Magisteruppsats i litteraturvetenskap, 15 hp Masterprogram i kultur- och medievetenskaper
ÅRHUNDRADETS
KÄRLEKSNARCISSISM
Linnéa Guldbacke Lund
Plats, skrivandet och konsumtionen av den andre i Århundradets
kärlekssaga och Århundradets kärlekskrig
Innehållsförteckning
Inledning………... 1
Nu börjar vi………..………... 1
Syfte………..…………... 2
Frågeställningar………... 2
Metod, Material och Jag...………..………...……... 3
Begreppsutredning: Den andre och Eros………... 6
Disposition av analysen………...………... 7
Analys………...……...….…... 9
Kärlek och Narcissism – Konsumtionen………...…....…... 9
Blick och konsumtion i Århundradets kärlekskrig………...…... 10
Självhärlighetens demon………...…... 12
Den konsumerande blicken i Århundradets kärlekssaga………... 13
Kärleken och den andres plats(löshet)……….…... 17
Platslöshetens innebörd……….………... 18
Skrivandet som plats/överlevnad………... 21
I dialog om skrivandet – Replikskifte mellan Tikkanen, Witt-Brattström, H. Tikkanen, och Engdahl………..………...….……... 22
Ansvar och kroppsvätskor som gräns i kärlekssagan…………...……….….……... 26
Ansvaret som plats………...………..…... 27
Lukt och kropp………...………... 28
Kärleken och Narcissismens våld……….……..……...…...……... 30
Frigörelser och våld………..……...……... 31
Våldet i relationen……….………... 32
Subjektets våld mot sig själv och den andre……….………..……...……... 34
Frihet och plats……….…………..………... 35
Sammanfattning av Analysen………...…………...………... 36
Slutdiskussion – Subjektskapandet i ett narcissistiskt samhällssystem…...…... 37
Litteraturlista………....……... 40
Inledning
Nu börjar vi
Hur hittade jag hit? I den narcissistiska kärleken och i erfarenhetspoesin? Det började egentligen varken i narcissismen eller i kärleken. Och inte heller i poesin. Utan snarare började det med min vilja att prestera och åstadkomma. Det började i något som kallas prestationssubjektets driv till depression som Byung-Chul Han skriver om i Eros Agoni, det teoretiska verket som är min utgångspunkt för denna uppsats.1 Han redogör för hur depressionen är en plats där subjektet störtar in i sig själv, utan att kunna göra motstånd mot sitt eget jag. Man drivs längre och längre in och tappar fattningen om andra runtomkring. Det är en plats där inget annat existerar, där inget annat får utrymme; än det egna subjektet. Det är, menar Han tillsammans med Emmanuel Lévinas, Eros, och det negativa förhållandet till den andre som räddar subjektet, som väcker det ur depressionen och som får en att se sig själv och andra.
Det är alltså de egna gränserna som suddas ut och riktas inåt, mot det egna subjektet i en prestationsdepression.
Han menar att det är detta som händer i ett senkapitalistiskt prestationssamhälle där allt cirkulerar kring mig, jag och självet och den bekräftelse vi söker. Där jag som individ kan göra allt som jag tar mig för, och de oändliga möjligheterna till förbättring är det som sänker prestationsindividen. Det är här jag som uppsatsskribent kommer in då jag vill synliggöra mina misstag och rädslor i den här uppsatsprocessen. Jag kan alltid putsas och förbättras, och med hjälp av prestationerna kan jag komma ur, komma runt mitt eget jag, trodde jag! Allt är möjligt, om jag bara gör allt jag kan så kommer jag komma ut på andra sidan. Om jag lever i min tid, om jag bara ingår i detta nu. Jag kan, jag kan, jag kan. Stanna inte upp nu, för jag kan, det är möjligt att pressa lite till, att ta i lite mer. Jag insåg mitt problem när mitt inre slutade lyssna på bekräftelsen som kom från andra, när det inte längre spelade någon roll vad andra sa. Kvar var rösten som sa att jag kan mer, att mer är möjligt. Jag läste Eros Agoni och insåg: Jag är prestationssubjektet och jag har dessa narcissistiska tendenser, mitt själv har störtat in i sig själv och jag kan inte komma ut.
Mina tankar gick till lösningen, den räddning som Han förespråkar: Eros. Och nu är jag här. På väg att prestera en uppsats som handlar om det som kan vara en räddning för det inåtblickande subjektet, och den kris där den andre inte existerar längre. Detta för att hitta en väg ut ur mitt instörtade jag, hitta vägen som leder någon annanstans. Till den andre. Till poesin.
1 Byung-Chul, Han, Eros Agoni, Stockholm: Ersatz, 2015.
Jag kommer i den här uppsatsen närma mig och synliggöra det narcissistiska subjektet i främst två skönlitterära verk: Århundradets kärlekssaga (1978) och Århundradets kärlekskrig (2016).2
Det är i kärleksrelationen som gränsdragningarna upprättas, och sammansmältningen mellan jaget och den andre äger rum. Jag vill därför undersöka hur subjektet gör våld på sig själv och jag vill se hur konsumerandet av den andre går till i dessa poetiska verk. Detta är säkerligen helt av egoistiska skäl som jag hamnat här, som jag hittat hit. Om det här nu är det narcissistiska subjektet som störtar in i sig själv, och som konsumerar andra i förbifarten, vill jag nu lyfta min blick till hur kärleksrelationerna ser ut. Hur fungerar det narcissistiska subjektet? Vad har den andre för plats i kärleken, och hur ser den platsen ut?
Syfte
Syftet med den här undersökningen är att analysera den narcissistiska kärleksdiskurs som gestaltas i Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga och Ebba Witt-Brattströms punktroman Århundradets kärlekskrig. Undersökningen ämnar ta upp fyra teman: Kärleken och den konsumerande blicken, Kärleken och den andres plats(löshet), Kärleken som Ansvar och Kropp, och Våldet på sig själv och andra. Analysen kretsar kring relationen och gränsen mellan jaget och den andre, med utgångspunkt i Byung-Chul Hans teoretiska verk Eros Agoni (2015).
Undersökningen rör sig även kring min egen skrivprocess och hur jag ska hitta tillbaka till litteraturvetenskapen utan att göra våld på skrivandet och mitt material. I vissa passager rör jag mig därför kring frågor om skrivandet, frihet, subjekt, makt och våld i förhållande till Tikkanens och Witt-Brattströms verk.
Frågeställningar
Denna undersökning ställer frågor genom uppsatsens gång och främst i analysdelarna. Men den centrala frågan som leder mig genom denna uppsats är hur det narcissistiska subjektet fungerar och agerar i ovan nämnda skönlitterära verk. Jag vill även se till vilken effekt denna narcissism har i kärleksrelationen. Hur bilden av den andre skrivs fram, och vad den konsumerande blicken i Tikkanens och Witt-Brattströms verk gör. Den fjärde och sista frågan rör sig kring subjektets våld på sig själv och den andre, och hur maktaspekten i våldet fungerar såväl i verken som i det faktiska skrivandet.
2 Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga, 3.uppl., Stockholm: Trevi, 1978; Ebba Witt-Brattström, Århundradets kärlekskrig: [Punktroman], Stockholm: Norstedts, 2016.
Metod, Material och Jag
Här följer först en sammanfattning av de två skönlitterära verk som ligger till grund för denna undersökning, och sedan en motivering till varför dessa verk är valda, och i vilket syfte.
Tikkanens Århundradets kärlekssaga handlar om ett äktenskap där diktjaget skriver fram hur vardagslivet tillsammans med en man som missbrukar alkohol ser ut. Vi får följa kärleksrelationen mellan diktjaget och duet, och hur våldet och alkoholen ständigt återkommer i vardagen. Missbruket går ut över diktjaget i denna kärleksrelation, och vi kommer nära diktjagets känslor och upplevelser. Det finns en vilja att skriva fram den orättvisa som ligger till grund för ojämlikheten mellan könen, men även en vilja att förstå den kärlek som de båda känner för varandra.
I Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig, befinner vi oss i en dialog mellan diktens
”Hon” och ”Han”. Denna dialog gestaltar ett äktenskap som är i brytpunkten att ta slut.
