2 Empirisk studie
2.2 Konflikt och konsensus
2.2.1 Äganderätten
Av de konflikter som genomsyrar pärlfisket på Suluöarna under tidig amerikansk kolonisering är det just frågan om vem som äger rätten till pärlorna som tydligast framkommer i materialet. Sultanens missnöje uttrycks bland annat i brevväxlingen mellan Frank McIntyre och general John J. Pershing78 från 1910 där McIntyre redovisar om Sultanens vistelse i Amerika och ett av hans klagomål riktat mot den amerikanska regeringen på de filippinska öarna. Han förmedlar att Sultanen var väldigt missnöjd med att uppgörelsen med Morofolket (Act No. 51) aldrig uppfylldes.79 Med det refererar han till sektion 11 i lagen som menade att
undersöka de seder och anspråk som gjorts på vissa pärlbäddar och att betalning (i oklar omfattning) utlovades. Om kompensation hade delats ut till morofolket hade det i teorin varit slutet för konflikten, amerikanerna hade gottgjort sig, men det uppfylldes aldrig.
The Governor of the District of Sulu shall immediately investigate the alleged claims of certain Moros residing within his district to property rights in the shells of marine mollusca […] and shall report [...] of the deposits of shells which are recognized by tribal custom as belonging to each of such Moros. A sum equal to one-half of the gross proceeds resulting from the issuance of licences under this act by the Treasurer of the District of Sulu during the years nineteen hundred and four and nineteen hundred and and five shall be set aside by appropriation and disbursed among such Moros [...] and such payment shall be
understood to be in full and final settlement of the supposed property rights of the Moros of the District of Sulu […].80
Enligt Sultanen så var det här ett svek, att de aldrig fick någon ersättning betald medan pärlfisket av utomstående med licens fortsatte på pärlbäddar som enligt sultanen rättmätigt tillhörde honom och hans folk. Något som han menar
dessutom var en triggande orsak till bland annat piraten Jikiris attacker.81 Sedan är det viktigt att komma ihåg att även om sultanen var missnöjd i den här frågan, så
78
Den sista militära guvernören för Moroprovinsen.
79
McIntyre to Pershing (1910-10-01), MDLC, JJPP, Box 128.
80
WDAR, 1903/1904, RPC, Del 2 * Utdrag, Appendix, Acts of the legislative Council of Moro Province, No. 51, p. 656.
har han fortfarande framstått i flera amerikanska källor som väldigt positiv till amerikanerna och influerades mycket av deras kultur. Man bör inte heller glömma att sultanen, hur mycket han än pratar för hela sitt folk ofta satte sina egna
intressen först, något som bl.a. framkommer i en text från Far Eastern Review. Där talas om en historia om en fattig Morofiskare som lyckats hitta en av de största och högst värderade pärlorna någonsin (värderat från 60 000 ₱) och på grund av det blev gripen av sultanen som själv tog pärlan. Det beskrivs sedan hur amerikanerna ingrep i situationen i ledning av distriktsguvernören på Jolo som såg till att fiskaren fick rättvisa genom rättegång. Sultanen övertalades att lämna ifrån sig pärlan som sedan ska ha sålts av the Jolo Trading Company till fördel för fiskaren som hittat den då de själva bara tog en ersättning på 10 %.82 Många detaljer i den här historien lämnas tyvärr ute, det är svårt att bevisa hur medgörlig eller inte Sultanen skulle ha varit i den rättsliga processen och det är svårt att bevisa om fiskaren faktiskt blev belönad men det är ändå ett bra exempel på hur amerikanskt styre och morofolkets inhemska traditioner hamnar i konflikt och där sultanens politiska position som en religiös ledare hotas. Relationen mellan morofolket och sultanen samt traditionerna kring pärlfisket kan förstås ännu mer av nedanstående uttalande från sultanen.
