Klander med anledning av skiljenämnds uppdragsöverskridande

Enligt LSF 34§ st. 1 p. 2 ska en skiljedom helt eller delvis upphävas på talan av en part om skiljemännen har meddelat dom efter utgången av den tid som parterna bestämt eller om de annars har överskridit sitt uppdrag. Klandergrund föreligger således om skiljenämnden på något sätt kan anses ha gått utöver ramarna för sitt uppdrag.115 Om skiljenämnden exempelvis har prövat en fråga som parterna inte                                                                                                                

110 I den pågående utredningen om ändring av LSF finns ett förslag om att ta bort möjligheten att väcka talan om ogiltighet och endast ha kvar klander för upphävande av skiljedom, se SOU 2015:37 s. 126.  

111 Med undantag för fall som rör materiell ordre public. Se vidare Heuman, s. 603f.

112 Se prop. 1998/99:35 s. 139.

113 Se Kvart & Olsson, s. 12.

114 Se prop. 1998/99:35 s. 139.

överlämnat till nämndens prövning så har de följaktligen överskridit sitt uppdrag och klandergrund föreligger. På så sätt kan denna klanderbestämmelse fungera som ett skydd för kontradiktionsprincipen. Denna sätts ur spel om skiljenämnden dömer över något som parten inte trodde ingick i tvisten och därmed inte haft någon chans att yttra sig över.116

Det kan uppstå gränsdragningsproblem mellan uppdragsöverskridande enligt LSF 34§ st. 1 p. 2 och klandergrunden i LSF 34§ st. 1 p. 6 som anger att en skiljedom ska upphävas på talan av en part om det utan partens vållande förkommit något fel i handläggningen som sannolikt har inverkar på utgången. Denna bestämmelse tillämpas då skiljenämnden handlagt tvisten på ett felaktigt sätt medan ett uppdragsöverskridande tillämpas då nämnden prövat sådant som de inte ska pröva. Det kan beskrivas så att ett handläggningsfel är ett kvalitativt överträdande av processens ram, medan ett uppdragsöverskridande är ett kvantitativt överträdande.117

Exempelvis utgör det ett handläggningsfel om skiljenämnden underlåtit att döma över frågor som de skulle bedöma och således inte prövat hela tvisten.118 Om skiljemännen på detta sätt underlåtit att pröva yrkanden eller invändningar kan detta lätt förväxlas med ett uppdragsöverskridande trots att det egentligen betyder att skiljemännen inte har fullgjort sitt uppdrag.119

Det är som nämnt parterna själva som bestämmer vad som ska samt vad som inte ska ingå i prövningen genom hur de väljer att utforma sin talan.120 På detta sätt begränsar parternas processrättshandlingar skiljenämndens behörighet och formar den inre ramen för nämndens uppdrag.121 Följaktligen är det av mycket stor vikt för klanderbedömningen hur parterna utformat sin talan i de olika stegen i skiljeförfarandandeprocessen som beskrivits ovan under 2.5. Det är detta material som måste bedömas för att avgöra ramarna för nämndens uppdrag innan man kan avgöra huruvida skiljemännen har överskridit dessa ramar eller inte.

