Subtilt motstånd

I samtliga självbiografier finns exempel på berättelser där våldsutsatta kvinnors handlingar och tankar kan ses som uttryck för anpassning till eller subtilt motstånd mot mäns våld. Vilket begrepp som appliceras på handlingarna och tankarna är beroende av vilket teoretiskt

I citatet nedan släpper Blomqvist (2014) in våldsutövaren i sin lägenhet där hon utsätts för våld när hon nekar honom sex. Under våldstillfället minns hon att en skruv sticker upp ur en golvlist i hennes lägenhet.

Jag var rädd för att få ryggen uppskuren när han drog mig över den. Till slut fanns ingen annan lösning än att lova honom sex och sängplats. Timmarna som följde blev utan sömn i min egen säng med en man som jag bara hatade och kände äckel inför. Jag önskade att det fanns ett enkelt sätt att få ut Erik ur mitt liv (Blomqvist 2014, s. 83).

Efter att ha normaliserat våldet under en längre period blir kvinnan, så småningom totalt undergiven sin våldsutövare (Lundgren 2004, ss. 49, 53). Kvinnan anpassar sig för att våldet ska upphöra då mannen säger att våldet beror på henne. Eftersom våldet fortgår trots att hon anpassar sig, fortsätter hon att istället anpassa sig för att överleva (ibid, ss. 66-67). Utifrån detta teoretiska resonemang kan den beskrivna scenen ovan tolkas som ett uttryck för att Blomqvist tvingats göra en gränsförskjutning för vad hon anser är acceptabelt och inte, då hon anser att det inte finns någon annan lösning än att lova våldsutövaren sex. Hon är nu

undergiven mannen och anpassar sig, samt accepterar våldet för att det ska upphöra.

Wade (1997 s. 25) menar att tankar som motsätter sig våld, samt handlingar som kan

förhindra våld också är motstånd. Utifrån denna definition kan Blomqvists handling där hon utlovar sex snarare betraktas som en taktisk handling, vilken förhindrar att hon blir dragen över skruven från golvlisten och skadas. Dessutom undviker hon eskalerat våld, vilket ett öppet motstånd skulle kunna innebära. Handlingen kan därmed också betraktas som subtilt motstånd. Dessutom kan tanken om att hon önskar att få ut våldsutövaren ur hennes liv, en tanke där hon motsätter sig våldet, också utifrån Wades definition betraktas som ett uttryck för subtilt motstånd.

I likhet med Lundgrens resonemang om att kvinnan anpassar sig för att överleva i analysen ovan, sker denna typ av anpassning även i Graafs berättelse nedan. Graaf (2006) beskriver hur hon under sin graviditet försöker undvika våldsutövarens eventuella triggers för att inte riskera att bli utsatt för våld.

Jag visste att han bara väntade på att jag skulle göra ett misstag så att han fick skälla ut mig och tala om för mig hur misslyckad jag var eller hur lätt han kunde sparka mig i magen så att det blev slut på eländet, och kasta ut mig. Jag brukade trippa på tå för att inte ge honom den anledning han sökte (Graaf 2006, s. 42).

Ett sätt för våldsutsatta att undvika våld är att försöka hålla våldsutövaren lugn genom att till exempel undvika hans triggerpunkter, vilket kan benämnas som blidkande hanteringsstrategi och representera en typ av känslofokuserade copingstrategier (Rizo 2016, s. 586; Meyer, Wagner och Dutton 2010, s. 903). Utifrån detta kan en tolka det som att Graaf trippar på tå inför sin våldsutövaren som ett sätt att hantera och undvika eventuellt våld. Denna typ av hantering kan också benämnas som taktik utifrån Agevalls perspektiv. Agevall menar att taktiker sker inom relationen, som en inre protest, i hopp om om att upprätthålla en relation fritt från mannens våld. Kvinnor som känner en rädsla för att bli utsatta för våld kommer sannolikt inte protestera mot våldet, och använder sig istället av taktiker för att undvika våldet (Agevall 2012 ss. 166-167, 174). Då Graaf känner en rädsla för kränkningar och fysiskt våld, samt att hon inte vill ge våldsutövaren en anledning till att utöva våld protesterar hon inte. Istället använder hon taktiker, att trippa på tå inför honom, för att undvika eventuellt våld. Samtidigt är det att tolka som ett sätt att anpassa sig för att överleva utifrån Lundgrens teoretiska modell, då Graaf inte gör något explicit motstånd.

