Konsekvenser av utövat motstånd

Motstånd mot våld i en nära relation har visat sig vara riskfyllt och kan leda till eskalerat våld. Dessutom tenderar våldsutövaren att fortsätta att tysta, diskriminera och slå kvinnorna trots att de gör motstånd (Chantler 2006, ss. 31-32). Samtliga självbiografier beskriver händelser där de våldsutsatta kvinnorna utövat öppet motstånd, vilket resulterat i negativa konsekvenser och ofta ökat våldet från våldsutövaren.

Han kunde kasta kaffemuggen med varmt kaffe så det skvätte ner hela köket. Han kunde skicka iväg grytlock så de aldrig gick att använda mer. Detta kunde vara för att jag konfronterade honom om något som hade med pengar att göra, eller något annat som jag inte förstod som han gjorde eller sa (Svensson 2017, s. 52).

“Därför att jag inte vill bli behandlad så här. Jag måste väl få nämna att jag har haft ett liv innan ditt och mitt utan att du ska straffa mig på det här sättet? Eller ska det vara munkavel på allt jag har varit med om tidigare? Är det så du vill ha det?” [...] “Ja, stick då för fasen! Hit är du inte välkommen något mer!” skrek han och hivade iväg min påse. Skräckslaget såg jag hur påsen gjorde en volt i luften innan den med ett öronbedövande kras landade på den stenbelagda gången mellan gräsplättarna. Ljudet vittnade om att en stor del av innehållet måste ha gått sönder (Bivner 2018, ss. 137-138).

Kvinnornas öppna motstånd i de två ovanstående citat resulterar i skrämsel och psykiskt våld från våldsutövaren. Vidare beskriver Blomqvist i citatet nedan ytterligare konsekvenser av att utöva öppet motstånd.

Med en kraftig duns satte han sig på min bröstkorg så att luften gick ur mig. Hjärtat rusade. Med naglarna rev jag honom runt fotlederna. Jag kände hans hud under mina naglar, jag tog i med alla krafter för att komma loss. [...] Jag visste ju att strida emot bara framkallade ännu mera våld. Då sträckte Erik ner sin hand till fotleden, han kletade in sin hand med blodet från såren som jag rivit upp på hans fot och därefter smetade han in det i mitt ansikte. Hela tiden upprepade han: “Jag ska döda dig din djävla subba!” (Blomqvist 2014, s. 71).

Blomqvist beskriver i citatet att hon är medveten om att ett motstånd kan leda till ett eskalerat våld, men gör trots det motstånd. I självbiografierna går det även att finna beskrivningar där det verkar som att kvinnorna inte alltid vet vad ett motstånd kan innebära, vilket citaten nedan från Graaf och Axelsson påvisar.

Då utbrast plötsligt Jorma: “Skynda på nu, din jävla hora!” Jag läste inte av situationen i tid och svarade: “Så säger man väl inte!” Och så gav jag honom en lätt knuff i sidan. Jag trodde nog i min enfald att nu när jag hade fött honom en son så var jag säker. Han tog ett stadigt grepp om kragen på min svarta läderjacka och det hår han kunde få tag på, och så tog han sats och kastade mig nedför slänten (Graaf 2006, s. 52).

Axelsson (2013) beskriver hur hennes våldsutövare Manne har betett sig illa mot hennes son Jonathan och slängt hans jordnötsringar på golvet.

När jag därefter var ledsen och kritisk mot Manne, både för jag svabbat golven idag och han vet det, men ännu mer för hans elakhet mot Jonathan, då hotade han: “Vill du att jag ska hämnas mer på Jonathan eller?” Nu var han helt öppen med det. Om jag inte gjorde som han ville, om jag inte visade mig nöjd eller om jag kritiserade hans beteende - skulle han ge sig på barnen (Axelsson 2013, s. 194).

De tre ovanstående citaten är exempel på när öppet motstånd i form av fysiska handlingar och att säga ifrån leder till ökat våld, hot och kränkningar.

