KOMPARATIVA REFLEKTIONER

5.1 Norden

Syftet med den civilkuragelagstiftning som existerar i våra grannländer är detsamma oavsett vilket av dem man ser till: att hjälpa en individ i nödsituation när annan hjälp inte finns att få. Lagens syfte är således att bidra med hjälp i form av ett forcerat handlande från enskilda i dessa situationer, någonting som starkt har ifrågasatts i utredningar från såväl Sverige som våra nordiska grannländer. I Danmark, Norge och Finland har det vidare diskuterats om det ens har en effekt på sagda individer vid tillfället för ingripande. Således måste frågan ställas: vilken nytta gör en lagstiftning som inte har någon effekt på samhällsmedborgare och därigenom inte uppfyller dess praktiska syfte?

Det har tagits upp i såväl förarbeten som artiklar, utredningar som undersökningar att det som styr en människa till handling i situationer som är av nödsituationskaraktär inte föregås av ett betänkande huruvida handlingarna som denne företar är tillåtna eller otillåtna enligt lagen. Då handlingarna som företas i situationer som kräver ett ingripande ofta har karaktären av impulshandlingar, sägs det bland annat att de inte föregås av ett logiskt tänkande utan snarare avspeglar hur den enskilde rent reaktionsmässigt agerar när något oväntat inträffar. Redan här uppstår en viss problematik. Eftersom syftet med lagen och dess införande är att främja ett ingripande genom att, som tidigare påpekat, tvinga någon till handling under hot om bot eller fängelsestraff. När det då framkommit i flera svenska undersökningar, så som i statens offentliga utredningar, att ett sådant hot om straffansvar inte skulle har någon praktisk påverkan på människors handlings- eller levnadssätt i krissituationer, ter sig vid första anblick bestämmelsen om en handlingsplikt tämligen tandlös. ¹⁶¹

Det har vidare diskuteras kring huruvida en reglering som denna, även om den inte har någon kortsidig påverkan på handlingsmönstret hos medborgare, istället har en normerande effekt i samhället på lång sikt. Dock har det varit gemensamt för alla de nordiska länderna att lagstiftningen på området fått mycket kritik för att den så                                                                                                                

sällan aktualiserats inom rättsväsendet. Även de faktum att medborgarna i de olika länderna har varit ovetande om att det finns en lagstadgad skyldighet för dem att ingripa har förekommit frekvent i kritiken mot regleringen. Därigenom måste det ifrågasättas vilken så kallad normerande effekt en civilkuragelagstiftning kan anses ha. Kritiken som förekommer mot lagstiftningen i de nordiska länderna talar för att någon sådan utomordentlig moralisk plikt att hjälpa sina medmänniskor inte har vuxit fram över årens lopp. Hade så varit fallet hade fokus med all sannolikhet skiftats från att framhäva hur effektslös och överflödig bestämmelsen är i de olika länderna, till att istället poängtera vilka normerande effekter införandet har haft.

Det ska dock tilläggas att det i Finland ändå har förekommit ett fåtal fall de senaste 30 åren där bestämmelsen om allmän handlingsplikt har aktualiserats. Landet är också det vars allmänna handlingsplikt vid olyckor och brott sträcker sig längst bak i tiden rent historiskt sett, varför en reglering som påstås ha normerande effekt i det långa loppet borde visa sig tydligast i just Finland. Det är dock svårt att bevisa huruvida den finns en större benägenhet hos människor i ett land att hjälpa varandra jämfört med ett annat. Det blir därför problematiskt att i praktiken kunna fastställa en civilkuragelagstiftnings normverkan på människor i olika länder och spekulationerna blir därmed av mer teoretisk karaktär.

Vidare har det vid revideringen av Danmarks, Finlands och Norges allmänna handlingsplikt framförts att den i vissa fall förbisetts av rättsväsendet. Framförallt att andra applicerbara regleringar så som trafiklagar har valts att prioriterats vid fall som ändå ansetts falla inom ramen för den allmänna handlingspliktens bestämmelse. I jämförelse med debatten huruvida Sverige borde införa en sådan allmän skyldighet att bistå nödställd, framhävs dock de flertal olika speciallagstiftningar som finns på området. Exempelvis förekommer lagen om skydd mot olyckor (SFS 2003:778) som stadgar att hjälp ska tillkallas av den som har möjlighet om det föreligger fara för någons liv eller risk för någons hälsa. Även trafikförordningen reglerar olyckor i mån av trafiken och de handlingar som bör företas vid dessa av de som är närvarande vid, eller inblandade i olyckan. Dessa nämnda regleringar är dock bara två exempel på ett flertal av speciallagstiftning som existerar i Svenska lagstiftning och korrelerar till handlingsplikt. Dock ger

dessa, tillsammans med den lagstiftning som ålägger gemene man att avslöja pågående brott, anledning till att ifrågasätta om en lagstiftning som syftar till att framtvinga handling i nödsituationer egentligen är överflödig i svensk rätt.