Kärleken, våldet och orättvisorna i den heterosexuella relationen är även här närvarande. Detta verk är även en hommage till Tikkanens verk, och det är en av anledningarna till att jag valt dessa två verk för att samtala om narcissismen.
I Tikkanens diktroman och Witt-Brattströms punktroman ska jag ta mig an den narcissistiska kärleken och hur den andres plats och platslöshet förhåller sig till makt, våld, skrivande och konsumtion. Verken är sprungna ur erfarenhetspoesin och det personliga skrivandet, men det finns även en fiktiv och berättande dimension i verken som är fokus för denna uppsats. Jag vill ta mig an dessa verk med respekt för dess innehåll och berättelser samtidigt som jag vill problematisera vad den här typen av skrivande gör med gestaltandet av kärlek, narcissism och plats/platslöshet i förhållande till Eros Agoni.
Då Århundradets kärlekssaga är tillägnad Tikkanens dåvarande make, och skriven som ett svar på Henrik Tikkanens självbiografi Mariegatan 26 Kronohagen 3 kommer jag i analysen gå i dialog med och framföra bådas perspektiv på skrivandet och beroendets konsekvenser för att se hur de olika positionerna skrivs fram. Fortsättningsvis i analysen kommer jag att referera till Tikkanens exmake som H. Tikkanen.
Och när det kommer till Witt-Brattströms verk och Horace Engdahls samlingsverk av aforismer, Den sista grisen, blir även de olika positionerna och rösterna här av största vikt4 Dessa röster får komma till tals och diskutera med varandra för att det finns ett anspråk på erfarenheten av relationen, äktenskapet och verkligheten. Det finns dock inget som säger att
3 Henrik Tikkanen, Mariegatan 26 Kronohagen, Stockholm: Bonniers, 1977.
4 Horace Engdahl, Den sista grisen, Stockholm: Bonniers, 2016.
rösten i Witt-Brattströms verk, som jag benämner som ”Han”, är Engdahls faktiska röst; jag undersöker snarare hur ett sådant svar skulle kunna låta. Innan jag går vidare till den teori som ligger till grund för mina analyser av dessa skönlitterära verk måste jag redogöra för de begrepp jag kommer använda mig av i Eros Agoni. Detta för att göra det så tydligt och informativt som möjligt. De begrepp som jag nu kommer reda ut är svåra att hålla isär då de på olika vis är beroende av varandra och hör ihop men den teori som Han redogör för.
Begreppen är: Plats/platslöshet, sammanhet/annanhet, att konsumera den andre, och Eros/Depressionen. För att ta i dessa begrepp måste jag börja i prestationssamhället. Han menar att Prestationssamhället härstammar från kapitalismen och nyliberalismen och att dessa system ligger till grund för att subjektet störtar in i sig själv och blir det narcissistiska subjektet. Detta prestationssamhälle göds av tanken att individen kan göra allt den tar sig för, och det är i den idén som subjektet störtar in i sig själv.
Det narcissistiska subjektet är den som utvinner och försöker greppa, äga och veta den andres annanhet, och i den processen görs den andre till en plats. Platslösheten är den position som den älskade bör ha för att inte konsumeras och inte kunna upptäckas av det narcissistiska subjektet. Just konsumtionen är en bärande del av Hans teori, då den andre i denna process ses som en vara, ett objekt, som endast existerar för att det narcissistiska subjektet ska avnjuta det.
Han beskriver även hur detta går till i förhållande till sexualiseringsprocesser som är sprungna ur ett kapitalistiskt och nyliberalistiskt system. Dessa sexualiseringsprocesser menar Han bottnar i hur sexet är prestation, och sexyness är kapital. Att konsumera den andre är att försöka sätta den på plats. Platslösheten i sin tur är alltså likställt med frihet, eller distans från det narcissistiska subjektet, och grundar sig i den andres annanhet.5
När den andres annanhet utvinns och exploateras görs den andre till en plats. Denna plats kallas sammanheten och uppdagas för att det narcissistiska subjektet inte kan utskilja sina egna gränser, vilket gör att gränserna mellan subjektet och den andre flyter ihop och den andre används då som en spegel. I den processen kan alltså inte det narcissistiska subjektet erkänna den andre som ett eget subjekt.6
Det som ”räddar” subjektet från sig själv och narcissismen är Eros, då erfarenheten av den andres annanhet är det som ”rycker ut subjektet ur sig självt och kastar det mot den andre”.7 Eros blir alltså räddningen för det narcissistiska subjektet och den andre. Med detta menar Han att erfarenheten, begäret och fascinationen av den andre, är det som bör vara fokus för
5 Han, s. 21f.
6 Han, s. 8f.
7 Ibid, s. 9.
Erosrelationen. Det är när man gör den andre till en plats, och försöker upptäcka den andre, som sammanheten blir till. Denna sammanhet hör alltså ihop med att försöka göra den andre till en plats. Det är i annanheten, det vi inte vet om den andre, som platslösheten finns till.
Han menar att det narcissistiska subjektet i sin tur speglar sig i den andre, konsumerar denne genom att upptäcka den andres platslöshet. Platslösheten är där Han menar att den andre ska vara för att inte kunna konsumeras. Det är när subjektet gör den andre till en plats som konsumerandet börjar. Det är alltså en narcissistisk process som gör att subjektet konsumerar och tar kontrollen över och den andre. Detta kommer jag redogöra mer för i de olika analysavsnitten, men för att lyfta dessa olika begrepp ytterligare vill jag nu förklara hur jag ska använda denna teori och hur det kommer appliceras i analysen.
Jag vill alltså i min analys problematisera plats och platslöshet i förhållande till kärleksrelationen, narcissismen, våldet och skrivandet. Detta gör jag med hjälp av det teoretiska verket Eros Agoni av Byung-Chul Han, som teoretiserar kring det narcissistiska subjektet och dess påverkan på den andre i Eros-relationen. Innan jag redogör för Hans teori vill jag uppmärksamma er på en viktig detalj kring hur jag i resten av uppsatsen kommer skilja på teoretikern Han, och Witt-Brattströms ”Han” genom att sätta citationstecken kring Witt- Brattströms ”Han” för att undvika en hopblandning av diktens röst och teoretikerns röst.
Hans teori om det narcissistiska subjektet grundar sig på en analys av det kapitalistiska och nyliberalistiska samhället. Den andre i förhållande till det narcissistiska subjektet tillskrivs en plats. Detta är det förtryck som Han menar att vi ska uppmärksamma. När vi tillskriver den andre en plats, förlorar vi dennes atopi, platslösheten, som behövs för att den andre ska ha möjlighet att vara fri från det narcissistiska subjektet. Det narcissistiska subjektet strävar i sin tur mot det samma, alltså mot en plats där subjektet kan spegla sig i den andre. Denna process menar Han är sprungen ur processen där den andre blir till en vara, ett objekt som berövas sin annanhet. Den personen kan man då inte älska, bara konsumera.8 Det som jag ska undersöka är hur denna relation fungerar i de skönlitterära verken. Relationen mellan det narcissistiska subjektet och den andre har en utgångspunkt i psykoanalysen och detta ska jag nu redogöra för.
