Klustersamverkan - en processbaserad utveckling

Det existerar utifrån flera aspekter en friktion eller tröghet vid införande av nya organisatoriska innovationer i samhället. Nya samarbetsprocesser kan utveckla potentiella möjligheter för samverkan där man tar vara på sina regionala styrkor och kompenserar för svagheter. Behov och nytta av förändringar måste accepteras av flera aktörer. Organisatoriska innovationer i samhället måste accepteras av flera olika typer av aktörer. Detta medför att innovationer av olika slag kräver olika grad av organisatoriska och processuella lärandedimensioner för att få acceptans. Sarv och Landborn (2002) visar på genom ett flertal jämförande exempel på hur systeminriktade innovationer56 har ett mer utdraget spridningsförlopp gentemot de tekniska innovationerna i samhället.

Teknisk innovation

Systemisk innovation

Figur 4.3, Innovationsförlopp, Källa: Sarv & Landborn (2002, s. 13)

Författarna poängterar acceptans för att flera samhällssystem inte kan styras i konventionell mening. I flera fall uppnås en bättre utveckling om man accepterar självorganisering.

56

Författarna utvecklar ett alternativt angreppssätt för skapande av framtidens innovationssystem. De försöker att belysa helheten i samhälleliga organiserings- och innovationsförlopp med utgångspunkt ifrån ”den systemiska innovationsstrategin”. Författarna skriver (2002:12) ”Vi talar om ett dialoginriktat genomlysningsförfarande som bär på många möjligheter, från konkret förändring och konkret lärande…till ett förbättringsarbete och lärande inriktat själva innovationssystemets utveckling.” Deras studier bygger på två begrepp eller koncept ”framväxande förändring och systemiskt lärande”, influerat av tidigare tankegångar bl.a. av (David Kolb, Chris Argyris, Donald Schön och Peter Senge)

Komplexa nätverk med krav på samordnade systembeteenden kan inte dirigeras med konventionella ledningsinstrument. ”Den systemiska innovationsstrategin bygger på en självorganiseringsprincip57”(Ibid, 2002:34). En självorganiserande kompetens bygger på idén om den smarta organisationen. Det sker en utveckling av organisationens förändringskompetens ofta med stöd av:

• utvecklad informatisering där anställda med hjälp av utvecklade IT-strukturer kan öka sin förståelse för mer komplexa system och agera därifrån

• engagerande läromiljöer som stödjer utveckling och förändring.

Denna självorganiserande kompetens kan utvecklas på en regional nivå genom stödjande innovationsstrukturer. Asheim (1996, s.401) trycker på vikten av utvecklingen för små och mellanstora företags utveckling i vad han kallar ”learning regions”.

”In a ’learning economy’ the competitive advantage of firms and regions is based on innovation, and innovation processes are seen as socially and territorially embedded, interactive learning processes”

Även Bergren m.fl. (1999) argumenterar för vikten av rumsliga koncentrationer där viktiga faktorer är; agglomerationsekonomi med en koncentration av företag, icke ekonomiska faktorer, och framförallt relationer och normer som kan sammanfattas med socialt kapital. Utveckling och effekter av lärande och förändring i regioner stöds ofta av vad Storper (1995, s.210) benämner ”untraded interdependencies”. Detta sker i ett nätverk av aktörer och kan utgöra en regionspecifik egenskap som kan bidra till strategiska konkurrensfördelar för företag: “…the region is a key, necessary element in the ‘supply architecture’ for learning

and innovation.” En uppdelning av externa effekter för utveckling av platsberoende

ekonomiska effekter sker av Rabellotti (1997, s.244) som genomför en klassifikation av kollektiva effekter.

”External economies can be defined as unpaid side effects of activities undertaken within the districts…..characterized by non-rivalry and non-excludability”

“Cooperation effects”…are the result of explicit and voluntary cooperative behaviours which differ by external economies because of two important characteristics: excludability and compensation.”

Effekterna kan delas in i statiska effekter som påverkar produktivitetsnivån. Statiska fördelar kan förklaras av en tilltagande avkastning, ofta av ekonomer kallade stordriftsfördelar.

57

Dynamiska effekter i form av ett lärande och innovationsklimat där nya idéer föds och det sker en korsbefruktning som på flera sätt gagnar förnyelse och utveckling.

