Teman: Utgångens negativa konsekvenser, Svårighet med att etablera nytt socialt nätverk och den nya verklighetens plötsliga frihet
Vi får läsa i bakgrunden om intervjupersonerna att Stefan är den enda av de fem som blivit utesluten av församlingen. I och med detta fanns där egentligen ingen utträdesprocess för Stefan. Uteslutningen skedde hastigt. Vad som hände var att Stefan träffade en kvinna utanför församlingen. Detta uppmärksammades av församlingen som ogillade detta vilket ledde till att Stefan hamnade i ett kommittéförhör ihop med sin mamma med Slera av äldstebröderna i församlingen.
”… varför har du dolt det då? Varför har du inte berättat det? Då sa jag såhär, och då blev jag såhär, jag var skiträdd, ska du veta, jag höll på att kissa på mig och allting. Men jag sa så här att, ni har ju sagt att, världsliga människor, ja, är djävulens ordning. Hur ska jag då kunna säga att jag älskar någon som är utanför detta…?”
Stefan försöker få både sin mor och äldstebröderna förstå att han älskar kvinnan men de menar att Stefan beSinner sig i satans ordning. Stefan har motvilligt hamnat i ett slag på fältet om motstridiga intressen och JVs totalitära agerande ger sig här till känna. De tvingar Stefan att bryta upp med kvinnan, Stefan gör detta.
”Och dom tittade på mig,. Och sa ingenting om det, utan äldstebröderna bara tittade på mig och sa sen, du har ljugit, vi kan inte lita på dig!”
Ovanstående citat handlar om att Stefan efter en tid åter igen kallats till ett möte för att förklara sig. Han säger att han brutit upp med Slickan, men församlingen tror honom inte och utesluter därför Stefan.
”När jag blev utesluten… så låg jag i min nya lägenhet då som jag hade, och jag Sick hjälp av vänner som inte var Jehovas vittnen…
Så jag låg och skakade där och trodde att jag skulle dö vilken sekund som helst i Harmageddon, jag visste inte hur man betalade hyra, jag vågade inte gå ner och handla själv… ”
I detta citat får vi följa vad som går att tolka som grymma konsekvenser av en uteslutning. I föregående utsagor har vi talat om ”ridån upp” för insyn i en ny verklighet utanför den dominerande, men också ”ridå ner” för att återvända. Först och främst Sinner vi Stefan i ett chocktillstånd och det är svårt att ge sig på en analys här, men vi gör ett försök. Till att börja med tolkar jag det som att någon övergång verkligheterna emellan aldrig skett. Istället verkar den dominerande verkligheten utan någon ordentlig förberedelse blivit avklippt. Vi kan därför inte applicera Ebaughs stadie-‐teori här och det stora problemet här är att Stefan fortfarande verkar vara kvar i den verklighet som JV utgör, fastän han fysiskt beSinner sig i en ny. Genom kvinnan han träffade skaffade han sig ett par vänner utanför samfundet som förstår och hjälper honom. Stefan berättar att han efter uteslutningen var livrädd för vanliga människor och för att Harmageddon skulle inträffa. Detta ledde till att han efter en tid blev tvångsintagen på mentalsjukhus.
Detta skedde under tidigt nittiotal. Stefan berättar nedan om personalen som ”tog hand om honom”, vilket också beskriver den dåliga kunskap som fanns om dessa typer av situationer på den tiden:
”… och så tittar hon på mig såhär och säger, men tar du medicinen? Ja säger ja, varje sköterska kommer in på mitt rum…
och ger mig medicin. Också säger hon så här, men jag tror inte på dig! Därför att du har fortfarande dom här vanföreställningarna nånstans, och vi har försökt nå dina föräldrar och dom svarar inte i telefon. Och jag sa så här att, det kommer dom inte göra! Och så säger Hon så här, men vad är det du har gjort då? Jag svarar, jag har inte gjort nånting. Jag har blivit utesluten ur Jehovas vittnen.”
Vad som går att utläsa är att Stefan haft en minst sagt komplicerad tid efter uteslutningen och att återinställningen i den nya verkligheten varit problematisk. Idag jobbar han med att åka ut till skolor och föreläsa om Jehovas vittnen. Han menar att det är viktigt att få rätt kunskap då det rör sig om ” deras verklighet och det Sinns inte en
enda medicin som får dom att tänka annorlunda, eller om deras beslut. Alltså, det är tankar.” Stefan har inte träffat sin familj sedan -‐93 och ser sig själv idag som en sökande människa, en människa med nya olika stigar framför sig att pröva vandra. I Ebaughs studie berättar de avhoppande nunnorna att de hade lite eller ingen aning om vad de skulle ta sig till efter avhoppet. Jag ser det som att Stefan söker efter en ny identitet, och att han vet vad han inte är, men ändå inte vem han är. ”Utan det är mer Mig, du pratar med. Är jag en heltidspionjär, nej. Är jag en avfälling, nej. Vem är jag, jag söker…”
Lotta lämnade Jehovas vittnen tillsammans med sin man och berättar om problematiken i den nya verkligheten som följde efter utgången. Lotta berättar hur hon och hennes man åkte upp till hennes syster för att Sira midsommar och hur hennes man ”drack sig full”.