Lévinas är en betydande röst i Eros Agoni då Han använder Lévinas erosetik ur Tiden och den andre som utgår ifrån hur det negativa förhållandet till den andre är lösningen på subjektets kris.9 Vilket innebär att det är just i omöjligheten, och det onåbara mellan den älskande och den älskande, som relationen bör bygga på för att Eros ska existera. Det är alltså
8 Han, s. 21.
9 Emmanuel Lévinas, Tiden och den andre, Stockholm: B. Östlings bokförl. Symposion, 1992.
i det negativa förhållandet till den andre som vi hittar lösningen på subjektet kris då negativiteten är det som kan användas likt en differens och som tillåter bådas annanhet. Det är när differensen blir positiv i den bemärkelse att vi letar till sammanheten hos varandra som den andres plats uppdagas. Han menar att det är i sammanheten och i jämförelsen mellan jaget och den andre som narcissismen frodas. Jag kommer återkomma till detta i de olika analysavsnitten och förklara vidare hur det narcissistiska subjektet fungerar.10
För att ta mig an den här analysen och det här ämnet ytterligare, har jag valt att blanda in mig själv och mina egna narcissistiska tendenser i den här skrivprocessen. Jag vill synliggöra min del i det här arbetet och jag vill lyfta detta som en metod, då jag från inledning till avslut kommer förhålla mig till mig själv och mina tankar om skrivande och prestation. Detta med utgångspunkt och med betoning på Han och Eros Agoni, och den tanke kring det prestationssamhälle som är anledningen till hur ord såsom kan och möjlighet, blir det som snärjer ett narcissistiskt subjekt längre in i sig själv. Mina egna narcissistiska tendenser speglar mina tankar då allt jag gör och producerar ska synliggöras och bedömas, och jag vet att jag alltid kan göra bättre. Innan varje analysdel skriver jag om de rädslor jag har för att misslyckas och den problematik jag stöter på i såväl skrivandet som min relation till materialet. För att tydliggöra det negativa fokus Han tar fasta på: Inte kunnat, och omöjligheten i förhållande till kan och möjlighet skriver jag alltså fram mig själv och mitt eget tvivel. Kanske skulle ni säga att detta är en form av självreflekterande, eller självreflexivitet. Men jag vill inte spegla mig själv i texten, det är något jag vill se om jag kan komma bort ifrån. Jag vill genom att plocka in mig själv här göra ett försök att skriva mig ut ur det kapitalistiska system som ligger till grund för narcissismen. Jag vet att jag kommer misslyckas, men jag vill försöka. Jag vill se hur mitt eget skrivande kan fungera som en hjälp att få syn på det erfarenhetsskrivande som ligger till grund för Tikkanens och Witt-Brattströms verk. Kan man skriva sig fri, bort från de olika systemen?
Begreppsutredning: Den andre och Eros
Här ovan har jag rett ut de olika begreppen som ligger till grund för Byung-Chul Hans teori om det narcissistiska subjektet. I denna begreppsutredning ska jag därför fokusera på hur begreppet den andre används i den här undersökningen. Jag kommer även göra en skillnad på Eros och kärlek och hur jag förhåller mig till det. Jag kommer allteftersom precisera, bygga ut och problematisera mina begrepp tillsammans med Eros Agoni i de olika analysavsnitten.
10 Han, s. 9.
Den andre benämns på olika sätt, beroende på situation och exempel i den här analysen. Detta för att det sker en rörelse kring vem som blir ”den andre” i dessa litterära verk.
Jag använder mig av tre förhållningssätt, och det första förhållningssättet angående Den andre, är den andre i bemärkelsen marginaliserad, förtryckt ”Icke-subjekt”. Det andra förhållningssättet är den andre såsom Han skriver i Eros Agoni, och som ”inte låter sig inordnas under jagets regim”och är en grundbult för Eros-relationen.11 Det tredje förhållningssättet är den andre i en psykoanalytisk teoribas där Lévinas diskuterar det negativa förhållandet till den andre.
Som jag klargjort här ovan används alltså begreppet ”den andre” som ett någorlunda rörligt begrepp genom analysen. Detta hör ihop med innehållet i de skönlitterära verken då de båda är skrivna ur ett motstånd, en vilja att ge liv åt de perspektiv som inte hörts, eller inte släppts fram, förrän i dessa verk. Diktjaget hos Tikkanen, och Witt-Brattströms framskrivande av relationerna och erfarenheterna, är sprungna ur ett förtryck. Med hjälp av berättandet och skrivandet gör de ett försök att ”ta tillbaka” sitt subjekt, sin plats, för att inte förgås i den narcissistiska blicken. Detta problematiserar jag grundligare i analysen.
Jag vill även tydliggöra begreppet Eros kontra Kärlek och hur jag använder dem i uppsatsen. Det förekommer i min uppsats att jag både syftar till Eros-relationen och kärleksrelationen. Detta beror på att Han skriver om Eros i form av begäret, och där den andre är atopi, platslös. Medan i de skönlitterära verken beskrivs det en annan typ av kärlekssyn. I de skönlitterära titlarna Århundradets kärlekssaga och Århundradets kärlekskrig får vi syn på vilken typ av kärlek som hänvisas till. I den ena är det en saga, något avlägset. I den andre är det ett krig, ett slagfält. Dessa ord kopplar även till verkens innehåll, och hur kärleken benämns i dem.
Disposition av Analysen
I den här uppsatsanalysen blandas min rädsla inför mina egna narcissistiska tendenser, i form av mitt presterande och den bekräftelse jag söker, med de tankar om frihet, skrivande, makt och våld som finns i verken. Hans teori i Eros Agoni om det narcissistiska subjektet följer med genom hela analysen, och i den första delen som fokuserar på den konsumerande blicken möter vi Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig och hur diktrösterna där på olika sätt försöker bestämma varandra. Jag ställer denna analys i kontrast till Tikkanens Århundradets kärlekssaga. Sen följer avsnittet om Kärleken och den andres Plats(löshet) och där står först de
11 Han, s. 7.
två verken för sig själva, för att sedan jämföras med Engdahl och H. Tikkanens sätt att se på skrivandet. Den tredje delen av analysen behandlar Ansvar och kroppsvätskor som gräns i Kärlekssagan, och handlar om kropp, lukt och plats. Här diskuterar jag hur plats och ansvar går ihop i Tikkanens Århundradets kärlekssaga gentemot hur H. Tikkanen beskriver beroendet och dess konsekvenser.
I den sista delen av analysen så träder Eros Agoni fram och blandas med mina tankar kring subjektets inre och yttre våld, med hjälp av Tikkanen och Witt-Brattström. I en del här får även Engdahl plats att säga vad han tänker om en ung mans inre rum. Det avslutas med en slutdiskussion kring plats/platslöshet, frigörelse och Tikkanen och Witt-Brattströms tillvägagångssätt. Slutdiskussionen mynnar ut i mina egna tankar kring de samhällsystem som ligger till grund för narcissismen.
Analys
Kärlek och Narcissism - Konsumtionen
Jag måste börja här, i mig själv och i er blick, för att kunna ta mig vidare. Den produktiva drivkraften för den här uppsatsen är bekräftelse och i detta bäddas min rädsla in. Det är rädslan för att inte kunna prestera och hantera den blick som oundvikligen kommer läsa dessa rader.
Detta tillstånd har drivit mig till en av de fällor som jag vill undkomma med denna uppsats:
Prestationen i centrum för skrivandet. Rädslan för att ha tappat bort mitt skrivande och min röst i analysen blir jag ständigt påmind av. Orden hamnar inte där de ska och dit jag vill, då jag ständigt försöker omformulera så det ska låta bra för den som läser. Jag är även rädd för de misstag som den här uppsatsen kommer generera och hur den här rädslan blir så kladdigt märkbart mellan raderna här. Jag inser att de misstag jag kan göra nu, även har allt med mig som person att göra. I den tanken ramlar jag ner i en självupptagenhet, och den narcissistiska tendensen i skrivandet gör sig påmind. Jag måste leta mig bort från den här inställningen, den här delen av mig själv som vill censurera bort dessa fel och brister.
Jag vill hitta till en punkt i den här analysen där jag inte är rädd för att göra fel, eller vara fel. Den tar fokus från det som är viktigt här, samtidigt som det belyser det problem som jag vill åt. Den brännande frågan gör sig påmind: Hur hittar jag min lust, min kärlek tillbaka till litteraturen, till skrivandet och analyserandet? Hur kan jag använda Eros agoni för att befria mig själv i den här uppsatsprocessen? Jag måste söka mig till de skönlitterära verken nu, det är dags att närma mig den blick som skrivs där, och flytta fokus från mig själv. Jag vill ställa frågan hur konsumerandet av den andre fungerar i Tikkanen och Witt-Brattströms dikter. Till min hjälp har jag Byung-Chul Han och de ord som den här analysen nu tar fart i: ”Den andre som berövats sin annanhet kan man inte älska, utan bara konsumera.”12
Annanheten som den andre berövas leder alltså till konsumtionen av denne.
Platslösheten som den andre har genom sin annanhet blottlägges av det narcissistiska subjektet.
