”Nu får det fan räcka!”
En kvalitativ studie om kvinnors utövade motstånd mot våld inom nära relationer
Författare: Anna Forsmark och Veronica Rost Handledare: Marie Eriksson
Examinator: Torbjörn Forkby Termin: VT19
Kandidatuppsats
Abstract
Authors: Anna Forsmark and Veronica Rost
Title: “Enough is enough!” - a qualitative study of battered women’s exerted resistance within domestic relationships [Translated title]
Supervisor: Marie Eriksson Assessor: Torbjörn Forkby
The aim of this study was to examine battered women’s stories about resistance within domestic relationships, and to problematize previous research theoretical description of adaptation and resistance as a dichotomous contradiction. More specifically the aim of this study was to challenge the view of battered women as only passive victims without agency, and to gain an increased understanding how adaptation can be a form of resistance. The study was based on five
autobiographies, where the female authors described their experiences of living with an abusive male partner in a heterosexual relationship in a swedish context. Allan Wades definition of resistance, the leaving process and the normalization process were used as theoretical perspectives to analyze the study’s results. One of the main results showed that all the women in the autobiographies exercised resistance and that the resistance was expressed in different forms. Another result showed that more open forms of resistance almost always led to severe consequences for the battered women. As a conclusion battered women’s adaptation can be perceived as a subtle form of resistance, since they adapt to survive but still opposes the violence through thoughts and subtle acts. Thus another conclusion were that a description of adaptation and resistance as a dichotomous contradiction is problematic.
Key words
resistance, adaptation, intimate partner violence, battered women, autobiographies
Tack
Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Marie Eriksson för hennes engagemang och vägledning. Utan hennes hjälp hade detta inte varit möjligt. Vi vill även tacka övriga studenter i vår handledningsgrupp för era synpunkter och uppmuntran genom arbetets gång. Slutligen vill vi ge varandra en stor eloge för att vi tagit oss igenom denna stundtals påfrestande och krävande, men också roliga period.
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Problembakgrund 1
1.2 Problemformulering 2
1.3 Syfte 3
1.4 Frågeställningar 3
2 Tidigare forskning 4
2.1 Anpassningens komplexitet 4
2.2 Motstånd 6
2.3 Hantering av våldet 7
2.4 Sammanfattning 9
3 Teori 11
3.1 Våldets normaliseringsprocess 11
3.2 Uppbrottsprocessen 12
3.3 Motståndets komplexitet 13
3.4 Sammanfattning 13
4 Metod 15
4.1 Vetenskapsteoretisk ansats 15
4.2 Livshistorisk forskningsmetod 15
4.3 Urval 16
4.4 Analysmetod 17
4.5 Självbiografier som material 18
4.6 Tillförlitlighet och giltighet 19
4.7 Etiska överväganden 20
4.8 Metoddiskussion 21
4.9 Arbetsfördelning 22
5 Resultat och analys 23
5.1 Presentation av självbiografierna 23
5.2 Motstånd 23
5.2.1 Öppet motstånd 23
5.2.2 Subtilt motstånd 26
5.2.3 Konsekvenser av utövat motstånd 31
5.2.4 Våldshanteringsstrategier 33
6 Diskussion 38
6.1 Resultatdiskussion 38
6.2 Förslag till vidare forskning 40
Källförteckning 38
Bilagor 1
1 Inledning
1.1 Problembakgrund
Socialstyrelsen (u.å.) definierar våld i nära relationer som upprepade handlingar, vilka kan variera i form av subtila kränkningar till grövre brott. Ofta består handlingarna i en
kombination av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Våldet kan även ta sig uttryck i social och ekonomisk utsatthet. Våldsutövaren kan exempelvis vara en partner eller ett syskon, det vill säga någon närstående. Den vanligaste formen är dock att en man utövar våld gentemot sin kvinnliga partner. Våld i nära relationer identifieras som en kränkning av de mänskliga rättigheterna, därtill erkänns det som en fara för den globala folkhälsan (Socialstyrelsen 2016, ss. 9, 15; Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) u.å.a, u.å.b). Mäns våld mot kvinnor i nära relationer betraktas som ett jämställdhetsproblem och ett av de sex politiska
jämställdhetsmålen i Sverige innefattar att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Detta för att främja rätten samt möjligheten till kroppslig integritet oavsett kön (Socialstyrelsen 2016, s.