Wade (1997, s. 25) menar att handlingar som förebygger våld är motstånd. Utifrån detta teoretiska resonemang skulle Graafs handlingar också kunna betraktas som ett subtilt motstånd, då att trippa på tå är en handling som bygger på ett undvikande av våldsutövarens ilska och förebyggande av vidare våld.

Växling mellan våld och kärlek beskrivs som en del av normaliseringsprocessen, vilket kan resultera i ett känslomässigt beroende av den våldsutövande mannen och att kvinnan därmed känner tillgivenhet för honom (Lundgren 2004, ss. 57-60; Jfr Barnett 2001, s. 12) Vilket citatet nedan kan vara ett exempel på.

Ville krypa ned hos de två minsta av mina tre barn. […] Men det fungerade inte så, för han, mitt största barn, krävde nu mer av mig än vad Oliver och Charlie gjorde tillsammans. Så det var hos Peter jag kröp ned. Snart kände jag hans krävande händer på min kropp, och när jag kände handen dra ned trosorna fick jag anstränga mig för att inte skrika rakt ut: “Jag vill inte. Ta bort dina äckliga händer!” Oviljan fick det att kännas som en våldtäkt men jag bet ihop och låtsades som att jag njöt av hans närhet (Bivner 2018, s. 209).

Att Bivner väljer att gå och lägga sig ihop med sin våldsutövare Peter istället för barnen i citatet ovan, skulle kunna vara en konsekvens av Peters tidigare växling mellan värme samt

våld och att hon därmed känner tillgivenhet för honom. Utifrån Lundgrens resonemang kan detta vara ett tecken på att Bivner har normaliserat våldet hon utsatts för. Bivners handling kan även ses som ett uttryck för anpassning för att undvika ytterligare våld. Vilket även Svenssons handling i citatet nedan skulle kunna vara ett uttryck för.

Ett annat exempel på att våld i nära relationer inte bara handlar om att slå är då jag och sambon åkte till en erotikmässa och där han så gärna ville att jag skulle vara med när en tjej dansade lapdance för honom. Detta var så fruktansvärt förnedrande att jag var illamånende, men vad skulle jag göra? (Svensson 2017, s. 29).

Att Svensson uttrycker “men vad skulle jag göra?” i citatet ovan trots att hon upplevde situationen som förnedrande tyder på anpassning, då hon anpassar sig för att undvika ytterligare våld. Hon går med på det våld hon blir utsatt för, förnedringen, då hon eventuellt skulle kunna bli utsatt för en annan, mer extrem typ av våld om hon motsatte sig

förnedringen.

Wade (1997, s. 25) menar dock att tankar som bygger på motsättning av våld samt tankar om ett liv som bygger på respekt och jämställdhet för sig själv är motstånd. Att ta avstånd i tankarna från våld och förnedring, såsom både Bivner och Svensson gör i de två citaten ovan genom att tänka att handlingen är förnedrande samt “Jag vill inte. Ta bort dina äckliga

händer!”, är utifrån Wades definition också att tolka som ett slags motstånd.

Axelsson (2013) beskriver nedan en händelse där hon blivit upptryckt mot väggen av sin partner och hinner tänka att hon möjligtvis skulle kunna knäa honom i skrevet. Men hon väljer att inte göra det då hon inte såg någon möjlighet att fly efteråt. Våldsutövaren släpper till slut och går iväg.

