JURIDISKA INSTITUTIONEN
Stockholms universitetUnderlåtenhet att bistå
nödställd
-‐ En komparativ studie mellan
Tyskland och Sverige
Christoffer Willén
Examensarbete i Straffrätt, 30 hp Examinator: För-‐ och efternamn
Sammanfattning
Abstract
FÖRKORTNINGAR Bet. Betänkande BGH Bundesgerichtshof BrB Brottsbalken (SFS 1962:700) Ds. Departementsserien JuU Justitieutskottet
LSO Lagen om skydd mot olyckor (SFS 2003:778)
Lu Lagutskottet Mot. Motion Prop. Proposition RtjL Räddningstjänstlagen (SFS 1986:1102) SFS Svensk författningssamling SjöL Sjölagen (SFS 1994:1009)
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk juristtidning
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
SAMMANFATTNING ABSTRACT FÖRKORTNINGAR 1. INLEDNING……… 7 1.1 Presentation av ämnet……… 7 1.2 Syfte………. 8 1.3 Avgränsningar……… 8 1.4 Frågeställningar………. 91.5 Metod och material………. 10
1.5.1 Svensk rätt………. 10
1.5.2 Utländsk rätt……….. 11
1.6 Forskningsläget……… 12
1.7 Disposition……… 13
DEL I NORDISK STRAFFRÄTT OCH UNDERLÅTENHETATT BISTÅ NÖDSTÄLLD………. 14
2. NORDISKA UTBLICKAR……….... 15
2.1 Norge……… 15
2.2 Danmark………. 16
2.3 Finland……… 18
DEL II SVENSK STRAFFRÄTT OCH UNDERLÅTENHET ATT BISTÅ NÖDSTÄLLD……… 19
3. SVENSK STRAFFRÄTT……….. 20
3.1 Allmänna utgångspunkter för underlåtenhetsdelikt……. 20
3.2 Förslag till en bestämmelse om underlåtenhet att bistå nödställd………. 20
3.3 Argument till stöd för en bestämmelse om underlåtenhet
att bistå nödställd……….. 28
3.4 Argument mot en bestämmelse om underlåtenhet att bistå nödställd……… 32
DEL III TYSK STRAFFRÄTT OCH UNDERLÅTENHETATT BISTÅ NÖDSTÄLLD……… 35
4. INLEDNING……….. 36
4.1 Likheter mellan svensk och tysk rätt……… 36
4.2 Bestämmelsen om underlåtenhet att bistå nödställd……….. 36
4.2.1 Syftet med den tyska civilkuragelagstiftningen………… 38
4.2.2 Typsituationer………... 38
4.2.3 Undantag från bestämmelsen att bistå nödställd………... 39
4.2.4 Intresseavvägning……….. 40
4.3 Argument till stöd för bestämmelsen om underlåtenhet att bistå nödställd……… 42
4.4 Argument mot bestämmelsen om underlåtenhet att bistå nödställd……… 43
DEL IIII KOMPARATIVA PERSPEKTIV……….. 45
5. KOMPARATIVA REFLEKTIONER……… 46
4.1 Norden……… 46
4.2 Tyskland och Sverige……… 48
6. SLUTLIG KOMMENTAR……….. 53
1. Inledning
1.1 Presentation av ämnet
Det finns för nuvarande ingen lagstiftad skyldighet för civilpersoner att ingripa vid upptäckten av ett brott i Sverige. Vid en närmare undersökning av de nordiska samt vissa andra europeiska länders lagstiftning står det klart att de flesta länder, till skillnad från Sverige, har en sådan reglering. Ett av de länder som främst förespråkar ett sådant ingripande är Tyskland. Nationen har sedan långt tillbaka en s.k. civilkuragelag och har aktualiserat denne vid flera tillfällen.1 Det enda som kommer i närheten av en civilkuragelag i svensk rätt är bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken (1962:700) [cit. BrB]. Enligt denna bestämmelse åligger det vederbörande en rapporteringsskyldighet vid pågående brott, men ingen skyldighet att ingripa. De övriga nordiska länderna har däremot en reglering som åsyftar ett civilt ingripande vid upptäckandet av brott. Dessutom har Tyskland, som är ett av de länder Sverige återspeglar mest rent juridiskt, implementerat en sådan lag. Därav kan det tyckas anmärkningsvärt att Sverige inte har gjort detsamma med tanke på att underlåtenhetsbrottens utformning är väldigt lik Tysklands lagmodell.2
Jag har valt att fokusera denna uppsats på underlåtenhet att bistå nödställd, då en sådan reglering kan vara av stort värde i vårt samhälle. Ett av de argument som förts för en sådan reglering i Sverige sedan länge, är det faktum att ett upptäckande av ett barn som håller på att drunkna i en pöl i sig inte föranleder någon handlingsskyldighet. Ämnet har sedan lång tid skapat debatt i samhället och den allmänna uppfattningen är att det är anmärkningsvärt att det inte finns någon skyldighet att ingripa vid såväl olyckor, såsom vid brott. I dagens samhälle diskuteras det mer och mer hur större fokus borde läggas på brottsförebyggande åtgärder. Allmänpreventiva medel förespråkas ur ett rent brottspreventivt syfte, såsom en civilkuragelag, varför detta ämnesval faller sig relevant.3
1 SOU 2011:16, s. 59-60.
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka för- och nackdelar ett införande av en civilkuragelagstiftning i svensk rätt skulle medföra. Vidare syftar arbetet till att utreda och argumentera för om det vore fördelaktigt eller inte att införa en bestämmelse om att bistå nödställd i det svenska samhället.
Ett flertal motioner har framfört argument som talar för att en civilkuragelagstiftning skulle medföra positiva effekter för samhället. Argumenten har emellertid inte ansetts tillräckliga då justitieutskottet i sina betänkanden påtalat de negativa aspekterna av en sådan lagstiftning, vilket har föranlett att någon civilkuragelagstiftning inte har kommit till stånd. För att bemöta justitieutskottets framförda argument ämnar uppsatsen analysera Tysklands reglering gällande allmän handlingsplikt. Syftet med att undersöka den tyska rättens civilkuragelagstiftning är dels att finna vilket resonemang som motiverat den tyska rätten att införa en sådan lagstiftning, dels att lyfta fram nya argument som eventuellt inte har varit föremål för betänkande av justitieutskottet.
Precis som Tyskland har Danmark, Finland och Norge en civilkuragelagstiftning. Anledningen till att uppsatsen fokuserar på den tyska rättens bestämmelse är att de resonemang som framförs av de nordiska länderna har behandlats relativt frekvent i såväl andra uppsatser som i offentliga utredningar. Jag kommer i viss mån att hänvisa till de resonemang som särskilt har framhävts av våra nordiska grannländer. Syftet därtill är att dessa argument har lyfts fram i svenska utredningar, och därmed är relevanta för detta arbete.
1.3 Avgränsningar
skulle medföra har jag valt att avgränsa bort garantläran, förutom i avsnitt 3.1 där det nämns ytligt.4 Skälet till det är att garantläran innefattar en redan rättsreglerad skydds- eller övervakningsställning.5 Anledningen till att jag inte kommer att fördjupa mig i garantläran beror på att en person med garantställning redan av ett straffrättsligt ansvar,6 varför dessa faller utanför syftet med arbetet. Av samma anledning har jag avstått från att behandla situationer där en skyldighet att ingripa blir aktuell på grund av avtal, tjänsteplikt eller i de fall då ett tillsynsansvar aktualiseras.
