika dimensioner. Det finns ett fysiskt våld, och ett hot om det, i både Århundradets kärlekssaga och Århundradets kärlekskrig som jag här tänker blir det yttre faktiska våldet. Men det finns även det där inre systematiska våldet som ligger till grund för det narcissistiska och kapitalistiska systemet. Mitt eget skrivande diskuteras i förhållande till dessa teman, och bidrar därmed till en blick på hur bekräftelse, prestation och förhållandet till materialet även kan ses som ett kärleksobjekt.

Slutdiskussion –

I slutdiskussionen vill jag lyfta min blick och diskutera hur de samhällsstrukturer som narcissismen grundar sig i ser ut och verkar i kärleken och skrivandet. I början av min diskussion tar jag spjärn mot Byung-Chul Han och hans sätt att förhålla sig till kapitalismen och nyliberalismen. Jag kommer sedan koppla detta till mig själv, och återigen diskutera en lösning och ett förhållningssätt till min text. Jag kommer även kort resonera kring ansvar och subjektskapandet i den kapitalistiska strukturen och hur det, i sin tur, göder den narcissistiska tendensen i oss själva.

I det konsumtionssamhälle som vi lever i idag jämnas allt ut till den sammanhet som ligger till grund för just narcissismen, det är i kärleken och hos den andre som vi söker efter bekräftandet av oss själva. Självet som står i centrum för prestationen har att göra med den kapitalistiska tanken om att allt är möjligt, att man kan prestera bättre, sträva högre. Denna tanke infiltrerar inte bara mitt uppsatsskrivande, utan även den kärlek som tenderar att forma och påverka oss; den kärlek som göder narcissismen. I denna tanke att allt är möjligt har vi heller inte tillgång till det omöjliga och till den passion som bygger på omöjligheten. I Eros agoni är det ordet kan som triggar subjektets självtvång och instörtande, vilket leder till att när jaget inte kan hamnar misslyckandet helt och hållet på individen.⁶¹

Detta har även att göra med just individens ansvar och den skuld som hamnar på denne.

Det finns inte någon som kan förlåta den synd man själv står till svars för. Detta ansvar över en själv kanske leder till tanken att det även är individens eget ansvar att skapa sig en plats och sitt eget subjekt, när det snarare handlar om något som är utanför den individens makt att påverka.

Viljan och ansvaret att skapa sig själv är en underliggande tanke hos mig som florerat genom undersökningens analysavsnitt. Det skönlitterära materialet i den här uppsatsen är ett försök att skapa sig själv, och det är även det som händer i verken. Subjekten försöker hitta sig en plats bortom den andres kontroll men problemet kvarstår ändå. Systemet som är grund för ett narcissistiskt subjekt som börjar äga, veta och gripa efter den andre. Det finns således inget som fångar upp den skuld och det ansvar för de subjekt som görs eller blir till i motsättning till den andre.

”Kapitalismen är enbart skuldbeläggande”⁶² fastslår Han, och det finns inget som kan befria individen från denna skuld. Det finns en fråga som cirkulerat i mina tankar under den här uppsatsen och det är: Vem bär skuld för detta? Och vem har ansvaret över förtrycket och den marginaliseringsprocess som sker? Om våldet ligger till grund för ett större system som ingen individ har kontroll över kan vi heller inte tillskriva ansvaret på individen. Samtidigt så har individen ett ansvar, och jag är övertygad om att det måste vara så – till viss grad. Jag måste stå till svars för att jag skrivit den här uppsatsen, det finns ingen väg ut ur det och jag vet inte om det tjänar något till att hitta en utväg ur just den aspekten. Kanske är det en förlikning som måste ske, eller ett uppmärksammande av den tilltagande narcissismen i vårt samhälle. Att samtidigt gripa den andre och tillskriva sig en statisk plats är en tanke som är sprungen ur det kapitalistiska systemet som bygger på våld och maktutövning. Ansvaret över dessa ord, över den analys och det makttagande som en litteraturvetenskaplig uppsats i detta fallet är, kanske gör mer skada än      

61 Han, s. 18f.

62 Ibid, s. 19.  

nytta? Jag har påvisat att det sker ett plats- och makttagande i dessa verk men konsekvenserna av min undersökning kan jag inte se i denna del av processen. Vilket leder mig till de avslutande orden för denna uppsats: Denna text måste möta en läsare för att mina misstag ska synliggöras, det måste finnas en dialog om bristerna, misslyckandet och makttagandet. Annars hamnar jag här, i en narcissistisk monolog om mitt egna skrivande, blind för den andre: läsarens röst.

Litteraturlista

Engdahl, Horace, Den sista grisen, Stockholm: Bonnier, 2016 Han, Byung-Chul, Eros Agoni, Stockholm: Ersatz, 2015

Lévinas, Emmanuel, Tiden och den andre, Brutus Östlings bokförl. Stockholm: Symposion, 1992

Tikkanen, Henrik, Mariegatan 26 Kronohagen, Stockholm: Bonnier, 1977

Tikkanen, Märta, Århundradets kärlekssaga, 3.uppl., Stockholm: Trevi, 1978

Witt-Brattström, Ebba, Århundradets kärlekskrig: [punktroman], Stockholm: Norstedt, 2016