Knutsdotter Olofsson i anslutning till Vygotskij och Leontjev

Låt oss gå tillbaka till Birgitta Olofsson Knutsdotters lekpedagogik, som jag beskrev i forskningsöversikten. Olofsson Knutsdotter skriver att den vuxnes delaktighet i leken är nödvändig som igångsättare av barnets lek för att barnet överhuvudtaget ska leka, och för att leken ska utvecklas från plockande med föremål till längre leksekvenser. Det perspektivet har varken Leontjev eller Vygotskij, åtminstone inte vid en första överblick av deras texter. Det här en kritik som till exempel lekpedagogen Lillemyr riktar mot framförallt Leontjev.136 Jag menar å andra sidan att delar av det här perspektivet, den

vuxne som igångsättare, finns hos Vygotskij och Leontjev ändå. Om man tittar på

begrepp som proximal utvecklingszon eller medierade verksamhetssystem kommer man att se att den vuxne är oerhört viktig för leken. Om vi börjar med begreppet proximal utvecklingszon vet vi att det som Vygotskij och Leontjev avser med begreppet bland annat inbegriper interaktion mellan den vuxne (eller det kunnigare barnet) och barnet. Det är med hjälp av den vuxne eller ”the more peer” som ett barn utvecklas från den aktuella utvecklingszonen till den potentiella, via den proximala. Och leken, menar både Vygotskij och Leontjev befinner sig ofta inom barnets proximala utvecklingszon.

Tittar vi på deras begrepp medierade verksamhetssystem kan vi även där se att den vuxne har en oerhörd betydelse. Om vi till exempel ska försöka förstå hur artefakter (psykiska såväl som fysiska verktyg) överförs och internaliseras så menar Leontjev och Vygotskij att artefakterna härstammar ur den kultur som barnet befinner sig i – och artefakter överförs av vuxna och av andra barn. Dock skriver aldrig Vygotskij eller Leontjev att det är den vuxne som är lekens igångsättare, eller att det är den vuxne som lär barnet att leka. Jag menar ändå att lek faktiskt kan förstås som en artefakt och att leken därmed överförs från vuxna eller från andra barn. Man kan dock göra tolkning att den vuxne snarare är en passiv överförare av lek hos Vygotskij och Leontjev och aldrig en aktiv igångsättare – som hos Olofsson Knutsdotter.

En annan stor brytpunkt mellan Leontjev, Vygotskij och Olofsson Knutsdotter, så väl som stora delar av lekpedagogiken, är att Leontjev och Vygotskij menar att barnet inte börjar leka förrän i förskoleåldern – att objektleken i spädbarnsåldern inte är lek i egentlig betydelse. Barnen som Olofsson Knutsdotter studerar lär sig till exempel ”leka” redan på skötbordet. Emellertid finns det ett intressant samband här. Tittar vi på vad Olofsson Knutsdotter faktiskt skriver så säger hon att utveckling bör ske från

”plockande med föremål” till ”längre leksekvenser”.137 Det här är ett kvalitativt utvecklingsteg i leken. Beskrivningen skulle kunna sägas likna den kulturhistoriska teorins beskrivning av utvecklingsstegen: från objektlek (plockande med föremål) till lek i egentlig mening (längre leksekvenser med innehåll).

6.2.2 Lillemyr i anslutning till Vygotskij och Leontjev

Lillemyr är kritisk mot Vygotskij och Leontjev. Som jag ser det är det kanske

framförallt hans kritik mot Leontjev som är intressant. Lillemyr menar till exempel att Leontjevs ”miljöinriktade” perspektiv på lek underordnar barns självständighet och självständiga handlingar – eftersom Leontjev menar att barnet reproducerar ”vuxna handlingar”.138 Men mellan Lillemyr och Leontjev finns också ett intressant samband därför att de kan sägas dela samma syfte med sina texter; nämligen att utreda lekens

lagar för att kunna styra den. Vi måste komma ihåg att detta inte någotunikt för varken

Leontjev eller Lillemyr: att utreda lekens lagar är något som nästan alla lekteoretiker arbetat med de senaste hundra åren.

