I början av den här uppsatsen avsåg vi att besvara huvudfrågan: Hur såg synen på pärlfisket ut på Suluöarna under de första åren av amerikansk kolonisering? I processen att svara på den frågan har studien delats upp i två delar varav den första avser besvara: a) Hur skiljde sig synsätten mellan olika aktörer, företrädare för kolonialmakten respektive företrädare för den inhemska befolkningen,
angående pärlfisket?
Vår undersökning har visat att det ekonomiska synsättet är mycket centralt för såväl amerikanska aktörer som företrädare för Sulufolket. Stort värde sätts på pärlfisket som industri även om flera aktörer av olika skäl visat osäkerhet över pärlfiskets lönsamhet. Det ekonomiska synsättet tenderar att genomsyra andra synsätt och ekonomiska ambitioner återfinns ofta som bakomliggande syfte och drivkraft. Så var exempelvis fallet med den beskyddande aspekten av
amerikanernas synsätt där målsättningen att bevara pärlbäddarna visade sig vara mer ekonomisk än miljömässig till karaktären. Vi har kunnat se en viss
tvetydighet när det kommer till amerikanernas syn på det inhemska pärlfisket, då det kritiseras och nedvärderas hårt samtidigt som några aktörer också talar positivt om de inföddas förmågor. I det här avseendet går vår studies resultat delvis i linje med Makol-Abdul som talade för amerikanernas administrativa linjer av ekonomi och modernisering108 även om vårt resultat också problematiserar den här
framställningen och tillför det inhemska perspektivet. Annan forskning som är värd att reflektera över är Butcher. Jämförelsen av Seal och Talaveras resultat visar på ett pärlfiske som hade en långsam utveckling och minimal västerländsk modernisering.109 Många amerikanska aktörer som uttalar sig om pärlfisket i källmaterialet målar upp en helt annan bild av industrin där implementeringen av modern utrustning tycks vara mer omfattande. Om detta beror på att Seals och Talaveras studier är bristfälliga eller om aktörerna gillar att överdriva för att industrin ska verka mer imponerande än den i verkligheten var är dock svårt att avgöra.
I enlighet med teorin om concurrences har studien avsett att lyfta fram ”de andras” röster, vilket bara delvis kunnat uppnås. Som tidigare framgått under diskussionen av källmaterialet var vi från början medvetna om de eventuella bristerna som
108
Makol-Abdul (1997), s. 316.
109
följer av att arbeta enbart med amerikanskt källmaterial. När källmaterialet främst lyfter fram centrala aktörer såsom sultanen av Sulu ges endast en begränsad bild av det inhemska perspektivet i sin helhet. Vi är medvetna om att ett bredare underlag i form av filippinska/sydostasiatiska källor m.fl. hade kunnat stärka resultaten, alternativt bidragit med nya insikter och perspektiv. Det finns således ett behov av utökade studier på källmaterial som bättre kan lyfta det inhemska perspektivet. Trots problematiken vad gäller underlaget har studien ändå visat på intressanta resultat och insikter. Problematiseringen av såväl amerikanska synsätt som sultanens synsätt har visat på alternativa linjer och som bidrar till en mer komplex förståelse, även om den är något mer begränsad i det inhemska
avseendet. Sultanen av Sulu som aktör har visat att historia, tradition och religion kan ha stor betydelse för synen på pärlfisket och det är också där aktörerna på de båda sidorna skiljer sig som mest. Den största likheten mellan parterna är den ekonomiska ambitionen även om den grundar sig på två skilda idévärldar, den ena på religion och tradition och den andra på kolonial kapitalism. Sultanen och datus liksom amerikanska aktörer gör således båda anspråk på pärltillgångar men på olika grunder. Särkilt intressant är också att pärlfiskarna tycks ha haft lika stort ekonomiskt intresse som sina herrar då studien visar på att det fanns de som var villiga att gå emot de traditionella sederna för att i hemlighet sälja sina värdefulla fynd, trots att det innebar att de utsatte sig för stora risker.
Studiens andra del avser besvara frågan: b) I vilka aspekter av pärlfisket rådde det konflikt respektive konsensus, och varför? Här har vi kommit fram till följande slutsatser.
Om vi ställer kulturmötet i form av konflikt och konsensus på Suluöarna åter i relation till det teoretiska ramverket av concurrences så har vi i linje med teorin uppmärksammat att förhållandena varit långt ifrån enkelspåriga. Öppenheten mot källmaterialet har påvisat att även om konflikter i stort dominerar mellan olika aktörer i koppling till pärlfisket så finns där alltid spår av konsensus. Det visar på ett komplext kulturmöte där utgången varierar mellan olika aktörer beroende på deras erfarenheter, grundläggande värderingar och intressen. Samt att aktörer kan tycka, tänka och agera väldigt olika även inom samma kulturgrupp oavsett om de är amerikaner eller infödda på Suluöarna vilket bidrar till den här komplexiteten och hjälper oss att bättre förstå det kulturmöte som sker.
