Alla socialsekreterare berättade att de upplevde att det var ett bra klimat med deras kollegor, där relationerna till cheferna kunde variera beroende på hur organisationen var uppbyggd.
Samtliga berättade även att de hade regelbunden handledning ledandes av en gruppledare vilket de såg som positivt. Under handledningen fanns det tillfälle för socialsekreterarna att lyfta olika ärenden samt olika känslor eller måenden i samband med arbetet. I dessa
handledningstillfällen fanns utrymme för stöttning eller bara få yttra sina känslor, tankar och åsikter. De beskrev att kollegorna fanns där på olika sätt och i olika sammanhang. Ibland kunde de behöva fråga kollegor olika frågor kring arbetet och behövde ibland stöttning utifrån svåra situationer.
“Ja alltså jag har superbra kollegor alla är jätteduktiga och kunniga. Vi har ett jättebra kollegialt samarbete tycker jag alltså och stöttar varandra i högt och lågt, man kan både snacka skit sen också om något viktigt, ja om det mesta.” - IP 4
“jag tycker att vi har en ja bra sammanhållning känns som att ah men det finns alltid
möjlighet att be om hjälp, fråga, vilket har vart viktigt haha för jag tror det är svårt att vara ny på en alltså i en sån här tjänst om man inte har den möjligheten för det behöver man ju fråga hela tiden.” - IP 2
Efter att haft ett jobbigt samtal i kontexten med våldsutsatta barn, ville våra socialsekreterare bland annat vända sig till en kollega. Tre av våra intervjupersoner beskrev att de oftast var två socialsekreterare i alla deras möten vilket gjorde att de automatiskt pratade med den kollegan efter ett samtal. Alla socialsekreterarna beskrev att de inte hade någon speciell utformad strategi för hur det gjorde efter ett riktigt jobbigt samtal men gemensamt blev att de behövde prata om det och att kollegorna verkade bli först till hands att ta upp detta med.
“det första jag gör då det är att söka upp en kollega alternativt min närmaste chef, som jag har väldigt stort förtroende för. Och helt enkelt säger som det är. Oftast är vi ju två i möten så så då talar man ju inte sällan med den som är med men jag har också varit med om att båda två går och pratar med någon annan kollega så man ventilerar.” - IP 3
En annan socialsekreterare beskrev i sin intervju att det kunde variera hur hen gör efter ett riktigt jobbigt samtal, beroende på samtalets karaktär och utfall. Socialsekreteraren beskrev att om hen kände behovet att samtala kommer hen vända sig till en kollega eller eventuellt arbetsledare/chef för att kunna reflektera om samtalet och hur samtalet påverkat en. Vilket visade på en trygghet till sina kollegor, där socialsekreteraren inte alltid behövde prata efter ett jobbigt samtal, men visste att möjligheten fanns om hen hade behovet.
“Det är svårt att säga vad man gör men man försöker det beror på, om det är något som gått på hårt om mig som person eller om det är själva arbetet, men finns det oftast någon att reflektera och samtal med. Man behöver mycket stöd så man håller rätt linje.” - IP 1 Kollegorna blev till en stor hjälp där de avlastade och hjälpte våra socialsekreterare i
hantering av det svåra på jobbet. Kollegorna minskade även påverkan till socialsekreterarnas privatliv. Socialsekreterarna resonerade kring olika faktorer som spelade roll med att lämna jobbet på jobbet så att privatlivet inte påverkades, där de även var överens att det ibland var omöjligt.
“Ja, det är jag inte så bra på, nä men framförallt att prata om det med kollegor för dom förstår ju oftast för dom har känt samma sak.” - IP 4
“det är viktigt att prata med kollegor det gör man ju ofta jätteofta alltså vi har ju handledning också givetvis mycket handledning sådär så att det det är nog alltså har det varit jobbigt så kan man alltid vända sig till chef också och få prata om det liksom så att det.” - IP 3 Våra intervjupersoner hade en gemensam syn på att det ibland var svårt att deras privatliv blev påverkat samt att det kunde variera i perioder. Majoriteten av resultatet visade att betydelsen av en trygg relation till sina kollegorna blev en viktig del i kunna hantera sitt arbete att möta våldsutsatta barn, de olika beslut eller tillvägagångssätt som hör
myndighetsrollen till.