Det visar sig för Lotta att de normativa värderingarna från verkligheten i Jehovas vittnen sitter kvar och skapar obehagliga känslor hos henne.
”Och det är ju helt fel som vittne, och för mig så var den helgen, den var ju helt fruktansvärd, jag höll ju på att gå i tusen bitar… Jag var så livrädd för att han, han drack sig full att, vi var där vi var, vi Sirade denna hedniska högtid… ”
En vecka efter midsommarSirandet insjuknar Lottas man i en dödlig lungsjukdom. Han hamnade i koma och lotta berättar hur hon mitt i allting känner att hon inte klarar av situationen, hon beskriver det som en ”krissituation”. Vi vet att Lotta gick med Jehovas vittnen som ung Slicka, men att hennes föräldrar valde att inte göra det. Hon har sina föräldrar till stöd men känner att det är hennes gamla vänner från hennes förra nu, avlägsna verklighet hon vill ha vid sin sida. Lotta skickar ett sms till en av hennes bästa vänner.
”För jag skickade ett sms och sa att jag inte vet om det blir bättre men att… Att… min man han, kanske inte överlever… och jag Sick ett svar att, ja vi bryr oss, men du har lämnat Jehovah, så det Sinns inget vi kan göra”.
Hennes vän är konsekvent enligt församlingens regler om hur man behandlar avhoppare och förklarar att det inte Sinns något hon kan göra. Lottas man tillfrisknar men blev aldrig sig lik efter sjukdomen och de separerar kort därefter. Lotta beskriver sin tid i den nya verkligheten som både befriande och skrämmande. Inom JV berättar hon hur skönt det var att ”alla tycker som jag”. Alla tycker det är fel att vara bög, att det är fel att tatuera sig, att man ska uppfostra barnen på ett visst sätt. ”Tills man kommer på utsidan och upptäcker att ”shit”, jag måste tänka själv! ”skratt”. Och det är faktiskt ganska skrämmande.” Liksom Ebaughs nunnor var den nya ”fria verkligheten”
utmaningen för Lotta.
”Sen älskar jag min frihet… Jag tror det kan vara lite som om man har suttit i fängelse, eller varit krigsfånge eller nånting.”
Lotta Slyttar till slut till annan ort för att börja studera och beskriver hur hon förändras som människa och hur hon älskar sin nyvunna frihet och hur hon funnit stöd genom Hjälpkällan och nyfunna studiekamrater.
Hans Slyttade till Göteborg efter avhoppet för att börja studera och ger sin bild av livet i den nya verkligheten. ”Jaga bort det som är naturligt, och det kommer tillbaka i galopp”.
Hans beskriver sin tid i Jehovas vittnen som onaturlig och menar att det naturliga kom över honom i galopp då han lämnade och att han inte hade några större svårigheter att anpassa sig. Han berättar hur han ”glömde bort allt det där”, sin tid som vittne och att han tog ”livet med storm” i Göteborg.
”För jag Sick en helt ny tillvaro, och struntade i allt jag hade varit med om. Jag kom underfund med hur man skulle bära sig åt. Men det är ungefär som att, jag var tonåring sju åtta år senare än alla andra. Det var egentligen det som var problemet, men jag lyckades komma underfund med det också, ”skrattar”.”
I denna utsaga får det att Sinna liknelser i Dahlgrens (2008) studie där avhoppare från Jehovas vittnen beskriver förändringen av sin tro till att inte ha någon alls eller att ha tappat det mesta av den. Hans levde i två verkligheter under sitt medlemskap i JV och detta verkar ha underlättat utgången. Helt problemfritt var det inte som det kan ge sken
av. Hans berättar hur det var svårt att lämna sina bästa vänner bakom sig men att han anser att de fortfarande är kvar ”i sin lilla lyckolabyrint”.
Nils valde att bli ett overksamt vittne då det för honom än idag är den enda möjligheten att fortfarande ha kontakt med sin familj och sina barn. Nils berättar att inträdet i den nya verkligheten var omtumlande: ”Det blir som att födas på nytt, förstår du vad jag menar? Det blir ju en liten chock. Det blir så mycket information.”.
