4. Rättegångsbalken
4.4 Närmare om åberopandet i RB 17:3 p. 2
RB 17:3 p. 2 är ett uttryck för dispositionsprincipen som nämndes tidigare i detta kapitel och innebär att det är parterna som bestämmer föremålet för processen. Således får domstolen inte i ett dispositivt mål grunda sin dom på andra omständigheter än de som åberopats av part till grund för dennes talan.163 Detta krav ska tillämpas strängt.164 Bakom åberopandekravet gömmer sig mer än vad kan avläsa utifrån bestämmelsens ordalydelse, vilket de två domstolarnas bedömningar i klanderdomarna i det föregående avsnittet skvallrar om. Det räcker bevisligen inte med att bara åberopa en omständighet. För att det ska vara ett korrekt åberopande inom ramen för bestämmelsen måste omständigheten också, som nämnt, åberopas som rättsfaktum och således ha direkt betydelse för rättsföljden som yrkandet är knutet till. Syftet, alltså att parten avsett att åberopa omständigheten som rättsfaktum,
160 Se Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, s. 11.
161 Se Ekelöf, s. 42.
162 Se Fitger m.fl., kommentaren till RB 17:3.
163 Se ibid.
ska vara tydligt både för domstolen samt för motparten.165 Detta innebär att det inte räcker med att en part åberopat en omständighet i sin argumentering om det inte uttryckligen framgår att det rör sig om ett rättsfaktum.166 Denna ståndpunkt har också bekräftats av HD som konstaterat att det inte är rättens sak att avgöra vilka av de åberopade omständigheterna som är rättsfakta eller bevisfakta och således avgöra vilka omständigheter som har medelbar eller omedelbar betydelse, utan att detta istället är parternas uppgift.167 I detta avseende ställs således höga krav på parterna eftersom de själva måste ange vilka omständigheter som är rättsfakta.
Därutöver måste även det åberopade rättsfaktumet vara konkretiserat och individualiserat i tillräcklig utsträckning. Det anses i princip inte tillräckligt att en part endast omnämnt den omständighet det gäller.168 Åberopandet måste vara preciserat mot de konkreta rättsfakta som det består av.169 Däremot är det oklart exakt hur preciserad en part måste vara vid åberopandet av ett rättsfaktum.170 Om ett yrkande grundas på ett avtal mellan parterna kan det exempelvis krävas att det anges exakt vilket avtal som avses samt den aktuella bestämmelsen i avtalet som åberopas till grund för yrkandet, annars är grunden otydligt angiven.171 Däremot krävs det ingen fullständig beskrivning av alla detaljer i ett händelseförlopp som är av rättslig betydelse.172 När ett rättsfaktum har flera olika moment bör, åtminstone inledningsvis, dessa kunna åberopas gemensamt under en och samma beteckning. Det krävs dock i dessa fall att ingen närmare precisering behövs för grundens individualisering och att målet är av sådan typ att sammansättningen av rättsfakta till största delen är ostridig. Motpartens inställning är det som avgör huruvida åberopandet behöver preciseras ytterligare.173
Utöver att ett rättsfaktum måste åberopas på ett konkretiserat och individualiserat sätt krävs det också att åberopandet görs av den part som bär den så kallade åberopsbördan för det aktuella rättsfaktumet. Utgångspunkten är att åberopsbördan
165 Se a.a., s. 15.
166 Se SOU 2015:37 s. 131.
167 Se NJA 1992 s. 375.
168 Se Fitger m.fl., kommentaren till RB 17:3.
169 Se Lindell, s. 111.
170 Se Ekelöf, Rättegång H. 5., s. 32ff.
171 Se Boman, s. 69f.
172 Se Lindell, s. 111f.
ligger på den part som också har bevisbördan.174 Termen åberopsbörda introducerades redan på 60-talet av Boman och han beskrev det som att den part som har åberopsbördan också har ansvar för att åberopa en viss omständighet för att denna ska ingå i processmaterialet som ett rättsfaktum.175 Boman lyfter fram flera ändamål bakom bestämmelsen om åberopandet. Bland annat begränsar kravet på åberopande processens ram på så sätt att endast rättsfakta kan läggas till grund för domen och fördelningen av åberopsbördan gör att parterna lättare vet vilka rättsfakta som kan få betydelse i målet vilket underlättar partens egen processföring. Dessutom menar Boman att placeringen av åberopsbördan gör att de materiella reglernas ändamål får genomslag.176
4.5 Materiell processledning
Åberopandekravet i RB 17:3 p. 2 behöver ofta kompletteras av materiell processledning av rätten.177 Som tidigare nämnt avser materiell processledning rättens ansvar för målets utredning och kan exempelvis innebära att parternas yrkanden och åberopanden tydliggörs. Avseende rättegång regleras den materiella processledningen i RB 43:4 st. 2. Eftersom parternas åberopanden är så pass avgörande för bedömningen av tvisten är det av stor vikt att domstolen känner till exakt vilka omständigheter som har blivit åberopade så att de vet vilka frågor de har att avgöra. Dessutom är det lika viktigt att motparten är medveten om vilka rättsfakta som har åberopats så att parten vet vad denne ska försvara sig emot.178 På så sätt försäkras att den kontradiktoriska principen inte åsidosätts.