[...] the sultan of Sulu to have full power over land and sea; and the people‟s rights, where they get their living from on land and sea, were left to them, because they were the means of their getting their
livelihood. [...] and if the pearls weighed 6 chuchuk or over they become the share of the sultan [...]. Whoever of his subjects violates this law as agreed upon, the sultan can punish him as he pleases.[...] but they asked of the sultan not to let any other nation take a share in this industry; it is enough for them [...] the treasures come from the sea only, therefore other people are forbidden because this is the property of all my subjects, but especially my own.83
Vi ser i ovan exempel att de inhemska traditioner som existerat på öarna med begränsade rättigheter till pärlbäddar till fördel för öarnas elit här krockar med amerikanernas idéer om rätt via köpt licens som av princip öppnade dörrarna för rika amerikaner och stängde ute den fattiga infödda lokalbefolkningen. Från
82 WDAR, 1908, Vol. 8, RPC, Del 2, Appendix, s.539. *Utdrag, Far Eastern Review, november 1906, Pearling industry in the Sulu waters of the Philippines.
83
WDAR, 1908, Vol. 8, RPC, Del 2, Appendix, s.539. *Utdrag, Statement by the Sultan of Sulu relative to the pearl fisheries, forwarded by the Governor of the Moro province.
amerikanernas sida i den här konflikten visar materialet mest tystnad och man kan bara spekulera om det faktiskt var enligt amerikanernas intentioner att någonsin betala den ersättning som omnämns i lagen eller om den sektionen bara lades till i ett försök att tillfälligt lugna och övertyga morofolket. General Tasker H. Bliss84 utgör dock ett exempel på en aktör som inte visade några tecken på att vilja upprätthålla den så kallade uppgörelsen. Han menade snarare att all form av specialbehandling för morofolket på Sulu var ogiltigt enligt lagen. Han skriver i sin brevväxling med guvernören av Suludistriktet hur han nekat försök året innan att ta tag i frågan och uppmanar guvernören att träda väldigt försiktig i frågan om anspråk på pärlbäddarna.
The provisions of Section 11 of Act No. 51 have expired by the
limitation imposed by its own terms. It is therefore to be understood by you that unless the Government should pass a new act reviving fo a further specified time the provisions of Section 11 of Act No. 51 no exclusive claims of any Moro to any pearl s shell fishing grounds will be recognized. Therefore, in any conversations which you may have with Moros in your district upon this subject, you will be careful to say nothing and do nothing [...].85
Här kan man med all rätt misstänka en möjlig konspiration från den amerikanska regeringens sida att lova mycket för att lugna folket men medvetet väver in
juridiska detaljer som gör det svårt för folket att någonsin få kompensation. Om vi jämför med en skrivelse av colonel O. J. Sweet86 är det nästan förvånande att konflikterna mellan amerikaner och morofolket inte lyst igenom mer då han menar att problem uppstått flera gånger sedan amerikansk ockupation. Han menar att blod skulle ha spillts för länge sedan om det inte vore för hans egna insatser och mycket tålamod från utlänningars sida. Även Sweets menade att endast lagstiftning från regeringens sida kunde skydda det värdefulla fisket för framtiden.87
Det är få amerikaner som uttryckt sig positivt till att kompensera morofolket för pärlbäddarna. En av de mest framstående exemplen utgörs av major Hugh L.
84
Den andra militära guvernören för Moroprovinsen.
85
Bliss to District Governor, Sulu (1908-04-13), MDLC, THBP, 90.
86
Militär guvernör av Jolo.
87
Scott88 som i sin självbiografi talar om hur han motsatt sig den administrativa modellen som fördes av alla distriktsguvernörer som satt efter honom och hur han förgäves protesterat mot flera lagar som bara fått dåliga konsekvenser, däribland avsaknaden av kompensation till morofolket.
One was the confiscation of the pearl-beds by the government without compensation to the owners. Those pearl-beds had been owned by families for more than a hundred years, and were as much personal property as the oyster-beds of New Jersey of Virginia.89
Det är alltså tydligt att långt ifrån alla var positivt inställda och istället försökte kämpa för ursprungsbefolkningens rättigheter och levnadssätt. Det är inte orimligt att fler hade liknande inställning som Scott som menade att det endast gick att styra folket på Sulu om man kunde vinna deras respekt och tillgivenhet och ansträngde sig för att skapa vänskapliga relationer och trotsa både språk och kulturbarriärer istället för att skärma av sig och avvisa dem som smutsiga
infödda.90 Scott delade också samma åsikt som sultanen Jamalul Kiram II att det var hanteringen av pärlfisket som startat stridigheterna med Jikiri och ledde till mycket onödig blodsutgjutelse.