15; Regeringskansliet 2017). Den hittills största svenska omfångsundersökningen av mäns våld mot kvinnor i Sverige visar att cirka var fjärde kvinna rapporteras ha utsatts för våld av en make eller sambo (Lundgren, Heimer, Westerstrand & Kalliokoski 2001, s. 73). Därtill visar statistik rörande anmälda misshandelsbrott mot kvinnor över 18 år från 2018 att 13 100 av de 28 400 anmälda misshandelsbrotten utförts av en gärningsperson som offret haft en nära relation till. Det finns dock ett stort mörkertal vad gäller våld i nära relationer. I enlighet med ovanstående är våld i nära relationer sammantaget att betrakta som ett stort samhällsproblem (Brottsförebyggande rådet 2018, ss. 15,17 ; Socialstyrelsen 2016, s. 15).
En undersökning utförd av NCK visar att kvinnor och mäns våldsutsatthet i vuxen ålder skiljer sig åt. Kvinnor blir i högre utsträckning utsatta för en partners våld medan män blir utsatta av okända mäns våld. Studien visar också en tydlig koppling mellan våldsutsatthet och psykisk samt fysisk ohälsa. Några konsekvenser av våldet är att en tredjedel av de kvinnor som blivit utsatta för allvarligt fysiskt våld i vuxen ålder visade antydningar av PTSD- symptom, en femtedel depression och cirka en tredjedel visade på riskbruk av alkohol samt självskadebeteende vid något tillfälle under sin livstid (NCK 2014, ss. 45, 81). Våld i nära relationer har inte enbart omfattande konsekvenser för individen, utan även för samhället, då våldets konsekvenser uppges kosta samhället cirka tre miljarder kronor per år (Socialstyrelsen 2006, s. 39).
1.2 Problemformulering
Normaliseringsprocessen är en teoretiskt modell utvecklad av sociologiprofessorn Eva Lundgren för att förklara hur utsatta kvinnor anpassar sig i nära relationer till våldsutövande män och normaliserar det våld de utsätts för (Lundgren 2004, ss. 13, 21-22). Utifrån
normaliseringsprocessen kan en enklare förstå varför kvinnor stannar kvar i våldsamma relationer (Lundgren 2004). Denna teoretiska modell har kritiserats då den kan tyckas framställa kvinnan som ett helt igenom passivt offer som inte gör motstånd mot den våldsutövande mannen och inte agerar som ett självständigt handlande subjekt. Margareta Hydén menar att:
I Lundgrens värld visar kvinnor inget motstånd, ingen kraft som bär utåt. Kvinnor anpassar sig. Kvinnor formulerar inga egna projekt, kvinnor ändrar ingenting, revolterar aldrig. Viljelöst låter de sig dödas psykiskt eller fysiskt (Hydén 1995 se Holmberg & Enander 2011, s. 63).
Tidigare har media och forskningens fokus legat på varför den våldsutsatta kvinnan inte lämnar, men Holmberg och Enander (2011, s. 12) menar snarare att frågan om varför hon lämnar är mer intressant. I deras studie “Varför går hon?” riktas fokus mot de processer som gör att kvinnor som utsätts för våld i nära relation lämnar mannen. Där beskrivs anpassning och motstånd som strategier för att hantera det våld kvinnor utsätts för (ibid, ss. 63-65).
Författarna diskuterar Lundgrens beskrivning av normaliseringsprocessen där anpassningen ses som en strategi med en kvarhållande effekt. De nämner också Hydéns kritik mot Lundgren som indikerar på att Hydén ser kvinnan som agerande subjekt och motståndet som en strategi för kvinnans frigörelse från våldet. Holmberg och Enander menar dock att de två strategierna korrelerar och att motstånd i vissa fall även kan ha en kvarhållande effekt. Utifrån intervjuer med kvinnor som tidigare befunnit sig i en relation med en våldsam man fann Holmberg och Enander att kvinnor stannar kvar och bryts ner i relationen, trots att de gör motstånd.
Motståndet kan dock fylla andra viktiga funktioner för kvinnan. Motståndet visar att kvinnan inte är helt igenom underordnad, ger henne en upplevelse av kontroll samt fungerar som ett försök till att få våldsutövaren att förstå och ändra på sig. Motståndet kan vidare anses vara betydande för kvinnans självbild och psykologiska överlevnad (ibid, ss. 68-69).
Allan Wade (1997, s. 23) beskriver hur det i varje berättelse om våldsutsatthet finns en koppling till utövat motstånd. Wade problematiserar också sättet som motstånd oftast
definieras på, då det sällan erkänns som motstånd om det inte är av fysisk karaktär. Utöver en
fysisk karaktär menar Wade att alla typer av beteende och tankar som syftar till att stoppa, förhindra, avvisa eller motsätta sig våld och förtryck också är att betrakta som motstånd. Att utesluta denna definition av motstånd innebär att personer som inte agerat fysiskt under våldstillfällen inte anses ha gjort något motstånd. Därmed förnekas de vanligast
förekommande formerna av motstånd (ibid, s. 25).
