Juridiska institutionen Höstterminen 2016
Examensarbete i processrätt, särskilt skiljemannarätt 30 högskolepoäng
Analogisk tillämpning av
rättegångsbalken i skiljeförfaranden
Särskilt om åberopandekravet i RB 17:3 p. 2
Författare: Andrea Rökaas
Handledare: Professor Bengt Lindell
Förord
Med detta examensarbete avslutar jag fem års studier vid Uppsala Universitet och dessa ord blir de sista jag skriver på juristutbildningen. Jag vill tacka Advokatfirman Vinge i Stockholm där jag fick förmånen att göra uppsatspraktik vilken också gav mig inspiration till mitt uppsatsämne. Att jag fick möjlighet att för första gången bevittna en huvudförhandling i ett skiljeförfarande och följa med i processen var otroligt spännande och det väckte mitt intresse för skiljeförfaranden. Ett stort tack vill jag också rikta till min handledare professor Bengt Lindell för vägledning och värdefulla synpunkter under arbetets gång.
Sist men inte minst vill jag tacka min mamma, min förebild och samtidigt min främsta beundrare. Om inte du, med anledning av min envishet och mitt ständiga argumenterande kring middagsbordet, påpekat att juridik skulle passa mig hade jag kanske aldrig börjat på juristutbildningen och utan ditt stöd hade jag definitivt aldrig klarat att genomföra den. Tack för att du alltid tror på mig.
Uppsala, januari 2017
Andrea Rökaas
Innehållsförteckning
Förkortningar ... 6
1. Inledning ... 7
1.1 Introduktion ... 7
1.2 Bakgrund och problemformulering ... 8
1.3 Syfte och frågeställningar ... 10
1.4 Metod och material ... 11
1.5 Avgränsningar ... 12
1.6 Disposition ... 13
2. Tvistlösning genom skiljeförfarande ... 15
2.1 Inledning ... 15
2.2 Allmänt om skiljeförfarande ... 15
2.3 Viktiga principer i ett skiljeförfarande ... 16
2.3.1 Principen om partsautonomi ... 16
2.3.2 Due process och kontradiktionsprincipen ... 17
2.3.3 Materiell processledning ... 18
2.4 Skiljeavtalet ... 19
2.5 Något om processen i ett skiljeförfarande ... 21
2.6 Regelverk ... 23
2.6.1 LSF ... 23
2.6.2 SCC och SCC-reglerna ... 24
2.6.3 Modellagen ... 26
2.6.4 New York-konventionen ... 28
2.7 Sammanfattning och slutsatser ... 30
3. Klander av skiljedom ... 32
3.1 Inledning ... 32
3.2 Klander med anledning av skiljenämnds uppdragsöverskridande ... 32
3.2.1 Uppdragsöverskridande genom dom över ej åberopade omständigheter ... 34
3.3 Praxis ... 35
3.3.1 Systembolagsfallet ... 36
3.3.2 Oljefallet ... 38
3.4 Sammanfattning ... 41
4. Rättegångsbalken ... 43
4.1 Inledning ... 43
4.2 Viktiga skillnader mellan rättegång och skiljeförfarande ... 43
4.3 Något om den svenska processuella begreppsapparaten ... 45
4.4 Närmare om åberopandet i RB 17:3 p. 2 ... 46
4.5 Materiell processledning ... 48
4.6 Sammanfattning ... 49
5. Förhållandet mellan skiljeförfarandet och rättegångsbalken ... 51
5.1 Inledning ... 51
5.2 Allmänt om analogisk tillämpning ... 51
5.3 Analogisk tillämpning av RB i skiljeförfaranden? ... 52
5.4 Sammanfattning ... 54
6. Betydelsen av RB 17:3 p. 2 i skiljeförfaranden ... 55
6.1 Inledning ... 55
6.2 Tillämpningen av RB 17:3 p. 2 i skiljeförfaranden i Sverige idag ... 55
6.3 Kravet på åberopande i skiljeförfarande ... 58
6.4 De lege ferenda ... 60
6.5 Sammanfattning ... 62
7. Slutsatser och avslutande kommentarer ... 64
7.1 Inledning ... 64
7.2 Sammanfattning av slutsatser ... 64
7.3 Avslutande kommentar ... 65 Käll- och litteraturförteckning ... 67
Förkortningar
AAA EU
American Arbitration Association Europeiska unionen
FN HD HKIAC
Förenta nationerna Högsta domstolen
Hong Kong International Arbitration Center JT
ICC
LCIA
Juridisk tidskrift
Internationel Court of Arbitration of the International Chamber of Commerce
London Court of International Arbitration
LSF Lag (1999:116) om skiljeförfarande
Modellagen
New York-konventionen
UNICITRAL Model law for International Commercial Arbitration 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av skiljedomar
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RB SCC
Rättegångsbalk (1942:740)
Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut
SvJT Svensk juristtidning
SOU Statens offentliga utredningar
1. Inledning
1.1 Introduktion
Att lösa tvister genom skiljeförfarande istället för i nationell domstol blir allt vanligare, inte minst i kommersiella sammanhang där det numera är den mest populära tvistelösningsmetoden i världen.1 Bara i Sverige genomförs årligen ungefär 300-400 skiljeförfaranden och denna siffra har sannolikt fortsatt att stadigt öka under åren.2 Inte heller finns det något som antyder att denna ökning kommer att stanna av. Fler och fler företag väljer att genom en skiljeklausul låta eventuella framtida tvister lösas
av en skiljenämnd istället för av en domstol och det finns flera anledningar till detta.
Fördelarna med skiljeförfaranden är många och härtill hör att man genom ett skiljeförfarande snabbt når ett slutligt avgörande, att förfarandet sker utan offentlig insyn och inte minst att parterna själva väljer sina skiljemän samt har kontroll över tvisten i övrigt.3
Särskilt attraktivt är också den neutralitet som kan uppnås genom att parter av olika nationaliteter väljer att hålla skiljeförfarandet i ett land där ingen av de har hemvist för det fall tvist skulle uppstå och internationella skiljeförfaranden blir därför allt vanligare. För internationella parter innebär ett skiljeförfarande en neutral, snabb och professionell tvistlösningsmekanism där parterna själva har kontroll över förfarandet och där tvisten blir slutligt avgjord i ett och samma forum. Skiljedomen kan efter den meddelats, tack vare internationella överenskommelser, verkställas i många länder världen över.4 Några av de mest populära internationella skiljedomsinstituten är ICC i Paris, LCIA i London, AAA i New York, HKIAC i Hongkong och ICAC i Moskva.5 Även SCC i Sverige är en av de största och mest efterfrågade och administrerade år 2013 hela 86 internationella skiljeförfaranden.6
1 Wolff, New York Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral
Awards – Commentary, s. 2.
2 Se undersökningen som redovisades i SOU 1995:65. Undersökningen grundades på
skiljeförfaranden som inleddes under åren 1992-1993 och antalet är sannolikt ännu högre idag se bl.a. Öhrström, Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut – En handbok och regelkommentar för skiljeförfaranden, s. 21.