Det finns ett samband mellan separation och eskalerat våld, kvinnorna väljer därmed att hemlighålla våldet för att skydda sig och sin familj av den anledningen (Agevall 2012, ss. 166-167). Att kvinnorna är medvetna om att motstånd innebär ökat våld kan alltså vara en anledning till att de stannar kvar i den våldsamma relationen. Men utifrån föregående analys under rubriken Subtilt motstånd framkommer det att kvinnorna, trots att de fortsätter

relationen med den våldsamma mannen gör motstånd inom relationen, och är därmed inte passiva offer utan agens.

Chantler (2006, ss. 31-32) menar att då ett utövande av öppet motstånd är riskfyllt, är det därmed en naiv lösning på våldet som sker inom relationen. Något som citaten styrker, då kvinnornas öppna motstånd visar sig vara riskfyllt och innebär fortsatt, samt ibland även ökat våld. Ett subtilt motstånd kan alltså vara livsviktigt för kvinnorna. Något som även Wade påtalar då han menar att när personer som utsätts för våld och förtryck utövar

självbestämmande handlingar riskerar de att bli straffade för dem. Därmed är ett öppet motstånd det minst förekommande motståndet (Wade 1997, ss. 29-30). Utifrån ovanstående citat och analys, är det alltså inte konstigt att våldsutsatta kvinnor utvecklar ett subtilt motstånd istället för öppet. Detta då de vet vilka konsekvenser ett öppet motstånd kan innebära, både utifrån hot från våldsutövaren samt av egna erfarenheter. Att inte erkänna det

subtila motståndet som faktiskt motstånd skulle därmed var liktydigt med att påstå att kvinnorna tillåter att männen utsätter dem för våld, när verkligheten egentligen är en annan.

5.2.4 Våldshanteringsstrategier

I sammanfattningen av tidigare forskning konstaterades det att vissa av dem som Rizo (2016) samt Meyer, Wagner och Dutton (2010) benämner copingstrategier, samt det som forskaren Agevall (2012) benämner taktiker kan betraktas som olika former av anpassning, vilka tillämpas för att hantera våldet en utsätts för. I samtliga självbiografier framkommer flera olika beskrivningar av strategier som våldsutsatta kvinnor tillämpat för att hantera våldet de blivit utsatta för. Strategier som delvis indikerar på anpassning, men också motstånd.

Bivner (2018) ger Peter en försenad födelsedagspresent och han blir upprörd samt arg på henne för detta. Han menar att antingen ger en presenter på självaste födelsedagen eller också kan det vara.

Som vanligt fick han mig osäker. Jag kanske var ytlig som fokuserade på presenter och jag borde nog ändå ha åkt över till honom på hans födelsedag. Jag hade ju kunnat be Lasse eller pappa ta hand om barnen. Men nu var allt förstört och allt var så förvirrande. Vem hade rätt? Peter eller jag eller båda? [...] Innan jag somnat bestämde jag mig för att Peter kanske var en bra människa som inte brydde sig om presenter. Men det måste ju rent logiskt betyda att jag var en dålig människa som bara tänkte på presenter. Hade jag varit snällare om jag helt låtit bli? Usch, det här blev så förvirrande och jag kände inte igen mina egna tankar. Jag hade ju gjort det här för att visa honom min kärlek och så hade det blivit helt fel (Bivner 2018, ss. 148-149).

Rizo (2016, s. 585) skriver i sin forskning hur våldsutsatta kvinnor kunde tillämpa kognitiva hanteringsstrategier för att rationalisera samt hantera våld och förtryck genom att bland annat ursäkta mannens våld i form av self-blame, där de tillskriver sig våldets orsaker till sig själva. Self-blame är även något Barnett (2001, s.10) skriver om och konstaterar att våldsutsatta kvinnor kan komma att göra. Utifrån det kan en tolka beskrivningen ovan som ett uttryck för att Bivner försökte rationalisera det våld hon blivit utsatt för, genom att tillskriva sig våldets orsaker till sig själv. Detta för att försöka hitta en förklaring till det hon blivit utsatt för och därmed kunna hantera det. Detta kan i sin tur tolkas som en form av anpassning, då Bivner till viss del accepterar våldet genom att tillskriva dess orsaker till sig själv.