2.2.2 En debatterad lag
För de flesta amerikanerna var det självklart att pärlbäddarna skulle tillhöra alla som hade köpt licens. Försök att begränsa fisket syns dock i lagen (Act No. 51, Sec. 2) som menade att licens endast var begränsat till ett visst antal grupper (amerikanska medborgare, hederligt utskrivna soldater från den amerikanska armén/flottan, infödda från de Filippinska öarna samt personer som under
Parisavtalet erhållit politiska rättigheter.).91 Den detaljen i lagen som debatterades utförligt av amerikanerna under flera års tid var frågan om fartygen var tvungna att vara byggda antingen på de Filippinska öarna eller USA, eller om även
utländskt byggda fartyg fick delta i fisket. Den ursprungliga fiskelagen Act No. 51 från 1904 förbjöd utländskt byggda fartyg men det kom att ändras med tillägget av Act No. 176 som för en kort tid öppnade dörrarna för utländskt byggda fartyg. 1907 kom dock denna lag att upphävas, den följdes av Act No. 200 som
88 Distriktsguvernör av Sulu,1903-1906. 89 Scott (1928), s. 370. 90 Scott (1928), s. 320 ff. 91
WDAR, 1903/1904, RPC, Del 2 * Utdrag, Appendix, Acts of the legislative Council of Moro Province, No. 51, p. 655.
återinförde många av de restriktioner för utländskt byggda fartyg som fanns i den ursprungliga lagen och vars linje upprätthölls i de ändringar som tillkom i
lagförslaget Act No 207. Processen går att följa i flertalet artiklar i the Mindanao Herald och i brevväxlingen mellan T. H. Bliss och the Executive Secretary i Manila.
Att alla amerikanerna inte står på samma fot speglas tydligt i situationen med kapten Lindbergh som tillsammans med sin affärspartner Heaton-Ellis ska ha förlorat stort till följd av lagen (och dess upphävande) efter stora satsningar på utländska fartyg. The Mindanao Herald som förhåller sig mer neutralt till lagen visar mer tecken på att sympatisera med Lindbergh.92 Bilden av fina gentlemän som i ena stunden blir försäkrade om sina rättigheter och i nästa stund blir bestulna på dem och borde utgöra undantag från lagen93 delas dock inte av alla. Den dåvarande guvernören av Moroprovinsen, general T. H. Bliss visar ingen sympati då han menar att Lindbergh får skylla sig själv som brittisk medborgare. Han menar att alla försök att ta bort restriktionerna i lagen enbart vilar på privata ekonomiska intressen som vinner på att öppna dörrarna för utländska aktörer.94 Bliss motsäger dock sig själv något i en officiell årlig rapport från 1907 som talar gott om Act No. 176 som bidragande till en växande och vinstgivande
pärlindustri.95 Det är möjligt att han officiellt vill förmedla en positiv bild av industrins utveckling i provinsen även om han personligen inte gillar
lagändringen.
2.2.3 Slaveri
En annan möjlig konfliktpunkt som egentligen är så stor att den hade kunnat utgöra en helt egen studie är den angående slaveri. Som nämnt i
bakgrundsavsnittet om pärlfisket på Suluöarna har slaveriet och slavhandeln starka kopplingar på grund av behovet av arbetskraft. Sultanen och datus använde i stor utsträckning slavar för att fiska efter pärlor vilket krockade med de
amerikanska kolonisatörernas samtida målsättning att avskaffa slaveriet. Även efter Bates avtalets avskaffande var det ett fortsatt ett mycket viktigt krav från sultanen och hans följare att slaveriet i dess avskaffande också måste betalas av
92
The Mindanao Herald (1906-10-13) Pearl Fishing Law Amended. och (1906-10-20) Zamboanga’s Pearling Fields. och (1907-09-28) Editorial Comment.