3 Se Kvart & Olsson, Tvistlösning genom skiljeförfarande, s. 31.
4 Se Born, International arbitration: law and practise, s. 7.
5 Se SOU 2015:37 s. 65.
6 Se tabell i Born, s. 15f.
Sverige är således ett mycket populärt land för internationella skiljeförfaranden. För lagstiftaren är det viktigt att Sverige förblir ett modernt och effektivt skiljedomsland och man har sedan länge strävat efter att utforma reglerna kring skiljeförfarande så förfarandet blir så attraktivt för utländska parter som möjligt.7 Den svenska lagregleringen av skiljeförfaranden, LSF, har varit i kraft sedan 1999 och just nu pågår en översyn av lagen i syfte att modernisera reglerna och utreda eventuella problem som uppmärksammats av praktiskt verksamma skiljemän och i doktrin.8
Vid sidan av tvistlösning genom skiljeförfarande står den mer traditionella tvistlösningsmetoden att lösa tvisten genom rättegång i allmän domstol. Bakom domstolsprocessen finns andra ändamål, principer och en helt annan reglering än vad som gäller för skiljeförfaranden. Trots detta används ibland de regler som gäller i en rättegång analogt även i skiljeförfaranden när varken parternas överenskommelse eller LSF ger någon ledning. Processen i domstol styrs av RB vars begreppsbildning har byggts upp i Sverige under mycket lång tid. Med sina hela 59 kapitel och en historia som sträcker sig tillbaka till 1948 då den infördes skiljer den sig mycket från den betydligt mer moderna, effektiva och sparsamt reglerade LSF. Redan utifrån detta är det förståeligt att tillämpningsproblem kan uppstå när RB:s regler förs in och används i skiljeprocessen. Särskilda problem kan analogier till RB i internationella skiljeförfaranden innebära eftersom utländska parter förmodligen inte har någon erfarenhet av RB eller den svenska processuella begreppsapparaten som denna lag innefattar. Om tillämpningen av RB i skiljeförfaranden blir oförutsägbar och oklar kan detta innebära att Sverige inte längre framstår som ett attraktivt land för internationella skiljeförfaranden. Som tidigare nämnt står detta helt emot lagstiftarens syfte med hur skiljeförfaranden bör regleras.
1.2 Bakgrund och problemformulering
En av fördelarna med skiljeförfaranden som nämndes ovan är att ett skiljeförfarande leder till ett snabbt och slutligt avgörande av tvisten i ett enda forum. Denna slutgiltighet följer av att skiljedomar inte kan upphävas med anledning av att
7 Se bl. a. prop. 1998/99 s. 43 samt SOU 2015:37 s. 11.
8 Se SOU 2015:37 s. 11.
skiljemännen har dömt fel i tvisten, alltså begått ett materiellt fel. Det finns däremot sätt att angripa skiljedomar när ett fel har begåtts i själva förfarandet eller handläggningen, alltså när det skett ett processuellt fel. Skiljedomar som bedöms inkludera ett processuellt fel kan helt eller delvis upphävas genom en ogiltighetstalan eller en klandertalan och det är den senare formen av upphävande som är av betydelse för denna framställning. En skiljedom ska bland annat upphävas genom klander om skiljenämnden på något sätt ska anses ha överskridit sitt uppdrag.9 Ett sådant uppdragsöverskridande kan ske på flera sätt, exempelvis genom att tiden för domens meddelande har överskridits eller genom att nämnden gått utöver parternas yrkanden vid bedömningen av tvisten.
Huruvida en skiljenämnd ska anses ha överskridit sitt uppdrag genom att lägga en omständighet till grund för sitt beslut som ej av part har blivit korrekt åberopad enligt en analogisk tillämpning av RB 17:3 p. 2 har blivit diskuterat i såväl förarbeten till LSF som doktrin och nu senast i utredningen gällande en översyn av LSF. Det kan konstateras att utgångspunkten, åtminstone i svenska skiljeförfaranden, är att RB 17:3 p. 2 ska tillämpas även i skiljeförfaranden och att en skiljenämnd således endast i sin bedömning får beakta de omständigheter som korrekt har åberopats av en part. I annat fall föreligger klandergrund och skiljedomen kan upphävas i domstol på talan av en part. Dock påpekas i förarbeten att en större ”försiktighet” gällande tillämpningen av denna bestämmelse är påkallad i internationella skiljeförfaranden eftersom man då inte kan räkna med att parterna accepterat en bundenhet till den svenska processuella begreppsapparaten.10 Däremot finns ingen förklaring till hur gränsen till vad som konstituerar ett internationellt skiljeförfarande ska dras och inte heller nämns något om vad som ska gälla vid bedömningen i dessa fall. Även i internationell doktrin påtalas det faktum att de inhemska processuella domstolsreglerna inte har någon som helst plats i skiljeförfaranden så länge parterna inte uttryckligen accepterat dem.11 Det är således tydligt att det föreligger ett antal oklarheter vad gäller denna klandergrund och hur den ska tillämpas samt vilken betydelse RB 17:3 p. 2 får i skiljeförfaranden i Sverige. Dessutom måste det anses problematiskt att olika standarder verkar gälla beroende på om skiljeförfarandet är
9 Se LSF 34§ st. 1 p. 2.
10 Se prop. 1998/99:35 s. 145.
11 Se Redfern & Hunter, Redfern and Hunter on International Arbitration, s. 353 samt Born,
s. 118f.
internationellt eller inte.12 Detta inte minst med tanke på att Sverige är ett framstående land för internationella skiljeförfaranden som också aktivt strävar att förbli det genom att utforma reglerna så att de blir ännu mer attraktiva för utländska parter.13
1.3 Syfte och frågeställningar
Fördelar som skiljeförfarandets snabbhet och skiljedomens slutgiltighet försvinner helt om domen senare kan upphävas genom en klandertalan och det är därför viktigt att parterna är medvetna om hur klandergrunderna fungerar för att undvika en sådan process. För den situationen när skiljemännen påstås ha dömt över omständigheter som inte blivit korrekt åberopade av part är som nämnt tillämpningen av klanderregeln i LSF 34§ st. 1 p. 2 och dess samband med RB 17:3 p. 2 inte helt självklar. Det kan även på ett generellt plan diskuteras vilken plats RB har och bör ha i ett skiljeförfarande. Syftet med denna framställning är att på ett övergripande plan diskutera och analysera hur RB tillämpas och bör tillämpas i skiljeförfaranden i Sverige. I samband med detta kommer även lämpligheten av en analog tillämpning av RB i skiljeförfaranden diskuteras med hänsyn till skillnaderna mellan de två processerna och ändamålen bakom dem. Analysen är som nämnt särskilt inriktad på den analoga tillämpningen av åberopandekravet i RB 17:3 p. 2 som klandergrund för upphävande av skiljedomar enligt LSF 34§ st. 1 p. 2. Denna bestämmelse i RB ger uttryck för dispositionsprincipen som innebär att parterna bestämmer föremålet för processen, inte domstolen.14 Som motpol gäller även den icke-lagfästa kontradiktionsprincipen som innebär att parterna ska ges möjlighet att argumentera samt att föra bevisning och garanterar partens rätt att yttra sig om samtliga omständigheter i målet.15 Dessa två principer gäller även i skiljeprocessen men inte nödvändigtvis på exakt samma sätt som i en rättegång. Hur dessa två principer används i skiljeförfarande och spelar in i bedömningen gällande skiljenämnds uppdragsöverskridande genom dom över ej åberopade omständigheter kommer därför också att diskuteras.