Vi är medvetna om och har en förståelse för våldsutsatta kvinnors utsatthet och vilka omfattande konsekvenser våldet kan ha för individen. Trots att de är offer för våldet ser vi dock utifrån ovanstående ett behov av att utmana synen på kvinnor som utsätts för mäns våld i nära relationer som enbart passiva offer utan agens. Därtill ser vi ett behov av att ytterligare problematisera tidigare forsknings teoretiska beskrivning av anpassning och motstånd som ett dikotomt motsatsförhållande. Ett sätt att göra detta på är att undersöka berättelser om
anpassning och motstånd i självbiografier om kvinnor som blivit utsatta för mäns våld och förtryck i nära relationer. Detta i relation till teorier om våld: normaliseringsprocessen, uppbrottsprocessen och Wades definition av motstånd.
1.3 Syfte
Denna studie syftar till att undersöka våldsutsatta kvinnors berättelser om motstånd samt problematisera tidigare forsknings teoretiska beskrivning av anpassning och motstånd som ett dikotomt motsatsförhållande. Detta för att utmana synen på våldsutsatta kvinnor som enbart passiva offer utan agens, samt för att få en ökad förståelse för hur anpassning också kan vara en form av motstånd.
1.4 Frågeställningar
- Hur kommer våldsutsatta kvinnors motstånd till uttryck i deras berättelser?
- Hur kan våldsutsatta kvinnors berättelser om anpassning och motstånd tolkas i relation till teorier om våld?
2 Tidigare forskning
I följande avsnitt presenteras den insamlade tidigare forskningen som använts för att analysera resultatet. Den tidigare forskningen har delats in i tre kategorier; Anpassningens komplexitet, Motstånd och Hantering av våldet. Avslutningsvis har vi sammanfattat den tidigare
forskningen.
2.1 Anpassningens komplexitet
Kvinnor som utsätts för mäns våld i en nära relation tenderar att normalisera, hantera och anpassa sig till det våld de utsätts för, som en del av normaliseringsprocessen vilken är en teoretisk modell för att enklare förstå varför kvinnor stannar i våldsamma relationer (Lundgren 2004). Andra forskare berör vidare komplexiteten i hur våldsutsatta kvinnor begripliggör och hanterar våldet, men genom andra benämningar än anpassning och normaliseringsprocessen.
Agevall (2012, ss. 150-151) skriver om “den misshandlade kvinnan” som en positionering med vissa karakteristiska drag och som dessutom förknippas med svaghet och offerskap.
Denna bild understryks och problematiseras ytterligare av Hydén (2005, ss. 169-170) och Chantler (2006, ss. 29-30). Vidare framställs den misshandlade kvinnan ofta som
underordnad, någon som tar skit, som är dum nog att hamna i en sådan situation. Då
positionen som den misshandlade kvinnan är skambar, vill kvinnor som blivit utsatta för våld sällan identifiera sig med bilden av den misshandlade kvinnan och de gör därmed motstånd mot den. Våldsutsatta kvinnor försöker därmed förklara, ursäkta och rättfärdiga
positioneringen som “misshandlad kvinna” för att göra sina erfarenheter begripliga med syftet att göra de socialt godtagbara (Agevall 2012, ss. 150-151).
Inre och yttre protester är begrepp som används för att beskriva hur kvinnan hanterar det våld hon blir utsatt för. Våldsutsatta kvinnor använder sig vanligtvis från början av inre protester för att förändra sin situation. Inre protester förekommer inom relationen där kvinnan antingen gör motstånd och motsätter sig våldet, eller utformar olika taktiker för att upprätthålla en relation fritt från våld med mannen. Om kvinnan känner rädsla för våld är det mindre troligt att hon uttrycker protest. Istället skapar hon taktiker för att undvika våld och förtryck från sin partner. Det som skiljer protester och taktiker åt är att de taktiker som kvinnorna använder sig av är helt fria från makt. Exempel på taktiker är att kvinnan anpassar sig genom att sluta på sitt jobb eller börja klä sig annorlunda för att inte göra mannen svartsjuk och därmed minska
risken för våld. Det finns en risk för att mannens våld ökar i samband med separation.