93
The Mindanao Herald (1908-03-21) Piece of Good Legislation.
94
Bliss to Executive Secretary, Manilla (1908-04-07), MDLC, THBP, 90.
95
amerikanerna.
[...] retain Jolo custom-- i.e., contributions to Sultan rights to pearls and tortoise shells of a certain size and weight, etc. „Agree to stop enslaving people and purchase slaves‟ well wo agree to this because we see that it is for the good, but the only thing we ask is that those who were slaves left to us by our forefathers, and the slaves we bought before the law arrived here […] we beg very much that they be paid for by our fathers the American nation, since it is you that freed them […].96
Major Hugh L. Scott är en aktör som talade om problematiken med att frigöra slavar utan kompensation samt att minska sultanens och datus inkomster och höja skatter. Det här menade han bara ledde till att dessa män skulle vända sig till kriminella verksamheter för att försörja sin livsstil.97 Huruvida amerikanerna överlag faktiskt uppfyllde dessa krav om kompensation för slavar har vi inte kunnat utläsa av materialet. Om så var fallet är det troligt att det inte blev någon större konflikt men om någon ersättning inte gavs som i fallet med pärlbäddarna finns det god grund för missnöje bland slavägarna, men för det krävs andra källor att bekräfta.
2.2.4 Konsensus i gränslandet
För att övergå mer till förhållanden av konsensus mellan aktörerna på Suluöarna måste vi inleda med att dessa förhållanden ofta är mer subtila och inte lika utstående i källmaterialet men att det ändå finns tecken på att det förekom samarbete och goda relationer mellan parter. Enligt W. A. Kobbés rapport från 1901 som reflekterar förhållanden under de första åren av amerikansk närvaro så beskrivs relationerna mellan de amerikanska auktoriteterna och de infödda som utmärkt och ständigt förbättrande. Kobbé menar snarare att det är relationerna mellan sultanen och de lokala ledarna (datus) var mycket värre och på gränsen till krig. Läget beskrivs som att amerikanerna vid flera tillfällen fått ingripa för att hålla ordning bland fejderna både med diplomati och med vapen. Han menar dock att det politiska läget var oförändrat just på grund av att regeringen inte tagit
96
Sultan Jamalul Kiram II to Governor-General of the Philippines L. E. Wright, odaterad [trol. 1904-04], MDLC, HLSP, 57.
97
kontroll över situationen och tillåtit sultanen och datus så mycket makt.98 Att amerikanernas relation med morofolket beskrivs som bra och vänskaplig håller även Colonel Jas. S. Pettit och Major O. J. Sweet med om i sina rapporter från samma år, Sweets gick till och med så långt som att säga att relationen med de fattiga var så hjärtlig att nio av tio av populationen gladeligen skulle avsäga sin trohet till Sultanen och alla datus i utbyte mot USA.99 Ett påstående som låter ganska överdrivet, bör kritiseras starkt även om det fortsatt pekar på goda relationer. I senare rapporter från 1907 talas det också om allmänt fredliga förhållanden.
Peace conditions in this district are very satisfactory. Generally speaking, the people, who are busily occupied with their own affairs, such as farming, fishing, pearl fishing, boat building, etc., seem to be content with the American system of government as applied to themselves.100
Det här måste vi förhålla oss särskilt kritiska till eftersom vi känner till att det fanns en aktiv väpnad konflikt mellan amerikanerna och flera morogrupper under lång tid (The Moro Rebellion 1899-1913). Flera incidenter kan räknas till
konflikten varav en av de mer kända är massakern vid the First Battle of Bud Dajo 1906 där man estimerar att ca 700-800 moros miste livet och endast 24-26
överlevde.101 Varför dessa konflikter inte uppmärksammats mer i källorna är så klart underligt. Det verkar som att det har varit viktigare att hålla uppe en falsk fasad om fred och positiv utveckling. Vi kan inte förneka att så kan ha varit fallet på flera platser men långt ifrån alla. Kopplingen mellan dessa konflikter och pärlfisket är dock mer svag.