Wade (1997, s. 25) menar att det är att betrakta som motstånd när en genom tankar eller handlingar tar avstånd från samt motsätter sig det utövade våldet och förtrycket. Utifrån detta

kan citatet ovan tolkas som anpassning, men också betraktas som visst motstånd. Detta då det sker en inre konflikt och förvirring inom Bivner när hon försöker förstå samt rationalisera våldet utifrån sig själv och self-blame. En kan tolka det som att hon försöker förstå våldet genom att tillskriva orsakerna till sig själv, och att hon till viss del också tar avstånd från mannens bild av att det är hon som skulle ha gjort något fel. Därmed motsätter hon sig till viss del våldet och har således utövat visst motstånd. Vidare menar Holmberg och Enander (2011, ss. 123-124) att motstånd kan ha en kvarhållande effekt, genom att bland annat ge den

våldsutsatta kvinnan en föreställning om att hon har kontroll. Utifrån detta kan en ytterligare tolka Bivners self-blame som ett sätt för henne att känna en slags skenbar kontroll över situationen. Genom att skylla våldets orsaker på sig själv “vet” hon vad mannens våld beror på och upplever sig därmed ha kontroll samt kunna styra över det.

Efter upprepade våldstillfällen delar Axelsson (2013) anonymt på ett forum med sig om de inträffade händelserna hemma. Till svar får hon att det hela är att betrakta som misshandel och i förvirringen försöker hon försvara handlingarna hon nyss skrivit om.

Men det berodde nog på hans svåra uppväxt i psykisk misshandel, kanske fysisk också även om han inte talat om det. Så fick man ha i beaktande hur jobbigt han hade det just nu, med själva livet. [...] Nu skrev jag inte dessa saker. I ärlighetens namn, så tyckte jag dem inte ens. Det jag gjorde var att försöka få mig själv att anamma det han sa, hans sätt att tänka och förklara allting. Det var ett sätt att överleva i det främmande och skrämmande, det enda sätt jag kunde komma på (Axelsson 2013, s. 148).

Tidigare forskning visar att våldsutsatta kvinnor kan komma att ursäkta det våld och förtryck de utsätts för genom bortförklaringar i form av att exempelvis skylla på våldsutövarens tuffa barndom eller att han inte var sitt vanliga jag när det hände. En form av anpassning för att hitta en förklaring till samt hantera våldet och den situation de befinner sig i (Agevall 2012, s. 207; Barnett 2001, s. 10; Rizo 2016, s. 585). Utifrån detta är det en rimlig tolkning att

Axelsson i citatet ovan ursäktar våldet med bortförklaringar kopplat till mannens barndom, i ett försök att hitta en förklaring till våldet och för att sedan kunna hantera det.

Som tidigare nämnts menar Wade (1997, s. 25) att tankar där en tar avstånd från förtrycket, våldet eller villkor som möjliggör sådana handlingar är en form av motstånd. En rimlig tolkning utifrån det är att Axelsson också utövat visst motstånd, då hon i citatet tydligt uttrycker tankar där hon tar avstånd från försöket till att acceptera samt hantera våldet genom

bortförklaringar. Detta genom att skriva att hon egentligen inte trodde på bortförklaringarna, utan gjorde det för att orka med samt överleva i stunden.

Kvällen innan Blomqvist (2014) ska åka iväg på en arbetsrelaterad resa som hennes våldsutövare sätter sig emot, utsätter han henne för våld tills kommande morgon. Rädd för vad som väntar henne när hon kommer hem från resan öppnar hon sig för en arbetskollega.

Hon kom efter den här resan att bli en av mina absolut bästa vänner. Utan att veta vad Birgitta var för typ av person så berättade jag för henne om min hemska och mörka hemlighet. Det finns ett ordspråk som säger: “Det hjärtat är fullt av, talar munnen om”, och i detta fall stämde det verkligen (Blomqvist 2014, s. 46).