Därmed är hemlighållande av våldet en taktik för våldsutsatta kvinnor, med vilken de skyddar sig själva och sin familj. Taktiker används i likhet med protester för att undvika våldet, men bidrar samtidigt till att kvinnans handlingsfrihet minskar. Att kvinnan väljer att använda protest för att förändra sin situation istället för att lämna relationen beror på hennes
övertygelse om att hon själv kan förändra situationen. Om kvinnan upplever en inre protest meningslös aktualiseras en yttre protest och ett utträdande ur förhållandet. Yttre protester sker till skillnad från inre protester utanför förhållandet och kan exempelvis vara en polisanmälan mot mannen (Agevall 2012, ss. 159, 166-167, 174).
Barnett har med sin studie bland annat velat belysa om inre faktorer, som kan försvåra för och hindra våldsutsatta kvinnor från att lämna våldsamma relationer. Inre faktorer som bland annat nämns är att kvinnan kan ha en rädsla för att bli lämnad av den våldsutövande mannen, och uppleva det som värre än att emellanåt bli utsatt för våld. Detta då mannen kan ha blivit den som kommit att styra över kvinnans välbefinnande. Därtill kan kvinnan tolka mannens våld som ett misslyckande från hennes sida. Hon kan därmed komma att tillskriva våldets orsaker till sig själv, så kallat self-blame och därefter utveckla en tro om att hon kan förhindra våldet, samt att hon bör stanna och hjälpa mannen (Barnett 2001, ss. 3, 8-9). Att kvinnan utvecklar en tro om att hon kan förhindra våldet liknar Agevalls (2012, s. 167) resonemang om att kvinnan inte lämnar relationen då hon har en övertygelse om att hon själv kan förändra situationen.
Utöver att våldsutsatta kvinnor tenderar att utveckla förklaringar till våldet samt dess orsaker, tenderar de också att utveckla strategier som möjliggör för dem att se det positiva och fina i relationen trots det pågående våldet. Förnekande, minimering samt rationalisering av våldet möjliggör för kvinnan att skylla våldet på något annat än den våldsutövande mannens faktiska beteende och agerande. Ett exempel på sådana bortförklaringar är att den våldsutövande mannen inte var sitt vanliga jag när våldet skedde (Barnett 2001, s.10). Detta är något som även Agevall (2012, s. 207) lyfter, hon menar att en stor del av kvinnans begripliggörande av mannen och våldet är att göra mannen till offer. Hon kan exempelvis skylla mannens
våldshandlingar på att han haft en svår barndom eller haft en dålig anknytning till sin mamma.
Vidare menar Barnett (2001, s. 12; Jfr Lundgren 2004) att den våldsutövande mannens växling mellan kärlek gentemot kvinnan till perioder av straff i form av våld, bidrar till kvinnans beroende av mannen och gör det svårare för henne att lämna. Därtill beskrivs det
bland annat hur våld i nära relationer till en början sker subtilt för att successivt öka och ta mer extrema former. Barnett beskriver hur resultat från vissa studier kopplat till djurs beteende när de utsätts för kontinuerligt våld som successivt ökar, genom att överföras till våld i nära relationer och våldsutsatta kvinnor kan skapa en förståelse för hur kvinnor som kontinuerligt blir utsatta för våld tenderar att anpassa sig och därmed stanna kvar i relationen med den våldsutövande mannen. Barnett avslutar med att konstatera att våldsutsatta kvinnor tenderar att skapa ursäkter för den våldsutövande mannens agerande, för att därtill minimera våldet (Barnett 2001, ss. 13-14, 19).
2.2 Motstånd
Allan Wade är en terapeut som utifrån fallbeskrivningar, vilka omfattar personer som blivit utsatta för våld, beskriver ett förhållningssätt till terapi som baseras på observationen att människor som blir utsatta för våld eller förtryck alltid gör motstånd. Trots det så tas
motståndet sällan upp i litteratur som rör terapeutisk teori och praktik, vilket Wade upplever anmärkningsvärt (Wade 1997, ss. 23-24, 38). Han vill beskriva en syn på terapi där fokus läggs på utformandet och betydelsen av våldsutsattas motstånd för att bidra till deras
välbefinnande. Våldsutsatta personer som fått sätta ord på sitt motstånd, vilket de tidigare inte har gjort, har fått sin självkänsla stärkt och fått en förbättrad psykisk hälsa. Det beskrivs vidare att ett öppet motstånd inte förekommer lika ofta som ett subtilt, då det kan bestraffas av förövaren. Våldsutsatta personer blir därmed duktiga på att utforma ett mer subtilt motstånd såsom att spela med eller säga saker som våldsutövaren vill höra. Wade menar att det subtila motståndet inte bör ses som ”litet” motstånd, då det ofta resulterar i att personen som gör motstånd kan behålla sin värdighet (ibid, ss. 28-30, 32-33).