5.2 Tyskland och Sverige

Sett till Tysklands lagstiftning i jämförelse med Sveriges på ett civilkuragerättsligt plan är det tämligen enkelt att komma till den uppenbara slutsatsen: Tyskland har en sådan lag och Sverige har det inte. Den första frågan som uppenbarar sig är då varför Sverige har valt att frångå en sådan reglering. Detta då det i praktiken innebär att enskilda avsiktligt kan förbise att vidta simpla åtgärder för att rädda en annan människas liv, utan att riskera straffrättsligt ansvar. Efter att ha gjort en komparativ studie mellan Tyskland och Svenska framstår det dock inte som lika främmande längre.

Huvudsyftet med en civilkuragelag är att framtvinga ett moraliskt beundransvärt beteende i situationer där brott eller olyckor ligger för handen. Detta i sin tur ska därefter ha den effekt att brott förminskas och olyckor kan undvikas eller i vart fall lindras. Vid den jämförelsen av Sveriges icke-reglering och Tysklands reglering står det dock klart att Tysklands civilkuragelag är utvecklad till att omfatta en mängd fler typsituationer än vad en eventuell sådan svensk reglering skulle tagit sikte på. I Sverige regleras exempelvis trafikolyckor genom trafikförordningen och bränder enligt lag om skydd mot olyckor osv. Tysklands civilkuragelag innefattar inte endast ett ingripande i det fall att ett brott förekommer eller en olycka sker, utan som tidigare anfört även allmänna faror som naturkatastrofer, trafikolyckor, olyckor och brott. Därmed blir bestämmelsen på området nästintill heltäckande och kan därför aktualiseras i en större utsträckning. Sverige däremot har sedan långt tillbaka diverse lagstiftning på olika områden som just reglerar allmänfara, olyckor, bränder osv. Jag tror att detta är en av de större bidragande orsakerna till varför det svenska rättsväsendet inte har ansett det vara nödvändigt att införa en civilkuragelagstiftning, eftersom annan lagstiftning till viss del tillgodoser syftet.

Självklart finns det även specifika regleringar inom det tyska rättssystemet för tillexempel trafikolyckor, och är inte enbart reglerade av deras civilkuragelag. Dock

tror jag att vid tillfället för införandet av civilkuragelagen i Tyskland år 1935, var andra lagar och rättsområden inte så pass utvecklade att lagstiftaren kunde använda dem som motargument för att inte införa en civilkuragelagstiftning. Behovet av en sådan reglering var således större i Tyskland år 1935 jämfört med Sverige idag. Här skiljer sig alltså Sverige från Tyskland i det hänseendet att idén om skyldigheten att bistå nödställd inte väcktes i riksdagen förrän år 1963, nästan 30 år senare än implementeringen av civilkuragelagen i Tysklands. I sin tur hade den svenska lagstiftningen utvecklats och utarbetats till att omfatta många av de områden som Tysklands civilkuragelag tar sikte på, dock i paragrafer utspridda över Sveriges lagar. Med andra ord kan det påstås att Sverige har regleringar och lagar som regleras inom den tyska civilkuragelagen, dock inte samlade i en enda paragraf.

Trots det vida område som den tyska bestämmelsen i § 323c faktiskt innefattar, används den sällan och har inte aktualiserats ofta sedan den införskaffades. Faktum är att ingen av de civilkuragelagar i något av de länder som berörts i denna uppsats har applicerats särskilt ofta. I de nordiska länderna har det sagts att det är på grund av att många andra lagar och regleringar har tillkommit sedan införandets av deras civilkuragelagar, varför en applicering av lagen i mål där den faktiskt varit väsentliga helt enkelt har blivit utkonkurrerade av andra mer aktiva regleringar.