Våldsutsatta kvinnor kan komma att söka stöd samt hjälp utanför relationen som ett sätt att hantera våldet de blir utsatta för, genom exempelvis att kontakta myndigheter för

polisanmälan eller prata med vänner (Agevall 2012, ss. 159, 166-167; Rizo 2016, s. 587). Handlingar och hantering som sker utanför relationen kan vidare ses som yttre protester, där den våldsutsatta kvinnan motsätter sig våldet och gör motstånd, då tillämpning av taktiker samt motstånd inom relation inte längre är hållbart (Agevall 2012, s. 166). Utifrån detta kan Blomqvists handling att berätta för en utomstående om våldet hon blir utsatt för, tolkas som ett sätt för henne att hantera våldet samt situationen hon befinner sig i. Blomqvists hantering och handling i citatet ovan kan alltså betraktas som en form av motstånd, utifrån det som benämns som yttre protester.

Wade (1997, s. 25) menar bland annat att handlingar där våldet och förtrycket synliggörs samt avslöjas är en form av motstånd. Utifrån detta kan en vidare återigen tolka det Blomqvist gör i citatet ovan som en form av utövat motstånd. Detta då hon synliggör och avslöjar det våld hon är utsatt för genom att tala med en vän om det. På sådant sätt motsätter hon sig

våldshandlingarna och gör motstånd mot dem.

Efter att ha levt med våld och förtryck under en längre period beskriver Graaf (2006) hur hon kunde försöka komma på sätt att ta sig ur eländet.

Jag försökte komma på om jag kände några egna banditer som jag kunde be om hjälp, några som kunde stå i skogen och klubba ihjäl fanskapet med ett basebollträ när han tog en promenad med hunden. Jag vet inte hur många gånger jag funderade på att hugga ihjäl honom när han sov; samtidigt visste jag att han var så

fullproppad med droger att han antagligen bara skulle resa sig ur sängen och slita huvudet av min kropp. Jag var maktlös (Graaf 2006, s. 71).

Kvinnor kan komma att tillämpa kognitiva hanteringsstrategier för att hantera våldet, varav visualisering där de står upp mot våldsutövare är ett exempel. Även säkerhetsplanering används som strategi för att hantera våld (Rizo 2016, ss. 585-586). Utifrån detta kan Graafs beskrivning av hur hon ska hitta några som skulle kunna hjälpa henne att klubba ihjäl

våldsutövaren, eller också hugga ihjäl honom själv, betraktas som ett sätt för henne att hantera våldet, i form av visualisering. Därtill skulle visualiseringen kunna tolkas som en form av anpassning, då hon inte handlar och genomför det hon tänker. Vidare skulle citatet också kunna tolkas som en form av säkerhetsplanering för att hantera våldet, då Graaf tänker på hur hon skulle kunna stoppa våldsutövarens våld genom att be andra klubba ihjäl honom.

Wade (1997, s. 25) beskriver hur tankar i form av att slå tillbaka och motsätta sig

våldshandlingar samt förtryck är att betrakta som en form av motstånd. Med koppling till citatet ovan, där Graaf går i tankar och föreställningar om hur hon ska slå tillbaka mot det våld hon blir utsatt för motsätter hon sig våldet och förtrycket. Det Graaf beskriver ovan kan därmed även betraktas som en form av motstånd och inte enbart tolkas som en form av passivitet och anpassning.

Samtliga citat i detta avsnitt beskriver olika former av strategier de våldsutsatta kvinnorna tillämpat, som ett sätt att hantera och begripliggöra det våld och förtryck de blivit utsatta för. Meyer, Wagner och Dutton (2010, ss. 903, 913-916) redogör för två uppdelningar av

copingstrategier - aktiva, problemfokuserade och passiva, känslofokuserade. Varav

undvikande och försök till att lugna våldsutövaren nämns som exempel på känslofokuserade copingstrategier, och säkerhetsplanering samt berätta för en vän om våldet är exempel på problemfokuserade copingstrategier. Forskarna menar att det finns ett samband mellan

kvinnor som skuldbelägger sin partner och tillämpning av problemfokuserade strategier, samt våldsutsatta kvinnor som skuldbelägger sig själva och tillämpning av känslofokuserade strategier.