Wade anser det viktigt att terapeuter uppmärksammar och erkänner de våldsutsattas motstånd.
Han nämner en kvinna som blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Kvinnan menar att om hennes motstånd inte uppmärksammats samt erkänts hade det betytt att hon gick med på våldet, och att det därmed var hennes fel att hon blev utsatt. Hon uttryckte att hon nu kunde
”leva med sig själv” och fick tillbaka sin värdighet samt sitt egenvärde (Wade 1997, s. 38).
Hydén beskriver hur kvinnor som blir slagna av sina män tillskrivs kategorier som våldsutsatt kvinna samt offer och menar att dessa kategoriseringar är problematiska, då de kan bidra till att kvinnorna endast identifierar sig utifrån dessa karaktärsdrag. I likhet med Wade belyser Hydén vidare att det i varje berättelse där det förekommer förtryck och lidande även
förekommer motstånd, och att den allmängiltiga definitionen av motstånd är problematisk.
Detta då motståndet ständigt ställs i relation till resultatet av det utövade motståndet, för att utifrån det bestämmas om det är att betrakta som motstånd eller inte. Som exempelvis när en soldat har kommit att besegra sin motståndare. Därmed kan olika former av vardagligt motstånd komma att uteslutas. Slutligen pekar Hydén på att kategoriseringarna av kvinnor som offer och våldsutsatta kan innehålla flera andra diskurser, som inte enbart begränsar dem till deras lidande. Detta för att vidare understryka betydelsen av att inte betrakta kvinnor med erfarenheter av våld i nära relationer, som enbart våldsutsatta kvinnor, utan snarare som ett mångfacetterat subjekt (Hyden 2005, ss. 169-172, 186-187).
I likhet med Hydén understryker och problematiserar Chantler att kvinnor som stannar kvar i våldsamma relationer ofta ses som svaga och fullständiga offer. Detta i sin tur bidrar till en förnekelse av kvinnornas förmåga att utforma olika typer av skyddsstrategier för sig själva och sina barn. Samtidigt porträtteras kvinnor som lämnar som starka och oberoende. Chantler vill uppmärksamma våldsutsatta kvinnors motstånd som de utövar under tiden de befinner sig i en våldsam relation, samt föra en diskussion om de faror som lämnandet av en sådan relation kan innebära. I studien framgick att kvinnorna vanligtvis gjorde motstånd i form av att
försöka ta kontroll över sin ekonomi eller bostad och genom försörjning av sina barn, medan ett fysiskt motstånd i form av att slå tillbaka sällan förekom. Dessutom var det vanligt att kvinnorna försökte läsa av våldsutövarens humör samt försökte behaga honom för att skydda sig själva och sina barn (Chantler 2006, ss. 29-31). Motstånd mot våldsamma partners visade sig dock inte vara riskfritt och kunde leda till ett eskalerat våld (Jfr Wade 1997, ss. 28-30; Jrf Agevall 2012, s. 173). Att vara bestämd och tydlig i sitt motstånd är alltså en naiv lösning, då våld i nära relationer är komplext. Studien visade att trots att kvinnorna gjorde motstånd fortsatte våldsutövarna att tysta, diskriminera och slå kvinnorna. Att kvinnorna utövar det motstånd som exemplifieras är dock ett tecken på att kvinnor som stannar kvar i våldsamma relationer inte accepterar det våld de utsätts för (Chantler 2006, ss. 31-32).
2.3 Hantering av våldet
Hej Rizo har undersökt och dokumenterat copingstrategier, vilka kvinnor som överlevt våld i nära relationer tillämpat. Copingstrategierna de kvinnliga överlevarna tillämpat fördelades in i tio olika kategorier, varav kognitiva hanteringsstrategier, blidkande strategier,
motståndsstrategier, säkerhetsplanerande strategier och hjälpsökande strategier är några
exempel (Rizo 2016, ss. 582, 584).
Det beskrivs hur våldsutsatta kvinnor kunde tillämpa kognitiva hanteringsstrategier som ett sätt att hantera det våld de blev utsatta för. Genom denna strategi kunde våldsutsatta kvinnor rationalisera, begripliggöra eller minimera våldet samt den situation de befann sig i. Detta genom att exempelvis försöka se till de positiva aspekterna i relationen istället för att fokusera på det dåliga. Att skapa ursäkter för våldet och mannens agerande är ett annat exempel, vilket kunde göras genom self-blame. Våldsutsatta kvinnor kunde också komma att visualisera hur de motsatte sig våldsutövaren och våldet, som ett sätt att hantera förtrycket samt våldet (Rizo 2016, s. 585). Barnett (2001, ss. 8-10) benämner och diskuterar i tidigare avsnitt också detta.