Den konsumerande blicken är en del i processen av att göra den andre till en plats. Alltså, det narcissistiska subjektet kräver den andre på dess annanhet och platslöshet, fäster den andre till den plats som behagar subjektet. Det är när den andre berövas sin annanhet som konsumerandet av den andre börjar, enligt Han. Jag vill nu undersöka hur denna tanke förhåller sig till dessa verk. Konsumerar dikternas röster varandra?
12 Han, s. 21.
Blick och konsumtion i Århundradets kärlekskrig
I Witt-Brattströms punktroman finns ett försök i diktens ”Hon” och ”Han” att befästa bilden av den andre, fastställa vad den andre är, vad den vill, och vad den söker. Den dialog som förs mellan diktens två röster blir ett sätt att söka efter den andres annanhet och plats, som nu är oåtkomlig för de båda. Detta sökande och befästande blir till en maktkamp där den som får sista ordet, sista blicken, även är den som har ”rätt” till den ”sanna” bilden av den andre. Det finns samtidigt ett motstånd hos båda parter mot att bli det som den andres blick reducerar dem till. I en av dikterna inser diktens ”Hon” någonting om den blick som ”Han” har:
Hon sa: / Vad trodde jag mig se i dig? / En viss vinnande / hjälplöshet i livet / som fick mig / dumma nöt / att tro att du sökte din like / och själsfrände i mig. / Du sökte snarare / ett läckert arsle / helpension / all inclusive / genförökning.13
Upplevelsen av att ”Han” behandlar och befäster henne som ”ett läckert arsle, helpension, all inclusive och genförökning” blir ett uppvaknande. Denna insikt i dikten blir i sig upprorisk mot den blick som ”Hon” anser att diktens ”Han” har på henne. Detta är ett sätt att skriva fram sin egen plats genom att säga det hon inte är och att samtidigt förringa hans blick på henne och synliggöra hans ord om henne. På ett sätt undflyr hon ”Hans” befästande av hennes jag, och konstruerar samtidigt sin egen plats.
Detta är ett försök att göra uppror och värja sig mot den andres blick, ett försök att undfly den plats som ”Han” sätter henne på. I en strävan att bli fri den konsumerande blicken försöker ”Hon” säga det hon inte är för att ta tillbaka den plats som berövats henne. Alltså: I den här processen där ”Han” konsumerar henne, försöker ”Hon” hitta ett sätt att bli fri, och luckra upp gränsen mellan det han säger att hon är, och det hon säger att hon inte är. Det blir likt en kamp i att bestämma sitt eget subjekt, sin egen annanhet och plats innan den andre (mannen i det här fallet) gör det. Det blir i detta exempel synligt att det som står på spel för kärleksrelationen är ett försök att inte vilja bli konsumerad av det narcissistiska subjektet, och heller inte bestämd. Genom att undvika mannens ord befäster ”Hon” i stället sin egen plats.
Det narcissistiska subjektet är enligt Han ett subjekt som försöker befästa den andres plats med hjälp av sin blick. Men, fortsätter han: ”Det narcissistiska subjektet [kan] däremot inte […] utskilja sina gränser. På så vis flyter gränsen mellan det och den andre ihop.”14 Det
13 Witt-Brattström, s. 159.
14 Han, s. 8f.
narcissistiska subjektet ser alltså den andre som en avskuggning, en spegling för det egna självet, och kan inte känna igen den andre i dennes annanhet. Detta leder till sammanheten, där subjektet försöker spegla sig i den andre. Det som händer i exemplet här ovan är just att diktens
”Hon” försöker sätta sina egna ramar för sin plats för att undvika att bli konsumerad, för att undvika sammanheten. Genom hela verket finns detta ständiga sökande efter den andres plats.
Det finns alltså en vilja hos bägge parter att benämna den andre på det sätt som tycks stämma överens med det egna begäret och den egna upplevelsen. Denna förhandling och maktkamp mellan ”Hon” och ”Han” i verket ska jag nu redogöra för.
Omförhandlingarna kommer alltså till uttryck genom deras blickar på varandra i dialogen och de ständiga gränsdragningarna som sker. Beroende på vem som säger vad positioneras deras annanhet och plats gentemot varandra. I dessa rader pågår ett synliggörande av hur diktens ”Han” ser på hennes blick.
Han sa: / Din syn på mig förändrades. / Så mycket är visst och sant. / […] Men din motprestation / måste vara att vänja dig vid / att min upplevelse är en annan / och inte uppröras av detta.15
Denna motprestation som ”Han” anser att ”Hon” ska vänja sig vid är ett förhandlande kring hennes position gentemot hans plats. Den inneboende annanheten hos de båda har här berövats av relationen och den motprestation som han begär av henne blir här ett försök att värja sig från den andre, det vill säga hennes syn på honom. Här är det alltså ”Han” som försöker skapa en distans för att undvika att bli konsumerad av hennes blick. Det blir även tydligt att befästandet går åt bägge hållen när ”Han” säger att han har en annan upplevelse som hon måste acceptera.
Här blir det en förskjutning i vem som blir, eller görs, till ”den andre”. I detta fall blir det alltså mannen som försöker värja sig från hennes syn och den spegling som försöker göras.
Blicken fungerar här på ett sätt där båda diktrösterna försöker kontrollera varandra, dock blir det intressant när den andres förälskade blick framställs som en styrka i punktromanen.
Detta exempel vittnar alltså om en tid tillsammans då de båda kände sig osårbara. Det är en tid som är saknad. Här är det hon som säger:
En gång var vi osårbara / för vi såg oss med den andres / förälskade blick. / Saknar du aldrig den tiden?16
15 Witt-Brattström, s. 152.
16 Witt-Brattström, s. 136.
”Hon” i dikten saknar en annan tid, en annan plats i kärleken som de redan passerat. Saknaden visar även på frånvaron av förälskelsen, och den osårbarhet som den förde med sig. Det finns här en längtan tillbaka till en kärlek och förälskelse där de kunde vila och vara i den andres blick utan att försöka bestämma varandras platser. Detta blir ett exempel på hur Eros, som Han diskuterar, kan vara just den räddningen eller en plats som inte handlar om makt, narcissism och att spegla sig i den andre. Utan snarare ett sätt att förhålla sig till varandra som inte är ett försök att bestämma varandra. Den typ av Eros som Han förespråkar ser ut såhär:
Eros möjliggör tvärtom en erfarenhet av den andre i dennes annanhet, som leder ut den ene ur hans narcissistiska helvete. [...] Det sätter igång ett frivilligt självförfrämligande, en frivillig självuttömning. En särskild försvagning drabbar kärlekens subjekt, men den åtföljs samtidigt av en känsla av styrka. Denna känsla är förvisso inte den enes självprestation, utan den andres gåva.17
Till skillnad från det narcissistiska subjektet och dennes konsumerande av den andre, är Eros det som erbjuder erfarenheten av den andres annanhet; det är detta som leder det narcissistiska subjektet ut ur sig själv. Det är alltså den andres sätt att ge av sin annanhet som subjektet bör ta till sig för att hitta en väg ut. Den förälskade blicken som ”Hon” pratar om i exemplet ovan blir i min analys en längtan och en saknad efter något som varit bra, eller bättre än det rådande nuet.
En förfluten tid som inte handlade om att sätta den andres plats, utan snarare en tid där de accepterade varandras annanhet. Men den typ av Eros är inte det som beskrivs i det här verket, utan det är snarare något som skymtar förbi ibland. Den andres gåva är inte det som är i fokus i verket utan det är krisen, kriget, våldet och platsbestämmandet.
Jag har i detta avsnitt konstaterat att båda blickarna i Århundradets kärlekskrig försöker realisera varandras platser utifrån dem själva, och därmed konsumerar de varandra.
Det är alltså inte Eros som rör sig i relationen, utan det är en maktkamp mellan parterna där båda försöker sätta varandra på plats. Under nästa rubrik följer hur det narcissistiska subjektet skrivs fram i diktens ”Han”, och vad det gör med relationen mellan diktrösterna.