Utifrån det som redogörs i stycket ovan kan en tolka Bivner och Axelssons citat som mer passiva och känslofokuserade. Detta då de strategierna som beskrivs i citaten snarare bidrog till en hantering av kvinnornas inre och de konflikter samt förvirring som uppstår i samband med våldshandlingar, än förändring av våldsutövaren eller dennes utövade våld. Kvinnorna i dessa citat, utifrån det Meyer, Wagner och Dutton menar, kan också komma att lägga skulden

till våldet på sig själva. Citaten från Blomqvist och Graaf karaktäriseras mer som aktiva och problemfokuserade. Detta då Blomqvist öppet berättar om det hon är utsatt för till en vän, medan Graaf på ett sätt försöker planlägga någon form av säkerhetsplanering på hur hon ska komma undan mannen och våldet. Därmed kan en vidare tolka att kvinnorna i de två citaten, utifrån Meyer, Wagner och Duttons resonemang, kan komma att skuldbelägga sin partner för våldet.

6 Diskussion

Studiens första frågeställning lyder Hur kommer våldsutsatta kvinnors motstånd till uttryck i

deras berättelser? Föreliggande studie visar att våldsutsatta kvinnors motstånd tar sig uttryck

i flera olika former. Det kan ta sig uttryck i ett mer öppet motstånd, men också vara av en mer subtil karaktär. De hanteringsstrategier som våldsutsatta kvinnor tillämpar i de studerade berättelserna, kan alla mer eller mindretolkas som explicita former av motstånd. Studiens andra frågeställning lyder Hur kan våldsutsatta kvinnors berättelser om anpassning och

motstånd tolkas i relation till teorier om våld? Utifrån Lundgrens teoretiska modell är de

handlingar och tankar som inte uttrycker ett tydligt och öppet motstånd att tolka som exempel på anpassning, till följd av att kvinnorna normaliserat och accepterat våldet. Utifrån Holmberg och Enanders teoretiska begrepp kan en däremot tolka sådana handlingar och ageranden som uttryck för att kvinnorna både anpassar sig och gör motstånd, det vill säga som två olika strategier för att hantera våldet. På så vis betraktas strategierna mer som ett dikotomt motsatsförhållande. Utifrån Wades teoretiska resonemang kan sådana handlingar och

beteenden som Lundgren, Holmberg och Enander benämner som anpassning istället betraktas som uttryck för olika former av motstånd. Det är inte bara motstånd som är av en mer explicit, extrovert, tydlig och fysisk karaktär som ska benämnas som motstånd, utan även sådana motståndshandlingar som andra forskare har benämnt som anpassning, och därmed bidragit till ett osynliggörande av vissa former av resistans.

6.1 Resultatdiskussion

Studiens resultat visar att hur våldsutsatta kvinnors motstånd kommer till uttryck hänger samman med vilka konsekvenser det utövade motståndet får. Uppsatsens resultat visar att det öppna motståndet nästan alltid får allvarliga konsekvenser för den våldsutsatta kvinnan. I och med att det öppna motståndet har mer omfattande konsekvenser, vilket kvinnan är någorlunda medveten om, innebär det ofta att hon istället utövar ett mer subtilt motstånd för att skydda sig själv. Anpassning kan ses som en form av motstånd, ett subtilt motstånd, då den våldsutsatta kvinnan handlar som den våldsutövande mannen vill, men hon motsätter sig hans beteende och våld genom tankar samt handlingar. Att hon anpassar sig beror inte på att hon accepterar det våld hon utsätts för, utan anpassningen tolkar vi snarare som en taktisk handling från kvinnans sida, för att hon inte ska utsättas för ytterligare våld, samt för att skydda sig själv och eventuella familjemedlemmar. Således är det problematiskt att se anpassning och motstånd som två strategier vilka står i ett dikotomt motsatsförhållande till varandra. Att se anpassning och motstånd som ett dikotomt motsatsförhållande innebär indirekt att våldsutsatta

kvinnor i situationer där de anpassar sig, betraktas som passiva offer utan agens. Medan de egentligen har en bakomliggande tanke med att de anpassar sig, och på sådant sätt utövar en form av motstånd.

Den tidigare forskningen visade bland annat att det alltid förekommer någon form av motstånd i berättelser om våld och förtryck. Därtill har den vedertagna definitionen av