Hur våldsutsatta kvinnor kan utveckla skyddsstrategier som gör det möjligt för dem att se det positiva med relationen, samt hur kvinnorna kan komma att skapa ursäkter för våldsutövarens handlingar, för att också tillskriva sig själva våldets orsaker.
Blidkande hanteringsstrategier kunde tillämpas i hopp om att lugna situationen eller minska våldet, genom att återfå våldsutövarens tillgivenhet samt ömhet. Detta kunde exempelvis göras genom att de våldsutsatta kvinnorna bad våldsutövaren om förlåtelse eller också förlät honom. Andra sätt var genom självisolering från andra i sin omgivning för att vara sin våldsutövare hängiven, på sådant sätt kunde också våldsutövarens triggerpunkter såsom svartsjuka undvikas (Rizo 2016, s. 586). Vilket påminner om exemplet som Agevall (2012, s.
174) i tidigare avsnitt nämner, med koppling till det hon benämner som taktiker. Rizo (2016, s. 586) beskriver vidare hur våldsutsatta kvinnor också kunde tillämpa motståndsstrategier i ett försök att hantera våldet. De kunde göra motstånd i form av att verbalt skrika tillbaka åt våldsutövaren, eller också genom att vägra samt stå emot det våldsutövaren sa eller gjorde genom att exempelvis lämna situationen.
Hjälpsökande som strategi kunde också tillämpas av våldsutsatta kvinnor. Varav söka hjälp och prata om våldet med ens vänner, så kallat informellt hjälpsökande, är ett exempel på denna strategi. Säkerhetsplanering är en annan strategi som våldsutsatta kvinnor kunde komma att tillämpa. Där tankar om eventuella flyktplaner, samt att vara uppmärksam efter tecken som kunde tyda på eskalation av våldet bland annat benämns som exempel (Rizo 2016, ss. 585, 587).
I och med att våld i nära relationer är att anse som en mycket komplex stressor är agerande samt beteende hos de våldsutsatta, vilka kan tolkas som försvarande till våldet och
våldsutövaren, fortfarande att anse och erkännas som en form av utövad copingstrategi. Rizo menar att det kan vara viktigt och till hjälp för våldsutsatta kvinnor om de får tala om sina tillämpade copingstrategier, oavsett om de antyder till försvarande eller inte, för att på sådant sätt öka de våldsutsattas empowerment (Rizo 2016, s. 590). Detta synsätt påminner om det resonemang Wade (1997, ss. 28, 32-33) för rörande vikten av att våldsutsatta får sätta ord på sitt utövade motstånd, litet som stort, och dess betydelse.
Forskarna Meyer, Wagner och Dutton (2010, s. 900) har i likhet med Rizo utfört en studie med koppling till coping, men med fokus på att undersöka sambandet mellan vad våldsutsatta kvinnor upplever är orsaker till det våld de blivit utsatta för och deras hantering av våldet.
Vilka copingstrategier våldsutsatta kvinnor använder sig av är beroende av situationens kontext. Hanteringen av det våld som personer utsätts för i en nära relation är begränsade till personliga och miljömässiga resurser och copingstrategier är därmed bundna till dessa.
Kvinnor som anser sig själva ha kontroll över våldet är mer benägna att använda sig av fler copingstrategier, än kvinnor som inte tror sig ha någon kontroll. Resultatet visade att de anledningar till våldet som kvinnorna angav var relaterade till deras copingstrategier. Vilken typ av coping kvinnorna använde sig av var beroende på om de ursäktade våldet eller om de lade skulden på sin partner. Kvinnor som skuldbelade sin partner använde sig oftare av aktiva, problemfokuserade copingstrategier, som exempelvis att säkerhetsplanera eller att berätta för en vän om våldet. Medan de som ursäktade våldet använde sig av passiva, känslofokuserade copingstrategier, såsom undvikande eller försök till att lugna våldsutövaren (Meyer, Wagner
& Dutton 2010, ss. 902-904, 913-916).