12 Se SOU 2015:37 s. 130f.
13 Se a.a., s. 11.
14 Se Fitger m.fl.,Rättegångsbalken m.m., kommentaren till RB 17:3.
15 Se Lindell, Civilprocessen, s. 120.
Jag kommer att undersöka hur klandergrunden gällande skiljenämnds uppdragsöverskridande genom dom över omständigheter som inte blivit korrekt åberopade tillämpas och då särskilt vilken betydelse RB:s bestämmelser och principer har vid denna bedömning. Inom ramen för denna undersökning behandlas också hur skiljenämndens uppdrag bestäms med utgångspunkt i hur parterna ska framställa sina yrkanden och grunder. Tillämpningen av RB i skiljeförfaranden kommer därefter problematiseras och diskuteras i ett de lege ferenda-perspektiv inriktat på den specifika situationen då skiljenämnden påstås ha dömt över ej åberopade omständigheter. Framställningen fokuserar på skiljeförfaranden i Sverige som innebär tillämpning av LSF och berör således även internationella skiljeförfaranden som hålls i Sverige.
Inom ramen för denna framställning kommer följande frågeställningar att besvaras:
(i) Hur tillämpas bestämmelsen RB 17:3 p. 2 i skiljeförfaranden i Sverige?
(ii) Hur bör bestämmelsen RB 17:3 p.2 tillämpas i skiljeförfaranden i Sverige?
(iii) Kan man utifrån dessa frågor säga något om tillämpningen av RB i skiljeförfaranden på ett generellt plan?; Är det lämpligt att över huvud taget tillämpa RB i skiljeförfaranden?
1.4 Metod och material
Den metod som använts för framställningen är traditionell juridisk metod, även kallad den rättsdogmatiska metoden. Det innebär att utgångspunkten har varit de befintliga rättskällorna och syftet har varit att fastställa vilka rättsregler som finns, de lege lata, eller bör finnas, de lege ferenda, och att precisera deras innehåll.16 De vanligaste rättskällelärorna, såsom lag, förarbeten, praxis och doktrin, har därför använts.17 Eftersom syftet med uppsatsen har varit att analysera hur RB och då särskilt hur åberopandekravet i RB 17:3 p. 2 tillämpas och bör tillämpas i skiljeförfaranden i Sverige har ledning sökts i både LSF och RB och dess förarbeten samt i de ändamål och principer som ligger bakom respektive reglering. Dessutom har några andra skiljedomsregelverk som kan få betydelse i svenska skiljeförfaranden undersökts.
16 Se Lehrberg,Praktisk juridisk metod, s. 203.
17 Se Korling & Zamboni, Juridisk metodlära, s. 21.
Uppsatsen behandlar såväl nationella som internationella skiljeförfaranden i Sverige varför både svensk och i viss mån internationell doktrin har studerats. Internationell doktrin har även använts för att belysa hur man utomlands ser på hur nationella civilprocessuella domstolsregler kan användas i skiljeförfaranden. Dock har endast svensk praxis undersökts då uppsatsen endast behandlar skiljeförfaranden som hålls i Sverige. I svensk rätt sker klander av skiljedom i hovrätt och därför är det främst hovrättspraxis som har analyserats men även en del domar från HD berörs. Enligt förarbeten till LSF är Svea hovrätt den huvudsakliga praxisbildaren i klandermål18 och analysen gällande praxis fokuserar därför på två klandermål från denna domstol.
Under tiden som denna uppsats skrivs finns ett förslag på ändring av LSF som presenterats av Skiljeförfarandeutredningen.19 Förslagen till ändring är endast preliminära och utredningen har därför främst använts för att problematisera den nuvarande tillämpningen av RB i skiljeförfaranden och analysera frågeställningarna de lege ferenda.
1.5 Avgränsningar
Som nämnt fokuserar framställningen på tillämpningen av dispositionsprincipen och RB 17:3 p. 2 vid klanderbedömningen när skiljenämnden påstås ha dömt över ej åberopade omständigheter och därmed överskridit sitt uppdrag enligt LSF 34§ st. 1 p. 2. Därför är det endast i detta avseende som denna klandergrund analyseras och andra former av uppdragsöverskridanden har lämnats utanför framställningen.
Därutöver diskuteras inte heller huruvida det finns eller bör finnas ett inverkandekrav gällande klandergrunden överskridande av uppdrag.20 Nära denna klandergrund ligger principen jura novit curia som innebär att en domstol känner lagen och därför självständigt kan reda ut vilka rättsregler som är tillämpliga på de omständigheter som åberopats av parterna.21 Denna princip kommer dock inte, trots att den är väldigt intressant, att behandlas inom ramen för denna uppsats eftersom framställningen då skulle bli alltför omfattande.
18 Se prop. 1998/99:35 s. 171ff.
19 Se SOU 2015:37.
20 Se mer om detta i a.a., s. 18f samt s. 130.
21 Se Heuman, Skiljemannarätt, s. 340 samt SOU 1994:81 s. 177.
Frågeställningen begränsas även till konventionella skiljeförfaranden, alltså de fall där parterna avtalat om att tvisten ska lösas genom skiljeförfarande. Legala skiljeförfaranden, där det följer av lag att tvist ska lösas genom skiljeförfarande,22 berörs inte närmare då LSF inte är tillämpligt på dessa typer av skiljeförfaranden.
1.6 Disposition
Uppsatsen inleds efter detta inledande kapitel med en överblick över tvistlösning genom skiljeförfarande, vilka principer som ligger bakom samt vilka regelverk som finns och hur själva processen går till. Därefter introduceras klanderinstitutet i kapitel 3 och då särskilt den klandergrund som är särskilt intressant för undersökningen i denna uppsats, klander genom skiljenämnds överskridande av uppdrag genom att dom grundas på ej åberopade omständigheter. Detta utvecklas ytterligare genom en diskussion av två rättsfall där klandertalan bifölls av just denna anledning.
Hovrätternas bedömningar och hur denna gjordes utifrån RB:s begrepp och bestämmelser kommer här särskilt analyseras. Det nästföljande kapitlet, kapitel 4, rör rättegångsbalken och processen i domstol. Här diskuteras vilka syften och ändamål som ligger bakom bestämmelserna i domstolsprocessen samt hur dessa skiljer sig från skiljeförfarandet och dess syften och ändamål. Därefter följer en beskrivning av de begrepp och den terminologi som finns i rättegångsbalken samt tillämpningen av den specifika bestämmelsen i RB 17:3 p. 2 samt de ändamål som ligger bakom denna bestämmelse. I anslutning härtill diskuteras även materiell processledning. I kapitlet efter, kapitel 5, diskuteras förhållandet mellan RB och skiljeförfarande. Först behandlas analogisk tillämpning i allmänhet och varför det används. Därefter diskuteras analogisk tillämpning av RB i skiljeförfarande och några olika uppfattningar angående detta som framförts i doktrin. Härefter, i kapitel 6, behandlas den specifika tillämpningen av RB 17:3 p. 2 vid bedömningen av huruvida en skiljenämnd överskridit sitt uppdrag enligt bestämmelsen LSF 34§ st. 1 p. 2. Hur åberopandekravet passar in i skiljeförfarande diskuteras och dessutom förs en diskussion de lege ferenda.