5.!Analys
Studiens syfte var att beskriva och analysera en grupp socialsekreterares egna erfarenheter av att arbeta med barn som blivit utsatta för våld. I detta kapitel kommer studiens resultat analyseras i förhållande till syfte och frågeställningar samt i relation till tidigare forskning.
Teoretiska begrepp som använts för att analysera studiens resultat presenteras här för första gången. Begrepp som handlingsutrymme inom socialtjänsten och empati utgör tillsammans med KASAM – känslan av sammanhang en teoretiska grund till att analysera resultatet.
5.1 Socialtjänstens trygghet och tröghet
I vårt resultat syns en tydlig dubbelhet av myndighetsrollen, vilket leder till att det bildar ett övergripande tema för resultatet. Alla socialsekreterare nämnde någon gång under intervjun bägge perspektiven men de socialsekreterare som framställde sin roll som tacksam och bekväm mest var de som blivit trygga i sin yrkesidentitet. Å andra sidan behövde inte det betyda att de socialsekreterare som upplevde sin myndighetsroll som trång och frustrerande inte hade någon yrkesidentitet, men deras fokus blev ett annat - på det man inte kunde göra i situationer där ramarna satte stopp. Dessa socialsekreterare pratade mer om en uppgivenhet, frustration och ledsamhet i situationer där man förstod att barn inte hade det bra men de som myndighetspersoner inte kunde göra mer. Att inte kunna gå utanför befintliga lagar och ramar blev självklart ett svårt problem då hanteringen kring dessa känslor som uppkom inte gick att lösa genom någon professionell handling, då hade man varit tvungen att ändra i
lagstiftningen. Att ändra i lagstiftningen är i princip omöjligt för privatpersoner, och då blir ytterligare ett frustrationsmoment för socialsekreterare trögheten som finns inom
socialtjänsten och den begränsade möjligheten till förändring som de har där. Vi ser av vårt insamlade material en pendling hos alla intervjupersoner mellan det tacksamma och trånga i myndighetsrollen. Resultaten i studien visade på att förståelse kring varför lagar och ramar finns men också frustration kring både det faktumet och trögheten som finns i organisationen.
För dem hade en mer flexibel ram i vissa situationer för att kunna göra det man tror är rätt varit att föredra. Socialsekreterarna som vi intervjuade arbetade på olika socialtjänstkontor runt om i landet. Socialtjänsten som verksamhet finns i varje kommun där arbetet regleras av
socialtjänstlagen och andra föreskrifter och riktlinjer framtagna av socialstyrelsen. Svensson et al. (2008) diskuterar i sin bok kring hur lagar och riktlinjer självklart kan bidra till trygghet och förtydligande av det sociala arbetet men att osäkerheten kring hur man bäst sköter sitt arbete som socialarbetare är ofrånkomlig. De menar istället på hur det blir en utmaning för den professionella att hantera osäkerheten då den alltid kommer vara en given del i ens yrke, när man kan hantera osäkerheten blir man trygg i sin yrkesidentitet menar dem. När det handlar om trögheten i organisationer menar Svensson et al. (2008) att trögheten även
fungerar som en skyddande faktor, inte bara frustrerande, den bidrar till stabilitet och trygghet i organisationen. En mer töjbar ram för socialsekreterare hade dem uppskattat i samma stund som de kände att de ville göra mer för ett barn men inte kunde, det hade dock bidragit till en annan etisk problematik som eventuellt varit svårare att hantera känslomässigt än vad ett begränsat handlingsutrymme i vissa situationer är. Socialtjänstens tydliga arbetssätt och myndighetsrollens tydliga ramar är därför grundläggande för att kunna utföra arbetet med våldsutsatta barn, trots att resultatet pekade på olika sätt att hantera och uppleva det.
