Kön/genus, kvinnligt och manligt 1 Enkäter

Frågorna som behandlar kvinnligt och manligt kan kategoriseras in i Hedlins tre diskurser gällande kön; traditionellt olikstänkande, likhetstänkande och

genustänkande. Informanterna anammar dock ibland flera synsätt samtidigt och är

inte alltid konsekventa i sina resonemang, varför man inte kan kategorisera in

informanterna i dessa fack, endast informanternas svar, och de föreställningar som

uttrycks i de kommentarer som ges.

Frågorna som innehöll påståenden som att kvinnors och mäns olikheter är naturbundna och beror på biologiska skillnader (t ex i våra hjärnor) inrymmer

traditionellt olikstänkande. Sammantaget kan vi uttolka att majoriteten av

enkätinformanterna inte tycktes ha ett genomgående traditionellt olikstänkande. Dock fanns det anmärkningsvärda skillnader mellan könen då denna syn endast representerades av ett fåtal kvinnor medan den hos män tycktes ha större fäste; drygt 45 procent av männen, jämfört med knappt 8 procent av kvinnorna, instämde till exempel i mycket stor och ganska stor utsträckning i påståendet att de olika egenskaper och beteenden som kvinnor och män har beror på biologiska skillnader. Ingen av kvinnorna jämfört med 20 procent av männen instämde i påståendet att skillnaderna i kvinnors och mäns hjärnor påverkar våra yrkesval. Många av de kommentarer som gavs i samband med dessa frågor speglar en blandning av

traditionellt olikstänkande och genustänkande:

”Arv och miljö i en härlig symbios. Arv styr mycket vårt fysiska utseende och egenskaper. Beteende är nog mer påverkat av miljön.”, ”Om detta vet vi inget om. Men vi kan ändå utgå från att en hel del kan vara inlärt beteende. Varför inte testa att ifrågasätta.”, ”Det finns biologiska, generella skillnader i många dock ej alla. Om kvinnor och män har olika beteende så är det mer en fråga om sociala konstruktioner.”

”Så är det men männen har utnyttjat det för att ta för sig.”

Påståendet att kön inte har någon betydelse i vårt samhälle och att samma regler och normer gäller för både män och kvinnor, vilket faller in under diskursen

likhetstänkande, var en syn som endast representerades av ett fåtal av

enkätinformanterna, dock fler män än kvinnor. Drygt 60 procent av kvinnorna jämfört med knappt 30 procent av männen instämde inte alls i påståendet. Att fler män inte tycker att kön har någon betydelse i samhället kan tolkas som att män, eftersom de utgör normen i samhället, inte upplever någon diskriminering, könsbunda orättvisor etc.

Två andra påståenden var tänkta att falla in under diskursen likhetstänkande, men visade sig vara för svårtolkade utifrån hur frågorna var formulerade. Till exempel påståendet När jag träffar en person, elev eller kollega, för första gången har

personens kön ingen betydelse. Hur jag bemöter personen beror på individuella faktorer. Flest personer (både kvinnor och män) instämde i stor utsträckning, medan

de i sina kommentarer framförde att detta var vad de strävade efter medan de omedvetet antagligen bemötte personer utifrån kön. Samma argument användes av de personer som instämt i ganska liten utsträckning eller inte alls. ”Det är bara att

inse att också vi själva har ’invanda’ förväntningar baserade på kön. Ingen är helt fri från detta.”

Ett par av kommentarerna speglar dock ett traditionellt olikstänkande:

”Lättare att bli ytlig vän med en man, dock är en kvinnas vänskap starkare.” och ”jag har lärt mig att jag kan tyvärr inte vänta mig samma…”

De påståenden som innehöll ett genustänkande (Att kvinnor har lägre status än

män beror på den manliga normen i samhället och De egenskaper och beteenden som vi tillskriver kön konstrueras socialt och kulturellt och har ingenting med biologi att göra samt Jag upplever det som en begränsning att kvinnor och män har olika roller i samhället och i hemmet) fick störst genomslag av de tre diskurserna. Dock

kan vi se att kvinnor i betydligt större omfattning än män instämde i ganska stor eller mycket stor utsträckning i dessa påståenden. På påståendet att kvinnors och mäns olikheter inte har med biologi att göra, instämde informanterna i svarsalternativet ”instämmer i ganska stor utsträckning” i mycket högre grad än i alternativet ”instämmer i mycket stor utsträckning”. Uppfattningen att sociala konstruktioner inte

är det enda som formar människors könsidentitet speglas i kommentarerna: ”En del

biologi också” och ”som sagt, både och”.

