Kommentar och analys av Tema 4

Ett mönster som framkommer under detta tema är att relationer och sociala kontexter verkar vara av stor betydelse för parterna i en misshandelsrelation. En specifik social kontext som diskuteras är hbt-gruppen och parternas relation till den. I artikel 13 skriver författarna att en medvetenhet om sig själv som tillhörande hbt-gruppen inte behöver innebära att man aktivt tar politisk ställning för denna grupp (Miller et al., 2000, s. 193-194 – PD 13). Samtidigt finns det i andra artiklar exempel på personer som känner en lojalitet med hbt-gruppen och därför inte vill skylta med att det förekommer partnervåld även bland samkönade par. Hbt-gruppen kan också ha en benägenhet att vara okunnig och/eller ignorera eller misstro någon som söker hjälp. Både bland de som utsätts för samkönat partnervåld och i hbt-gruppen i övrigt verkar det finnas en ovilja att erkänna förekomsten av samkönat partnervåld. Som Hassouneh och Glass skriver så kan personer som utsatts för samkönat partnervåld få svårt att finna stöd hos andra hbt-personer eftersom de inte vill utsätta gruppen för ytterligare socialt stigma

(Hassouneh & Glass, 2008, s. 316-321 – PD 8). På så sätt utövar hbt-gruppen också en slags makt gentemot sina egna ”medborgare”. Detta kan enligt min mening ses som ett exempel på vad heteronormativiteten kan resultera i. Som tidigare nämnts så kan homosexualitet ses som

82 inkluderad i heteronormativiteten eftersom den ses som en benämning på en minoritet mot vilken heterosexualiteten positionerar sig som norm (Rosenberg, 2002, s. 100-101). På grund av detta konstrueras alltså hbt-personer till en slags sammanhållen grupp som den enskilde individen förväntas vara lojal emot, bland annat eftersom gruppen redan anses besitta en liten strukturell och relationell makt (Franzén, 2000, 83-87).

Samtidigt menar Balsam och Szymanski att det lika gärna kan fungera så att olika typer av aspekter i den samkönade relationen skapar en stress inför det faktum att man tillhör en minoritetsgrupp (Balsam & Szymanski, 2005, s. 266 – PD 1). Ett exempel på det är att när det kommer till våldsutsatta personers relation till icke-biologiska barn blir det tydligt att hbt-personer inte har samma lagstadgade skyddsnät att falla tillbaka på som de som ingår i olikkönade relationer (Helfrich & Simpson, 2005, s. 353 – PD 9), vilket kan orsaka en stress utifrån det faktum att man tillhör en minoritetsgrupp. Det kan i sin tur se som ett exempel på det symboliska våld som Nygren pratar om (Nygren, 1977, s. 224-225) eftersom

styrkeförhållandet i den samkönade relationen påverkas av de lagar som relationens parter måste förhålla sig till. Även om de våldsutsatta har haft samma känslomässiga och sociala relation till de biologiska barnen som de biologiska föräldrarna haft, så är de icke-biologiska föräldrarna ändå i en juridiskt utsatt position eftersom en samkönad partner exempelvis inte betraktas som närmast anhörig i händelse av sjukdom eller död Miller et al., 2000, s. 195 – PD 13). Detta kan ses som ett exempel på det symboliska våld som Nygren talar om (Nygren, 1977, s. 225) eftersom den biologiska föräldern, som också är förövare, på grund av sitt juridiska övertag har större möjlighet att lyckas i en maktsträvan på symbolisk nivå. Det går även att se denna företeelse som exempel på att förövaren använder en

strukturell maktposition (Franzén, 2000, s. 83-84) för att lyckas i sin intentionella maktutövning (ibid.).

I en attitydundersökning visade det sig tydligt hur omgivningen förstår och tolkar våld

beroende på offrets respektive förövarens kön (Seelau & Seelau, 2005, s. 369 – PD 17). Detta anknyter till resultatet under Tema 3 som visar att kön verkar ha en stor betydelse för

förståelsen av samkönat partnervåld. Om omgivningen konstruerar en bild av samkönat partnervåld som mindre allvarligt än mäns partnervåld mot kvinnor bör det ur ett

socialkonstruktionistiskt perspektiv (Burr, 2003, s. 64-80; Hutchison & Wood Charlesworth, 2008, s. 56; Wetherell & Maybin, 1998, s. 298-302) även påverka parterna i en samkönad relation till att bli av en liknande uppfattning. Detta kan underlätta för förövaren i dennes

83 strävan efter att få sitt beteende att framstå som oklanderligt. För att använda Crossleys

psykodynamiskt influerade narrativa röster, kan förövaren enklare använda den tolkande rösten och den narrativa rösten (Crossley, 2000, 116-117) för att berätta om sig själv och sina handlingar på ett positivt sätt. Förövaren kan alltså, med hjälp av den tolkande rösten, inför sig själv göra en efterhandskonstruktion av händelser där våldet framstår som bagatellartat. Och med hjälp av den narrativa rösten kan förövaren göra samma typ av

efterhandskonstruktion inför den våldsutsatta partnern såväl som för andra personer. Att det kan bli enklare för förövaren beror alltså på att vederbörande kan använda redan etablerade könsföreställningar hos både sig själv och andra för att förringa sitt våldsutövande. Detta kan ses som ytterligare ett exempel på hur makt på grund av strukturella förhållanden, i det här fallet attityder och värderingar, kan underlätta för förövaren i dennes strävan efter att dominera sin partner.

Det verkar finnas ett behov av förebilder och möjlighet att se hur välfungerande hbt-relationer kan se ut. Bristen på en sådan socialt konstruerad bild gör att personer accepterar det rådande för det finns ingen motbild med vilken de kan jämföra sin situation (Bornstein et al., 2006, s. 171 – PD 3). Jag menar att detta kan ses som två indikationer på heteronormativitet. För det första verkar de respondenter som uttrycker detta ha en uppfattning om att en samkönad parrelation är något annat än en olikkönad vilket gör att de letar efter just hbt-relationer att ha som förebilder. För det andra menar jag att accepterandet av våld från en partner också kan kopplas till Nordins (2005) resonerande om heteronormativitet, även om det inte primärt har med könet på partnern att göra. Som Nordin skriver så handlar heteronormativitet inte bara om vilket kön partnern har utan även om normen att ha en partner över huvud taget (Nordin, 2005, s. 25). Frågan är om en person som utsätts för partnervåld, oavsett om det är i en

samkönad eller olikkönad relation, skulle vara riktigt lika benägen att acceptera situtionen om det inte fanns en tvåsamhetsnorm att förhålla sig till.

Ett annat område som diskuteras under detta tema är parternas relation till sin ursprungsfamilj. I artikel 6 skriver författarna att förövare i större utsträckning än

ickeförövare hade upplevt våld i sin ursprungsfamilj (Fortunata & Kohn, 2003, s. 564 – PD 6). Om det är på det viset kan man antingen tänka sig att förövaren på grund av sina

barndomserfarenheter upplever en signalångest (Thomas, 1998, s. 313) i nära relationer över huvud taget och att detta resulterar i partnervåld. Samtidigt kan förövaren lika gärna vara

84 präglad av en social och kulturell uppfattning om vad en partner förväntas vara vilket

resulterar i orealistiska förväntningar som omöjligen kan uppfyllas.

5.5 Tema 5: Professionella grupper och deras arbete med partnervåld