5.2 Empati
I intervjuerna talade inte socialsekreterarna i termer av utbrändhet, empatitrötthet eller vikarierande traumatisering som påverkan av deras arbete rakt ut vilka alla är begrepp som togs upp och beskrevs i avsnittet 2.1 Definitioner av begrepp. I vårt resultat framträdde däremot belastningarna som socialsekreterarna upplevde tydligt. Alla socialsekreterarna pratade om att de tog med arbetet hem ibland. En nämnde hur den begränsade kontakt genom att enbart svara på mail och telefon vissa tider och en annan om hur den aktivt måste arbeta för att behålla ödmjukheten i kontakten med klienterna för att kunna förstå dem. Dessa identifierade belastningar som genomgående togs upp av socialsekreterarna kan i allra högsta grad hänga ihop med empatitrötthet som inte är något statiskt tillstånd utan kan uppkomma och återhämtas över tid (Figley 1995). Vad vi såg av vårt resultat blev empati som teoretiskt begrepp möjliggörande för socialsekreterarna att klara av de upplevda belastningarna som beskrevs.
Empati betyder att man kan ta in och förstå andras känslor och låta denna förståelse vägleda en själv i kontakten och bemötandet med människor. Empati är en tvådelad inre process av att både kunna uppnå förståelse samt kommunicera denna förståelse (Holm, 2009).
Socialsekreterare eftersträvar likt många kontaktyrken en hög empatisk förmåga vilket till största del kan bli hjälpande för dem i klientarbetet. Överidentifikation betyder att man identifierar sig själv med en annan persons känslor i så stor grad att ens egna känslor
åsidosätts (Holm 2009). Holm (2009) menar på att det är vanligt att man blandar ihop empati med överidentifikation och därför tänker att empati kan leda till utbrändhet, men tvärtom så kan en god empatisk förmåga vara skyddande mot utbrändhet. Holm (2009) skriver om hur man som professionell måste gå tillräckligt nära klienten för att överhuvudtaget kunna ta upp den andres känslor men att man sedan samtidigt måste ha tillräcklig med distans till det för att kunna reflektera och inte råka ut för överidentifikation.
Likt Holm (2009) tänkte vi att empati hos socialsekreterarna var skyddande för dem, att de
genom förståelsen för familjerna och barnen i bemötandet gjorde sitt arbete givande och görbart istället för att utsättas för den fullständiga dränering som beskrivs som risker med t.ex.
överidentifikation. Vidare hade de sina kollegor och sina egna utformade tillvägagångssätt som hjälpte dem med reflektion om något ärende varit av särskilt stor emotionell belastning för dem. En av vår studies frågeställningar handlade om hur socialsekreterare hanterade sina känslor och sitt mående i sitt arbete med våldsutsatta barn och empati identifierades som ett begrepp för att öka förståelsen kring hanteringen av belastningarna som framkom. Av att känna empati resulterade det i att de kunde hantera detta och göra arbetet trots belastningarna som upplevdes.
Forskning som presenterades i det tidigare kapitlet 2. Kunskapsöversikt, t.ex. Kapoulitsas (2015), skrev om ett samband mellan empati inom socialt arbete och utbrändhet. Studierna visade inte bara på utbrändhet utan även på emotionell belastning och utmattning som påverkan av den psykiska påfrestning som yrken inom socialt arbete kunde medföra. Vad denna tidigare forskning presenterade såg vi inte i vårt resultat rakt ut, utan det vi kunde identifiera av vårt resultat var belastningar som återkom ledde till empatitrötthet hos
socialsekreterarna som de hanterade med hjälp av olika sätt av återhämtning, avlastning och bearbetning. Trots att vårt resultat inte påvisade någon form av utbrändhet, STS eller VT just nu hos de undersökta socialsekreterarna kan man ändå ha forskningen där mycket resultat visade på dessa mer negativa konsekvenserna i bakhuvudet och inte se vårt resultat som någon sanning kring socialsekreterares psykiska påverkan av yrket. Med medvetenhet kring att utbrändhet inte helt osannolikt kan uppstå i framtiden hos någon socialsekreterare så värderar vi också att uppmärksamma det Holm (2009) beskriver som hjälpsamt för den professionella utifrån begreppet empati och det som framförs i vårt resultat. I våra resultat syntes en hoppfullhet att empati bland socialsekreterare inte bara kan kopplas till det som Dunkley & Wheelan (2006) beskriver som “cost of caring” utan också som en skyddande faktor i att kunna hantera belastningarna med att arbeta med våldsutsatta barn.