116 Se Heuman, s. 606.

117 Se Lindskog, kommentaren till 34§ under 4.2.3.

118 Se a.a., kommentaren till 34§ under 5.2.3.

119 Se Hobér, s. 328.

120 Se Kvart & Olsson, s. 124.

3.2.1 Uppdragsöverskridande genom dom över ej åberopade omständigheter Att en skiljenämnd ska anses ha överskridit sitt uppdrag om den går utöver vad parterna yrkat får anses självklart.122 Huruvida skiljemännen ska anses ha överskridit sitt uppdrag genom att de lagt en ej korrekt åberopad omständighet till grund för sitt avgörande är däremot inte lika självklart och denna fråga har bland annat diskuterats i förarbeten till LSF. En domstol får inte enligt RB 17:3 p. 2 i ett dispositivt mål grunda sitt avgörande på en omständighet som inte av part har åberopats till stöd för dennes talan.123 I propositionen ansågs denna bestämmelse även vara gällande i skiljeförfarande och utgångspunkten är därför att skiljemännen anses bundna att basera sin bedömning av tvisten på de omständigheter som parterna har åberopat till stöd för sin talan.124 Detta innebär att skiljenämnden ska anses ha överskridit sitt uppdrag i de fall där ej åberopad omständighet har lagts till grund för tvistens avgörande och sådan skiljedom kan således upphävas genom klander. Större försiktighet ansågs dock vara påkallad i internationella tvister med anledning av att man i dessa fall inte utan vidare kan räkna med en bundenhet till den svenska processuella begreppsapparaten.125 Vad som menas med internationella tvister eller hur denna gräns skulle dras lämnades det ingen förklaring till. Denna oklarhet togs även upp av Skiljeförfarandeutredningen. Det ansågs inte vara någon vidare lyckad lösning att låta olika standarder gälla beroende på om det är en tvist med svenska parter eller om det är ett internationellt skiljeförfarande. Oklarheten beträffande vad som då gäller i internationella tvister samt gränsdragningsproblematiken som uppstår i bedömningen huruvida en tvist är internationell eller inte kritiserades också eftersom det kan leda till rättsosäkerhet. Trots detta menade utredningen att skiljenämnden inte får döma över annat än vad parterna hänfört sig till, i annat fall skulle dispositionsprincipen åsidosättas.126

SCC-reglerna ger inte någon ytterligare ledning i frågan då de inte innehåller några bestämmelser om klander eller upphävande av skiljedom. Inte heller Modellagens eller New York-konventionens bestämmelser gällande skiljedoms upphävande respektive                                                                                                                

122 Se Lindskog, kommentaren till 34§ under 4.2.4 samt Kvart & Olsson, s. 124.

123 En utveckling av denna bestämmelse i RB samt de viktiga begreppen följer i kapitel 4.

124 Se prop. 1998:99:35, s. 145.

125 Se ibid. En diskussion kring innebörden av detta begrepp förs i avsnitt 6.4.

skäl för nekande av verkställighet säger något om denna situation. Som ovan nämnt stadgas endast i Modellagen art 34 (2) (a) (iii) att en skiljedom kan upphävas om den innehåller beslut över frågor som ligger utanför ramen för tvisten såsom den anges i påkallelseskriften. Liknande formulering används också i New York-konventionens artikel V. Generellt gäller att dessa två regler ska tolkas och tillämpas restriktivt. Bestämmelserna gäller således endast den faktiska omfattningen av tvisten och inte också parternas argumentation.127

Det står således klart att det föreligger en hel del oklarheter för vad som gäller då skiljenämnden har lagt en ej åberopad omständighet till grund för sitt avgörande beroende på b. l. a. att det är oklart vad som menas med omständighet. Trots detta är detta en klandergrund som relativt ofta åberopas av parter som grund för upphävande av skiljedom. Under perioden 2004 till mitten av 2014 har det inkommit 191 klandermål, däri inräknas även mål där grunden för talan varit antingen LSF 33§, 34§ eller 36§, till Sveriges hovrätter.128 170 av dessa har avgjorts och klandergrunden 34§ st. 1 p. 2 åberopades i hela 60% av dessa fall vilket gör den till den näst mest åberopade klandergrunden.129 Endast knappt 6% av de avgjorda klandermålen ledde till ogiltigförklaring, upphävande eller ändring. Utav dessa har 34§ st. 1 p. 2 visat sig vara den mest framgångsrika grunden då den lades till grund i 30% av dessa.130 Vidare åberopades den specifika grunden uppdragsöverskridande genom att ej åberopade rättsfakta lagts till grund för skiljedomen i 10% av det totala antalet åberopanden om 400.131 Följaktligen är det ovanligt att en sådan klandertalan vinner bifall men det finns det fall där detta faktiskt har skett.