Tabell 4-B, Klassifikation av kollektiva effekter, Källa: Rabellotti (1997, s. 244)

External economies Samarbetseffekter

Statiska

• En pool med fri information • Hög tillgänglighet av resurser

till konkurrenskraftiga priser, kort ledtid och låga

transaktionskostnader • Kollektivt rykte • Ekonomisk nätverkslogik – kollektivfördelar • Samverkan mellan specialiserade resurser – kompetens och processer • Sammanlutningar för export,

finansiering

Dynamiska

• ”Knowledge and information economics” • Utveckling av kollektiv image • Kollektivt lärande • Kompetensöverföring • Entreprenörskapsföreningar • Kollektiv utveckling och

kunskapsöverföring

Dessa externa effekter kan utgöra är en viktig aspekt för framgången av utveckling av logistisk samverkan i regioner. Påverkan sker genom information och förståelse av potentiella möjligheter och kan växa fram när aktörer gemensamt skapar underlag för infrastruktur och godsvolymer, samt själva driver innovationsprocesserna och utnyttjar och utvecklar stödjande strukturer och aktiviteter i regioner.

Ofta behövs det samarbeten över flera gränser för att man skall lyckas ta vara potentialen i systemiska innovationer där samverkan med flera komplementära intressen blandas. Nilsson & Uhlin (2002) diskuterar en systemisk ansats för att förstå hur nya innovationssystem växer fram där ny kunskap skapas genom en interaktiv kommunikation mellan vetenskapen och samhället. Ny kunskap uppstår i samhället och är socialt distribuerad. Det kan existera föreliggande tekniska och teoretiska utvecklingspotentialer för samverkan. Men för att nya infrastrukturer skall skapas och användas till en sådan grad att det är ekonomiskt försvarbart att utveckla dem krävs en samverkan över flera sektorgränser. Detta kan ske i flera steg där man identifierat utvecklingspotentialer men inte hittat de rätta formerna, eller måste prova olika lösningar för att utvärdera hur man skall strukturera en lyckad utvecklingsprocess. En utgångspunkt för regional utveckling och samarbeten över olika sektorer kan enligt Hellström m.fl. (2001, s.13) benämnas partnerskap. Det definieras som:

” En grupp sammansatt av personer med mandat att inom ett definierat geografiskt område, och med organisatorisk förmåga, förankring, förtroende och egennytta, utmanar sektorslösningar. Partnerskapets resultat ger ett mervärde som de deltagande aktörerna enskilt inte förmår skapa.”

Författarna går igenom ett flertal tidigare undersökningar om utvecklingen av partnerskap och ställer utifrån dessa upp flera viktiga kriterier58 för fungerande partnerskapssamverkan. De lyfter fram fyra frågor som mer betydande och avgörande oavsett typ av partnerskap och utvecklingsprocess:

• Har partnerskapet en gemensam uppfattning om målen? • Är rollfördelningen tydlig och definierad?

• Finns det en förpliktelse och förankring hos alla parter i partnerskapet? • Finns det kompetens i processorienterat arbetssätt?

Vid samverkan har aktörerna olika intressen och detta leder även till olika roller. Det långsiktiga ansvaret för regionerna tas av offentliga aktörer. Dessa kan stödja och utveckla attraktionskraften för region och skapa ett engagemang för samverkan. Det skall dock inte ta över processerna helt utan i första hand agera som katalysator för innovation och förändring (Arena för tillväxt, 2002:4). Malmberg och Maskell (2001) menar att politikens roll i dessa lärande innovationssystem måste förändras. Man går mot mer områdesspecifika innovationsinsatser efter regionernas förutsättningar. Utvecklar politiskt deltagande som koordinator och möjliggörare som stimulerar samverkan, dynamik och lärande.

Eriksson (2002) presenterar en agenda för koordinering och samhandling i nätverk som kan användas för att strukturera och operationalisera utveckling i regionala innovationsprocesser. Alla nivåerna i modellen är en del i en samarbetsprocess för att skapa reella förändringar, och underliggande nivåer påverkar överliggande nivåers möjligheter och reella effekter av samverkan. Samtidigt som högre nivåer medför ökade beroenden och risker som måste säkerställas i processen genom att aktörer medvetande gör ömsesidig nytta och utvecklar förtroenden.

58

Gemensam målsättning, klara och definierade roller, kontroll och administration, förpliktelse och förankring hos berörda aktörer, stabilitet i relationer över tiden, sammansättningen i relation till uppgifterna, processledningskompetens, öppet informationsutbyte, partnerskapets betydelse i regionen, system för

Figur 4.4, Samverkansspiralen, Källa: Eriksson (2002, s. 10)

Modellen kan användas för att identifiera aktörernas syn på var de befinner sig i processen samt hur man kan utveckla olika nivåer av logistikcentra. Modellen kan utgöra en grund för att undersöka hur långt olika regioner kommit i processen, samt vara en normativ vägledning för utveckling av logistiksamverkan i regioner. Strukturer för samverkan kan ske utifrån olika logistikbehov och möjligheter att med föreliggande nätverkslogik finna statiska och dynamiska möjligheter att utvecklas logistiska klustereffekter i regioner.