22 Se exempelvis 5§ 22 kap. aktiebolagslagen (2005:551). Se bilaga 6 till SOU 1994:81 för en
sammanställning av bestämmelser om legalt skiljeförfarande.
I det avslutande kapitlet, kapitel 8, sammanfattas uppsatsen och frågeställningarna i avsnitt 1.3 besvaras.
2. Tvistlösning genom skiljeförfarande
2.1 Inledning
Som nämndes inledningsvis blir skiljeförfarandet allt mer populärt som tvistelösningsmetod, särskilt i kommersiella sammanhang, och allt fler företag väljer att lösa sina tvister på detta sätt. Tvistlösning genom skiljeförfarande skiljer sig från andra tvistlösningsmetoder och har egna regler samt bakomliggande ändamål och principer. Nedan följer en övergripande bakgrund till tvistelösning genom skiljeförfarande, både i Sverige och internationellt. Därefter ska några av de viktigaste principerna av betydelse för denna undersökning lyftas fram. Dessutom förklaras hur själva processen i ett skiljeförfarande ser ut och hur det går till från det att parterna väljer denna tvistlösningsmetod tills det att tvisten är slutligt avgjord. Slutligen ska de viktigaste regelverken för skiljeförfaranden i Sverige presenteras. I samband med detta undersöks även hur parterna enligt respektive regler ska framställa sina yrkanden och hur processens ram bestäms.
2.2 Allmänt om skiljeförfarande
Skiljeförfarandet kan beskrivas som en form av privat rättsskipning på förmögenhetsrättens område som bygger på att parterna genom ett avtal beslutar att låta någon utomstående slita en tvist dem emellan. Det är således principen om avtalsfrihet mellan enskilda som ligger till grund för denna tvistlösningsmetod och som är anledningen till att staten gör ett undantag från sitt monopol på rättsskipning.23 Men detta sätt att lösa tvister har faktiskt funnits längre än den mer traditionella metoden tvistlösning genom rättegång i allmän domstol. Redan på 1300- talet fanns regler i Visby stadslag som tillät parter att genom avtal komma överens om att låta betrodda män avgöra en tvist mellan dem.24 Sedan dess har tvistlösning genom skiljeförfarande bara växt i popularitet i takt med att samhällsutvecklingen leder till allt snabbare kommunikationer mellan människor.25 Att skiljeförfaranden når ett slutligt avgörande snabbt är bara en av fördelarna med detta sätt att lösa tvister och
23 Se prop. 1998/99:35 s. 40.
24 Se a.a., s. 33.
25 Se a.a., s. 36.
anledningarna till att skiljeförfarandet ofta, särskilt i kommersiella sammanhang, väljs framför tvistlösning i domstol är många. Förutom att ett skiljeförfarande, eftersom det är ett förfarande i endast en instans, snabbare leder till ett avgörande än en rättegång brukar det också framhållas att skiljeförfarandet sker utan någon offentlig insyn samt att parterna i ett skiljeförfarande själva väljer vem som ska avgöra tvisten.26 Det sistnämnda innebär att parterna får handplocka skiljemän utifrån vilka de har förtroende för och kan beakta både allmän juridisk kompetens och specialkunskaper inom särskilda områden som parten själv anser viktiga. Detta hänger ihop med en annan viktig fördel vilken är att parterna själva genom sin överenskommelse bestämmer hur förfarandet ska gå till. Detta leder till en smidig handläggning som är skräddarsydd efter sakens beskaffenhet.27
Från ett internationellt perspektiv kan ytterligare fördelar lyftas fram där de två kanske viktigaste är neutralitet och verkställighet. Neutraliteten uppnås genom att parter från olika länder har möjlighet att välja en ”neutral” skiljenämnd samt plats för skiljeförfarandet. Vad gäller verkställigheten följer den av att skiljedomen inte bara kan verkställas i den stat den meddelas utan även internationellt.28 Internationell tvistlösning genom skiljeförfarande har således fler fördelar än internationell tvistlösning i nationell domstol och det är av denna anledning som denna metod är att föredra när det gäller internationella kommersiella tvister.29
2.3 Viktiga principer i ett skiljeförfarande 2.3.1 Principen om partsautonomi
Principen om partsautonomi kommer till uttryck främst i LSF 21§ m. 2 men gäller som utgångspunkt för tillämpningen av LSF överlag.30 I denna bestämmelse stadgas att skiljemännen i sin handläggning av tvisten ska följa vad parterna bestämt så länge det inte finns något hinder för detta. Denna princip har även uppmärksammats av HD som samtidigt fastslagit att den inte bara gäller inom svensk skiljemannarätt utan
26 Se Kvart & Olsson, s. 31.
27 Se a.a., s. 32.
28 Se Redfern & Hunter, s. 28.
29 Se Born, s. 7.
30 Se Lindskog, Skiljeförfarande – En kommentar, Inledande anmärkningar under 4.2.2..
även internationellt.31 Som nämnt är en av grundsatserna i skiljeförfarande parternas rätt till självbestämmande och denna partsautonomi ses därför som central.32 Av denna anledning innehåller LSF relativt få processuella regler och många är dispositiva till förmån för parternas skiljeavtal och överenskommelse.33 Att parterna ska kunna förfoga över tvistemålet kan således sägas ligga i själva naturen av skiljeförfarandet.34 Enligt principen om partsautonomi har parterna rätt att själva komma överens om på vilket sätt tvisten ska handläggas. Detta innebär främst att skiljemännen inte bör fatta några viktiga processuella beslut utan att först fråga parterna om hur de vill att handläggningen av tvisten ska ske.35 Inte sällan har dock parterna motstridande intressen och kan därför ha olika uppfattning om hur tvisten bör handläggas. I de fall där parterna inte kan komma överens gällande dessa frågor har skiljenämnden en diskretionär beslutanderätt som innebär att de får ta egna beslut för att försöka se till att parternas intressen så långt som det är möjligt tillgodoses.36
Principen begränsas av det övergripande kravet på rättssäkerhet och skiljemännen är inte skyldiga att följa parternas instruktioner om dessa enligt nämnden hindrar en rättssäker prövning.37 Syftet med detta är att förfarandet ska leda till processuellt riktiga domar. Kravet på rättssäkerhet innebär i praktiken främst ett krav på likabehandling av parterna, att parterna ska få tillfälle att föra sin talan och att förfarandet i sig ska vara transparent och rimligt förutsebart.38
2.3.2 Due process och kontradiktionsprincipen
I förarbeten till LSF betonas att lagens bestämmelser är utformade så att handläggningen i skiljeförfaranden ska kunna ske ändamålsenligt, säkert och snabbt samt att i möjligaste mån förhindra obstruktion.39 Kravet på en säker handläggning innebär att parternas ska garanteras s.k. due process vilket innebär att skiljeförfarandet
