Kan relationsbildning motverka hemmasittarproblematik?

Ett barn skapar flera relationer, den första är med sina föräldrar eller vårdnadshavare. Denne svarar på barnets behov av föda, skötsel och närhet. Sedan skapas relationer till andra barn, och till andra vuxna. Med tiden behöver barnet infinna sig på förskolor, sedan skolor. Krieg och Dickies (2011) studie visar vikten av en bra, grundläggande kontakt med barnets mamma för att forma individen. De menar att en individ med brister i anknytning löper större risk att inte förstå sociala mönster och därmed har lättare att bli utsatt för till exempel mobbning. I Pereria-Sanchez (2019) studie är han inne på samma sak, där visar sig behovet stort att föräldrautbilda föräldrar i anknytning, samt ge föräldrar längre tid med anknytningen till sitt barn. I Japan jobbar föräldrarna långa dagar och barnen går oftast i skolan i upp mot 6 dagar i veckan. Gonzalvéz ser, ur det spanska perspektivet, även där en vikt i att låta föräldrar utbildas i hur de stöttar sitt barn som blivit hemmasittare. Krieg och Dickie (2011) har sett i sina studier att brister i anknytningen oftare leder till mobbning i skolan, eller att individen blir socialt isolerad eftersom denne inte har den grundläggande förmågan att socialt koda av andra. Ramberg (2019) ser mobbning eller isolering som potentiella risker för att bli hemmasittare, han lyfter fram vikten av ett starkt skoletos, en atmosfär där alla är välkomna, där konflikter löses och man har höga förväntningar på eleverna.

Jag kan utläsa ur resultatet att positiv relationsbildning är viktigt för att motverka hemmasittarproblematiken. Även i studierna där center, kyrkor eller liknande

32

institutioner arbetar med återvändare är relationen det primära och själva studierna sekundära. Detta märks i bland annat i Brouwer-Bourghoui´s et al. studie där personalen är välutbildad i att möta dessa individer och arbeta med deras självkänsla, utifrån deras förutsättningar och dagsform. Dessutom ges föräldrarna lugn och ro denna period de är i enheten, och de handleds i sin roll som stöttande föräldrar. Jag kan se att behovet av samverkan mellan föräldrar, skola, socialtjänst och vård borde bli mycket större och mer etablerat. Om vi ser på Sverige idag har vi lärarna för sig, elevhälsan finns men är inte alltid på plats. Om de är på plats har skolorna sällan råd att koppla dem direkt till arbetslag utan istället fördelas timmar ut i arbetslagen. Det blir därmed inget gediget och djupgående arbete gjort, vilket bekräftas i Fribergs studier (2015). Jag har en förhoppning om att mitt arbete som specialpedagog ska bli som en brygga mellan elevhälsa, rektor och arbetslag där jag med min kompetens kan sammanfatta och handleda inom de områden som arbetslagen har behov av. Om de får ett tydligt strukturerat stöd blir de inte lika utelämnade till sig själva. De orkar jobba mer med strukturer eller andra åtgärder när de känner att de har någon bakom sig och inte behöver vänta på de få minuter/person med elevhälsan som de får någon gång i veckan eller i månaden. Att stärka pedagogerna kring en situation skulle skapa en drägligare skola för alla individer. Som Rambergs (2019) studie visar så har ”bra skolor” inga, eller mycket få, hemmasittare. Det beror på relationsbildning, och för att kunna bygga relationer behövs stöd till pedagoger och annan skolpersonal så att de som arbetar med individerna har förmågan att möta olikheter, och få andra elever att acceptera olikheter. På så sätt kan skolan, enligt mig, kompensera för bristande anknytning. I Folostina´s et al. studie stod det hur skolan kan arbeta med drama för att träna elever i de sociala koderna och sammanhangen. Detta var mycket framgångsrikt och något skolorna i Sverige i dag generellt inte satsar på. Detta gagnar både elever med neuropsykologisk funktionsnedsättning såväl som elever med brister i att läsa av de sociala koderna. Att arbeta med drama, att arbeta med självkänsla hos eleverna. I mina klasser på gymnasiet möter jag ofta elever som har ångest, inte vågar, vill sjunka genom jorden vid redovisningar eller i andra skolsammanhang som är ångestladdade. Dessa elever går på estetisk linje, teater eller dans. Många valde det för att lära sig kompensera sin ångestladdade sida, för att komma närmare sig själv och för att våga mer. Det är vanligt att dessa elever anser att man redan i tidig ålder borde arbeta med drama i skolan för att bygga självförtroende och stärka självkänslan. Det här med relationer är komplext, ett barn skapar många relationer i sitt liv. Jag är säker på att inte endast anknytningen till

33

mamman har betydelse, i så fall hade troligtvis fler Japaner varit i kategorin Hikikomori eftersom Japan under mycket lång tid varit ett land där barnen inte är i fokus, det är arbetarna. Jag är övertygad om att positiva möten och relationer kan kompensera för de dåliga och att självkänsla hos en individ kan öka med rätt stöd. Vi har återvändare, vi har fungerande vuxna som arbetar med brokig bakgrund och psykiskt dåligt mående. De allra flesta av dessa ”som lyckats” har gemensamt att positiva relationer byggdes med någon som trodde på dem, som visade vägen (Preece & Howley, 2011). Hemmasittare som återvänt återvände med hjälp av positiva relationer som fick dem att känna att det är möjligt. Bara de bemöts på ett individuellt sätt där de samtidigt arbetar för att minska ångesten. Så ja, troligtvis kan positiva relationer i skolmiljön där konflikter löses och eleverna får vara som de är med sina fel och brister, samt får tidigt stöd i det som är ångestskapande så tolkar jag studierna som att det troligtvis minskar risken för att bli hemmasittare.