Arbetet tar inte sikte på skyldigheten att anmäla eller avslöja ett brott enligt BrB 23:6. Anledningen till det är att skyldigheten inte innefattar ett fysisk ingripande, vilket en civilkuragelagstiftning gör. En fördjupning av skyldigheten att anmäla eller avslöja brott skulle således medföra argument som inte är relevanta för syftet med detta arbete. Uppsatsen avstår också ifrån att behandla nöd, nödvärnsrätten eller de brottsformer som utgör ommissivdelikt, med undantag för den tyska civilkuragelagstiftningen som innefattar vissa av dessa områden.7 Skälet till det är att dessa delikt inte omfattar en skyldighet att ingripa och därmed faller utanför ramen för arbetets ändamål.
1.4 Frågeställningar
De frågeställningar som kommer att behandlas är:
-‐ Vad är den bakomliggande orsaken till att Sverige inte har infört en civilkuragelag?
-‐ Hur kommer det sig att Tyskland har valt att införa en lagstiftning på området?
-‐ Vilka fördelar och nackdelar finns det med införandet av en civilkuragelag sett ur såväl ett tyskt som svenskt perspektiv?
4 Se hur detta motiveras i avsnitt 3.1. 5 Asp, Ulväng, Jareborg (2013), s. 109ff. 6 Asp, Ulväng, Jareborg (2013), s.112f.
5 Se t.ex. Sjölagen (1994:1009), 6 kap. 6 §; trafikförordningen (1998:1276), 2 kap. 8 §. 6 Asp, Ulväng, Jareborg (2013), s. 105.
1.5 Metod och material
1.5.1 Svensk rätt
För att besvara arbetets frågeställningar kommer jag att använda mig av en kvalitativ metod, som utgår från den rättsdogmatiska metoden och rättskälleläran.8 Det bör påpekas att uppfattningen om den rättsdogmatiska metoden och vad det är skiljer sig åt mellan forskare på området.9 I denna framställning har jag valt metoden som syftar till att beskriva gällande rätt i enlighet med rättskällorna samt efter vad som är en godtagbar juridisk argumentation.10 Enligt den rättsdogmatiska metoden ska rätten ses genom rättskälleläran där lagstiftning, förarbeten, juridisk doktrin och rättspraxis används för att fastslå vad som utgör gällande rätt och godtagbar argumentation. 11, 12
Rättskälleläran innebär att argumentationen kring vad som utgör gällande rätt är bundet till rättskällorna och den hierarki som råder dem mellan. Lag, förarbeten, praxis och doktrin kommer således att användas i nämnd ordning i den mån de är tillämpliga och relevanta för arbetet. Ju högre ställning en rättskälla har i hierarkin desto mer relevans har den för argumentationen i arbetet.13 Det krävs dock att en rättskälla har auktoritet inom ämnet för att den ska kunna användas. Detta innebär att argumentation som framstår som kvalitativ och övertygande i doktrinen kan väga tyngre än till exempel en författningstext som framstår som förlegad.14
Eftersom det inte saknas en civilkuragelagstiftning i Sverige, har jag inte möjlighet att behandla lagstiftning eller rättspraxis på området för att fastställa gällande rätt. Däremot förekommer det argument som talar för och emot en civilkuragelagstiftning i såväl förarbeten som i doktrin. Dessa rättskällor är därför relevanta för arbetet och de argument som lyft fram i källorna utgör grunden för en godtagbar argumentation.
8 Sandgren, del 2, (1995/96), s. 1045. 9 Sandgren (2009), s. 118.
10 Sandgren (2009), s. 120.
11 Peczenik (2005), s. 249. Se även K.F. v. Savigny, system des heutigen, römischen Rechts, Band 1, Berlin, 1840
s. XXXVI, om systematikens betydelse.
12 Sandgren, del 1, (1995/96), s. 727 – 728. 13 Sandgren (2007), s. 36f.
Det bör nämnas att civilkuragelagstiftning är föremål för moralisk diskussion. Anledningen till att jag inte har valt en metod som närmare sammankopplar rätt och moral är att arbetets syfte till viss del skulle gå förlorad. Uppsatsens ändamål är att presentera juridiskt relevanta argument för och emot en civilkuragelagstiftning. För att framställningen ska bli relevant behöver framförda argument ha anknytning till rättskällorna. Vidare är de moraliska aspekterna argument som framhävs i justitieutskottets betänkande, varför de kommer att nämnas som en del av rättsdogmatikens gällande rätt.
1.5.2 Utländsk rätt
Uppsatsen syftar till att presentera argument som talar för och emot en civilkuragelagstiftning. För att få ett nyanserat resonemang, som eventuellt inte har varit föremål för betänkande i Sverige, har jag valt att till viss del besvara mina frågeställningar utifrån en komparativ metod.15 Den komparativa metoden kan bland annat användas för att identifiera likheter och skillnader mellan olika länders rättsordningar. Det går också att utläsa argument och diskussioner i den utländska rätten som kan vara av intresse för en liknande reglering i den svenska rätten. 16 För att finna relevanta infallsvinklar har jag valt att göra en komparativ studie mellan den tyska och den svenska rätten, samt kortfattat behandla den norska, danska samt finska regleringen på området.
Anledningen till att jag har valt att göra en komparativ studie mellan svensk och tysk rätt är att Tyskland har en utarbetad civilkuragelagstiftning. Vidare har Sverige sett till Tyskland tidigare ifråga om underlåtenhetsbrott, bland annat garantläran. Skälet till att jag kommer beröra den danska, norska och finska civilkuragelagstiftningen är främst att de har en liknande rättstradition som Sverige, den nordiska rättstraditionen.17 Tanken är att jag också kan lyfta fram argument som uppstått i samhällen som har liknande värderingar, moral och kultur som Sverige.
15 Bogdan (2012), s. 26ff.
Den komparativa metoden har kritiserats då metoden kan leda till ytliga utredningar och olyckliga tolkningar av utländsk rätt. Ett ord kan exempelvis ha en viss betydelse i en ordbok och samtidigt en annan betydelse juridiskt, som bara framgår för den som har juridiska kunskaper och insikt i det egna språket. Vidare kan kulturella skillnader och samhällelig moral utgöra omständigheter som gör att framförda argument saknar relevans i den svenska rättsordningen.18 En lösning för att undvika felaktiga tolkningar i utländsk rätt är att definiera problemet som regeln är avsedd att lösa, det vill säga se till uttryckets funktion.19 Vidare vill jag betona att uppsatsen enbart kommer att studera de resonemang och argument som presenteras för samt emot respektive lands civilkuragelag och inte rättsordningarna i sin helhet.
Materialet vad gäller den tyska rättens resonemang kring civilkuragelagstiftningen kommer att bestå av själva civilkuragebestämmelsen, som framgår av Unterlassene Hilfeleistung § 323c, den allmänna kommentaren till bestämmelsen samt juridisk litteratur och avhandlingar. Genom att undersöka dessa källor kommer jag förhoppningsvis att finna argument som är av intresse för att kunna besvara arbetets frågeställningar och syfte. Materialet för arbetets nordiska del kommer också att bestå av respektive lands civilkuragebestämmelse, lagkommentarer samt juridisk litteratur.20
1.6 Forskningsläget
Civilkuragelagstiftning i brottsförebyggande syfte är något som diskuteras flitigt runt om i världen, inte minst i Sverige. De flesta nordiska länder, tillsammans med många europeiska länder, har sedan långt tillbaka redan en sådan lagstiftning. Sverige har dock beslutat att inte instifta någon sådan lag. Detta har i sin tur uppmärksammats av allmänheten och därigenom föranlett två stora utredningar över åren: SOU 2011:16 och Dir. 2009:82 men även gett upphov till ett flertal mindre utredningar samt en hel del doktrin. Dessa utredningar kommer att presenteras löpande under arbetets gång. Gällande den tyska lagstiftningen har det inte skett lika mycket utredningar kring själva bestämmelsen utifrån ett statligt perspektiv. Den utredande och kritiserande delen av själva bestämmelsen har
återfunnits främst inom den tyska doktrinen såväl som diverse avhandlingar och fackliga verk. Även dessa kommer att introduceras genomgående i arbetet, mer specifikt i det avsnitt som behandlar Tysklands reglering av skyldigheten att bistå nödställd.