31 Se exempelvis NJA 2010 s. 508 p. 2.
32 Se prop. 1998/99:35 s. 1 och s. 43.
33 Se Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s. 203.
34 Se Lindskog, Inledande anmärkningar under 4.2.1.
35 Se Heuman, s. 267.
36 Se ibid.
37 Se Lindskog, Inledande anmärkningar under 4.2.4.
38 Se a.a., Inledande anmärkningar under 4.2.5.
39 Se prop. 1998/99:35 s. 1.
måste tillgodose vissa grundläggande principer för rättssäkerhet.40 En av de viktigaste principerna för att garantera parterna rättssäkerhet och därmed due process är kontradiktionsprincipen som finns lagfäst i LSF. Enligt LSF 24§ st. 1 ska skiljemännen ge parterna tillfälle att i all behövlig omfattning utföra sin talan. Detta är alltså ett uttryck för den s.k. kontradiktoriska principen och innebär att en part ska ges tillfälle att både lägga fram sin egen talan och yttra sig över vad motparten anfört. Detta leder till att parterna hela tiden får bemöta varandras inlagor och därmed varandras argument i behövlig utsträckning.41 Den enda begränsningen av principen är att parterna inte ska kunna utnyttja den för att förhala processen genom att exempelvis föra in uppenbart onödigt material utan det ska endast ske i behövlig utsträckning.42 Tillgodoses inte den kontradiktoriska principen, exempelvis genom att en part inte får del av en inlaga, kan skiljedomen klandras enligt LSF 34§ st. 1 p. 6 om felet sannolikt påverkat utgången i målet.43
2.3.3 Materiell processledning
Materiell processledning innebär precis som namnet antyder att skiljenämnden leder processen i skiljeförfarandet. Syftet med processledning är att klargöra vad som är tvistigt mellan parterna, att handläggningen ska bli snabb och effektiv samt att nämnden ska kunna åstadkomma en materiellt riktig dom.44 LSF innehåller inga regler gällande materiell processledning eller hur skiljenämnden i övrigt bör leda förfarandet.
I förarbeten uttalas endast allmänt att skiljemännens materiella processledning kan komma att variera beroende av parterna och sakens beskaffenhet. Det sägs också att det ytterst blir en fråga om vad parterna själva har bestämt, alltså vad uppdraget som parterna har lämnat till skiljenämnden består av.45 I lagen anges endast i 21§ att skiljemännen ska handlägga tvisten opartiskt, ändamålsenligt och snabbt samt följa vad parterna har bestämt. Detta innebär däremot inte att formell processledning inte är viktigt i ett skiljeförfarande. Tvärtom kan behovet av processledning i
40 Se prop. 1998/99:35 s. 42.
41 Se Heuman, s. 402.
42 Se SOU 1994:81, s. 278.
43 Se Heuman, s. 402.
44 Se Lindell, s. 634.
45 Se prop. 1998/99:35 s. 120ff.
skiljeförfarande antas vara större än i allmän domstol eftersom LSF som nämnt innehåller relativt få regler angående själva förfarandet.46 Dessutom är ofta skiljeförfaranden mer komplicerade och mer omfattande än en domstolsprocess.47 Inte alltför sällan är också parternas processföring ostrukturerad och svårförståelig.48 Således bör sådan processledning som syftar till att tydliggöra processläget och undvika oklarheter vara långtgående. Däremot bör skiljenämnden vara försiktig med processledning som uppmanar en part att framställa nya yrkanden, åberopa nya grunder eller ny bevisning eller annars förbättra sin talan eftersom detta kan uppfattas som partiskt och därmed riskera förtroendet för förfarandet.49 Därför är det svårt att ge några generella instruktioner och stor hänsyn måste tas till den enskilda situationen.
Hur mycket processledning skiljemännen bedriver kommer att variera beroende på parterna, sakens beskaffenhet m.m.50 I internationella skiljeförfaranden är risken för att parterna ska missförstå varandra större vilket gör att tydlig processledning från skiljenämndens sida är viktigt.51
2.4 Skiljeavtalet
I 1§ LSF stadgas att tvister i frågor som parter kan träffa förlikning om får genom avtal lämnas till avgörande av skiljemän samt att ett sådant avtal kan avse framtida tvister om ett angivet rättsförhållande. Dessutom stadgas i samma paragraf att tvisten får avse förekomsten av en viss omständighet och att parterna får låta skiljemännen komplettera avtalet utöver vad som följer av tolkning av avtal. För att en tvist ska lösas genom skiljeförfarande krävs det alltså att parterna har ingått ett avtal om att tvisten ska avgöras i skiljenämnd, ett skiljeavtal. Skiljeavtalet är därmed en överenskommelse om att antingen en redan uppkommen eller framtida tvist ska lösas i skiljenämnd. Detta skiljeavtal utgör grunden för hela skiljeförfarandet och utan ett
46 Se Lindell, s. 634.
47 Se Heuman s. 622.
48 Se Lindskog, kommentaren till 21§ under 6.1.2.
49 Se ibid.
50 Se prop. 1998/99:35 s. 120.
51 Jfr Redfern & Hunter, s. 358f samt prop. 1998/99:35 s. 120f.
sådant avtal ska tvisten inte lösas genom skiljeförfarande utan istället i vanlig domstol.52
Skiljeavtalet är till största delen ett processuellt avtal men det har både processrättsliga och civilrättsliga inslag.53 De processrättsliga inslagen består bland annat i att ett skiljeavtal utgör hinder för en domstolsprocess om en part gör invändning av detta,54 att skiljedomen har rättskraft även i allmän domstol55 samt att skiljedomen är en exekutionstitel som kan verkställas precis som en vanlig dom.56 Av de civilrättsliga inslagen följer att skiljeavtalet är underkastad allmänna avtalsrättsliga regler och innebär ömsesidiga skyldigheter och rättigheter mellan parterna och skiljenämnden.57
Det finns i lagen inget krav på att skiljeavtalet ska ha viss form men i princip alla skiljeavtal dokumenteras i praktiken i skrift.58 Dock måste avtalet tydliggöra vad det är som ska bedömas samt ange att dessa frågor ska avgöras eller prövas av skiljemän.59 Det är parterna själva som avtalar om att lösa sina eventuella tvister i skiljeförfarande och det är därmed också parterna som kontrollerar hela förfarandet enligt principen om partsautonomi som nämndes ovan.60 Man skulle kunna säga att det främsta regelverket för skiljeförfarandet är det skiljeavtal som parterna själva ingått och utformat. Skiljeavtalet utgör själva grunden för skiljemännens uppdrag och det är genom detta uppdrag som parterna bestämmer nämndens behörighet eftersom de anger vad det är som nämnden har att bedöma. Det är därför viktigt att avtalet utformas så att det tydligt framgår vilka frågor som skiljenämnden är behörig att pröva.61 Däremot är inte skiljeavtalet den slutgiltiga begränsningen av skiljenämndens uppdrag eftersom även parternas skriftliga inlagor och överenskommelser under själva förfarandet spelar in i denna bedömning. På vilket sätt detta sker kommer att
52 Detta gäller inte för legala skiljeförfaranden men som nämndes inledningsvis behandlar
denna uppsats endast konventionella skiljeförfaranden, se avsnitt 1.5.