Även i brevväxlingen mellan McIntyre och Pershing talades det om hur sultanen bara hade bra saker att säga om den amerikanska regeringen på de filippinska öarna (bortsett från hanteringen av sektion 11 av Act No. 51.) och menade att han hade all avsikt att hjälpa till att ta fast piraten Jikiri som ställde till så mycket
98
Annual report of Major General Arthur MacArthur (ARMGAM), Vol. I. (1901), Utdrag* Appendix P., W. A. Kobbé, Headquarters Department of Mindanao and Jolo, Zamboanga (1901-05-10) p. 2-3.
99
ARMGAM, Vol. I. (1901), Utdrag* Appendix P., O. J. Sweet, Headquarters Department of Mindanao and Jolo, Jolo (1901-05-01) p. 26-27.
100
WDAR, 1907, C.1, Vol. 8, RPC, Del 2, p. 330.
101
besvär om de bara hade förlitat sig på hans inflytande.102 Man ska så klart vara kritisk till de vänskapliga relationerna som beskrivs, särskilt i relation till de fattiga fiskare som drabbades av amerikanernas hårda krav på fiskelicens och vad den växande konkurrensen kunde innebära för den inhemska marknaden. Även om man försöker närma sig pärlfisket och inte bara allmänna förhållanden så kan man hitta konsensusförhållanden. Till det här kan man räkna viljan att ingå i avtal eller överenskommelser med varandra för att dela på pärlfisket och dess resurser. I ett brev från sultanen av Sulu till major Sweet, guvernören av Jolo ges ett sådant exempel där sultanen informerar om hur han gett tillstånd till engelsmän att fiska i utbyte mot halva pärlornas värde som han sedan skickat datu Bassaluddin för att hämta. Även om relationerna är så goda att utlänningar kan tillåtas fiska mot betalning så är tilltron inte så stark då han skickar brevet för att försäkra att engelsmännen upprätthåller avtalet.103 Andra exempel på fiskeavtal som görs av sultanen med krav på ersättning för rätten att fiska görs med bland annat det kinesiska firmorna representerade av kapten Tiana och Tan Benga, aktörer som beskrivs som väldigt dominanta i pärlindustrin på Jolo samt mellan sultanen, Eddie och Charlie Schuck och the Philippine Pearling and Trading Company.104 Där kan man också se att sultanen hade som mest inflytande och rätt att säga något om fisket i vattnen kring huvudön Jolo.
He and his brother Charlie and the Philippine Pearling and Trading Company (Limited), have exclusive power to engage in pearl fishing in the seas belonging to the jolo archipelago [...] The above parties will pay the sultan $200 per month, [...] No other person or persons, of any nationality, are permitted to engage in pearl fishing in the above-mentioned seas with diving apparatus. In the event of pearls being found by the above-mentioned parties, same must be shared with the sultan.105
Sultanen i ett av sina uttalanden begränsar inte rätten att fiska enbart till dessa aktörer utan menar att vilken nation som helst kan få rätt att fiska om det följer
102
McIntyre to Pershing, (1910-10-01), MDLC, JJPP, Box 128.
103
WDAR, 1908, Vol. 8, RPC, Del 2, Appendix, s.524. *Utdrag, (No. 35) Letter from the Sultan Hadji Mohammed Jamalul Kiram to the Governor of Jolo, Major Sweet (1900-12-03).
104
WDAR, 1908, Vol. 8, RPC, Del 2, Appendix, s. 527. *Utdrag, A. Letter from Sultan of Jolo, Hadji Mohammed Jamalul Kiram to subjects, friends and relations in the jolo archipelago (1898-09-28) och B. Letter of agreement between Sultan of Jolo and Eddie and Charlie Schuck and the Philippine Pearling and Trading Company.
105
kapten Tianas exempel genom att “ask for a letter of truth and pay the toll”.106 Det är så klart inte alltid sådana avtal och överenskommelser går så bra som i fallet med Tan Benga som plötsligt kom på fel fot med sultanen som menade att Tan Benga brutit avtalet. Major O. J. Sweet ställer sig på Tan Bengas sida i det här