1.7 Disposition
2. Nordiska utblickar
Såväl Danmark, Finland och Norge har en civilkuragelag. Även om dessa skiljer sig åt på detaljnivå har civilkuragelagen samma syfte i de tre länderna, nämligen att motivera ett ingripande av sina medborgare.21 I uppsatsen kommer endast en översiktlig jämförelse mellan Danmark, Finland och Norge genomföras i förhållande till Sverige. Anledningen till detta är att det redan finns akademiska arbeten och handlingsutredningar som behandlar de nordiska ländernas argument för och emot en civilkuragelag. 22 De argument som är av intresse kommer att lyftas fram i uppsatsen men för att inte upprepa tidigare utredningar kommer huvudfokus i arbetet vara komparationen mellan Tyskland och Sverige.
2.1 Norge
Norges civilkuragelag sträcker så långt tillbaka som år 1902, då den först tog uttryck i dess lagstiftning. Idag återfinns den i straffeloven 387§:
Med Bøder eller med Fængsel indtil 3 Maaneder straffes den, som undlader, uagtet det var ham muligt uden særlig Fare eller
Opofrelse for ham selv eller andre,
1. efter Evne at hjælpe den, der er i øiensynlig og overhængende Livsfare, eller 2. gjennem betimelig Anmeldelse for vedkommende Myndighed eller paa anden Maade efter Evne at afverge Ildsvaade, Oversvømmelse, Sprængning eller lignende Ulykke, der medfører Fare for Menneskeliv. Saafremt paa Grund af Forseelsen nogen omkommer, kan Fængsel indtil 6 Maaneder anvendes.
Den norska bestämmelsen aktualiseras endast när en överhängande livsfara ligger för handen. 23 Det framgår av doktrin att det inte spelar någon roll hur personen i fråga har hamnat i den olyckliga situation som den befinner sig i för att
21 SOU 2011:16, s. 61f.
22 SOU 2011:16.
bestämmelsen ska bli användbar. 24 Även fall som självmordsförsök kan således aktualisera en handlingsskyldighet enligt paragrafen. I de fall som det är fråga om personskada eller ekonomisk skada saknas det en skyldighet för privatpersoner att ingripa, detta gäller oavsett hur allvarlig skadan är.25
I norsk straffrätt har det påpekats att insatser i de fall som kräver handlingsplikt präglas av proportionalitetsprincipen. I doktrin konstateras det att bestämmelsen inte kräver någon hjälteinsats, utan att det måste ske i rimlig proportion till vad som offras och vad som står att räddas. En bedömning av huruvida den handlingspliktige har ingripit i den grad som krävs, sker genom beaktande av den enskildes förmåga i situationen.26 Det tas då hänsyn till vilka hjälpmedel som fanns vid olycksplatsen, till exempel en livboj vid en drunkningsolycka, att kalla på hjälp eller att transportera någon till sjukhus. Enligt den norska lagstiftningen är således det tillräckligt att försöka avhjälpa en olycka eller att förhindra brott för att undgå straffansvar enligt straffeloven 387§. I den norska doktrinen betonas också att ett självförvållat rus som ursäkt för underlåtenhet att bistå nödställd inte har någon tyngd bakom sig.27
Den norska bestämmelsen har varit föremål för kritik, eftersom den har ansetts vara ineffektiv. Anledningen till lagens ineffektivitet bottnar i att bestämmelsen aldrig har genererat något fängelsestraff för den som underlåtit att bistå en annan person nödvändig hjälp. Vidare så saknas det fällande domar i norsk rättspraxis, inte på grund av att det inte förelegat skäl för tillämpning av bestämmelsen, utan för att den förbisetts till fördel av andra regleringar.28
2.2 Danmark
Danmark hade fram till år 2004 en civilkuragelag, enligt vilken underlåtenhet att bistå nödställd var straffbart med fängelse upp till tre månader.29 Bestämmelsen omfattade underlåtenhet att hjälpa en person som var i livsfara såväl som att inte vidta tillräckliga åtgärder för att rädda eller bistå en person som drabbats av
24 Andenæs, Bratholm, Spesiell strafferett (1996), s. 99. 25 Andenæs, Bratholm, Spesiell strafferett (1996), s. 97. 26 Andenæs, Bratholm, Spesiell strafferett (1996), s. 97. 27 Eskeland, Strafferett (2006), s. 240f.
28 Rt. 1955 s. 328.
olycka.30 Civilkuragelagstiftningen fick utstå kritik under 1990-talet, detta då det i doktrin diskuterades huruvida bestämmelsen var överflödig eftersom den sällan tillämpades av domstolen eller verksamma jurister. Även det faktum att samhället verkade ovetande om regleringens existens kom att framföras som ett argument av kritikerna. Den danske riksåklagaren och den danske justitieministern svarade på kritiken genom konstaterandet att bestämmelsen visserligen endast hade tillämpats en gång, men att dess primära syfte var att agera som incitament för att de som orsakat en trafikolycka att hjälpa de skadedrabbade.31
Den motkritik som uttalandet föranledde, att de som smet från trafikolyckor sällan blev dömda samt att när så skedde stannade straffet nästan alltid vid böter, ledde till en allmän översyn av den danska civilkuragelagen år 2008. Detta gjorde att maximistraffet för underlåtenhet att bistå nödställd höjdes, från tre månader till två års fängelse. 32 Revideringen medförde även en ändring av såväl smitningsparagrafen som den allmänna handlingspliktsbestämmelsen. Civilkuragelagen omformulerades således till följande:
Med bøde eller fængsel indtil 2 år straffes den, som, uagtet det var ham muligt uden særlig fare eller opofrelse for sig selv eller andre, undlader
1) efter evne at hjælpe nogen, der er i øjensynlig livsfare, eller 2) at træffe de foranstaltninger, som af omstændighederne kræves til redning af nogen tilsyneladende livløs, eller som er påbudt til omsorg for personer, der er ramt af skibbrud eller anden tilsvarende ulykke.
Stk. 2. Med fængsel indtil 2 år straffes den, som overtræder stk. 1 i forbindelse med flugt fra et færdselsuheld, hvorved nogen er tilføjet betydelig personskade.
30 Greve & Vestergaard, Strafansvar (2002) , s. 200f. 31 SOU 2011:16, s. 56f.
Bestämmelsens lydelse är densamma än idag men används fortfarande inte särskilt ofta.33
2.3 Finland
Finland är det nordiska land vars civilkuragereglering sträcker sig längst bakåt i tiden, ända till 1500 talet då den infördes i den finska lagstiftningen. Den civilkuragelag som gällde från dess fram till slutet av 1900-talet innebar straffansvar för den, som med vetskap om att annans liv var i fara underlät att bistå denne med undantag för om insatsen innebar skada för egen del.