5.3 KASAM
Som socialsekreterare inom arbetet med våldsutsatta barn blev det ibland nästintill omöjligt att förutsäga hur eller vad en situation skulle resultera i. Något som visas i vårt resultat var att socialsekreterarna skapade olika tillvägagångssätt anpassade för dem själva för att kunna hantera och strukturera olika situationer inom arbetet, inklusive de oförutsägbara. Dessa tillvägagångssätt visade sig bland annat genom att begränsa kontakt vilket gjordes genom att endast svara under telefontid och inte avbryta sin dokumentation för inkomna E-mail. Två andra identifierade tillvägagångssätt var behovet av att prata och få stöd från kollegor samt att skriva en tydlig och strukturerad dokumentation. Antonovskys begrepp Känsla av
sammanhang, förkortat KASAM, utgörs av tre komponenter - begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet (Antonovsky et al. 1991). Begriplighet beskriver Antonovsky et al. (1991) grundar sig i vilken utsträckning man upplever, förstår och förklarar olika typer av händelser.
En människa med hög känsla av begriplighet kan veta hur de ska bemöta framtida scenarion och sedan om oväntade händelser sker då kunna ordna och förklara dem. För att kunna
strukturera upp olika händelser eller information som var förutsägbara eller inte, skapade våra
socialsekreterare individuella tillvägagångssätt för att kunna utföra deras arbete på bästa möjliga vis.
Förutom att behöva begripa och skapa sina egna tillvägagångssätt kring både förutsägbara och oförutsägbara händelser, ställdes socialsekreterarna ständigt inför utmaningar inom arbetet där de själva inte alltid kunde påverka resultatet eller proceduren. Resultatet i vår studie visade att alla socialsekreterare både kunde uppleva en uppgivenhet samt trygghet kring sin
myndighetsroll. Myndighetsrollen blev något socialsekreterarna både kunde luta sig tillbaka mot men också något som kunde skapa frustration eller uppgivenhet när socialsekreterarna ville göra mer än vad ramarna tillät. Detta visade att de förhåller sig på olika sätt i olika tillfällen kring att inte vara den som står för alla beslut. Alla socialsekreterare visade på att de kan hantera situationer där ramarna begränsade men valde olika tillvägagångssätt för att bemöta dessa och arbetet i sin helhet. Av att visa en medvetenhet kring sin position i arbetet gör att man lättare kunde hitta sätt att hantera situationerna där ramarna i myndighetsrollen var det som styrde. Vårt resultat visade en medvetenhet kring myndighetsrollen och allt som inkluderas där, samtidigt som myndighetsrollen ändå kunde tynga ner socialsekreterarna. För komponenten hanterbarhet förklarar Antonovsky et al. (1991) att det är den grad man kan hantera och möta olika typer av situationer som man själv inte kan styra över. Har man en hög känsla av hanterbarhet kommer man som människa inte identifiera sig själv som ett offer för olika omständigheter eller tycka att man blir behandlad orättvist av livet. Socialsekreterarna visade att de kunde hantera de situationer där någon annan eller något annat hade bestämt. De visade en uppgivenhet och frustration samtidigt som de kunde känna en trygghet, vilket blev ett tecken på att känslor kring ett och samma arbete pendlade vilket endast blev mänskligt av att inte bara vara frustrerad eller inte bara vara trygg i sin roll. Trots att de visade stora tecken på medvetenhet samt hanterbarhet var det ändå något som inte var stabilt högt hela tiden.