2.4 Sammanfattning
Samtlig tidigare forskning vi utgått från i sammanställningen av vårt forskningsläge berör kvinnor som blivit utsatta för våld i en nära relation och hur kvinnorna har hanterat det våld de blivit utsatta för. De olika författarna benämner hanteringen av våldet på olika sätt, men vi menar trots det att dessa benämningar kan ses som olika uttryck för anpassning och motstånd.
Det Agevall (2012) benämner som inre och yttre protester är olika sätt för kvinnorna att hantera det våld de utsätts för, där yttre protest är ett tydligt motstånd när kvinnan insett att situationen inte längre går att hantera inom relationen. Inre protester består av att kvinnan antingen utövar det som Agevall (ibid) kallar för motstånd, eller det som hon kallar för
taktiker. Begreppet taktiker går i sin tur att koppla samman med det Rizo (2016), Meyer, Wagner och Dutton (2010) benämner som copingstrategier eftersom båda sätten används av kvinnan för att hantera och försöka förändra sin situation inom förhållandet. Taktiker och vissa copingstrategier kan vidare tolkas som olika former av anpassning. Barnett (2001) skriver om hinder som kan komma att försvåra uppbrott ur en våldsam relation. Dessa hinder kan tolkas som olika sätt att normalisera samt anpassa sig till våldet. Hydén (2005) och Chantler (2006) uppmärksammar kvinnors motstånd, för att därtill problematisera offerskapet som våldsutsatta kvinnor i regel tillskrivs. Även Wade (1997) uppmärksammar kvinnors motstånd och problematiserar i likhet med Hydén (2005) vidare definitionen av motstånd. Vi har en medvetenhet om att viss tillämpad forskning är äldre, men då forskarna tillhör
orginalutvecklarna inom forskningstraditionen anser vi artiklarna relevanta för studien.
3 Teori
I följande kapitel presenteras de teoretiska utgångspunkter och begrepp som används för att analysera studiens resultat. Lundgrens teoretiska modell om normaliseringsprocessen används i studien för att synliggöra de våldsutsatta kvinnornas anpassning. Holmberg och Enanders modell om uppbrottsprocessen används vidare för att synliggöra både anpassning och motstånd som olika strategier våldsutsatta kvinnor använder för att hantera våldet. Wades definition av motstånd används därefter för att uppmärksamma hur anpassning kan ses som en form av motstånd.
3.1 Våldets normaliseringsprocess
Normaliseringsprocessen är en teoretisk modell, vilken är tänkt att försöka förklara hur kvinnor som utsätts för mäns våld i en nära relation successivt kommer att normalisera, hantera och anpassa sig till det våld hon utsätts för (Lundgren 2004). Det beskrivs hur kvinnor i våldets normaliseringsprocess inledningsvis hamnar i chocktillstånd i samband med det våld de utsätts för, och hur kvinnorna till en början upplever våldet som oacceptabelt. För att vidare så småningom acceptera det och istället uppleva våldet som det normala samt förväntade. Denna anpassning beskrivs som en konsekvens av att kontinuerligt under en tid utsättas för våld i en nära relation (ibid, s. 49).
Det första steget som beskrivs i normaliseringsprocessen är hur kvinnans gränser förskjuts och slutligen utplånas. Kvinnans gränser för vad som är acceptabelt samt önskvärt och inte, kommer efter en tid att successivt blekna för att slutligen utplånas. I samband med det sker en glidning av kvinnans position, från att vara relativt underordnad den våldsutövande mannen till att bli totalt undergiven honom (Lundgren 2004, s. 53). Det beskrivs vidare hur isolering i samband med våldet bidrar till ytterligare en gränsförskjutning mellan gott och ont. När kvinnan successivt blir avskärmad och fysiskt isolerad från andra i sin omgivning bidrar det även till en mental isolering, vilket gör att våldsutövaren blir kvinnans enda referenspunkt.
Detta gör att kvinnan kommer uppleva allt i relation till den våldsutövande mannen, vilket gör att han slutligen kommer ha övertaget om kvinnans känsloliv. Detta innebär att det så kallade goda kommer upplevas i ljuset av det normala, med andra ord misshandeln vilket egentligen representerar det onda. Men kvinnan har inte längre några andra referenspunkter att jämföra med och därmed blir gränserna diffusa. Istället utgår kvinnans orienteringspunkt från den våldsverklighet hon lever i. Precis som isoleringen bidrar till ett känslomässigt beroende av den våldsutövande mannen, beskrivs även hur växling mellan våld och värme innebär samma
sak. Detta genom att mannen växlar från att visa ilska och slag, till att sedan visa ömhet och smekningar. Denna dubbelhet och växling gör att kvinnan känner tillgivenhet för mannen.