Efter en revidering, som skedde i mitten på 1990-talet i Finland, kom civilkuragebestämmelsen efter viss kritik att utökas. Dåvarande kritik ledde till att den nuvarande lagen innefattar hjälpplikt även när hälsa är allvarligt hotad och inte enbart när livsfara ligger för handen. Revideringsarbetet ledde till att brottet ”försummande av räddningsåtgärd”, som återfinns i 21 kap. 15§ strafflagen, än idag är gällande i den finska lagstiftningen:
Den som vet att någon befinner sig i livsfara eller allvarlig fara för hälsa, men underlåter att ge eller skaffa denne sådan hjälp som skäligen kan krävas av honom med beaktande av hans möjligheter och situationens art, skall för försummande av räddningsåtgärd dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Det ska tilläggas att bestämmelsen sällan har aktualiserats. Mellan år 1980 och 2009 har den inte legat till grund för någon prejudicerande dom.34
33 Greve & Vestergaard, Strafansvar (2002), s. 200f. 34 SOU 2011:16
3. Svensk straffrätt
3.1 Allmänna utgångspunkter för underlåtenhetsdelikt
Det finns ingen allmän skyldighet att bistå nödställd i den svenska straffrätten. För att exemplifiera detta är det således straffritt att gå förbi eller titta på när en person håller på att drunkna. För att ett sådant beteende ska bli straffbart måste ett brott i sig kunna begås genom en underlåtenhet att ingripa.35 Inom särskilda rättsområden, såsom Sjölagen (SFS 1994:1009) och Trafikförordningen (SFS 1998:1276), finns en skyldighet att ingripa i nödsituationer. Skyldigheten innefattar dock inte någon allmän förpliktelse gentemot samhället och blir enbart gällande i specifika situationer. Om underlåtenhet inte uttryckligen står med i lagtexten, är handlingen endast straffbar om bestämmelsen tillåter att underlåtenhetsbegreppet kan tolkas in dess ordalydelse.36 I den svenska straffrätten kan exempelvis fyndförseelse i 10 kap. 8 § BrB begås genom underlåtenhet om den som finner hittegods som tillhör någon annan inte tillkännager upptäckten.
3.2 Förslag till en bestämmelse om underlåtenhet att bistå nödställd
Straffrättskommittén behandlade behovet av en bestämmelse som reglerade underlåtenhet som ”äventyrade annans liv hälsa” i betänkandet ”Förslag till brottsbalk”.37 Kommittén kom fram till att det inte ansågs föreligga något praktisk behov att, utöver den underlåtenhet som redan var straffbelagd, införa en allmän plikt att bistå nödställd. En civilkuragelag kom därför inte att införas i den svenska straffrätten. 38
De första motionerna som berörde en allmän skyldighet att bistå nödställd lades fram vid riksdagen 1963.39 Argumenten som framfördes i motionerna var att det ansågs självklart att var och en i samhället besitter en moralisk skyldighet att hjälpa en annan person som är i nöd. Motionärerna menade vidare att eftersom det inte fanns en sådan skyldighet enligt lag, skapade detta en diskrepans mellan det allmänna vetandet och den önskvärda normen i samhället. Lagutskottet ansåg
35 Asp, Ulväng, Jareborg (2013), s.108. 36 Asp, Ulväng, Jareborg (2013), s.106. 37 SOU 1953:14.
38 SOU 1953:14, s. 143.
emellertid att en sådan lagreglering inte var nödvändig. De framförde bland annat att de allra flesta människor torde vara beredda att självmant agera för att hjälpa en annan person som befinner sig i en nödsituation. Den insats som används för att hjälpa individen skulle med sannolikhet uppfylla det krav som en civilkuragelag skulle uppbåda. En allmän skyldighet att bistå nödställd skulle därför inte ge någon effekt, då medborgarna skulle agera självmant utan en sådan bestämmelse.40 Vidare skulle en skyldighet att bistå nödställd leda till svårigheter för enskilda att förutse hur deras förhållningssätt i en nödsituation skulle komma att bedömas, varför rättssäkerheten härigenom skulle komma att bli lidande. Lagutskottet hävdade också att en person som brister i sin handlingsplikt, på ett sådant sätt att en civilkuragelag hade kunnat bli tillämpbar, skulle få en stor social kännbar reaktion på sitt agerande.41 Förutom de konsekvenser som en lagstiftning skulle medföra på allmänheten tog lagutskottet fasta på den rättsliga problematik som skulle uppstå med en civilkuragelag. En reglering skulle innebära en avvägning mellan å ena sidan det intresse som föreligger hos den som befinner sig i en nödsituation och å andra sidan den uppoffring som räddningsinsatsen kräver. Det skulle bli svårt att fastställa när lagen skulle bli tillämpbar eftersom individens förmåga att ingripa samt den egna uppfattningen om vilken risk ett ingripande skulle medföra bör beaktas. Detta i sin tur skulle resultera i att brottsrekvisiten för en sådan lag hade blivit svåra att precisera och tillämpa, vilket skulle leda till att rättssäkerheten blev lidande ytterligare. 42 På grund av detta gick utskottet på samma linje som straffrättskommittén och avfärdade de båda motionerna.
Ytterligare en motion angående skyldighet att bistå nödställd framställdes år 1971.43 Motionen innehöll i mångt och mycket samma argument för en reglering som de tidigare motionerna. Motionären tog dock upp ytterligare ett argument för ett införande av reglering, nämligen det nordiska samarbetet. Såväl Danmark som Norge hade infört en bestämmelse gällande skyldigheten att bistå nödställd. Därför menade motionären att det vore önskvärt att Sverige antog en liknande ställning
40 SOU 1953:14 s. 146.
som de nordiska länderna eftersom en likartad lagstiftning länderna emellan var att eftersträva.44
Justitieutskottets betänkande i svar till motionen framhöll de regleringar som redan existerade i speciallagstiftning och som på ett liknande sätt krävde handlingsplikt.45 Det framhölls också att Straffrättskommittén hade övervägt att införa en allmän skyldighet att bistå nödställd men att det enligt kommitténs mening inte hade framträtt något behov att införa en sådan reglering. Ställningstagandet grundade sig i de allmänna reglerna om en underlåtenhetshandlings jämlikhet med ett positivt handlande och de nuvarande specialbestämmelserna, särskilt stadgandet i 5 § trafikbrottslagen, redan tillgodosåg behovet.46
Domarföreningen tillfrågades som remissinstans och de refererade till ett uttalande om behovet av en utredning av rättsläget i samband med 1963 års motioner.47 Föreningen ifrågasatte också om något praktiskt behov hade växt fram under tiden mellan den förra utredningen som företogs och den nuvarande motionen. Vidare betonade domarföreningen de rättsliga svårigheter som tidigare hade påtalats vid lagrådets utredning, som innebar att domstolarna ska kunna tillämpa bestämmelsen och att den enskilde ska kunna förstå dess innebörd. Föreningen bedömde även att de utländska lagbestämmelserna som införts på området var för vaga för att ge verklig ledning samt att de var i behov av korrigeringar.48 Domarföreningen påpekade dock att biltrafikens tillväxt under senare år hade genererat fler trafikolyckor och att detta kunde ge upphov för en reglering att bistå nödställd. De ansåg att det i vart fall borde utarbetas en trafikregel gällande handlingsplikt vid trafikolyckor i det fall att en allmän skyldighet inte utarbetades.
Justitieutskottet inhämtade även remissyttranden från advokatsamfundet, riksåklagaren, hovrätten för västra Sverige samt Motororganisationernas samarbetsdelegation. Samtliga remissinstanser ansåg att det inte förelåg något
44 Mot. 1971:73, s. 2f.
45 Se dåvarande reglering i 11§ brandlagen (SFS 1974:80), 43§ vägtrafikförordningen (SFS 1998:1276), 62, 223
§§ sjölagen (SFS 1994:1009).
behov att införa en allmän plikt att bistå nödställd.49 Till sist framfördes också synpunkter från polis och ambulanspersonal, som hävdade att en skyldighet att ingripa skulle kunna förvärra situationen och tillståndet för en person som drabbats av en olycka. Ställningstagandet grundade sig i att personer som saknar medicinsk och fysikalisk kunskap om människokroppen kan vidta åtgärder som genererar mer skada än nytta för den drabbade personen.50
I sin slutgiltiga bedömning övervägde justitieutskottet de argument som framfördes i motionen och som talade för ett införande av en allmän handlingsplikt. Dessa ställdes dock mot de motargument som remissvaren och lagutskottets tidigare utredning anfört. Justitieutskottet kom slutligen fram till att det inte hade inträffat någonting sedan den tidigare utredningen som föranledde en annan bedömning och avfärdade motionen.