I analysen av pärlfiskets olika aspekter på Suluöarna utifrån ett konflikt- och konsensusperspektiv har vi kommit fram till att de existerande konflikterna var både ljudliga och omfattande, men att konsensus ändå går att hitta bland aktörerna. Konflikten kring äganderätten till pärlbäddarna är den som lyser igenom starkast. Det utgjorde en grogrund för missnöje särskilt bland Sulufolkets eliter. Men även här handlar det inte om ett ultimatum, utan öppenhet för
förhandling. Sultanen uttrycker tydligt att även utlänningar kunde få rätt att fiska temporärt i utbyte mot ersättning. Det här förminskar bilden av pärlbäddarn som något heligt för folket och att det skulle vara helt förbjudet för utomstående. De avtal som slöts med utlänningar förminskade dock inte den rätt som morofolket och inte minst sultanen ansåg sig ha till pärltillgångarna. Konflikten med
amerikanerna grundade sig till stor del i kolonisatörernas oförmåga att hålla sina överenskommelser om kompensation trots stöd i lagen. De fortsatte att ignorera kraven från sultanen och datus även om kompensationen för pärbäddarna i teorin hade gottgjort amerikanerna i morofolkets ögon. Eklöf Amirells teorier om den bristande kompensationen till fiskare som en betydande grund för piraten Jikiris framfart stärks alltså i vår studie och är ett av de tydligaste exemplen på hur missnöjet kunde visa sig. Ett annat mer konkret exempel är historien med den fattiga fiskaren vars sak gentemot sultanen försvarades i rätten som ger en intressant vinkel på hur inhemska aktörer inte alltid kommer överens och att det finns logiska skäl att tro att fiskare när de kunde försökte undgå eller tänja på traditionerna.
För amerikanerna låg lösningen för pärlfisket nästan alltid i lagen så därför är detta centralt i den amerikanska debatten. En lag som dessutom saknade stöd från befolkningen på Suluöarna. Amerikanerna var enligt oss förvånansvärt
protektionistiska över pärlfisket och försökte hålla det till amerikanska och filippinska aktörer i så stor utsträckning som möjligt. Det här leder till situationer där utländska aktörer hamnar i konflikt med den amerikanska administrationen över rättigheter till pärlfisket och där lagens otydlighet och skiftande karaktär periodvis ändå skapade en väg in för andra utländska aktörer. Slaveri är en annan viktig konfliktpunkt inom pärlfisket där amerikanernas vilja att avskaffa systemet går emot de inhemska fisketraditionerna där industrin är beroende av den
arbetskraft plundring och slaveri gav. Sultanen, datus och andra slavägare
förväntar sig att amerikanerna ska ersätta dem och köpa slavarna fria. Troligen låg det inte i amerikanernas intresse att göra det men vi har inte tillräckligt med material för att bevisa hur konflikten urartade sig.
Konsensus förhållanden syns som tydligast i de allmänna och vaga beskrivningar av vänskapliga relationer med Sulus infödda som ges av flera amerikanska källor. Där framträder Scott som en tydlig representant som till och med kämpade för morofolkets rätt till kompensation för pärlbäddarna och fördömde sina
efterträdares sätt att styra. Samtidigt så visar sultanen Jamalul Kiram II många tecken på att vara relativt nöjd med det amerikanska styret, åtminstone offentligt. Han visade sig villig att kommunicera med amerikanerna och försöka göra överenskommelser, till och med resa till USA och träffa presidenten m.m. Under de första åren av amerikanskt styre var troligen relationerna som bäst då sultanen fick utrymme att fortsätta som tidigare och själv ingå i avtal med aktörer för rätten att fiska. Avtalen var inte alltid hållbara inte ens med kinesiska aktörer som Tan Benga, som amerikanerna är snabba med att försvara inför Sultanen. Vi kan ändå se tecken på det som Vartavarian och Hawkins talar om i sina artiklar att det fanns möjlighet för ömsesidiga intressen av samarbete för Sulus aktörer och att aktörer från båda sidor, särskilt de första åren av kolonialstyre, kunde ha mer överseende med varandra. Det är svårt att förneka en grad av acceptans mellan de
koloniserade och kolonisatörerna. Medans sultanens och flera andra aktörers acceptans växer under perioden så har vi dock kunnat se att andra aktörer som Jikiri och flera datus istället gör uppror som reaktion för de förändringar som sker med fisket. Kontrasten är stor. Vår studies resultat skiljer sig dock från Seal, Talvera och Makol-Abdul och deras studier i saknaden av en den bredd av aktörer som de lyfter fram i relation till pärlfisket samt den hatfulla relationen som
beskrivs mellan muslimer och kristna. Kinesiska aktörer, morofolk och
amerikaner syns men inte så mycket av de andra (japanska, arabiska och kristna filippinier). Varför just de här var mindre eller inte alls synliga i materialet kan förklaras av begränsningen som kommer av amerikanska källor och en
underliggande värdering av vilka aktörer som var mest betydande under tiden av amerikansk kolonisering. Vi tvivlar inte heller på att relationen mellan kristna och muslimer var dåliga och säkert påverkat delar av samhället i övrigt men i relation till pärlfisket har den varit mer osynlig i källmaterialet.
För vidare forskning på området kulturmöte på Suluöarna kan vi lyfta fram frågan kring slaveri som kan utvecklas mycket mer. Det är också av värde att göra jämförelser med andra koloniserade områden på Filippinierna och andra delar av Sydostasien.