53 Se Lindskog, Avsnittsinledning till 1-6§§ under 1.2.2.
54 Se LSF 4§.
55 Se LSF 5§.
56 Se prop. 1998/99:35 s. 40 samt Kvart & Olsson, s. 19.
57 Se Lindskog, Avsnittsinledning till 1-6§§ under 2.1.1.
58 Se prop. 1998/99:35 s. 67.
59 Se Heuman, s. 46.
60 Se mer om denna princip i avsnitt 2.3.1.
61 Se prop. 1998/99:35 s. 48.
behandlas i nästa avsnitt där skiljeförfarandeprocessen beskrivs från det att tvist uppstått till dess att en slutlig skiljedom har meddelats.
2.5 Något om processen i ett skiljeförfarande
Eftersom LSF som nämnt bygger på principen om partsautonomi och parterna till stor del kan styra förfarandet innehåller lagen relativt få processuella regler för hur handläggningen ska se ut.62 Den slutliga kontrollen ligger hos parterna och skiljemännen måste följa deras anvisningar vilket innebär att handläggningen av tvisten kan se olika ut beroende på parternas överenskommelse.
Enligt 19§ LSF inleds förfarandet i en skiljetvist med att en part påkallar skiljedom genom att begära tillämpning av skiljeavtalet. Denna begäran om skiljedom ska vara skriftlig och i den s.k. påkallelseskriften måste i de flesta fall motparten underrättas om vilken eller vilka frågor den påkallande parten begär skiljedom om. På så vis fastställs själva föremålet för skiljenämndens prövning genom denna påkallelseskrift.63 Behörigheten kan dock utvidgas eller begränsas i efterhand eftersom nya yrkanden och motyrkanden kan framställas i ett senare skede enligt LSF 23§. En begäran om skiljeförfarande ska också innehålla uppgift om partens val av skiljeman enligt LSF 19§ st. 2 p. 3. Motparten ska sedan i sitt svar på begäran om skiljeförfarande utse en skiljeman. Dessa två av parterna utsedda skiljemän väljer sedan en tredje som oftast blir utsedd till ordförande av skiljenämnden.64
Skiljenämnden anger sedan en tid för käranden att inkomma med sina yrkanden och de omständigheter som parten åberopar till stöd för dem samt sedan för svaranden att göra detsamma.65 Det är således i dessa skrifter som parterna för första gången i förfarandet utformar sin talan och sina argument. Enligt LSF 24§ st. 1 har skiljemännen som nämnt en skyldighet att ge parterna tillfälle att i all behövlig omfattning utföra sin talan. Därför får parterna oftast skicka in ytterligare inlagor samt ibland även bevisuppgifter inklusive information om eventuella vittnen.66 Syftet med dessa skriftliga inlagor är att definiera vilka frågor det är som skiljenämnden har att
62 Se Hobér, s. 198.
63 Se prop. 1998/99:35, s. 101.
64 Se LSF 20§.
65 Se LSF 23§ st. 1.
66 Se Hobér, s. 212.
avgöra samt att utveckla de omständigheter som är av betydelse vid denna bedömning.67 Skiljenämndens uppdrag begränsas ytterst av parternas skiljeavtal vilket nämndes ovan. Uppdraget kompletteras och specificeras därefter av parternas överenskommelser eller inlagor i själva förfarandet. Därmed sätter även parternas yrkanden och de omständigheter som åberopas till stöd för dem ramen för nämndens behörighet varför dessa är mycket viktiga för bedömningen i målet.68 Ofta upprättas även i detta läge en så kallad recit för att klarlägga att både parterna och skiljenämnden är överens om processläget.69 Reciten är en sammanfattning av kärandens yrkanden och grunder samt svarandens bestridanden, medgivanden, erkännanden och förnekanden och ska godkännas av båda parterna.70 Därefter hålls enligt LSF 24§
huvudförhandling där vittnen hörs och alla argument läggs fram. Ibland hålls även ett så kallat ”post-hearing brief” efter huvudförhandlingen. Svenska skiljemän förväntar sig dock typiskt sett att all bevisning och argumentation läggs fram under huvudförhandlingen.71 Skiljenämnden meddelar sedan sin dom skriftligt72 och denna bör innehålla de ovan nämnda reciten.73
Parterna har alltså stor frihet i utformandet av processen och handläggningen av tvisten. Full bestämmanderätt har parterna dock inte eftersom det i vissa hänseenden krävs lagstiftning för att skiljeförfarandet ska fungera.74 Parterna måste således genom tvingande lagstiftning berättigas grundläggande säkerhet vilket ligger bakom idén om lagstiftningen.75 I nästa avsnitt ska de olika regelverken som kan på betydelse för skiljeförfaranden i Sverige introduceras. Trots att skiljeförfaranden i Sverige är bundna av LSF finns även andra regelverk som kan ha påverkan på svenska skiljeförfaranden. Några av dessa ska därför också behandlas nedan. För varje regelverk diskuteras även om det utifrån bestämmelserna sägs något om hur en part ska framställa sina yrkanden och grunder och därmed hur skiljenämndens uppdrag preciseras.
67 Se Hobér, s. 214.
68 Se ibid.
69 Se Lindskog, kommentaren till 21§ under 6.2.3.
70 Se Heuman, s. 528.
71 Se Hobér, s. 212.
72 Se LSF 27 samt 31§§.
73 Se Heuman, s. 528.
74 Se Cars, Lagen om skiljeförfarande – En kommentar, s. 13.
75 Se Heuman, s. 18.
2.6 Regelverk 2.6.1 LSF
Den 1 april 1999 trädde den nuvarande LSF i kraft och ersatte därmed 1929-års lag om skiljemän samt lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar.76 Trots att skiljemannalagen från 1929 ansågs ha fungerat väl var den så pass gammal att den inte fullt ut kunde svara mot de moderna kraven som ställdes på en lag om skiljeförfarande.77 Antalet skiljeförfaranden som genomfördes i Sverige hade konstant ökat och under de senaste årtiondena hade Sverige blivit ett framstående land också för internationella skiljeförfaranden. Mot bakgrund av detta krävdes en lag för tvistlösning genom skiljeförfarande som var effektiv, modern och lättförståelig.78 LSF bygger således på de principer som nämndes i avsnitt 2.3 ovan där principen om partsautonomi står i centrum. Som konsekvens av detta är lagen sparsamt reglerad för att skiljeförfarandet inte ska vara alltför formbundet.79 Dessutom är de flesta reglerna i LSF dispositiva av samma anledning.80
Lagstiftaren ansåg det också viktigt att ta vara på den starka ställning som Sverige hade byggt upp som forum för internationella skiljeförfaranden. Därför strävade man efter att göra det så attraktivt som möjligt att genomföra ett skiljeförfarande i Sverige, både för svenska och utländska parter.81 Istället för att, som i många andra rättsordningar, ha olika lagstiftning för nationella och internationella skiljeförfaranden valde man att LSF skulle tillämpas oberoende av om parterna var internationella eller inte.82 Enligt LSF 46§ ska lagen tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige även om tvisten har internationell anknytning. Således är det svensk processuell skiljemannarätt som reglerar förfarandet även om parterna är internationella och även om det är internationell materiell rätt som ska tillämpas på tvisten i sig. Detta konstaterades också av HD som uttalat att ett skiljeförfarande i Sverige är underkastat
76 Se prop. 1998/99:35 s. 1.
77 Se a.a., s. 43.
78 Se Hobér, s. 2f.
79 Se Cars, s. 106.
80 Se prop. 1998/99:35 s. 44 samt Cars, s. 16 och Heuman, s. 18.
81 Se SOU 1994:81 s. 71 samt Madsen, Commercial Arbitration in Sweden: a commentary on
the Arbitration Act (1999:116) and the rules of the Arbitration Institute of the Stockholm Chamber of Commerce, 4., s. 29f.