Redan år 1972 kom ytterligare en motion att läggas fram för en skyldighet att bistå nödställd.51 Denna gång rörde det sig dock om en flerpartimotion, i ett gemensamt försök att få igenom en reglering. Motionärerna påpekade framförallt att den moraliska skyldigheten att ingripa vid en nödsituation, som justitieutskottet ansett föreligga i den tidigare utredningen, var icke-existerande hos större delen av allmänheten.52 Vidare framfördes även att det framstod som synnerligt stötande för rättsmedvetandet att ingen påföljd kunde utdömas för den som underlåter att rädda ett liv. Detta oavsett om personen i fråga, utan olägenhet, hade kunnat rädda den hjälpbehövande eller inte. 53
bedömning.54 Bland annat framfördes det från utskottets sida att den i motionen framställda hänvisningen till norsk straffrätt inte vägde särskilt tungt då en tillämpning av denna inte aktualiserats en enda gång sedan år 1962.55 Vidare framhävde utskottet att en sådan bestämmelse inte skulle ha den individualpreventiva effekten som motionärerna ansåg. Detta eftersom brottet att inte lämna hjälp till en behövande skulle vara av samma karaktär som en tillfällighetsförbrytelse. Således fanns det inte tillräcklig tyngd bakom motionärernas anförande, att den moraliska skyldighet som måste anses ligga medmänniskor för handen, skulle komma att förändras till det bättre om en bestämmelse infördes.
Ett antal motioner har lagts fram sedan dess i syftet att framkalla en civilkuragelagstiftning.56 Ingen av dessa motioner har dock föranlett någon förändring gällande en allmän skyldighet att bistå nödställd. Det senaste av förslagen till en civilkuragelagstiftning framhäver att ett införande av en reglering skulle skapa en trygghet för allmänheten eftersom fler människor skulle ingripa.57 Inget betänkande från Justitieutskottet har dock setts och således vidhålls den inställning som senast togs.58
54 JuU 1972:12 s. 7.
55 JuU 1972:12 s. 7.
55Se bland annat; mot. 1997/98: Ju 718, skyldighet att bistå den som befinner sig i nöd, mot. 2002/03:Ju302,
skyldighet att bistå nödställd, mot. 2008/09:Ju213, skyldighet att bistå nödställd.
56 Mot. 2013/2014:Ju, s. 265. 57 Bet. 2005/06: JuU22, s. 56. 58 SOU 1996:185.
59 SOU 1944:69, 1953:14.
3.2.1 Typsituationer som bestämmelsen är tänkt att omfatta
I statens offentliga utredningar från 1996, behandlades frågan huruvida en straffbestämmelse om en skyldighet att bistå nödställd borde införas.59 Frågan har i viss mån berörts i tidigare utredningar.60 Det var först i denna SOU ett förslag att en sådan bestämmelse skulle införas:
”Vi föreslår att det införs en ny straffbestämmelse i 3 kap.
brottsbalken som avser underlåtenhet att bistå nödställd. Straffrättsligt ansvar skall enligt paragrafen kunna dömas ut om någon underlåter att tillkalla hjälp, att försöka rädda eller att på annat sätt bistå en person som befinner i allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en annan därmed jämförlig utsatt situation. Ett underlåtenhetsansvar förutsätter att det med hänsyn till omständigheterna skäligen kunde begäras att ett ingripande ägde rum. Ringa fall bör undantas från det straffbelagda området.”
Tanken med införandet av en allmän skyldighet att bistå nödställd tar huvudsakligen sikte på de situationer som skulle innebära ett litet risktagande för den hjälppliktiga. Det mest frekvent förekommande exemplet som tas upp i stöd för en underlåtenhetsbestämmelse är den av ett drunknande barn, som så väl klart framhäver vikten av en bestämmelse så väl som vilken typ av situation denna skulle ta sikte på:
“…en svensk skolgård efter ett regn: ett bollplank, några buskar, en liten men djup vattenpöl. Det är tomt på människor sånär som på en ensam flanör och en tvåårig pojke som smitit från sin mamma. Pojken traskar i pölen, snubblar och faller, han får huvudet under vattnet. Flanören går närmare, tänder en cigarett, betraktar en stund dödskampen, kastar sedan en blick på sina nyputsade skor och lämnar med snabba steg olycksplatsen.”61
Den situation en civilkuragelag skulle ta sikte på vore primärt där, precis som i utdraget ovan, utan större risk för den hjälppliktige en räddningsåtgärd skulle kunna företas. Det har över årens alla motioner framhävts att den främsta anledningen för ett allmänt underlåtenhetsansvar hänför sig till det moraliskt förkastliga beteendet att stå och iaktta en nödställd utan att ingripa.62 Förslaget till den första bestämmelsen var tänkt att innebära att ett straffrättsligt underlåtenhetsansvar kunde utdömas till den som underlät att tillkalla hjälp, ej försökte rädda, eller på annat sätt bistå en person som befann sig i allvarlig fara för liv eller hälsa eller i annan därmed jämförlig situation.63 Det var vidare stadgat i förslaget till bestämmelsen att underlåtenhetsansvar dock förutsatte att ett ingripande kunde ske med hänsyn till fallets omständigheter. 64 Inte heller fick ansvar utdömas för den som inte ingrep om ett sådant ingripande inte kunde ske utan skada för den handlande eller annan.
Med de speciallagar som redan reglerar en skyldighet att agera i vissa nödsituationer, syftar en civilkuragelag inte till att reglera dessa, utan snarare en allmän plikt för varje enskild individ att ingripa vid olyckor och brott som inte har uppmärksammats i vår nuvarande lagstiftning. 65 Istället skulle en typsituation för aktualiserandet av en allmän skyldighet att bistå nödställd vara den där en underlåtenhet att handla skulle anses vara klandervärt och jämförelsebart med själva utförandet av brottet i sig. Det exempel som tas upp ofta mer än sällan är den situation där en drunknande människa kämpar för livet och en annan bara passerar förbi utan att försöka rädda denne.66 Det rör sig alltså om ett moraliskt förkastligt
beteende i form av en underlåtenhet som såväl motionärerna, 67 som
straffansvarsutredningen från 1996 ansågs borde vara straffbart.68 Vad som kan begäras och vad som en lagreglering alltså skulle åsyfta vore handlingskraft av de människor som av ren bekvämlighet undviker att ingripa i en nödsituation i brist på medkänsla eller empati.69