Självhärlighetens demon
I slutet av Århundradets kärlekskrig talas det om en typ av ”dubbelnatur” som finns hos diktens
”Han”. Det är en viss typ av självhärlighet som beskrivs som en demon. Ja, ett narcissistiskt
17 Han, s. 9f.
subjekt rent av, och i en passage när diktens ”Hon” frågar om de båda kan påbörja ett riktigt liv tillsammans igen så svarar Han:
Men den inre motståndaren är / fruktansvärd. / Jag kallar honom / Självhärlighetens demon.
/ Nu börjar jag förstå / hur han lurat mig / och hur han vanställt / bilden av dig.18
Den vanställda bilden som ”Han” har av diktens ”Hon” beror här på Självhärlighetens demon som i min analys blir ett försök att skriva fram det narcissistiska subjektet som ser på ”Hon”
med en vanställd blick. Det är en varelse, en demon som lurat diktens ”Han” att se henne för något hon inte är. Det blir ett ögonblick av självinsikt. Denna självinsikt kommer och går hos diktens ”Han”, då han säger: ”Jag är inget omskolningsmaterial / Varken för mig själv / eller för någon annan.”19 Denna rad blir på något sätt talande för vad diktens ”Han” har för grundinställning. Det infinner sig en maktkamp gång på gång, och ”Han” försöker återigen genom att inta sin egen plats, skapa distans till den andre genom att klargöra vad han inte är.
Detta blir ett sätt att markera sitt eget subjekt och dess värde, det blir en gränsdragning av ett instörtat narcissistiskt subjekt som inte vill göras om, eller förändras. Finns det en rädsla hos
”Han” att förgås i förhållande till den andre?
Det narcissistiska subjektet skrivs i citatet ovan fram hos diktens ”Han” som något inneboende, något som ibland kommer fram, och ibland drar sig undan. Det är en röst, en blick, en demon som vanställer bilden av henne. Om jag antar här att det narcissistiska subjektet gestaltas som Självhärlighetens demon leder detta mig till frågan: Konsumerar inte även ”Hon”
honom i denna relation? Och varför skrivs inte den inre ”demonen” ut när de båda försöker utgöra varandras platser? Vad blir skillnaden mellan dikternas positioner när det är en ständig maktkamp i dialogerna om vems bild av den andre som stämmer, eller är den ”rätta”, och den brännande frågan hur Byung-Chul Hans teori om plats och platslöshet förhåller sig till Witt- Brattströms verk. Dessa tankar kommer jag återvända till under analysavsnittet Kärleken och den andres plats(löshet).
Den konsumerande blicken i Århundradets kärlekssaga
Under denna del redogör jag för hur den konsumerande blicken i Århundradets kärlekssaga fungerar. Innan det så börjar jag med en jämförelse mellan Kärlekssagan och Kärlekskriget,
18 Witt-Brattström, s. 122.
19 Ibid, s. 20.
och denna jämförelse fokuserar främst på skillnader och likheter i de två verkens form, och deras berättarperspektiv.
I Tikkanens diktroman finns det ingen dialog mellan jaget och den andre, eller mannen och kvinnan på det viset som Witt-Brattströms punktroman har. I Århundradets kärlekskrig för karaktärerna en dialog med varandra, och den dialogen visar på olika viljor och positioner. Där finns det även utrymme för att se hur de olika blickarna och rösterna samspelar och påverkar varandra. Berättarperspektivet och formen är alltså en av de bärande skillnaderna mellan Tikkanens verk och Witt-Brattströms. Jag-formen i Århundradets kärlekssaga bidrar till att de ord som duet uttalar, filtreras genom diktjaget på ett sätt som inte låter duets röst ”stå för sig själv” utan blir där reducerat till en röst som inte tar form, eller har sina ”egna” ord. I Witt- Brattströms dialoger står rösterna för sig själva och talar till varandra, vilket resulterar i olika perspektiv och får effekter på tolkningen av det narcissistiska subjektet. Det speciella här är att
”Han” talar för sig själv utan att använda sina egna ord. Berättarperspektivet ger alltså Witt- Brattström en chans att kontrollera den röst och de ord ”Han” uttalar. Den upprättelse som hon söker i det här verket är sprungen ur förtrycket av ett narcissistiskt subjekt, där ”hon” i motsats till ”han” försöker skapa sig ett subjekt i detta förtryck. Den upprättelse hon söker är alltså en reaktion på ett narcissistiskt subjekt som försöker sätta henne på plats.
Att Witt-Brattström ”tar” ”Hans” röst sätter även spår i verkets form. Det blir en konstruerad tvåvägsdialog, ett ensidesspår där mannens röst inte får stå för sig själv. Detta blir tydligare när det sätts i kontrast till Århundradets kärlekssaga. För i Tikkanens fall blir skrivandet av verket ett sätt att tala till den andre – ett intryck som förstärks av att verket är tillägnat Henrik.20 Duets röst som i denna situation blir den andres röst, finns alltid närvarande i Tikkanens verk just för att hon inte skapar samma typ av konstruerade dialog som Witt- Brattström gör. Denna aspekt blir här intressant, och jag kommer framöver diskutera detta i avsnittet om Plats(löshet). Vad händer när skrivandet blir en plats, likt ett typ av motstånd, när platslösheten verkar vara den räddning som Han förespråkar?
Som jag klargjorde här ovan filtreras duets ord i Tikkanens Århundradets kärlekssaga genom diktjaget, och kan därför inte heller ”svara tillbaka” på samma sätt som hos Witt- Brattström. Men hur fungerar då duets ord, diktjagets blickar, och hur konsumerarar de varandra? Mannens röst finns här i dikten, men framställs som en annan röst, ett annat perspektiv. Hur blir detta i kontrast till den konsumerande blicken, och hur skrivs dessa annanheter/platser fram?
20 Tikkanen, Dedikationssidan, s. 5.
Du är så jävla perfekt / väser du / så satans fulländad / alltid lika sträng / och krävande / behärskad överlägsen / alltid anklagar du mej /
Ja / jag anklagar dej / för att du / inte ser mej som jag är / utan försöker göra om mej / efter dina behov / till en som aldrig kan missta sej / och därigenom rubba ordningen / i din auktoritära värld 21
Anklagelsen i de övre raderna, som kommer från duet, är riktade till diktjaget och handlar om hur perfekt denne är. Diktjaget svarar och anklagar duet för att försöka göra om henne efter sina behov. Det narcissistiska subjektet blir i detta exempel duet som försöker göra om diktjaget till något annat, något som finns till för att behaga hans ”auktoritära värld”. Anklagelsen om perfektionen, det fulländade och överlägsna diktjaget, stämmer inte överens med den bild som diktjaget har av situationen och relationen. Den auktoritära världen är något hon bara ska finna sig i. Blicken och platsgörandet av den andre blir en maktdimension i den här dikten. Och detta är även ett exempel på hur den andre fungerar som rörlig då dessa två ”repliker” och perspektiv visar på viljan att benämna och ”göra sig själv” till subjekt.
Det sker även en övergång och en rörelse i denna dikt där diktjaget blir konsumerad av duets blick, men sedan fastställer diktjaget den andres plats i samma stund. Denna typ av rörelse är just annanheten som försöker sättas på plats från båda håll, och i detta exempel är även maktdimensionen ett faktum då ingen av rösterna i dikten tillåter den andres annanhet.
Hans röst anklagar henne, och diktjaget anklagar duet; den stora skillnaden i de olika blickarna ligger i positionen och perspektivet de är sprungna ur. Diktjaget är här den utsatte andre som blir konsumerad, och det är konsumerandet av hennes annanhet, hennes perfektion som duet kallar det, som i sin tur leder till hennes motstånd och hennes vilja att förtydliga vem hon är och inte låta den konsumtionen ske. Det uppdagas även en sårbarhet och en känsla av besvikelse som diktjaget beskriver. Och det är just konsumerandet av hennes annanhet som frambringar dessa känslor av svek hos diktjaget.