Det första syftet hos Lillemyr, att utreda barns lek, är med andra ord inget unikt. Det andra syftet, att styra barns lek, är det dock betydligt färre lekteoretiker som delar. Här upphör också likheterna mellan Leontjev och Lillemyrs syften. Främst eftersom Leontjev egentligen aldrig talar om åt vilket håll leka ska styras – det är bara i

tolkningar av hans text som vi kan ana åt vilket håll han vill styra den – medan Lillemyr menar att man som pedagog måste ha väldigt specifika mål när man går in för att styra leken. Det kan till exempel handla om mål utifrån en socialpsykologisk modell. I en socialpsykologisk analys av lek menar Lillemyr att leken bland annat måste styras av barnets behov av att känna sig kompetent, behovet av självbestämmande och behovet

tillhörighet. De mål som Leontjev kan tänkas sättas upp för en styrning av leken är

betydligt mer generella än till exempel Lillemyrs, och de handlar nästan bara om barnets generella utveckling. Ett annat intressant samband mellan Leontjev och Lillemyr är när Lillemyr skriver att pedagoger bara kan påverka barns inre motivation genom dess yttre motiverande aktiviteter. Detta ligger inte jättelångt från Leontjev och

137 _{Olofsson Knutsdotter (1991) sid s.163} 138 _{Lillemyr (2003) s.174}

Vygotskijs modell för medierade verksamhetssystem. Lärande och påverkan uppträder först som något yttre hos barnet, för att sedan övergå till något inre.

Både Lillemyr och Lindqvist har ju som bekant kritiserat Leontjevs styrning av lek för att gå mot socialrealistisk och ideologisk styrning. Och om vi ska göra en sådan tolkning så måste vi vara klara över Leontjev i stor grad syftar till att, för det första, göra leken mer realistisk, men, för det andra, att hans ideologiska styrning inte är något manifest (utryckligt) vi kan hitta i hans text, utan något vi kan tolka in utifrån den tidanda den är skriven i och det vi vet om författaren. Och vi vet att Leontjev (precis som Vygotskij) med all säkerhet var bolsjevik.139

6.2.3 Lindqvist i anslutning till Vygotskij och Leontjev

Gunilla Lindqvist lekpedagogiska projekt är, som jag tidigare beskrivit, ett estetiskt kulturellt synsätt på lek, där hon baserar stora delar av sitt synsätt på Vygotskijs

kulturhistoriska lekteori. Framförallt ansluter hos sig till de delar av Vygotskijs lekteori som återfinns i till exempel Fantasi och kreativitet i barndomen, där leken på många sätt beskrivs som ett kulturellt skapande, ett konstnärligt och litterärt projekt.140 _{Till viss}

del ansluter sig Lindqvist också till vissa av de koncept som Vygotskij uttrycker i föreläsningen jag undersöker – men vi måste kanske vara klara över att Vygotskij har mycket lite av det kulturella synsätt på lek i Leken och dess roll i barnets psykiska

utveckling. Den lekteori han redovisa där är snarare utvecklingspsykologins – snarare är

kulturvetenskapens – perspektiv på lek. Jag menar att det finns fog för att tala om att det är två olika lekteorins Vygotskij vi möter i Fantasi och Kreativitet i barndomen och i föreläsningen Leken och dess roll i barnets psykiska utveckling. I Fantasi och

Kreativitet i barndomen är det snarare kulturvetaren Vygotskij vi har göra med, medan

det i föreläsning Leken och dess roll i barnets psykiska utveckling är

utvecklingspsykologen vi möter. Givetvis är det så att mitt påstående också är beroende av den hermeneutiska metod jag använder mig av, vilken i sin tur är beroende av hur och vem och ur vilket perspektiv man angriper en text. Till detta bör man också beakta det faktum att jag bara utfört en hermeneutisk läsning av Leken och dess roll i barnets

psykiska utveckling och alltså inte av Fantasi och kreativitet i barndomen.

139 _{Cole (2007)} 140 _{Vygotskij (1995)}

Den länk som finns mellan de två texterna är Vygotskijs perspektiv på fantasi och imaginära situationer. I föreläsningen Leken och dess roll i barnets psykiska utveckling har han fortfarande bevarat stora delar av sitt perspektiv på fantasi från Fantasi och

kreativitet i barndomen, som ett möte mellan erfarenhet och emotion och som ett möte

mellan det yttre (handling, affekt) och det inre (emotion och erfarenhet). Och det är just här som den stora brytpunkten går, inte bara mellan Vygotskij och Leontjev, utan också mellan Lindqvist och Leontjev, och många av dagens lekpedagogiska teoretiker (så som till exempel Lillemyr). De flesta lekteoretiker har idag, kanske med all rätt, svårt att förstå hur Leontjev kan säga att fantasin inte kan vara basen i rolleken.

Frågan måste därför ställas om huruvida Leontjev kan ha en position inom dagens lekpedagogik? Mitt svar är ja. Hans teori om fantasi till trots, menar jag att stora delar av hans perspektiv på leken som verksamhet och hans analys av lekens yttre