62 Se bl.a. mot. 1971:173 s. 1f. 63 SOU 1996:185.
64 SOU 1996:185.
65 Lagen om skydd mot olyckor, Sjölagen och Trafiklagen bl.a. 66 Mot. 1971:173, s. 1, se även SOU 1996:185.
67 Mot. 1971:173, s. 1. 68 SOU 1996:185.
3.2.2 Inte till skada för den som ingriper
Ett av de tyngre argumenten mot ett införande av en allmän skyldighet att bistå nödställd har varit den gränsdragningsproblematik som medföljer. 70 I straffansvarsutredningen från år 2001 lades förslaget om införandet av en civilkuragebestämmelse fram. I propositionen från 2001 bemöts utredningens förslag, där det framhävs att utredningen förvisso fått en hel del positivt bemötande från olika remissinstanser runt om i landet men att flertalet av tillfrågade instanser ändock har avstyrkt förslaget om en sådan bestämmelse. 71
Vart drar man då gränsen när risken för skada är för stor för den handlingspliktige att ingripa? En reglering om skyldighet att bistå nödställd skulle med all sannolikhet få utformas som en generell bestämmelse. Detta på grund av att det inte vore genomförbart att i straffbudet ange och precisera vad som skulle krävas av den handlingspliktige i olika situationer.76 Det skulle i så fall ankomma på domstolarna att i varje enskilt fall göra en bedömning för huruvida en åtgärd som togs var lämplig eller om en åtgärd som inte togs kunde anses som acceptabel.77 Detta kanske inte ter sig problematiskt på en dömande nivå, då man genom utarbetade riktlinjer vet vad som gäller, men det skulle innebära en hel del svårigheter för de som riskerar straffbudet vid en sådan nödställd situation. Ett generellt straffbud skulle onekligen försvåra situationen för den enskilde handlingspliktige på så sätt att det vore väldigt svårt för denne att förutse vilka åtgärder som krävs i olika lägen.78 Bristen på förutsägbarhet är vidare någonting som har kommit att användas som ett argument mot införandet av en bestämmelse av detta slag.79 Redan vid det första lagutskottet anfördes kritik mot upprättandet av en bestämmelse då den onekligen skulle leda till svårigheter för såväl domstolarna men framför allt för den enskilde och vad som förväntades i mån av ingripande för denne:
”Mot den föreslagna kriminaliseringen kan, som jämväl framgått under remissbehandlingen, andragas vissa allvarliga betänkligheter. Dessa sammanhänger till en del med att brottsrekvisitet finge angivas i ganska allmänt hållna ordalag. Bestämmelsen skulle sålunda icke kunna innehålla någon närmare precisering av vilka konkreta handlingar, som i växlande situationer krävdes av samhällsmedlemmarna. Detta måste leda till avsevärda svårigheter för domstolarnas rättstillämpning och än större svårigheter för de enskilda att förutse hur deras förhållningssätt inför en viss nödsituation skulle komma att bedömas. Rättssäkerheten skulle härigenom lätt bli lidande.”
76 Prop. 2000/01:85 s. 24.
Detta uttalande vidhölls av riksåklagaren som vid tillfället för utredningen år 2001 menade att en sådan lagtext inte skulle motsvara de krav på förutsägbarhet som kan ställas på en bestämmelse i svensk lagstiftning.
3.3 Argument till stöd för en bestämmelse om underlåtenhet att bistå nödställd Sedan den första motionen år 1963, har justitieutskottet redovisat ett flertal betänkanden som påvisat att en civilkuragelag inte skulle vara nödvändig i dagens samhälle.80 Justitieutskottet har i betänkanden redovisat såväl fördelar och nackdelar med en allmän plikt att bistå nödställd, för att komma till den slutsats som förelegat ett avslag av införandet av en sådan bestämmelse. De främsta argument till fördel och till nackdel för införandet av en civilkuragelag kommer därav att redovisas i dessa två efterföljande avsnitt.
Ett av de argument som är återkommande i diskussionen huruvida en civilkuragelag ska införas eller inte är den moraliska aspekten. Redan i de första motionerna lyfter motionärerna fram den klyfta som anses föreligga mellan det allmänna vetandet och juridiken inom detta område.81 Oaktat att det finns något personligt band mellan en hjälppliktig och en hjälpbehövande menar tidigare såväl som nyligen inskickade motioner att det är moraliskt förkastligt att inte ingripa vid en nödsituation. Ett återkommande exempel som lyfts fram av motionärerna för att förtydliga den moraliska aspekten av en civilkuragelagstiftning är följande:
”Kan det anses moralisk acceptabelt att exempelvis ignorera en drunknande människa, om den som passerar förbi enkelt hade kunnat kasta i en livboj och rädda denne, utan någon risk för sitt eget liv?”
I samband med den statliga handlingspliktsundersökningen som ägde rum år 2001 skickades denna frågeställning ut till allmänheten, som i majoritet svarade nej på frågan ovan.82 Allmänhetens uppfattning, att det inte är moraliskt acceptabelt samt klandervärt att ignorera en person i nöd, har lyfts fram som ett ytterligare argument som talar för en civilkuragelagstiftning. Anledningen till att allmänhetens uppfattning i denna fråga lyfts fram beror främst på att samhällets uppfattning om
80 Se bl.a. JuU 1971:16, JuU 1972:18, Bet. 1997/98:JuU9. 81 Mot. 1971:173 s. 1.
vad som utgör förkastliga gärningar kan ge upphov till att handlingen kriminaliseras. Eftersom att majoriteten av de personer som deltog i handlingspliktsundersökningen ansåg att det ur moralisk synpunkt är oacceptabelt att inte bistå en person i nöd, skulle en kriminalisering genom en civilkuragelagstiftning med stor sannolikhet ha stöd från allmänheten.83 Vidare har det i betänkandet från år 1996 påpekats att det faller sig stötande att beteenden som är uppenbart förkastliga inte kan bli föremål för straffrättsligt dömande.84 I betänkandet presenteras följande exempel på sådana beteenden: En äldre människa blir misshandlad utan att någon i en större folkmassa ingriper eller att den som orsakat en trafikolycka kan stå och se på när dess offer förblöder, utan att vidta några åtgärder för att förhindra att detta. De exempel som presenteras i betänkandet syftar till att belysa det moraliskt förkastliga beteende, som en allmän skyldighet att bistå nödställd skulle ta sikte på.85
Vidare anses det i teorier som bygger på medborgargemenskap och på samhällsföredragsmodeller att medborgare skulle ha en skyldighet att ingripa i statens ställe under vissa omständigheter.86 Detta genom att staten, i ett välståndssamhälle, har tagit på sig ett övergripande ansvar för medborgarnas säkerhet. Skulle staten vid ett visst tillfälle vara inkapaciterad eller frånvarande i form av personal så som badvakter eller dylikt hävdas det att varje medborgare har en skyldighet att agera i en nödsituation, inte gentemot personen i fråga utan gentemot staten i sig.87
Lernestedt hävdar att varje medborgare därmed också har en skyldighet att skydda medmänniskor från olyckor och därigenom bespara det allmänna höga kostnader som annars skulle tära på samhällets resurser.89
De argument som hänförs som politiska sådana är de som syftar till vilket samhälle som eftersträvas och genom vilka medel ett sådant samhälle kan åstadkommas. För att ett idealt samhälle ska kunna uppnås krävs att de normer och de regler som eftersträvas, upprätthålls genom lagar och regler från statens sida.90 I ett perfekt fungerande samhälle skulle alla moraliskt klandervärda handlingar således vara förbjudna, vilket i sin tur hade varit orimligt i ett normal fungerande samhälle.91 Detta då samhället återigen skulle ställas inför avvägningar och gränsdragningar för vilka handlingar som skulle vara moraliskt fel och enligt vem.92 Ett tydligt exempel på detta är den moraliska plikten om att avtal och löften skall hållas, pacta sunt
servanda. Skulle denna princip följas blint hade detta exempelvis resulterat i att
många av de skilsmässor som sker idag aldrig varit godtagbara i samhällets ögon, just på grund utav de åtagande som två personer binder sig vid när de ingår i ett äktenskap. Ett moraliskt strikt samhälle överensstämmer såldes inte alltid med hur samhället ser ut i verkligheten. Även om en civilkuragelagstiftning överensstämmer med allmänhetens moraliska uppfattning, att enskilda ska ingripa när någon annan befinner sig i nöd, innebär det inte att ett sådant ingripande är genomförbart i praktiken. Det kan exempelvis vara fråga om situationer där ett ingripande innebär fara för den agerandes egna liv och frågan som uppstår då är om det är moraliskt riktigt att framtvinga en sådan handlingsplikt.
olika situationer som utredningen exemplifierade, talade detta för att den övergripande moralen i samhället faktiskt överensstämmer med syftet av en lagstiftad skyldighet att bistå nödställd. Ett annat argument som lyfts fram i SOU 1996:185 och som talar för en civilkuragelagstiftning är att lagen bör återspegla den allmänna rättsuppfattningen. Eftersom handlingspliktsundersökningen från år 2001 återger samhällets uppfattning, att det bör finnas en handlingsplikt, överensstämmer detta med rättsuppfattningen.95 Givet att de tidigare anförda undersökningarna har vissa begränsningar, återger de ändå en bra bild av hur allmänheten ställer sig till skyldigheten att bistå nödställd.