Exempel på genustänkande återfinns i följande kommentarer: ”Bara saker som

barnfödelse och amning är könsbundet” och (till påståendet att kvinnors låga status

beror på den manliga normen) ”Att man är väl ansedd och tjänar stora pengar på att

spela fotboll men inte ta hand om barn pekar på detta.” Den enkla frågan ”har de?”,

tyder på ett likhetstänkande, som karaktäriseras av en omedvetenhet om den manliga normen i samhället.

Här återfinns även ett tydligt exempel på traditionellt olikstänkande: ”Inte helt

sant. Kvinnor är för omständliga många gånger. Svårt att fokusera”

Betydligt fler kvinnor än män upplevde könsrollerna i samhället som en begränsning, vilket återigen kan tolkas som att män har mer att vinna på dessa könsroller.

6.3.2 Intervjuer

Samtliga av de intervjuade, både ledningen och jämställdhetsaktörerna, var införstådda i vad det teoretiska begreppet genus innebär, men inte alla höll med om att dess innebörd stämmer. Två personer i ledningen ställde sig kritiska till begreppet. Den ena förknippade genusbegreppet med överdrivna ideologiska debatter och slagord. Vidare var informanten medveten om att begreppen kvinnligt och manligt skapas av oss människor, men såg inget problem med detta, utan tyckte att könsrollerna borde problematiseras mindre. De roller som finns borde accepteras. Dessa tankar skulle kunna tolkas som traditionellt olikstänkande där man anser att kvinnor och män är två skilda varelser. Påståendet kan även förstås med grund i diskursen Jämställdhet – diskriminering av män, en föreställning som motiverar varför jämställdheten inte är ett problem utifrån synen på den rådande könsordningen som ett naturligt tillstånd. Därför ses inte jämställdhet som en naturlig process.

Den andra informanten som var skeptisk till genusbegreppet var framförallt kritisk till att det som begrepp ersatt könsroller. Genom att tala om genus separerar man det biologiska från det sociala vilket denna anser vara problematiskt. Informanten ansåg att det måste finnas överbryggningar mellan de olika forskningsdisciplinerna: ”det

sidorna, för det händer ju också mycket inom biologin till exempel och om kunskapen om denna. Att ta bort den kunskapen och att bara ägna sig åt de sociala, kulturella landvinningarna, för vi vet mycket mer idag om de sakerna, jag tror inte att vi kommer hela vägen fram då.” Det informanten söker är mer kunskap om det biologiska samt

att sammankoppla det med det sociala vilket gör att dennas syn tenderar att till viss del gå in under det traditionella olikstänkandet.

Att ha ett genusperspektiv definierade en av jämställdhetaktörerna som att ha en medvetenhet om att kön är socialt konstruerat, att ständigt ifrågasätta. Som samhället ser ut idag är det svårt att kunna behandla alla lika och inte utgå från vilket kön de har, men man måste ha det som mål och de gånger man inte lyckas måste man reflektera över varför man inte behandlat någon utifrån individuella faktorer utan ifrån kön, menade denna. Även den andra jämställdhetsaktören hade en liknande syn på genusperspektiv; att man alltid ska ifrågasätta sina egna föreställningar om manligt och kvinnligt. Även den av informanterna som tidigare uppgett att en tydligare sammankoppling mellan det biologiska och det sociala borde göras och hellre talade om könsroller än om genus, var positiv till att ha ett genusperspektiv. ”Till exempel,

jag kan gå in och ha lektion här efteråt och sen så vet jag att det finns en risk att jag behandlar tjejer annorlunda än killar även om jag vet att det inte är rätt att göra det, det kan finnas omedvetet hos mig. Om man har ett genusperspektiv så kan man kanske komma åt lite av det, tänka sig för och så vidare. Så det måste man ha.”

Någon i ledningsgruppen menade att genusperspektivet innebär att behandla alla lika.

Skillnaden i dessa två svar ligger i just graden av medvetenheten om svårigheten i detta. Hedlin menar att många människor definierar jämställdhet och att ha ett genusperspektiv som att behandla alla lika utan att vara medvetna om hur svårt det egentligen är eftersom vi är vana att förvänta oss olika saker av kvinnor och män. Har man inte insikten i våra djupt rotade tolkningsramar är det ännu svårare att behandla kvinnor och män likadant.73

Hos de två jämställdhetsaktörerna kan man se ett klart genustänkande men även här kan man ibland se motstridiga resonemang från att ha redogjort för kön som socialt konstruerat till att vid något tillfälle påpeka att: ”Det finns ju vissa skillnader

som är medfödda…” Till viss del kan man även se att ledningen efter hur de svarade

på somliga frågor faller in under genustänkande medan de på andra frågor faller in mer under traditionellt olikstänkande. Sammanfattningsvis kan man konstatera att intervjuinformanterna inte alltid förde konsekventa resonemang utan gav motstridiga svar.