Dock har det påpekats att denna typ av processledning inte ska behöva användas så sent som i en huvudförhandling utan bör redas ut i förberedelsestadiet.179 Det är också omdiskuterat om materiell processledning ska tillämpas i dispositiva tvistemål och i så fall i vilken utsträckning.180 I ett dispositivt tvistemål är det parterna som bestämmer omfattningen av processen och vilken utredning som ska göras och
174 Se Fitger m.fl., kommentaren till RB 17:3.
175 Se Boman, s. 8.
176 Se a.a., s. 18ff samt Lindell, s. 112.
177 Se Boman, s. 28.
178 Se a.a., s. 28f.
179 Se RB 42:8 st. 2 samt prop. 1986/87:89 s. 106.
domstolarnas undersökningsplikt är därför snäv.181 Av detta följer att domstolen inte bör lägga sig i processföringen i dispositiva tvistemål eftersom detta är något som parterna har full förfoganderätt över.182 Aktiva ingripanden från domare skulle kunna leda till negativa effekter eftersom denne inte känner till alla faktiska förhållanden som har betydelse i tvisten och inte heller parternas olika taktik och övervägningar. Dessutom finns en risk att domaren uppfattas som partisk.183 Av samma anledningar och med samma utgångspunkt som för dispositiva tvistemål har det också diskuterats om och hur materiell processledning ska tillämpas i ett skiljeförfarande.184 Som tidigare nämnt saknas det bestämmelser avseende processledning i LSF men detta innebär inte att det inte ska tillämpas.
Sammanfattningsvis kan sägas att det i varje enskilt fall måste bedömas vilken grad av materiell processledning som är lämplig. I princip ska dock processledningen begränsas till att hjälpa parterna reda ut sina yrkanden och vad de vill åberopa samt vilken bevisning de vill föra fram.185 Därför bör omständigheter som kan antas vara avsedda som åberopanden preciseras till sitt syfte genom ingripande av rätten. Dock bör inte materiell processledning användas för att uppmana en part att åberopa nya grunder eller motfakta.186 En skiljenämnd bör således kunna utöva en stark processledning så länge detta enbart sker i syfte att klarlägga parternas ståndpunkter i tvisten och inte så att parten inbjuds till att ändra sin talan.187
4.6 Sammanfattning
Som utredningen i detta kapitel har visat finns det flera viktiga skillnader mellan en rättegång och ett skiljeförfarande. Det handlar om två olika tvistelösningsmetoder med olika ändamål och principer vilket har motiverat att de regleras på olika sätt. Dessutom gömmer det sig en hel del bakom de begrepp och principer som finns utskrivna i RB. I utredningen om översyn av LSF talades det om denna svenska processuella begreppsapparaten och det uttalades som nämnt att LSF saknar täckning
181 Se prop. 1986/87:89 s. 105f.
182 Se Boman, s. 31.
183 Se Nordensson, Materiell processledning i skiljeförfarande, s. 213.
184 Se a.a., s. 211ff.
185 Se prop. 1986/87:89 s. 106.
186 Se Boman, s. 31.
för den begreppsbildning som i Sverige byggts upp kring RB 17:3 p. 2. Den stränghet som följer av regeln och dess tillämpning är främmande för många utländska rättsordningar och detta lyftes fram som en anledning att internationella parter inte automatiskt kan anses ha bundit sig vid bestämmelsen.188 Framställningen visar tydligt att detta är en högst relevant iakttagelse. Det räcker nämligen inte med att känna till rättsreglerna. Därutöver måste man ha kunskap om de olika begreppen samt hur de ska tillämpas eftersom det kan få stora konsekvenser, både praktiskt och teoretiskt, för utgången i ett mål. Därtill måste man också ha i åtanke att domstolsprocessen i många avseenden skiljer sig från skiljeförfarandet inte bara vad gäller regler utan också gällande bakomliggande ändamål och principer. Att det finns betydande skillnader mellan ett skiljeförfarande och en domstolsprocess får därmed anses klarlagt. Trots detta kan alltså reglerna avseende rättegång få betydelse i ett skiljeförfarande. Frågan är då på vilket sätt RB tillämpas i ett skiljeförfarande och varför? I nästa kapitel ska vi av denna anledning gå närmare in på just förhållandet mellan RB och skiljeförfaranden.