Ytterligare en av de bakomliggande faktorerna till varför Sverige inte har införskaffat en reglering om civilkurage, trots att det finns ett allmänt intresse för en sådan i teorin, kan vara på grund av den forskning som gjorts kring just brottsprevention. Det vill säga, vilken effekt en civilkuragelag skulle ha på människors beteende i form av ingripande. Enligt den senaste forskningen skulle en lag påverka enskildas handlingsvilja marginellt, något som ständigt påpekas i lagutskottet och justitieutskottets betänkanden. Denna forskning var dock inte lika utvecklad eller för den delen framtagen vid tillfället för införskaffandet av lagen i Tyskland år 1935, varpå Tyskland inte kunde använda denna icke-påverkan på handlingssättet hos medborgarna som ett stöd mot införandet av dess lag. Detta går dock att finna i de tidigaste av betänkanden från justitieutskottet, där man redan från början tar upp hur tandlös en sådan lagreglering eventuellt skulle bli. Således är det tämligen självklart att ett land inte skulle införa en lag vars syfte i grund och botten är brottsprevention, när den utifrån de undersökningar och forskning som

gjorts inte skulle ha någon sådan effekt. Detta tillsammans med det faktum att Sverige redan hade diverse rättsområden täckt genom andra regleringar tror jag var en stor bidragande faktor till varför en lagstiftning aldrig blivit implementerad.

Det går inte heller att förbise hur det politiska läget var i Tyskland år 1935 och åren där innan. Ett sargat Tyskland som ville bygga upp sin nation till något bättre, starkare och mer enhetligt. Må så vara att argumentet inte grundar sig i juridiken men det är av vikt för att förstå hur samhällets situation har haft påverkan för civilkuragelagens implementering. Tyskland var tillskillnad från Sverige, vid tidpunkten då deras civilkuragelag infördes, under uppbyggnad och det nationalistiska partiet gjorde allt som stod i deras makt för att föra samman folket. Att det skulle finnas ett samband mellan ett sådant förfarande och en civilkuragelag framstår inte som främmande. Samhällsmakten främjade att medborgarna skulle hålla varandra om ryggen och se till att stärka samarbetet och solidariteten individer emellan. Sveriges situation var uppenbarligen annorlunda och dess regering har aldrig varit i samma sits som Tysklands under tiden före införandet av civilkuragelagen, varför det inte går att likställa ett behov för en sådan reglering sett ur ett svenskt perspektiv.

Den svenska befolkningen återspeglar dock ett tankesätt som väl talar för ett implementerande av en civilkuragelag. Senaste som år 2001 i handlingspliktsundersökningen framgår det att majoriteten av de som blivit tillfrågade skulle känna sig tryggare med en lagstiftning som forcerar ett ingripande vid brott eller olyckor. Trots detta har Sverige inte infört en sådan lagstiftning, just med tanke på de motargument som framkommer i form av tandlöshet och ineffektivitet. Dock måste det ifrågasättas huruvida man verkligen kan mäta effektiviteten av en lag endast genom att teoretiskt applicera den i samhället utan att faktiskt pröva den praktiskt. De studier som är gjorda och där man tar fasta på de argument som talar emot en effektivitet av civilkuragelagen är de facto gjorda på andra länders samhällen. Även om Sverige i mångt och mycket är lika de nordiska grannländerna i kultur och moraliska grundvärderingar finns det skillnader som kan ha betydelse för en civilkuragelagstiftnings effekt. Ur den aspekten är det från min synvinkel väldigt svårt att hävda att en sådan lagstiftning dels inte skulle leda till att

någon faktiskt ingriper på grund av hot om straffsanktion, dels att lagstiftningen inte skulle ha en normerande effekt på lång sikt.