6.3.3 Sammanfattande analys

Sammantaget kan man se att det är vanligt förekommande, hos samtliga informanter, både män och kvinnor, att ha motstridiga sätt att resonera kring kön och genus samt att blanda traditionellt olikstänkande och genustänkande. Enkätundersökningen visar en stor skillnad mellan könen när det gäller hur man upplever jämställdhet och könsrollerna i vårt samhälle då männen inte upplever några större begränsningar och problem med dagens könsstruktur. Denna uppfattning kunde man till vis del också se hos ledningen. Detta tolkar vi som att män generellt sett upplevde mindre problem och begränsningar just därför att de har privilegiet att utgöra normen och därför inte stöter på fenomen som till exempel könsdiskriminering.

7 SLUTDISKUSSION

Det är nu dags att återknyta till undersökningens frågeställning: Vilken kunskap och vilka föreställningar har organisationsmedlemmarna om jämställdhet och genus?

Det råder flera olika föreställningar om jämställdhet och genus i organisationen. Vi kan dock se att vissa diskurser dominerar över andra, till exempel diskursen där jämställdhet ses som en makt- och rättvisefråga, där man anser att en omfördelning av makt och ifrågasättande av den manliga normen krävs för att nå ett mera jämställt samhälle. Denna diskurs speglar således en insikt i genussystemet, det vill säga den könsmaktsordning vi lever i, där kvinnor systematiskt underordnas män. Upptäckten av denna diskurs utbredning i organisationen var för oss förvånansvärd, då forskning visat att jämställdhet i termer av makt oftast är tabubelagt att tala om i företag och organisationer, eftersom det inte är allmänt accepterat att indikera att män måste avstå från privilegier och makt för att kvinnor ska få det bättre. Hedlins undersökning gällande lärarstuderandes uppfattningar kring jämställdhet och genus i relation till skolans jämställdhetsmål, visade att likhetstänkandet var den mest utbredda synen bland informanterna. Frågan blir således: varför skiljer sig våra undersökningsresultat så märkbart från Hedlins? Vår reflektion är att då Hedlins undersökningsdeltagare valdes strategiskt för att få ett heterogent urval, representerade dessa kanske i högre grad den utbredda uppfattningen bland lärarstuderande. Vårt urval var istället hela personalen och svarsfrekvensen blev förhållandevis låg; 31 procent. Med detta som utgångspunkt ställer vi oss frågan om diskursen jämställdhet som en makt- och rättvisefråga kan göras gällande för hela organisationen eller om det bör antas att endast de ”insatta” och intresserade valde att delta i undersökningen. Det kan förmodas att personerna som valde att svara på enkäten ser jämställdhet som en viktig fråga och är mer införstådda i genussystemet än den genomsnittliga samhällsmedborgaren, som oftast har en vardagsförståelse av kön som innebär antingen traditionellt olikstänkande eller likhetstänkande. Dessvärre kan vi inte få reda på svaret på frågan eftersom den låga svarsfrekvensen på enkäterna omöjliggör en generalisering. Utläsbart är däremot att framtida jämställdhetsprojekt har potential att bli fruktbara då en anmärkningsvärd del av organisationen (majoriteten av enkätinformanterna) har viss insikt i genusfältet. Däremot ansågs behovet av jämställdhetsarbete inte vara särskilt stort på arbetsplatsen, i likhet med resultat från

Skolverkets utvärderingar av lokala jämställdhetsprojekt som visade att många lärare inte uppfattade jämställdhet som angeläget att särskilt arbeta med samt att man tyckte sig sakna konkreta metoder för att arbeta med jämställdhet. Denna uppfattning kan vara en försvårande faktor för en initiering av jämställdhetsarbete. En anledning till att behovet inte anses som särskilt stort kan vara att man ser skolvärlden som en jämställd fristad skild från resten av samhället och att ojämställda förhållanden framförallt råder i andra branscher, vilket kan tolkas utifrån diskursen jämställdhet – rör inte oss. Diskursen kan exemplifieras med hjälp av följande kommentar från en av enkätinformanterna: ”Skolan kan vara den mest jämställda arbetsplatsen i samhället.

Hade ni inte fått tydligare resultat om ni hade undersökt andra delar av den offentliga sektorn eller industrin för den delen?”

Det är dock viktigt att särskilja föreställningar och ”vardagsförståelse” om jämställdhet från kunskap om vad genus och genussystem innebär. Risken med att till exempel bedriva jämställdhetsarbete baserat på vardagsförståelse är att könsordningen i organisationen snarare återskapas och förstärks. Relativt många informanter i vår undersökning tycks i stor utsträckning ha kunskapen om kön som socialt konstruerat, vilket framförallt visar sig i kommentarerna, men många tenderar även att i viss mån blanda in ”naturbundna” skillnader och motivera att könens beteende och egenskaper skulle vara olika utifrån biologistiska argument. Här blandas genustänkande med traditionellt olikstänkande, vilket leder till en ”vardagsförståelse” av kön som inte är kunskapsbaserad. Att se kön som statiskt och naturbundet kan innebära att könsmönster cementeras och försvårar förändringsarbete.