82 Se prop. 1998/99:35 s. 45 samt Hobér, s. 197f.
svensk rätt vilket innebär att processuella frågor ska lösas enligt svensk rätt även om själva skiljeförfarandet vilar på utländsk lag.83
LSF innehåller inga regler för hur parterna ska utforma sina yrkanden och grunder.
Detta kan bero på att det gällande skiljeförfaranden inte anses viktigt att ha begränsande regler. Det viktiga är istället att parterna vet vad de ska försvara sig mot samt att skiljemännen vet vad de har att pröva.84 Hur parterna ska ange sina krav stadgas i LSF 23§ st. 1 som anger följande:
”Den part som begär skiljedom skall inom den tid som skiljemännen bestämmer ange sina yrkanden i den fråga som har uppgetts i begäran om skiljedom och de omständigheter som parten åberopar till stöd för dem. Motparten skall därefter inom den tid som skiljemännen bestämmer ange sin inställning till yrkandena och de omständigheter som motparten åberopar till stöd för den.”
Följaktligen ska parterna inom den tid som skiljemännen anger ange de omständigheter som de åberopar. Det ska också nämnas att parterna enligt st. 2 i samma bestämmelse har långtgående möjligheter att ändra sin talan. Det anges även i förarbeten att skiljenämnden har vidsträckta möjligheter att avgöra huruvida en part ska få åberopa nya omständigheter till stöd för sin talan.85
2.6.2 SCC och SCC-reglerna
Parterna i ett skiljeförfarande kan välja mellan ad hoc förfarande och institutionellt förfarande och därigenom avgörs vilken handläggningsordning som ska gälla. Ad hoc förfaranden avgörs av en för tillfället upprättad skiljenämnd och proceduren regleras då endast av LSF, så länge parterna inte kommit överens om något annat.
Institutionella skiljeförfanden administreras av ett särskilt organ som kan gripa in i den utsträckning som parterna bestämt.86 I Sverige administreras de flesta institutionella skiljeförfarandena av SCC i Stockholm som är Sveriges främsta
83 Se NJA 2008 s. 406 samt vidare Bogdan, EG-domstolens och svensk rättspraxis i
internationell privat- och processrätt 2006-2008, s. 71.
84 Se Heuman, s. 334ff.
85 Se prop. 1998/99:35 s. 108f.
86 Se Heuman, s. 22.
skiljedomsinstitut.87 Institutet grundades år 1917 och erbjuder handläggning av tvistlösning genom skiljeförfarande för både svenska och internationella parter. Ända sedan starten för snart 100 år sedan har SCC ökat i storlek och ses nu, som nämndes inledningsvis, som en av de absolut viktigaste och mest använda institutionerna för internationella skiljeförfaranden över hela världen. Hela 181 skiljedomstvister handlades av SCC år 2015 varav 57% av dessa var internationella.88 SCC avgör inte själva tvisterna utan deras uppgift består istället av att biträda vid avgörandet av skiljetvister genom att bland annat medverka vid utseende av skiljemän och handlägga frågor i anslutning till förfarandet.89
SCC-reglerna är SCC:s egna regelverk med skiljedomsregler som bygger på LSF.
Om parterna väljer att SCC ska administrera tvisten måste de också välja vilka av institutets regler som ska bli tillämpliga i förfarandet. De vanliga skiljedomsreglerna, SCC-reglerna, är nyligen ändrade och trädde i kraft 1 januari 2017. Dessförinnan tillämpades den tidigare versionen från januari 2007. Majoriteten av de tvister som administreras av SCC prövas också enligt dessa regler.90 Syftet med reglerna är att tillgodose näringslivets krav på en snabb och professionell handläggning av tvister som ska leda till en bindande skiljedom vilken kan verkställas i Sverige och utomlands.
Allt detta anses viktigt för att SCC ska kunna fortsätta att ses som en av de världsledande institutionerna.91
Vad säger då SCC-reglerna om hur parterna ska ange sina krav och vad som därmed sätter ramarna för skiljenämndens uppdrag? Angående skriftliga inlagor stadgas följande:
”Article 29 Written submissions
(1) Within the period determined by the Arbitral Tribunal, the Claimant shall submit a Statement of Claim which shall include, unless previously submitted:
(i) the specific relief sought;
(ii) the factual and legal basis the Claimant relies on; and
87 Se SOU 2015:37 s. 65.
88 Se Madsen, s. 34.
89 Se Kvart & Olsson, s. 23.
90 Se Öhrström, s. 68f.
91 Se a.a., s. 105.
(iii) any evidence the Claimant relies on.
(2) Within the period determined by the Arbitral Tribunal, the Respondent shall submit a Statement of Defence which shall include, unless previously submitted:
(i) any objections concerning the existence, validity or applicability of the arbitration agreement;
(ii) a statement whether, and to what extent, the Respondent admits or denies the relief sought by the Claimant;
(iii) the factual and legal basis the Respondent relies on; (iv) any counterclaim or set- off and the grounds on which it is based; and (v) any evidence the Respondent relies on.
(3) The Arbitral Tribunal may order the parties to submit additional written submissions.”
I denna bestämmelse stadgas att det i käromålet samt svaromålet, såvida det inte tidigare framförts, ska anges både yrkanden, grunder och bevisning. Dessutom kan skiljenämnden förelägga parterna att inge ytterligare inlagor. Således verkar det utifrån dessa regler som att nämndens uppdrag bestäms av parternas skriftliga inlagor då det är här som både grunder, yrkanden och omständigheter anges.
2.6.3 Modellagen
Parterna kan även komma överens om att Modellagens regler ska tillämpas på tvisten.
Eftersom denna reglering inte förutsätter medverkan av något skiljedomsinstitut ses ett förfarande med tillämpning av detta regelverk som ett ad hoc förfarande.92 Modellagen är framtagen av FN:s handelsrättskommission, UNICITRAL, i syfte att skapa en förebild till en internationell skiljemannalag. Lagen lanserades år 1985 och har sedan dess underlättat internationell harmonisering av lagstiftningen på området samt i allmänhet stärkt skiljeförfarandets roll.93
92 Se Heuman, s. 22.
93 Se Öhrström, s. 24.
Flera stater såsom Australien, Kanada, Mexiko, Ryssland och Tyskland har valt att införa Modellagen i sin egen lagstiftning.94 Även Sverige beaktade Modellagen vid lagstiftningen och vid utformandet av den svenska LSF diskuterades i förarbeten vilken vikt Modellagen skulle tillmätas vid utformandet av den nya lagen. Även om inte LSF direkt grundades på Modellagen hade den stor inverkan vid utformandet av lagen. Inte heller finns det något i LSF som avviker eller motsäger Modellagens bestämmelser på något sätt.95
Vad gäller hur parterna ska ange sina yrkanden stadgas följande i Modellagen angående parternas inlagor:
”Article 23. Statements of claim and defence
(1) Within the period of time agreed by the parties or determined by the arbitral tribunal, the claimant shall state the facts supporting his claim, the points at issue and the relief or remedy sought, and the respondent shall state his defence in respect of these particulars, unless the parties have otherwise agreed as to the required elements of such statements. The parties may submit with their statements all documents they consider to be relevant or may add a reference to the documents or other evidence they will submit.”