Jag tycker / att du har svikit mej / när du inte har haft / användning för mej som jag är / utan gjort om mej till ett andeväsen / som inte har egenskaper / eller tankar eller röst / utan bara är ett hölje / kring den stora själviska / masochistiska / kärleken / som vänder ryggen utåt världen […] Du tycker / att jag har svikit dej […] / att jag inte vill förstå / dina avsikter/ att jag inte tar emot / din kärlek / som finns bara för mej / och aldrig har behövt nånting annat / i världen22
21 Tikkanen, s. 70.
22 Tikkanen, s. 114.
Duets narcissistiska process är det som har gjort om diktjaget till ett andeväsen utan egenskaper, tankar eller röst. Det beskrivs hur det narcissistiska subjektet här har gjort om henne till ”ett hölje” som existerar kring den här stora, själviska, masochistiska kärleken. Hon som person får inte plats att verka och vara som hon är, utan det finns bara plats för duet, i duets värld. Det skulle i enighet med Han beskrivas som ”det sammas helvete”, alltså den plats där allt filtreras genom en person och där duet och jaget blir ett, blir samma. Han menar att den premiss som Eros bygger på är att tillåta den andres platslöshet, att inte sätta dess plats, bestämma hur den ska vara eller sudda ut gränserna mellan sig själv och den älskade.
Det denna analys visar på är att i Tikkanens diktroman skrivs det narcissistiska subjektet fram i form av ett ”du”, där diktjaget berättar om hur duet konsumerar henne genom att göra henne till något annat än det hon är. Diktjaget får inte utrymme i relationen att vara sig själv, hon görs om till en plats som behagar diktduet. Dock är det en sak jag vill lyfta och det är hur plats och position skrivs fram. Det Tikkanen gör i den här diktromanen är just att skriva sina erfarenheter, och sätta sin plats i förhållandet till duet. Skillnaden är att hon inte låter honom bestämma den platsen. Men det är ändå en plats som skrivs fram, det är en förtryckt den andre som vill skriva sig fri, och bort från, det narcissistiska subjektets blick. I denna process vänds maktförhållandena, och den plats hon skriver fram blir en plats där hon blir ett skrivande subjekt, och duet blir den andre. Det man kan undra, och som jag tar med mig in i nästa analysavsnitt är, ifall skrivandet blir ett sätt att konsumera den andre, och att i sin tur sätta denne på plats?
Sammanfattningsvis så vidrör både Århundradets kärlekskrig och Århundradets kärlekssaga varandra när det kommer till blicken på den andre och hur det narcissistiska subjektet beter sig i. Diktjaget i Tikkanens verk liksom Witt-Brattströms diktröst ”Hon” är båda i en position där de blir utsatta för ett narcissistiskt subjekt, men de konsumerar samtidigt diktduet eller ”Han” genom att skriva in dem på en plats. Den narcissistiska kärleken där jaget skapar den enes plats, leder till konsumerandet av den andre. Jag har visat på hur detta konsumerande pågår och att dessa verk är en del i att försöka skriva sig en annan plats efter att ett narcissistiskt subjekt har försökt att befästa den. Jag har även beskrivit svårigheterna och konsekvenserna av att skriva sig en plats i ett försök att skriva fram mannens position och förtryck. Den första analysdelen resulterar i att jag vill reda ut hur plats och platslösheten fungerar i förhållande till försöket att befästa sig själv och den andre.
Kärleken och den andres plats(löshet)
Jag försöker förgäves hitta min egen räddning inför rädslan och prestationen. Det känns nästan hopplöst och omöjligt att hitta ett sätt att skriva mig ut ur mig själv, när det är jag som bygger meningarna, syr fast orden bredvid varandra. Nu när jag vet att jag är påverkad av den narcissistiska tendensen att vilja skriva fram min egen plats här i uppsatsen och när jag vet att jag har svårt att se gränserna mellan mig och materialet i detta virrvarr av tankar. Jag vill precis som Tikkanen och Witt-Brattström bli fri något. Jag vill skriva mig fri och bort från det kapitalistiska system som ligger till grund för tendensen att göra våld på platslösheten, göra våld på litteraturen. Kan jag lita på att jag inte gör mig och mitt skrivande till ett objekt efter mina egna behov och bekräftelsemönster? Jag dunkar huvudet mot Hans bok, och problemet kvarstår: Jag ska inte försöka konsumera min text, jag kan inte köpa den frihet som ligger närmast till hands. För det är inte så lätt, lösningen vill ju te sig lättköpt, vill att vi ska tro att vi har den. Men konstruktionen av frihet ligger inbyggd i det kapitalistiska systemet där självupptagenheten, prestationssubjektet och behovet av bekräftelse genom andra kryper närmre och närmre inpå det liv vi lever. Men jag vill skriva mig fri – ja, fri från system och rättelser in i leden. Tikkanen och Witt-Brattström har försökt, de har gett den andra sidan av historien, de har gett svar på tal och erbjudit ett motstånd.
Jag ska nu med hjälp av Eros Agoni återvända till de skönlitterära verken och se hur annanheten som plats eller som atopi, platslöshet, fungerar där. Han menar att den narcissistiska kärleken och relationen mellan jaget och den andre bygger på att konsumera den andre. I den processen ser även subjektet den andre som en spegling av sig själv, vilket leder till sammanheten som plats. Det är i sammanheten som jämförelsen och speglingen sker, och därför menar Han att platslösheten är där erfarenheten av den andre går att finna och att ”den atopiska andres negativitet undandrar sig konsumtionen. Därför strävar konsumtionssamhället efter att avskaffa den atopiska annanheten till förmån för konsumerbara, ja heterotopiska differenser.”23
Det är alltså i platslösheten som friheten från det narcissistiska subjektet infinner sig, enligt Han. ”Den andre, som jag begär och som fascinerar mig, är platslös.”24 Det pågår alltså en process via det senkapitalistiska samhället där den andres platslöshet försöker fyllas med plats och skapande av plats genom subjekten. Enligt Han träder narcissismen in i den kapitalistiska epoken där atopos negativitet hos den andre inte tillåts; vi har alltså förlorat erfarenheten av den andres negativitet i den narcissistiska processen. Atopos negativitet är alltså
23 Han, s. 8.
24 Ibid.
det platslösa förhållandet till den andre, där vi inte kan veta, eller bestämma den andres plats.
Och det är processen där jämförandet och uppsorteringen till ”det samma” sker, där förlorandet av den andres platslöshet och negativitet sker.25
När den enes blick bestämmer den andres annanhet skapas även den andres plats som den ene kan utvinna och kontrollera. Den andres platslöshet försvinner då och detta blir en typ av koloniseringsprocess, där subjektet försöker att bestämma och sätta ramar för den andres person och plats. Den andre tillåts inte att vara förgänglig och ogreppbar. Det blir som ett försök att stänga in den andre på en plats och förvägra den rörelsefrihet. Ja, sätta denne på plats.
Platslösheten är premissen för friheten och för att komma undan det narcissistiska subjektet. Jag vill därför undersöka hur plats skrivs fram, hur rörelsen i rummet och bilden av subjektet och den andres annanhet i de olika verken samspelar och fungerar mot bakgrund av Hans teorier. Hur samspelar plats och platslöshet i skrivandet och i görandet av den andre?
Platslöshetens innebörd
Detta utdrag ur Tikkanens Århundradets kärlekssaga visar på hur den narcissistiska processen växt fram i förhållandet mellan diktjaget och duet, samt hur den andres plats försvinner.
Vad jag aldrig förstod / var varför du envisades med / att säja / att du älskade mej / när du inte ens märkte / att det snart inte / skulle finnas / nånting kvar av mej att älska26
I dessa rader görs diktjaget till den andre och hamnar på en plats där hennes annanhet inte får utrymme att vara sig själv i relationen. Han menar att platslösheten är det tillstånd där den andre ska befinna sig för att vara onåbar för ett narcissistiskt subjekt. I detta citat ovan beskrivs det en typ av tomhet, ett diktjag som ”snart inte / skulle finnas”. Det finns ingenting kvar av diktjaget att älska, vilket skulle kunna beskrivas som en platslöshet, en ickeplats som jaget hamnat på för att det har blivit konsumerat.
