Den här delen innefattar sammanlagt fyra texter som har fått G eller G+. Alanya är en av de som har fått det senare betyget. Som tidigare slagits fast rör det sig om en historia som har en störning i handlingen: ett positivt eller möjligtvis neutralt känslotillstånd övergår i ett negativt sådant när de två tjejerna missar flyget hem. Med andra ord är det inte i den narratologiska strukturen som bristerna finns.
Det har konstaterats att berättelsen har en hel del ytspråkliga brister och naturligtvis är detta en av de faktorer som påverkar betyget negativt. Innehållet är banalt, inledningen och avslutningen lämnar en del att önska vilket även gäller person- och miljöbeskrivningarna. Däremot finns definitivt en röd tråd i berättelsen, och den lämnar inga frågetecken för läsaren. Man kan än en gång nämna att trots att det finns en störning i handlingen så förmår
berättelsen inte att beröra på något sätt; det dråpliga i att ha missat flyget blir vare sig särskilt roligt eller spännande. Som helhet kan man därför säga att det är en berättelse som har följt lärarinstruktionerna, men som har brister på snart sagt varje relevant plan. Med bättre
språkliga kvaliteter kunde den ha fått VG, men steget till MVG är ändå att betrakta som stort eftersom den heller inte framstår som berörande.
När jag tog studenten! fick betyget G. Liksom ovannämnda berättelse rör det sig om ett alster med ett banalt innehåll och överlag är bristerna analoga med dem som togs upp i samband med föregående text: ytspråkliga fel, mindre övertygande inledning och avslutning,
41
inte särskilt utförliga eller levande person- och miljöbeskrivningar, och som helhet är textkvaliteten tämligen undermålig. Även i detta fall sker störningar i handlingen, och
känslotillstånden pendlar mellan positivt, negativt och slutligen neutralt. Detta får givetvis ses som ett positivt inslag som gör handlingen mer spännande, men då det är alltför undermåligt berättat hjälper det föga. Den berättande textaktiviteten innehåller mestadels materiella processer, men den blir som mest spännande när tempot skruvas upp och även innehåller en del relationella och mentala processer:
Jag fick som en kick och jag visste inte vem jag var eller var jag var. Felicia hjälpte mig in till baren, där vi började dansa. Det blev lite klarare. Men sedan så ramlade jag ihop. Mitt hjärta dunkade jätte fort, vad är det som händer tänkte jag? Jag hörde röster men kan inte koppla det till något. Folk springer fram känner pulsen på mig. Musiken stängs av och de ringer ambulansen. Jag kunde inte röra mig alls.
Likväl är den ganska dåligt berättad och blandar olika tempus. Det visar också på att det inte räcker att följa uppgiftsinstruktionerna för att få något av de högre betygen: kvaliteten måste också vara påtaglig i flera relevanta avseenden.
Lyckan i olyckan fick betyget G+. Även i detta fall rör det sig om en berättelse som i alla
avseenden har följt instruktionerna, men som dessvärre lider av flera slags brister. Språket är ojämnt på så vis att det ändå innehåller en del levande beskrivningar medan andra partier är desto svagare.
Det största problemet är att berättelsens innehåll och beskrivningarna av detta inte riktigt håller, även om ansatsen att försöka beröra och kanske rentav chockera läsaren är god. En berättelse måste inte vara verklighetstrogen – den kan helt och hållet röra sig inom fantasins världar, fastän läsarens preferenser även spelar in härvidlag – för att vara bra. Men när man väljer att hålla sig inom ett visst sammanhang av verkligheten kan det vara på sin plats att inte sväva ut alltför mycket. Oväntade saker kan mycket väl hända i livet, inte minst när man befinner sig på resande fot, men att både bli avlurad sina pengar och sitt pass, och därefter bli brutalt våldtagen framstår som väldigt tillspetsat. Om man adderar det faktum att
våldtäktsmannen var en svenskirakier som hette Erik men som nu återigen bodde i sitt hemland blir det hela smått absurt. Det hade förmodligen räckt att fokusera på en tragisk händelse eller åtminstone tonat ned några av de mer spektakulära inslagen. Kontentan i just det här fallet är att det inte räcker med att följa instruktionerna eller rentav ha en del starka delar, som till exempel miljö- och personbeskrivningar eller en bra avslutning. Innehållet måste ha förmågan att övertyga läsaren och inom sitt specifika sammanhang framstå som
42
rimligt. Än en gång så räcker det inte heller att följa Todorovs narrativa mall eller att åtminstone ha någon form av störning i handlingen om det innehållsliga inte övertygar. Den fjärde texten som faller innanför dessa ramar är Den oförglömliga resan som har fått G+. Språket är talspråkligt och har en del påtagliga brister, samtidigt som den å andra sidan har en del ganska lyckade miljöbeskrivningar och formuleringar. Med lite mer självkritisk korrekturläsning – vilket torde gälla de flesta av de texter som har många språkliga brister – skulle nog flera av dessa ha kunnat korrigeras.
Betraktar man det innehållsliga ur en narratologisk synvinkel så rör det sig om en berättelse som följer Todorovs mall eftersom störningen i handlingen i sin tur leder tillbaka till den jämvikt som fanns i inledningen. Det finns definitivt en ansats till att göra berättelsen oväntad eller spännande i och med att huvudpersonerna, ovetandes om detta, blir
knarkkonsumenter sedan en österrikisk godissäljare sålt godisremmar till dem, varpå de måste komma i kontakt med både ambassad och polis för att få ut den ena, Lisa, ur häkte eftersom hon snöpligt har åkt dit för narkotikainnehav. Än en gång är det inte tillräckligt väl berättat för att man ska tycka att den är särdeles spännande, rolig eller på annat sätt berörande. Kanske har det i detta fall att göra med att händelseförloppet är något tillspetsat, ett mindre lyckat försök att framstå som humoristisk. Eftersom berättelsen fick G+ kan man dock tänka sig att den skulle ha fått VG om de ytspråkliga bristerna hade varit färre.
Sammantaget kan man alltså säga att det utöver de ytspråkliga bristerna rör sig om innehållsliga snarare än narratologiska brister som har lett till att eleverna har fått de lägre betygen G eller G+. Man förmår helt enkelt inte att förmedla ett innehåll som känns
övertygande vare sig stilistiskt eller, som i två fall, realistiskt. Samtidigt är det tillräckligt för att bli godkänt: ”Eleven formulerar sig sammanhängande i tal och skrift i både formella och informella sammanhang med hänsyn till mottagaren.” Som redan har konstaterats är
minimikraven för att bli betraktade som en berättelse små. Samtliga elever tycks också ha en grundläggande kunskap om genren i fråga, då ingen av texterna lider av de inte har någon störning i handlingen som gör att de uppfattas som händelsefattiga. I åtminstone två av fallen är det kanske rentav enbart ytspråkliga brister som är skälen till att betyget inte blev VG. Ingen av dessa fyra berättelser har heller förmått att beröra nämnvärt, vilket hänger nära samman med såväl det innehållsliga som det stilistiska. Däremot finns det inget tydligt samband mellan detta och den berättande (eller beskrivande) textaktiviteten; flera texter innehåller relationella och mentala processer men dessa är ofta dåligt framställda.
43
Ett återkommande inslag tillika min egen utgångspunkt är just helheten. Relevant innehåll, att följa instruktioner, ha röd tråd och meningsbyggnad är alltsammans viktiga komponenter som påverkar innehållet, varför det kan ses som någonting överordnat de enskilda delarna.63