Även gränsdragningsproblematiken, som så väl framförs i utredningar från svenskt håll, inte minst SOU 2011:16, måste jämföras i ljuset av Tysklands utarbetade lagstiftning. En av de stora farorna med en civilkuragelagstiftning i Sverige är just gränsdragningen i praktiken och hur gemene man ska veta när ett ingripande ska ske samt hur pass mycket denne måste göra för att undgå straffansvar. I den tyska lagstiftningen har, som påpekats tidigare, bestämmelsen inte använts alltför ofta, ändock anser jag att det framgår väldigt tydligt inom såväl doktrin som lagtext och lagkommentar vad som förväntas av den enskilde individen vid en situation som föranleder ett ingripande. Från ett svenskt perspektiv blickas det ut till andra länders praxis som tillexempel Tyskland samt norden och hävdas att det inte finns några utarbetade riktlinjer för att veta vad som gäller vid en nödsituation. Efter att ha studerat Tysklands lagstiftning anser jag att detta inte nödvändigtvis är ett så stort problem som det målas upp att vara från svenskt håll. Det går att exemplifiera vilka typsituationer som gäller för en civilkuragelagstiftning, likaså går det enkelt och med sunt förnuft skriva in vilka åtgärder eller vilken hjälp plikt som föreligger den ingripande utan att det lämnar så pass stora luckor i lagen för att mota bort en civilkuragelag. Det som inte får glömmas bort är också att domstolarna i varje enskilt fall ska göra en skönsmässig bedömning när tvekan råder huruvida hjälpen var erforderlig eller inte. En civilkuragelagstiftning kan skapa en gränsdragningsproblematik för den handlingspliktige och domstolen, vilket minskar rättssäkerheten i samhället. Det går dock att minimera denna problematik genom utarbetade lagkommentarer, praxis och doktrin, vilket kan ses i Tysklands civilkuragelagstiftning.

Det som förväntas i många av typexemplen inom den tyska straffrätten vid en situation som kräver ett ingripande är sunt förnuft. Ett av de exempel som är återkommande vid granskandet av deras civilkuragelagstiftning är det om en bergsklättrare och en vandrare. Bergsklättraren hänger lös vid en bergsväg och vandraren ser detta men är oförmögen att själv klättra ner och hjälpa till utan att han själv riskerar skada. Detta är inte heller vad deras lagstiftning innebär, mannen behöver inte klättra ned och hjälpa den i nöd fysiskt utan behöver endast bistå i den

mån han kan, kanske ta upp sin mobiltelefon och ringa efter hjälp eller springa och hämta någon som kan hjälpa till i situationen. Det rör sig således mer om sunt förnuft än något annat. Givet att där finns vissa situationer där problematiken blir svårare, men i grund och botten finns där ett minimikrav i den tyska lagstiftningen som förespråkar vilken typ av handling som helst, så länge den företas i syftet att hjälpa personen i nöd. Detta är inte alltför olikt den regleringen Sverige ändå har instiftat i form av tillexempel 23 kap 6 § BrB när det gäller brott:

“Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådant brott; dock må ej i något fall dömas till svårare straff än fängelse i två år. I de fall då det är särskilt föreskrivet skall för underlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl den som ej insett men bort inse att brottet var å färde…”

eller 2 kap 1 § lag om skydd mot olyckor:

”Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand eller om en olycka som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan olycka.”

Vid en enskild granskning av såväl 23:6 § BrB som 2:1 § lag om skydd mot olyckor så kan det utrönas att det finns ett skydd i form av lagstiftning från såväl olyckor som brott. Vad Tysklands bestämmelse om en påtvingad handlingsplikt innefattar är egentligen en mer omfattande och vidgående kombination av dessa två bestämmelser som vi således redan har i Sverige. Därigenom är det inte otänkbart att det från ett svenskt perspektiv ansetts att dessa två lagar i kombination har samma funktion och effekt som en civilkuragelagstiftning skulle ha. Troligtvis vet

inte gemene man om det faktum att vi faktiskt har lagar som tillsammans fungerar väldigt snarlikt en civilkuragelag, något som kan vara en av orsakerna till att den allmänna rättsuppfattningen är att vi borde införa en lagstiftning på området. Samtidigt har lagstiftaren större kunskap och insikt i vad som faktiskt redan existerar i mån av lagstiftning som fordrar handlingsplikt, varigenom den allmänna rättsuppfattningen och vad som faktiskt behövs inte nödvändigtvis stämmer överens med varandra.

För att vidare beröra ovanstående stycke är det dock så att den allmänna rättsuppfattningen ska återspeglas i det svenska rättsystemet, varpå en civilkuragelagstiftning inte är något otänkbart just med tanke på att ungefär hälften av de tillfrågade i handlingspliktsundersökningen från 2001 ansåg det tryggt med en sådan reglering. Det är väl just det den delen av allmänheten som är för en sådan lagstiftning eftersträvar, en trygghet i att veta att handlingsplikt är lagstadgat och kanske inte nödvändigtvis hur pass effektiv den är. Möjligen vore det då bättre om regeringen gick ut och informerade allmänheten om exakt vilka lagar vi har som fordrar en allmän handlingsplikt vid såväl brott som olyckor snarare än att implementera ytterligare en lag som riskerar att bli tandlös eller till och med ha en motsatt effekt och rättfärdiga ett klandervärt beteende.