Jag började gråta så jag skakade, över vreden, förnedringen, rädslan - men mest av allt över att inte ha någon som helst kontroll över mitt eget liv. [...] En kort stund senare gick jag mekaniskt till skrivbordslådan, där jag förvarade kortet jag fått tillsammans med rosbuketten för flera år sedan. Iskallt rev jag det i små, små bitar och gick direkt ut till sopnedkastet med skräpet. Vågade inte ta risken att han skulle hitta det i papperskorgen (Axelsson 2013, s. 163).

Lundgren (2004, ss. 66-67) menar att kvinnan anpassar sig för att våldet ska upphöra, och till slut för att överleva. Utifrån detta resonemang kan citatet ovan tolkas som att Axelsson anpassar sig när hon väljer att inte sparka våldsutövaren i skrevet, då hon försöker undvika ytterligare våld. Även handlingen där hon gick direkt till sopnedkastet för att slänga

pappersbitarna kan betraktas som en anpassning, då hon gör detta för att inte riskera att våldsutövaren hittar dem, vilket kan tänkas vara då hon tror att det kommer innebära negativa konsekvenser.

Wade (1997, ss. 25, 32-33) menar att handlingar som tyder på att den våldsutsatta tar avstånd från våldet är motstånd, samt att ett subtilt motstånd kan innebära att den våldsutsatta kan bibehålla sin värdighet. Utifrån denna definition kan Axelssons handling likaså betraktas som motstånd, eftersom att riva sönder kärleksbrevet kan tolkas som ett sätt för henne att ta avstånd från det våld hon blivit utsatt för. Dessutom kan handlingen anses vara ett sätt för henne att upprätthålla sin värdighet, återfå en känsla av kontroll och visa för sig själv att hon inte accepterar våldet. Handlingen skulle dessutom kunna ses som ett sätt för Axelsson att göra slut på relationen på ett symboliskt sätt, utan att faktiskt lämna relationen.

Barnett (2001, ss. 13-14) beskriver hur kvinnor som kontinuerligt blir utsatta för våld tenderar att stanna kvar i relationen med våldsutövaren då de anpassar sig. Även Holmberg och

Enander menar att våldsutsatta kvinnor kan komma att anpassa sig, men att de också gör motstånd. Som nämnts under tidigare undertema kan dock motståndet ha en kvarhållande effekt, då kvinnan anser sig ha kontroll och känner sig mindre undergiven när hon utövar motstånd (Holmberg & Enander 2011, ss. 123-124). Utifrån resonemangen ovan kopplat till vårt resultat kan de olika formerna av motstånd, både subtilt och öppet, innebära att kvinnan stannar kvar i relationen trots att hon motsätter sig våldet. Att kvinnan exempelvis säger saker våldsutövaren vill höra och trippar på tå kan ge kvinnan en känsla av att ha kontroll och en föreställning om att veta hur hon kan hantera våldsutövaren, vilket kan innebära att hon stannar kvar i relationen.

Citaten ovan som kopplats till anpassning, taktiker, känslofokuserade copingstrategier och blidkande hanteringsstrategier kan alla ses som olika former av motstånd enligt Wades definition. Wade (1997, ss. 24-25) menar att det motstånd som våldsutsatta utövar inte alltid är helt uppenbart, då den vedertagna definitionen av motstånd ofta innebär en fysisk handling. Hydén (2005, ss. 169-171) menar i likhet med Wade att det i varje berättelse om

våldsutsatthet förekommer motstånd och problematiserar också den vedertagna definitionen av motstånd, då den utesluter vardagligt motstånd. Ett fysiskt motstånd förekommer sällan och ett motstånd i form av att försöka behaga våldsutövaren för att skydda sig själv och sina barn är istället en mer vanlig strategi. Att kvinnorna gör dessa typer av motstånd tyder på att

de inte accepterar det våld de blir utsatta för, även om de stannar kvar i relationen (Chantler 2006, ss. 31-32). Citaten ovan visar därmed att kvinnorna inte är passiva offer utan agens. Det går att finna motstånd i samtliga självbiografier, men att det ofta är av subtil karaktär. Detta då kvinnorna ofta är rädda för de konsekvenser ett öppet motstånd kan innebära.