från hemtjänsten med rastning av hunden två gånger per dag förutom detta kan Bertil själv få hjälp med promenad max tre gånger per vecka. Innan beslut fattas bör det undersökas om till exempel väntjänsten skulle kunna vara till hjälp vid rastning av hunden. Boendesituationen skulle också undersökas och eventuellt skulle det föras diskussioner kring Bertils möjligheter att på egen hand söka annan bostad. För att motverka social isolering skulle Bertil informerats om träffpunkter, väntjänsten samt andra aktiviteter som finns i samhället.
”Skälig levnadsnivå i Bertils situation är att få ha sin hund kvar och få hjälp att sköta den.”
Sex av handläggarna gav avslag på sökt bistånd och åtta gav bifall som i vissa fall var tidsbegränsade.
Den vanligaste motiveringen i de fall handläggarna avslog ansökan är att hjälp med husdjur inte anses nödvändigt för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen. Flera handläggare hänvisade till läns-, kammar- och
regeringsrättsdomar som fastställer att hjälp med husdjur endast i undantagsfall skall beviljas. Fyra av sex kommuner påtalade boendesituationen som de ansåg vara olämplig. En kommun ansåg att Bertil själv skulle söka ny bättre anpassad bostad medan en annan ville hjälpa honom att kontakta en bostadsförmedling. Vissa kommuner poängterade Bertils egenansvar i sin situation både rörande bostad samt hund. Fyra kommuner menar att Bertil skulle kunna vända sig till frivilligorganisationer, privata företag eller privatpersoner för att på så sätt själv kunna lösa problemet med hundrastningen, en kommun erbjöd sig att hjälpa Bertil med detta. Två kommuner ville hjälpa Bertil till kontakt med arbetsterapeut eller sjukgymnast för hjälp av anpassning av lägenheten och hjälpmedel för att
underlätta tillvaron.
Då handläggarna biföll ansökan togs hänsyn till Bertils tidigare livssituation, hans intresse för utevistelse och hundar. Handläggarna tog fasta på att det innebar en hälsovinst att kunna komma ut och rasta sin hund samt att vardagen blev mer meningsfull. I bedömningarna tolkades det som att Bertil var isolerad och
nedstämd vilket kunde lindras med hjälpinsatser som möjliggjorde att Bertil kunde få hjälp att komma ut och rasta sin hund. Handläggarna fokuserar i de flesta fall bedömningarna på Bertils hälsotillstånd samt på livskvalitet och betydelsen av ett meningsfullt liv då de fattade sina beslut. Tre kommuner erbjuder honom hjälp till rehabilitering. Tre av handläggarna menar att Bertil bör se över sin
boendesituation som inte bedöms uppfylla hans behov. I tre av bedömningarna har hjälpen tidsbegränsats och det har betonats att Bertil själv kan söka hjälp på annat håll.
Då handläggarna avslog ansökan motiverade de sitt beslut genom att hänvisa till tidigare domar som fastställer att hjälp med husdjur endast i undantagsfall skall beviljas. Bertils egenansvar över sin livssituation i helhet poängteras i avslagen. Detta stöds av socialtjänstlagen där det framgår som en viktig princip vilken betonar att den enskilde har ett eget ansvar för sitt liv. Det kan tyckas intressant att tre av de sex kommuner som avslog Bertils ansökan om hjälp med rastning av hund beviljade promenad. Även om inte ansökan avsåg promenader fann
handläggarna att detta ingår i en skälig levnadsnivå. Bertil anser sigvara i behov av en insats som inte handläggaren anser att det finns behov av. Handläggarna beviljar istället en insats som inte är sökt för att Bertil ska uppnå en skälig levnadsnivå, så som de tolkar det. Genom kontakt med arbetsterapeut och sjukgymnast menade vissa handläggare att Bertil kunde få hjälp att utprova gånghjälpmedel, andra hjälpmedel samt gångträning. Den enskilde kan inte förlita sig på att socialtjänsten skall ta över det fulla ansvaret för personens tillvaro utan socialtjänstens uppgift är att utveckla och frigöra personens egna tillgångar. Socialtjänsten skall komplettera och förstärka individens egna resurser och individen skall själv ta ansvar för sin sociala situation.
Då handläggarna biföll ansökan tog de fasta på Bertils hälsotillstånd, på
livskvalitet och betydelsen av ett meningsfullt liv då de fattade sina beslut. De tog även hänsyn till Bertils tidigare livssituation, hans intresse för utevistelse och hundar. Att kunna komma ut och rasta sin hund innebär enligt handläggarna hälsovinster och leder till att Bertils vardag blir mer meningsfull. Detta stöds i socialstyrelsens rapport 1997:2 som menar att till livets mer betydelsefulla glädjeämnen hör för många äldre kontakten med tillgivna djur samt naturupplevelser (a a).
Socialtjänstlagen är inte en tvångslag, det är den enskildes vilja som styr eventuella insatser. Den väsentligaste principen i socialtjänstlagen, nämligen normaliseringsprincipen innebär att samhället skall arbeta för att stödja människor så att de har möjlighet att kunna leva som andra. Den enskilde skall genom
biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå som skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. En skälig levnadsnivå är minimistandard och kommuner har rätt att lägga sig på högre nivåer i enskilda ärenden. Enligt propositionen (2000/01:80) måste handläggarna beakta och jämföra kostnader för den sökta insatsen jämfört med andra insatser.
Oavsett om ansökningen utmynnar i ett avslag eller bifall kan Bertil tillförsäkras en skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen som allmänt sett anser att hållande av husdjur inte ingår i begreppet. Som tidigare nämnts måste alltid en bedömning göras utifrån förhållandena i det enskilda fallet.
Vi tror att de skilda bedömningarna beror på att det kan finnas en obalans mellan lagstiftningen och handläggarnas ambitioner och de ekonomiska ramarna i verksamheten som handläggarna har att rätta sig efter.