3.4 Argument mot en bestämmelse om underlåtenhet att bistå nödställd
dennes handlande, utan snarare i så fall på grund av sin egen ”moraliska kompass”.100 Detta argument får stöd av resonemanget att individen reagerar impulsivt i en krissituation som kräver ett ingripande, snarare än att fråga sig vad som är lagligt eller olagligt. På grund av detta skulle en reglering på området inte resultera i det önskade beteendet som eftersträvas i samhället. En liknelse som kan belysa denna problematik är de långa fängelsestraff som numera inte anses ha någon brottsförebyggande effekt, då brott som har längre strafftid inte föregås av logiskt tänkande utan även där av rent impulsivt handlande.101
I SOU 1996:185 konstateras det att en civilkuragelagstiftning endast skulle ha marginell påverkan på människors handlingskraft i krissituationer. Vidare diskuteras det i SOU 1996:185 om inte en marginell positiv påverkan av handlingsplikten är tillräckligt för att väga upp de andra argumenten som anförs mot införandet av en sådan lagstiftning. 102 Det anfördes även att en civilkuragelagstiftning kan vara värdefull i syfte att markera till vilken gräns en samhällsmedborgare kan vara likgiltig inför skadan av andra, utan att gå fri från straffrättsligt ansvar.103 Samtidigt påpekades det i samma SOU att regeringen bör vara restriktiv med att införa bestämmelser i lagen som inte aktualiseras i praktiken.104
lagstiftning skulle ha på eventuella vittnen. Det är möjligt att vittnen, på grund av rädsla för straffsanktioner då de inte bistod den nödställde under brottets pågående, inte vågar träda fram och vittna.108 I olyckliga fall kan en generell bestämmelse om en civilkuragelagstiftning även medföra förvirring om hur långtgående handlingsplikten är för den handlingspliktige, så att denne väljer att avlägsna sig från brottsplatsen snarare än att hjälpa till.109
108 SOU 2011:16 s. 109.
4. Inledning
I de utredningar och motioner som legat till grund för ämnet har det ofta lyfts fram andra länders regleringar om civilkurage och hur dessa borde agera som förebild för den svenska lagstiftningen.110 I den senaste av statliga utredningar framfördes att en jämförelse mellan andra europeiska länder och Sverige, såsom Tyskland, vore av intresse för den svenska diskussionen kring en civilkuragelagstiftning.111 Med anledning därav, och med tanke på att det redan tidigare finns en jämförelse i stor utsträckning mellan de nordiska ländernas lagstiftning på området, kommer denna uppsats i det följande avsnittet redogöra för den tyska bestämmelsen om underlåtenhet att bistå nödställd.
4.1 Likheter mellan svensk och tysk rätt
Anledningen till att det är av intresse att göra en komparativ studie mellan svensk och tysk rätt är att vi har en väldigt snarlikt modell vad gäller underlåtenhetsdelikt i övrigt. Tysklands strafflagstiftning innebär, precis som den svenska brottsbalken, att en person kan bli straffrättsligt ansvarig för handlingar som denne företagit aktivt och genom underlåtenhet.112 Underlåtenhetsdelikt i den tyska och svenska straffrätten innefattar underlåtenhet att handla i förhållande till de människor man står i garantställning till, som exempelvis moder eller fader.113 Det finns därmed undantag i den tyska lagstiftningen till att ett aktivt handlande krävs för att kunna ålägga en person straffrättsligskuld, inte olikt de ommissivdelikt samt kommissivdelikt som existerar inom svensk straffrätt. För att underlåtenhet ska vara straffbart i den tyska straffrätten fodras det, precis som i svensk rätt, att uttryckligen framgår av lagtext att det är straffbart att inte ingripa eller handla.114 Detta med undantag av den specifika förutsättningen av en garantställning som då föranleder handlingsplikt även i Tyskland.
4.2 Bestämmelsen om underlåtenhet att bistå nödställd
dåvarande nationalsocialistiska regeringens ombyggnation av den tyska straffrätten: Die Deutsche Strafgesetzbuch. Idag återfinns den allmänna skyldigheten att bistå nödställd i den tyska straffrättens bestämmelse ”Unterlassene hilfeleistung” § 323c och lyder:
Wer bei Unglücksfällen oder gemeiner Gefahr oder Not nicht Hilfe leistet, obwohl dies erforderlich und ihm den Umständen nach zuzumuten, insbesondere ohne erhebliche eigene Gefahr und ohne Verletzung anderer wichtiger Pflichten möglich ist, wird mit Freiheitsstrafe bis zu einem Jahr oder mit Geldstrafe bestraft. I svenska ordalag översätts detta till:
Underlåten hjälpåtgärd: Den som vid olyckshändelse, allmän fara eller nöd(läge) underlåter att ge hjälp, oaktat sådan, är erforderlig och kan krävas av honom med hänsyn till omständigheterna, särskilt om hjälp kan ges utan avsevärd fara för honom och utan eftersättande av andra viktiga skyldigheter, döms till böter eller fängelse i högst ett år.115
Bestämmelsen består av två rekvisit, ett objektivt och ett subjektiv sådant.116 För att regleringen ska bli tillämpbar ska underlåtenhet att handla förelegat i någon av dessa tre situationer; gemensam fara, gemensam nöd eller vid olyckor. Vidare krävs det att både det objektiva och det subjektiva rekvisitet är uppfyllt. Det objektiva rekvisitet av bestämmelsen uppfylls genom att det faktiskt föreligger en situation som regleringen tar sikte på, det vill säga, när någon är nödställd och behöver hjälp.117 Det subjektiva rekvisitet i paragrafen tar sikte på den handlingspliktiges vilja i förhållande till den nödställda, det vill säga skulden i förhållande till underlåtenhetsbrottet. 118 Den handlingspliktige måste alltså ha insett att personen i fråga var i behov av hjälp och trots plikten som ankom på honom eller henne att agera valt att inte göra så. Det faller sig således att det objektiva rekvisitet i
115 SOU 2011:16 s. 125.
paragrafen måste vara uppfyllt innan det subjektiva kan anses utgöra grund för straffbarhet. 119
4.2.1 Syftet med den tyska civilkuragelagstiftningen
Det primära syftet av den tyska bestämmelsen om underlåtenhet att bistå nödställd är att hjälpa den som plötsligt befinner sig i en nödsituation.120 Bestämmelsen är dock avhängig på huruvida en person som befinner sig i en nödsituation vill ha hjälp eller inte. I de fallet att en person avstår eller vägrar att ta emot hjälp upphör handlingsplikten för den som ska bistå den nödställda.121 Bestämmelsen i § 323c är ett äkta underlåtenhetsbrott och varje individ i Tyskland är således förpliktad att följa den. Vidare syftar bestämmelsen till att klargöra den ömsesidiga förpliktelse av solidaritet som det tyska rättsväsendet anser föreligger, medborgare sinsemellan.122
4.2.2 Typsituationer
I tysk rätt omfattar begreppet Unterlassene Hilfeleistung i grova drag tre olika typer av scenarion: olycksfall, gemensam fara för allmänheten och gemensam nöd.123 Viktigt att poängtera är dock att de olika kategorierna som aktualiserar bestämmelsen i § 323c delvis överlappar varandra.