Vidare berättar Nils hur han idag njuter av att kunna ifrågasätta saker i hans vardag och hur han ”lever tvärtom”. Han menar att det inte gick att testa allt under tiden i JV då han levde under så stränga normer. ”Nej men, varför ska jag göra så?”… Så att, det är ju som Pandoras box som öppnas, ”skratt”. Så det är ju en rätt skön känsla.” I Ebaughs studie Sinner vi i denna utsaga likheter med hur etablerandet av före detta-‐rollen går till. JVs totalitära levnadskrav tycks resultera i ett liv efter utgången som en motreaktion på det förra. Nils verkar ha frigjort sig från de normativa förväntningar han haft innan i församlingen. Han beskriver det som en skön känsla, den frihet han blivit tilldelad.
Vi pratar om det sociala och hur det förändrades efter hans ”utgång”. Nils berättar för mig att han har en del ånger över att han varit en av dem som ”fryst ut” avhoppare, då han själv var medlem i församlingen. ”Så jag har bett om ursäkt till en del människor i efterhand… Jag vet inte men jag har väl lite av en ”icke-‐roll” idag.” Vi talar vidare om det sociala aspekterna efter utgången och Nils berättar om svårigheterna med etablerandet av ett nytt socialt nätverk. Han betonar hur det som vuxen kändes svårt att Sinna nya vänner då hans gamla inte längre sökte hans umgänge.
”Folk, svenskar är ju, har man sitt på det torra när man är trettio.
Alltså du har samma par som du har dina parmiddagar med, du träffar samma folk vid midsommar, det är inte så lätt att slå sig in i vänskapskretsar. Sen är ju inte jag… Jag är ju inte helt avskuren från mina gamla, men dom söker ju inte mitt umgänge…”
Vi vet att Nils inte ofSiciellt lämnat JV. Detta på grund av starka skäl. Nils är idag omgift men har i ett tidigare förhållande barn ihop med en annan kvinna som han delar vårdnaden med. Mamman är fortfarande aktiv i församlingen. Nils förklarar att barnen inte har ”något val” än att följa med på mötena och hur svår situationen är. Med tanke på
att Nils inte längre är med i församlingen frågar jag honom när han har vårdnaden om barnen, om han försöker påverka dem på något vis att tänka självständigt. Nils förklarar igen hur komplicerad och ”infekterad” situationen är och att han inte vill påverka barnen, då de redan är tillräckligt utsatta för så mycket tvång och påverkan. Det är en oro säger Nils. En ständig oro han har för sina barns framtid och han beskriver sig som maktlös. Nils har dock en stor trygghet i vardagen, hans nya fru som även hon är ett före detta vittne.
”men hon har också lämnat organisationen, så vi har ju en enorm förståelse för varandras situation eller så, så.. Och att vi har varandra är nog en stor orsak till att man orkar också, för
där har man ju det lilla sociala nätverket i alla fall liksom”
Hur gick det för Lisa? Lisa lämnade inte bara församlingen. Att hon lämnade hade också sitt pris då hon även blev utesluten av sina föräldrar från sin familj, för att klara sig själv vid bara femton års ålder.
Hon hade sin mormor att vända sig till men inte så ofta. Lisa berättar att hon var rädd att vända sig till okända människor överhuvudtaget och att hon dessutom inte visste vem som skulle kunna ge henne den hjälp hon behövde. Lisa beskriver att utträdet ur JV gjorde att hon inte bara fysiskt tappade kontakten med vännerna, utan även med Gud. Vi vet att Lisa blev misshandlad av sin far. Att prata med Gud var hennes sociala trygghet under den hårda tillvaron hon levde i.
”Helt plötsligt så kunde jag ju inte prata med Gud, kanske du tycker låter knäppt men? Jag pratade ju då, och tappade kontakten med dom med. Jag kommer ihåg jag gick ju ut och pratade med kossorna. Jag är uppvuxen på landet ju, där fann jag tröst. Jag
”Nej, och jag hade ju ingen att fråga. För jag träffade inte min mormor så ofta, och hon jag bodde hos hon var gammal och, henne, och, det, men när jag, precis när jag hade hoppat. Man ville ju inte prata med första bästa heller liksom...”
pratade med kossorna. Jag tappade han där uppe, och då var det kossorna.”
Det är svårt att tolka, men kanske ansåg Lisa att hon inte kunde prata med Gud mer eftersom hon hade lämnat JV. Det tycks vara så att Lisa mötte en ny verklighet av ensamhet, åtminstone kan det tyckas så i mångas ögon. Men jag Sinner det fascinerande och vackert hur Lisa ändå hittat sätt att tillgodose sitt sociala behov på, då hon berättar att hon vände sig till sina kossor, likt hon en gång vänt sig till Gud. Idag ser Lisa sig själv som en självsäker kvinna. Hon säger att hon blivit stark av sina erfarenheter och att ingen församling skulle kunna ”lura in henne igen” med den erfarenhet hon har. Hon säger också att hon gärna skulle vilja hjälpa andra avhoppare som har det svårt.