Inkonsekvensen i kunskaper av könsstrukturen kan härledas till djupt rotade tankemönster som är svåra att komma ifrån. Då kön är en av de mest grundläggande kategorierna i vårt samhälle som vi sorterar in oss själva och andra i, blir mönstren inte ifrågasatta till vardags, utan fungerar som sanningar om tillvaron. Med detta som bakgrund är det inte konstigt att många har inkonsekventa uppfattningar om kön; gamla sanningar lever vidare trots ny kunskap.

Ett genomgående mönster som framkom i de olika teman var skillnaderna i hur män och kvinnor svarade. Kvinnor upplevde i högre grad problem med jämställdhet och könsroller och ansåg i större utsträckning än män att kön är socialt konstruerat.

Detta är dock inget nytt; jämställdhet har länge setts som en ”kvinnofråga”. Eftersom kvinnor har mer att vinna på ökad jämställdhet än män, kan det förmodas att de är mer insatta och intresserade av ämnet. Därför var det förvånansvärt att fler män än kvinnor valde att svara på enkäten.

Enligt Wahl är vem som talar om jämställdhet och hur, avgörande för vilka förändringsåtgärder som blir möjliga. Ledningen ser visserligen inget behov av jämställdhetsarbete i organisationen då de inte ser några brister och uppfattar organisationen som redan jämställd. Av intervjuerna kan vi alltså utläsa att ledningen inte själva aktivt skulle bedriva någon typ av jämställdhetsarbete, men verkar inte negativa till tanken att andra skulle kunna genomföra någon typ av jämställdhetsprojekt bland personalen, snarare tvärtom. Att ledningen är positiv till initiativtagande märks bland annat i intervjuerna med jämställdhetsaktörerna. Dessa uttrycker att de blivit uppmuntrade till att arbeta med jämställdhet, till exempel till att starta upp kursen som behandlar genus och sexualitet. Däremot kan ledningens relativt passiva förhållningssätt till jämställdhet utifrån vår undersökning tolkas som att jämställdhet på denna arbetsplats är ett sidospår och inte ett huvudspår. Frågan ses som skild från övergripande organisationsfrågor och istället som något som ska arbetas med först när behov eller problem uppstår. För att jämställdhet ska bli ett huvudspår krävs en vilja hos ledningen att frågan förankras, prioriteras och vägs in i allt beslutsfattande. Först när ledningen behandlar jämställdhet som ett kunskapsområde som bör genomsyra all verksamhet finns möjligheten att jämställdhet blir ett huvudspår i organisationen.

REFERENSER

Alvesson, M & Sköldberg, K. (1994) Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi och

kvalitativ metod. Lund: Studentlitteratur

Backman, J. (1998) Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur

Berge, B-M. (1997) Styra eller styras, att skapa kön i klassrummet. I. G. Nordborg (Red.) Makt och kön. Stockholm: Symposion

Denscombe, M. (2000) Forskningshandboken –för småskaliga forskningsprojekt

inom samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur

Elf-Karlén, M. & Palmström J. (2003) Ta betalt! En feministisk överlevnadsguide Stockholm: Tiden

Fejan Ljunghill, L. (2003) Nu vrids klockan tillbaka flera varv. I Fejan Ljunghill, L. (utg.) Pedagogiska magasinet Nr 4/03. Helsingborg

Gannerud, E. (2001) Lärares liv och arbete i ett genusperspektiv. Stockholm: Liber Halvorsen, K. (1992) Samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur

Harding, S. (1986) The Sience Question in Feminism. Ithaca and London: Cornell University Press

Hedlin, M. (2004) [a] Det ska vara lika för alla, så att säga… En intervjustudie av

lärarstuderandes uppfattningar om genus och jämställdhet. Kalmar: Högskolan i

Kalmar

Hedlin (2004) [b] Lilla genushäftet. Om genus och skolans jämställdhetsmål. Kalmar: Högskolan i Kalmar

Hirdman, Y. (1990) Genussystemet. Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44). Stockholm: Frizes

Höök, P. (2001) Stridspiloter i vida kjolar – om ledarutveckling och jämställdhet. Stockholm: Elanders Gotab

Johansson, A. (2002) Lärarna är avgörande för jämställdheten I Maud Eduards (utg.)

Genus 3/02. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning

LPF 94. Läroplan för de frivilliga skolformerna. Stockholm: Utbildningsdepartementet