Straffbestämmelsen tar sikte på de fall av olyckshändelser som är av allmän fara för offrets hälsa. Ett exempel på ett olycksfall enligt den tyska doktrinen kan aktualisera bestämmelsen är en akut försämring av den enskilde individens hälsa, exempelvis en hjärtattack, varför en underlåtenhet att bistå denne skulle falla in under rekvisiten för bestämmelsen på området.124
När det kommer till den så kallade gemensamma faran eller ”Gemeine Gefahr” som anses aktualisera bestämmelsen § 323c, är det framförallt fråga om naturkatastrofer såsom jordbävningar, översvämningar, explosioner eller bränder i allmänhet.125
Då den enskilde individen underlåter att bistå en nödställd i någon av de ovanstående kategorierna aktualiseras de objektiva rekvisiten i paragrafen § 323c
Strafgesetzbuch och föranleder då en straffrättslig bedömning.126 I tysk rätt görs dock gällande att varje enskild situation bedöms efter subjektiva rekvisit sett från den anklagades perspektiv, och huruvida denne borde straffas eller inte för sin underlåtenhet.127 Till exempel gäller bestämmelsen inte i situationer som innefattar nödvärn.128 En situation som belyser den subjektiva rekvisitsbedömningen är den av överfallsbrott och motangrepp som nämns i doktrinen är följande: Student S blir på sin hemväg överfallen av T, som i sin tur försöker att våldta S. S lyckas använda sig av den kniv hon har med sig i handväskan och sticker den genom T:s hals, varpå T faller blödandes till marken och dör men S kan fly ifrån brottsplatsen. 129 Det är möjligt att scenariot kan aktualisera frågan om nödvärnsexcess, men det utesluter straffbarhet genom bestämmelsen om skyldighet att bistå nödställd i § 323c. Det bör dock nämnas att bestämmelsen om skyldighet att bistå nödställd är subsidiär i förhållande till oäkta underlåtenhetsdelikt i den tyska strafflagstiftningen.130
4.2.3 Undantag från skyldigheten att bistå nödställd
Den allmänna skyldighet att bistå nödställd i tysk rätt gäller som huvudregel alltid i situationer där den enskilde är i behov av hjälp men det finns undantag för situationer då en handlingsplikt inte längre är rimlig att kräva.131
En person som är skyldig att bistå nödställd kan genom att beakta ett högre rättsintresse åsidosätta sin hjälp plikt. Detta gäller även i det fallet att ett ingripande skulle leda till mer skada än nytta.132 Det är alltså en avvägning som måste ske för huruvida den som är skyldig att bistå ska vara förpliktad till att själv sätta sig i en situation av fara för att hjälpa sin medmänniska. I en sådan avvägning beaktas flera faktorer.133 Först och främst ser man till om en räddningsinsats kan kollidera med andra juridiska rättigheter, som kan komma att aktualiseras för den hjälppliktige, samt om en företagen handling då skulle bryta mot andra sådana som anses ha ett 126 Kindhäuser (2015), s. 408. 127 Kindhäuser (2015), s. 409. 128 Kindhäuser (2015), s. 409. 129 Kindhäuser (2015), s. 406. 130 Kindhäuser (2015), s. 410.
högre ”värde” ur juridisk synvinkel. Det vill säga om en företagen handling skulle bryta mot andra brottsbestämmelser som själva bestämmelsen är subsidiär till. Vidare ser domstolen även till hur pass stor risken är för ett ingripande samt hur pass sannolikt det är att en räddningsinsats skulle leda still skada för den ingripande. Slutligen sker en bedömning av vilken grad av skada ett försök till räddning skulle kunna innebära för de människor som är tillräckligt nära ett sådant ingripande.134
4.2.4. Intresseavvägning
Vid samtliga tre olika scenarion som fordrar en handlingsplikt genom den allmänna skyldigheten att hjälpa en nödställd måste en intresseavvägning ske för den som är skyldig att ingripa.135
För den enskildes räkning sker en intresseavvägning av faran för eget liv och hälsa i förhållande till räddningsinsatsen av den som befinner sig i nödläge.136 Ett exempel som tas upp i lagkommentaren till hur den enskildes intresse kan väga över den av paragrafen § 323c ställda handlingsplikten är följande:
En ensam man är ute i skogen och träffar då på en klättrare som hänger och dinglar längst en bergvägg. Eftersom klättraren befinner sig i nöd är mannen enligt bestämmelsen i § 323c skyldig att hjälpa klättraren och ser därför över möjligheterna för att kunna göra det. I samband med detta inser mannen att han inte kan agera för att rädda klättrarens liv, utan att själv riskera sitt eget.137 I sådana situationer är det enligt den tyska rätten inte fel, eller för den delen klandervärt för mannen att underlåta att bistå personen i fråga genom att exempelvis själv klättra ner och försöka rädda denne. Det påpekas dock att en sådan situation inte befriar mannen från skyldigheten att bistå klättraren med hjälp. Mannen ska istället försöka hjälpa klättraren i den utsträckning som går utan fara för sitt eget liv.138 Med detta menas då att ringa
efter räddningspersonal eller att försöka ta hjälp av närmaste vandrare och försöka lösa situationen och så vidare.
Det är inte bara i förhållande till den handlingspliktiges välmående som en intresseavvägning sker när § 323c tillämpas. En annan avvägning som kan bli aktuell för domstolen samt den handlingspliktige är om det är fler personer som befinner sig i en nödsituation samtidigt. I dessa fall kan den handlingspliktige behöva välja vem den ska bistå med hjälp.139 Det rör sig inte längre om den handlingspliktiges eget intresse i förhållande till räddningsinsatsen, utan snarare en avvägning av utomståendes behov av hjälp. Ett exempel på när denna kollision av andras intressen föreligger tas även upp i lagkommentaren:
En tankbil fylld med flera tusen liter av bensin har kört rakt genom ett bostadsområde och kraschat rakt in i ett av husen. Till följd av detta har ytterligare tio hus fattat eld och brinner kraftigt. En läkare kallas till platsen och beger sig dit så fort som möjligt. Via radio rapporteras till läkaren att så många som fem människor har omkommit och ytterligare 41 personer har skadats svårt vid platsen. Samtidigt som denne är på väg ser han en cyklist som kört omkull och brutit armen.140
Härigenom uppkommer en kollision av intressen mellan de skadade människorna vid explosionen och den omkull farna cyklisten. Enligt civilkuragelagen i Tyskland har läkaren en skyldighet att hjälpa cyklisten då dennes situation faller in under de objektiva rekvisiten för paragrafen.141 I detta scenario hamnar den handlingspliktige i en avvägningssituation, antingen kan han hjälpa cyklisten först och sedan bege sig vidare till olycksplatsen eller också kan han avsiktligt förbise cyklisten och åka vidare. Skulle han välja det sistnämnda alternativet kan det vid en första anblick anses att läkaren underlåter sin skyldighet att bistå nödställd genom att ignorera den skadade cyklisten och istället fortsätta till det olycksdrabbade bostadsområdet. Dock ser domstolen då till antalet skadade, hur pass svårt skadade de är och ställer detta i relation till den enskilde cyklistens tämligen lätta skada.142 Avvägningen
139 Jänkhe, Laüfhutte, Odersky (2005), s. 253. 140 Jänkhe, Laüfhutte, Odersky (2005), s. 253. 141 Kindhäuser (2015), s. 406ff.