I denna artikel stadgas således att parterna, inom en överenskommen tid bestämd av skiljenämnden, ska framställa sina yrkanden samt de omständigheter som åberopas till stöd för dessa. Bestämmelsen liknar LSF 23§ då det inte heller här sägs något om hur denna framställning ska ske.
Gällande vad som utgör ramarna för skiljenämndens uppdrag stadgas följande i Modellagen angående åsidosättande av skiljedom:
”Article 34. Application for setting aside as exclusive recourse against arbitral award
(2) An arbitral award may be set aside by the court specified in article 6 only if:
(a) the party making the application furnishes proof that:
94 Se a.a., s. 24.
95 Se prop. 1998/99:35 s. 47 samt Hobér, s. 3f.
(iv) the award deals with a dispute not contemplated by or not falling within the terms of the submission to arbitration, or contains decisions on matters beyond the scope of the submission to arbitration, provided that, if the decisions on matters submitted to arbitration can be separated from those not so submitted, only that part of the award which contains decisions on matters not submitted to arbitration may be set aside;”
Modellagen utgår således från påkallelsen till skiljeförfarandet och det är denna som utgör grunden för vad som är skiljemännens uppdrag. Detta innebär att skiljedomar som faller utanför den ram som påkallelsen anger eller som innehåller beslut över sådana frågor som inte omfattas av påkallelsen kan upphävas. Som tidigare nämnt i avsnitt 2.5 anges endast frågorna för tvisten och vad som ska bedömas i påkallelseskriften och specifika yrkanden och grunder kan lämnas utanför.
Påkallelseskriften ger därmed en relativt bred beskrivning av vad som ingår i skiljenämndens bedömning och således vad som konstituerar uppdraget.
2.6.4 New York-konventionen
Liksom Modellagen tillkom New York-konventionen genom FN:s försorg. Syftet med konventionen var att åstadkomma ett effektivt internationellt regelverk som var lämpligt för såväl praktisk tillämpning samt innebär erkännande och verkställighet av skiljedomar och skiljeavtal.96 Sverige ratificerade konventionen år 1972 och blev därmed en av de numera 156 stater som är anslutna.97 Konventionen har således näst intill universell anslutning och ses som det mest framgångsrika internationella lagstiftningsinstrument som någonsin skapats på den kommersiella rättens område.98 Därmed kan även New York-konventionen sägas vara anledningen till att tvistlösning genom skiljeförfarande har blivit den primära metoden för tvistlösning inom internationell handel.99 Det är endast i de få länder som inte tillträtt konventionen
96 Se Wolff & Borris, New York Convention: convention on the recognition and
enforcement of foreign arbitral awards of 10 June 1958; commentary, s. 4.
97 Se Cars, s. 18 samt prop. 1971:131.
98 Se Öhrström, s. 24.
99 Se Wolff & Borris, s. 2.
som exekutionsmöjligheter saknas.100 Tack vare New York-konventionen kan skiljedomar verkställas nästan vart som helt i världen. Med anledning av detta är det också lättare att verkställa skiljedomar än domar utfärdade av nationella domstolar trots att skiljemannarätten inte tillhör de områden som berörs av integrationen inom EU.101
Gällande vad skiljenämndens uppdrag och vad den har att döma över stadgas följande i New York-konventionen:
”Article V
1. Recognition and enforcement of the award may be refused, at the request of the party against whom it is invoked, only if that party furnishes to the competent authority where the recognition and enforcement is sought, proof that:
(c) The award deals with a difference not contemplated by or not falling within the terms of the submission to arbitration, or it contains decisions on matters beyond the scope of the submission to arbitration, provided that, if the decisions on matters submitted to arbitration can be separated from those not so submitted, that part of the award which contains decisions on matters submitted to arbitration may be recognized and enforced; or”
Den citerade artikeln innebär att erkännande och verkställighet kan nekas om en part bevisar att skiljedomen innehållet beslut över frågor som går utanför ramen för påkallelsen till skiljeförfarandet. Modellagens artikel 34 är utformad utifrån denna bestämmelse, likaså flera nationella skiljedomsregler.102 Utifrån denna skrivning verkar det således som att det är påkallelseskriften som sätter ramarna för skiljenämndens uppdrag och det viktiga är vilka frågor som de har i uppgift att bedöma. Detta är därmed också en mycket vanlig uppfattning både i internationella och nationella skiljedomsregler.
100 Se Heuman, s. 727.
101 Se Öhrström, s. 25.
102 Se Born, s. 387.
2.7 Sammanfattning och slutsatser
Som vi sett i detta avsnitt är skiljeförfarandet en mycket populär och modern tvistelösningsmetod som speglas av effektivitet, snabbhet och slutgiltighet. Det mest centrala kan sägas vara parternas bestämmanderätt och den kontroll de har över förfarandet som ger sig till uttryck i skiljeavtalet som grund för hela förfarandet och i principen om partsautonomi. Därutöver är den kontradiktoriska principen viktig som innebär att parterna ska både få lägga fram sin egen talan samt svara på motpartens talan i behövlig omfattning. I anslutning härtill spelar skiljenämndens materiella processledning en viktig roll. Inte minst eftersom det finns få lagstadgade regler för själva förfarandet. Inom skiljeförfaranden har det inte ansetts viktigt med begränsande regler vilket återspeglas i LSF som endast har 60 paragrafer. Ett tydligt exempel på avsaknaden av begränsande regler har vi också sett vid jämförelsen av de olika regelverkens bestämmelser för hur parterna ska framställa sina yrkanden. I samtliga regelverk som undersökts är nämligen dessa bestämmelser brett utformade och parterna har stora möjligheter att framställa sina yrkanden som de vill och styra över tvistens föremål.
Samtliga av de undersökta regelverken saknar alltså några direkta regler för hur parterna ska framställa sina yrkanden och därmed hur de ska framställa sina åberopanden. Gällande skiljenämndens behörighet och ramarna för uppdraget anger både Modellagen och New york-konventionen att det är påkallelsen som är styrande för bedömningen av huruvida skiljemännen ska anses ha gått utöver sin behörighet.
Som nämnt anger påkallelseskriften endast föremålet för själva tvisten, alltså vilka frågor som nämnden har att avgöra. Detta gäller även internationellt där påkallelsen normalt endast innehåller uppgifter om parterna, skiljeavtalet och en sammanfattning av tvisten.103 Det är först senare genom parternas yrkanden som skiljenämndens behörighet preciseras. Avsikten med artikel V (1) (c) i New York-konventionen är att den ska ha ett smalt tillämpningsområde och endast användas när det är bevisat att skiljenämnden har överskridit behörigheten som härrör från skiljeavtalet.104 Därför har också denna bestämmelse, samt motsvarande bestämmelse i Modellagen,
103 Se Born, s. 158.
104 Se Wolff & Borris, s. 310.