Här blir det ett exempel på hur Hans teori om platslöshet och Tikkanens beskrivande av plats och platslöshet inte riktigt går ihop. Duet i dikten är ett narcissistiskt subjekt som konsumerat diktjaget till en plats där det inte finns något kvar av henne. Detta skulle kunna tolkas som en typ av platslöshet vid första anblick. Platslösheten beskrivs alltså på olika sätt i det skönlitterära verket och i Hans teori. Det Tikkanen syftar på är en platslöshet där hennes
25 Ibid.
26 Tikkanen, s. 122.
subjekt och person håller på att försvinna, det skulle kunna beskrivas som en tom plats. Detta leder mig till frågan vad plats och platslöshet faktiskt innebär i dessa verk, och hur de samspelar.
I Eros Agoni fastslår Han i samklang med Lévinas att det är den negativa annanheten som försvinner i det kapitalistiska samhället. Utan det negativa förhållandet kan vi inte upprätthålla en relation utan att veta, greppa och äga den andre. Vi synliggör alltså den andres platslöshet genom att söka efter den andres plats och genom att försöka sätta prägel på det. Den negativa annanheten är det som Han menar omöjliggör att veta, äga och greppa den andre. Han tydliggör även att ”[differensen i] motsats till annanheten är […] en positivitet”. Idag försvinner negativiteten överallt. Allt jämnas ut till objekt för konsumtion.”27 Det är alltså utjämningen av den andres negativitet till positivitet som bidrar till konsumtionen och objektifieringen av den andres kropp. I makttagandet att försöka nå och veta den andres annanhet, är det alltså ett försök att göra, och sätta den andres plats. I Århundradets kärlekssaga beskriver diktjaget den andres blick som inte når henne när de ligger med varandra.
När jag ligger med dej / behöver jag inte / lyssna på dej / prata med dej / se dej / När jag ligger med dej / är mitt ansikte så nära / ditt ansikte / att du inte kan se mej / Så kan jag vara mej själv / åtminstone / när jag ligger med dej28
I detta exempel kan inte mannen se henne vilket gör att hon slipper förgås i den andres blick.
Hon kan istället existera, utan den andres påklistrade bild av henne. Här blir hon platslös i förhållande till honom. Versraderna skriver fram en plats då hon är fri honom, fri hans blick.
Men är det verkligen den typen av frihet som Han talar om? Det här skulle kunna ses som ett exempel på hur duets blick har makten att bestämma. Det är inom strukturen för ett narcissistiskt subjekt, som kan frigöra henne på hans villkor genom att inte se henne. Det jag vill tydliggöra är alltså att detta samlag fortfarande sker inom ramen för det narcissistiska duet som kan nå och platsbestämma diktjaget. Och i den här situationen när den narcissistiska blicken inte når henne direkt, kan frihet inte nå diktjaget ändå. Hon är fortfarande i hans våld, för här beskrivs en platslöshet som inte är betonad i frihet, utan som snarare befinner sig inom ramen för mannens blick. Samtidigt skrivs det fram hur diktjaget undflyr den narcissistiska blicken här och finner en situation där hon känner att hon kan vara sig själv. Min poäng är helt enkelt att det ändå finns en maktdimension i att vara den som måste fly den andres blick, och i att vara den som aktar sig eller rör sig för att undgå den narcissistiska blicken.
27 Han, s. 8.
28 Tikkanen, s. 99.
I Eros Agoni menar Han att kärleken idag positiviserar sig i förhållande till sexualitet, som är underkastad prestationsdiktatet. ”Sex är prestation. Och sexyness är kapital, som det gäller att förmera. Kroppen med sitt utställningsvärde liknar en vara.”29 Och kroppen blir i detta ett ”upphetsningobjekt” till för att existera för den andras blick.30 Detta resonemang i Hans teori får mig att fundera över om det faktiskt är det som händer i exemplet här ovan.
Enligt diktjaget är hon sig själv åtminstone där, på den platsen, när duet inte ser henne. Här verkar det inte som att sex är prestation som Han föreslår, utan snarare ett sätt att undfly prestationen och den andres bestämmande blick. Detta skulle kunna läsas som ett sätt att finnas men ändå inte konsumeras och platsbestämmas av honom. Men hur blir då detta när det kommer till den rörelse som sker på den fysiska platsen i Århundradets kärlekssaga?
Så länge jag har / mitt utslitande stimulerande / bedövande jobb / har jag iallafall nånstans / där jag kan vara / utan dej / så att jag orkar / komma hem igen / till dej31
Här blir duet återigen det som tar upp diktjagets liv i den mån att jaget letar sig bort från hemmet. Hon kan inte finnas i hans närhet. Därför blir jobbet som plats en fristad för diktjaget då det där finns ett utrymme att vara, att existera utan att duet är där och konsumerar hennes tid och plats. I sin tur blir här den fysiska platsen, hemmet, till en plats som diktjaget måste lämna för att orka komma tillbaka till duet. Detta skulle kunna ses som ett exempel på hur det narcissistiska subjektet fyller ut den andres fysiska plats, och nästintill raderar ut den andres plats. Platslösheten blir i Tikkanens verk något dåligt i den bemärkelsen att den representerar ett utrymme som det narcissistiska jaget fyller ut. Denna problematik sätter Hans teori om platslösheten i ett stadie av ifrågasättande. Det gestaltas här i Århundradets kärlekssaga hur det narcissistiska subjektet raderar ut den fysiska platsen och skapar en annan plats där hon, den andre, inte kan existera utan att förgås i hans blick. Den fysiska platsen i hemmet försvinner, och de situationerna diktjaget kan vara sig själv är när han inte är närvarande. Han har gjort henne till en plats som inte är hon. I Tikkanens gestaltning är diktjaget platslös och försöker hitta och skapa en plats bortanför duets fastställande av henne. I Hans teori skulle inte denna situation beskrivas som platslöshetens ”plats”, utan snarare som sammanheten.
När Tikkanen här skriver fram en fysisk plats i det skönlitterära verket är det för att upprätthålla sitt subjekt, hitta en väg ut ur och bortanför den narcissistiska processen. Via
29 Han, s. 20f.
30 Ibid.
31 Tikkanen, s. 120.
skrivandet skapar alltså diktjaget en plats för sig. Frågan är om det gör henne onåbar eller om det uppstår en distans mellan diktjaget och duet som bygger på hur maktaspekten i skriften och i verket ter sig? Alltså: vad innebär det att skriva fram sitt subjekt i den narcissistiska processen?
Skrivandet som plats/överlevnad
Skrivandet ger i dessa verk plats och utrymme för att skriva sig själv och sitt eget subjekt. Men hur går Hans teori om platslöshet ihop med Tikkanens och Witt-Brattströms försök att skriva sig en plats? Hur blir platsen och den andres atopi applicerbart i skrivandet som makthandling?
Finns det en risk att man, speciellt när det är erfarenheter och perspektiv som skrivs fram, i nästa led gör våld på den som försökt göra en till en plats? Det blir i Tikkanens diktroman tydligt att när det kommer till skrivandet finns det en tendens att duet stör diktjaget genom sina rörelser in och ut ur det fysiska rummet som diktjaget sitter och skriver i.
Då kommer du in / och berättar att nu ska du gå / och säjer vad du ska göra / och vad du tycker / om denhär dan / och dethär livet / och pratar lite vänligt sådär / med min avvisande nacke / […] Och här sitter jag och väntar / på att jag ska kunna tänka / på nånting annat / än på att du gick32
Duet blir här ett hinder för skrivandet när det kommer till plats och utrymme, han träder in i rummet, pratar, och går därifrån. Denna rörelse visar på hur diktjaget störs av den andres närvaro. Men den fysiska boken och dikten i sig blir här ett sätt att skriva fram detta: diktjaget blir det som ger/tar/gör sig själv till det utrymmet och skapar den där platslösheten som diktduet nu inte kan nå i skriften. Århundradets kärlekssaga blir ett sätt att försöka skriva sig fri, bort från duet, i ett försök att frigöra sig från rollen som den konsumerade andre.