Av att vara socialsekreterare som arbetar med våldsutsatta barn ställer man automatiskt upp på att bemöta människor som går igenom olika typer av situationer och händelser i sitt liv.
Vårt resultat visade att arbetet kan innebära tunga och svåra ärenden som kunde påverka socialsekreterarna. För att kunna hantera det tunga och svåra i arbetet vände sig vissa av våra socialsekreterare till vad som motiverade dem eller till det som kändes meningsfullt för dem inom arbetet. Istället för att se vissa ärenden som en börda blev fokus på deras engagemang vilket motiverade dem till att göra ett mer gynnsamt arbete, både för dem och för klienterna.
Detta visade sig i vårt resultat genom att en av socialsekreterarna fick vara en del av ett barns vändpunkt och att en socialsekreterare motiverade sig kring att hens arbete handlade om att skydda barn samt om ett genuint intresse till att vilja arbeta och prata med barn. Sedan om det fanns ärenden där motivationen och meningsfullheten sviktade samt känslorna tenderade till att svämma över, visade vårt resultat att kollegor hade en betydande roll. Kollegorna kunde agera som stöttepelare samtidigt som motivation. Det visade sig att det ibland behövs någon annans perspektiv och stöd för att kunna motivera sig och känna att man klarade av sitt arbete.
För komponenten meningsfullhet beskriver Antonovsky et al. (1991) den som en motivationskomponent som betyder i vilken utsträckning man upplever livet som
meningsfullt och ens syn kring olika problem och krav. Utifrån olika problem eller svåra situationer i livet kan man eventuellt ändå känna en meningsfullhet där det är värt att
engagera sig snarare än att det är en börda. Det blev en viktig faktor för våra socialsekreterare att gå tillbaka till sin motivation och det positiva inom arbetet för att kunna klara av arbetet med våldsutsatta barn. Det är ett arbete som kan identifieras med endast mörker, sorg och tragik men där våra socialsekreterare själva kan identifiera de positiva aspekterna och motivation samtidigt som det är svårt.
Utifrån vårt resultat kunde vi se kopplingar till begreppet KASAM. De visade genomgående anpassade tillvägagångssätt för att hantera deras arbete som dels kan förklaras med hjälp av de beskrivna komponenterna i KASAM. Av att vara socialsekreterare som arbetar med våldsutsatta barn innebär att återkommande hamna i svåra situationer, tunga berättelser och tuffa beslut. Vårt resultat visade på att arbetet påverkade socialsekreterarna både positivt och negativt, även att de anpassade tillvägagångssätt för sig själva för att kunna hantera dessa. Av vårt resultat blev det synligt att socialsekreterarna inte alltid hade ett facit i hur de går tillväga eller visste hur de skulle reagera utifrån sitt arbete på grund av arbetets impulsiva och ibland oberäkneliga kännetecken, något som blev än mer tydligt genom KASAM. Arbetet och känslorna som tillkommer visar sig att inte alltid vara i balans för socialsekreterarna. Detta kan ge en representativ bild av hur det är att arbeta med människor. Vi såg genom resultatet att motivationen ibland kunde svikta, att personliga känslor tog över inom
myndighetsutövningen samt att det ibland inte gick att undvika att jobbet följde med en hem.
Resultatet visade även en trygghet till myndighetsrollen, vikten av att ha kollegor man kände sig bekväm med samt att det fanns olika aspekter med arbetet som socialsekreterarna använde för att motivera sig själv och känna en meningsfullhet i sitt arbete. Även om arbetet eller känslorna inte alltid var i balans visade vårt resultatet att en medvetenhet, rätt typ av stöd och identifierade tillvägagångssätt kunde vara en god hjälp på traven till att uppnå balans och hantera de två sidorna av myndighetsrollen.