Överallt / sökte jag dej / som fanns överallt / i min värld / Jag försökte göra om / min värld / så den skulle passa dej / sökte dej överallt / men den jag äntligen fann / var mej33
Sökandet efter duet mynnar ut i diktjaget som finner sig själv. Det handlar om hur diktjaget hittar sitt eget subjekt i den andre, i det här fallet duet. Här skrivs alltså ett subjekt fram genom den andres plats. Platsgörandet är ett definierande av både diktjaget och diktduet samtidigt, då subjektet skrivs fram i förhållande till den andre. Här blir alltså diktjaget ett narcissistiskt
32 Tikkanen, s. 175.
33 Tikkanen, s. 143.
subjekt i den bemärkelse att den platsen skrivs fram inom ramarna för den kapitalistiska strukturen. I Eros Agoni utgår Hans analys från Lévinas erosetik i Tiden och den andre, där makten och förhållandet till den andre beskrivs på följande sätt: ”Om man kunde äga, gripa och känna till den andre, skulle han inte vara den andre. Ägandet, vetandet och gripandet är synonyma med makten.”34
Detta får mig att fundera över hur mycket dessa litterära verk rent fysiskt och innehållsmässigt är en maktaspekt i kärleksrelationen. Det blir ett sätt att skriva fram en plats där de sätter mannens plats samtidigt som sin egen plats, i ett försök att uppnå distans. Det blir i sin tur ett konsumerande av den andre via skriften. Vilket leder mig till frågan huruvida dikt- och punktromanen gör samma typ av ägande, gripande och vetande om duet och ”Han” som männen gör på diktjagen.
I dialog om skrivandet – Replikskifte mellan Tikkanen, Witt-Brattström, H. Tikkanen och Engdahl
I denna del av analysen ämnar jag ta upp de olika blickarna på skrivandet och hur de fungerar i kontrast och i likhet mellan varandra. Jag vill lyfta fram hur ägandet, gripandet och vetandet om den andres annanhet fungerar för att därigenom se hur olika perspektiv och positioner smälter samman. Denna del börjar i H. Tikkanens självbiografi Mariegatan 26 Kronohagen där han skriver: ”Jag var överraskad av ordens makt, de trängde in i henne [Märta] med samma effekt som jag själv. Därför började jag skriva.”35 Den maktaspekt som H. Tikkanen här nämner är inte just ordens makt i sig, att sätta henne på plats, bestämma hennes roll i äktenskapet genom att skriva om henne, utan det handlar snarare om att han med ordens makt kan förföra henne.
Det är, menar H. Tikkanen på grund av hans ord och dikter som han får hennes respekt, då hon sparar allt han skriver.36 Denna respekt är något som han kan utnyttja och det är även därför han börjar med skrivandet. Det finns en grundläggande skillnad i Århundradets kärlekssaga och H. Tikkanens verk som jag vill lyfta, och det är hur de skriver in varandra i sina respektive verk. I H. Tikkanens självbiografi skriver han in henne som ”Märta”, alltså med hennes riktiga namn, vilket gör att han kan nagla fast bilden av henne i stor utsträckning. I Tikkanens verk är dikterna tillägnad Henrik men benämns som ett ”Du”. Detta blir ett exempel på hur det här svaret tillbaka är ett försök att samtala sig ifrån den plats som det narcissistiska subjektet fäst henne vid. Men detta blir i min analys ett av exemplen på att båda verken försöker äga, gripa
34 Lévinas, s. 73f.
35 H. Tikkanen, s. 8f.
36 Ibid, s. 8.
och veta den andre för att ta makten över relationen. Jag vill även lyfta just detta med plats och platslösheten då denna motreaktion från Tikkanens sida skriver in sig på en plats som tycks vara självbestämmande men kanske snarare självt är ett narcissistiskt subjekt som sätter ”duet”
på plats.
Finns det en liknande problematik i Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig?
Denna punktroman är även den en typ av kommunikation, och ett svar via dess form till ett narcissistiskt subjekt. Det är poesi som vill samtala där språk och kommunikation blir ett verktyg i att förstå varandra. Samtidigt blir även detta ett makttagande och ett försök att sätta sin bild och blick på den andre, mannen i detta fall. Och de narcissistiska subjekten blir här gång på gång definierade utifrån den andre. Det pågår en kamp om vilken bild som är den
”sanna”, ”riktiga” och ”verkliga”. Det är även ett försök att förstå var det har gått del, varför det finns dessa ”fel” och ”rätt” hos varandra. Hur dessa ”fel” och brister skrivs fram ska jag först redogöra för, innan jag kan dra några slutsatser om vad som pågår i denna relation, och vem som säger vad. Här är det hon som säger:
Har du glömt? / När andra tyckte du var fel / tyckte jag du var rätt. / Då dög jag. / Sen övergav du mig. / Det tog en sekund. / Makten lockade. / Så blev jag fel. / För annars kunde inte du / vara rätt.37
I detta diktutdrag blir spänningen mellan att vara fel och rätt för varandra det som driver karaktärerna. Det finns en sorgsenhet här, i att endast få vara rätt när det passar den andra parten.
Och att det är ligger något i att duga så länge man tycker den andre är rätt, men att det snabbt kan förändras. Denna förändring av rätt och fel går åt båda hållen i den kärleksrelation som skrivs fram:
Han sa: Jag önskar att jag kunde vara du. / Och om inte det / att jag kunde vara som du. / Allvar. / Det skulle göra allting / så mycket enklare / eller åtminstone möjligt.
Men jag är inte som du. / Jag är annorlunda. / Det vill säga fel / känns det som om / jag genast borde tilläga / för att det skulle stämma / med tonen i våra samtal.38
Denna önskan om att vara den andre, eller vara som den andre driver båda till sammanheten som plats. Här blir den andres plats fel genom annanhetens differens och det finns en strävan från ”Hon” att diktens han ska vara det hon vill att han ska vara. Skulle man här kunna säga att
37 Witt-Brattström, s. 43.
38 Witt-Brattström, s. 43f.
det pågår ett konsumerande åt bägge håll där de båda karaktärerna strävar efter någon som är
”rätt”, som kan bekräfta och finnas till endast som en spegel, endast som ett bekräftande av den andre. Detta skulle då kunna ses som den konsumerande processen av den andres plats och annanhet, för att i sin tur kunna spegla den andre i sig själv. Här uttrycks en vilja att vara den andre då det skulle bli enklare, eller ”stämma med tonen” i vad som eftersträvas. Önskan att vara den andre, kontra Byung-Chul Hans idé om att älska den andre för dennes annanhet går alltså inte ihop här. Mannen som säger att han uppmanas att vara som kvinnan/den andres blick säger att han ska vara. Kontra diktens ”Hon” som längtar efter den där kärleken de hade förr.
”Jag älskade dig, för att du inte var som jag.”39 Här beskrivs en tid då det inte fanns ett narcissistiskt subjekt som suddade ut gränserna och speglade sig i den andre. Denna kärlek beskrivs även av ”Han”, fast från en annan synvinkel och position.
Han sa: Du har misslyckats. Lasta inte mig för det. / Och jag som älskade dig så högt / trots dina brister 40
Här finns detta misslyckande och dessa brister men det som händer i dessa rader är att ”Han”
lägger ansvaret på diktens ”hon”. Det dessa två repliker har gemensamt är dock den saknaden av en tid där ett narcissistiskt subjekt och ett förhållningssätt som inte suddade ut gränserna mellan dem existerade. Nu är dessa brister något som kommer i vägen för relationen, bristerna och olikheterna är det som ses som misslyckanden. Sammanheten är där de har hamnat och som de båda diktrösterna strävar efter. De båda vill konsumera varandra för att bibehålla kontroll och makt över den andre. Konflikten mellan dem ligger i att vilja bestämma den andres plats samtidigt som bägge parter vill hålla sina subjekt intakta. Ingen av dem vill konsumeras likt en vara, men det är exakt det som händer i dialogen.
Denna process passar intressant nog ihop med Byung-Chul Hans perspektiv och teori om plats/platslösheten då det som hänt här är att den andres annanhet och plats utvinns av de två rösterna. Vilket leder till den sammanhet som ligger till grund för narcissismen och depressionen. Rösterna gör våld på varandra i ett försök att hitta, gripa och bestämma den andres plats.
Något som nu skaver i den här analysen är den underförstådda tanken att diktens ”Han”
ska representera den person som Witt-Brattström skiljer sig från när punktromanen ges ut. Då verket är en hommage till och går i dialog med Tikkanens verk, som i sin tur är tillägnad en
39 Ibid, s. 151.
40 Ibid, s. 100.