Växlingen skapar i sin tur förvirring hos kvinnan om distinktionen mellan våld och kärlek.
Kvinnan kommer så småningom att tolka växlingen till värme och ånger som en bekräftelse på mannens kärlek till henne. Gränsen mellan våld och kärlek kommer således successivt att utplånas och kvinnan kommer att uppfatta våldet som kärlekshandlingar (ibid, ss. 54-60).
Successivt kommer kvinnan att identifiera sig med den våldsutövande mannens verklighet.
Kvinnan anpassar sig genom att internalisera och identifiera sig med mannens verklighet, samt genom att förskjuta våldets orsak från mannen till sig själv och hennes eget agerande och beteende. När våldet internaliseras skapar kvinnan vissa strategier för att hantera våldet hon utsätts för som sedan förändras över tid när hon successivt anpassar sig till våldet. Innan en internalisering har skett är det mannen som måste förändra sig. Efter att mannen ständigt säger att hans våld beror på henne kommer kvinnan dock börja tro att det är hon som måste anpassa och ändra sig för att våldet ska upphöra. Trots denna anpassning fortsätter mannen att utöva våld och kvinnan fortsätter att anpassa sig, inte längre för att våldet ska upphöra, utan snarare för att överleva (Lundgren, ss. 60-64, 66-67).
3.2 Uppbrottsprocessen
Utifrån uppbrottsprocessen kan en förstå hur och varför våldsutsatta kvinnor lämnar sina våldsutövare (Holmberg & Enander 2011). En våldsutsatt kvinnas uppbrottsprocess består av tre processer snarare än en. De tre processerna med anknytning till uppbrottet benämns att bryta upp, att bli fri och att förstå. Att bryta upp innebär en vändpunkt för kvinnan som resulterar i att hon lämnar relationen. När kvinnan brutit sig loss från sina emotionella band till våldsutövaren har hon genomgått processen att bli fri. Att förstå innebär att kvinnan själv anser att hon blivit utsatt för våld och sig själv som våldsutsatt kvinna. Anpassning och motstånd är två strategier vilka kvinnor som utsätts för våld använder sig av för att hantera våldet. Holmberg och Enander lyfter Eva Lundgrens uppfattning om anpassning som en väsentlig del av normaliseringsprocessen. Margareta Hydéns övertygelse om att kvinnor även gör motstånd lyfts också fram och Hydéns uppfattning om att motståndet är en del av
uppbrottet. Författarna menar precis som Hydén att kvinnor gör motstånd, men att motståndet inte alltid innebär frigörelse från våldet. Motståndet kan i vissa fall ha en kvarhållande effekt då det ger kvinnan en föreställning om att hon har kontroll, inte är underordnad samt en idé om att mannen kan komma att ändra på sig som en följd av motståndet (ibid, ss. 121-124).
3.3 Motståndets komplexitet
Wade (1997, ss. 24-25) menar att människor som utsätts för våld och förtryck ständigt gör motstånd, även om det inte alltid är helt uppenbart. Svårigheter med att identifiera motstånd beror på att den vedertagna definitionen av motstånd ofta innebär en fysisk handling. När en person inte fysiskt kämpat emot har hen därmed inte gjort motstånd utifrån en sådan
definition. Denna definition av motstånd har medfört svårigheter i att samtala om hälsosamt motstånd mot våld och förtryck. Wade menar snarare att:
...any mental or behavioural act through which a person attempts to expose, withstand, repel, stop, prevent, abstain from, strive against, impede, refuse to comply with, or oppose any form of violence or oppression (including any type of disrespect), or the conditions that make such acts possible, may be understood as a form of resistance (Wade 1997, s. 25).
Dessutom är tankar om eller olika försök till ett liv som bygger på respekt och jämställdhet för sig själv eller andra också en typ av motstånd (Wade 1997, s. 25).
Personer som utsätts för våld och förtryck riskerar därtill en risk för att bli straffade för olika typer av självbestämmande handlingar. Därmed är öppet motstånd den minst förekommande typen av motstånd. Personer som lever med denna sorts risk för bestraffning utvecklar istället ett mer subtilt motstånd som exempelvis att säga saker som våldsutövaren vill höra, spela med eller på olika sätt lura våldsutövaren. I vissa fall där den våldsutsatta är övertygad om att hen kommer bli allvarligt skadad eller dödad för minsta resistans är ett hemligt motstånd i tankarna det enda alternativet. Ett sådant motstånd kan exempelvis innebära att låta tankarna fara iväg någon annanstans under våldstillfällena (Wade 1997, ss. 29-30).
3.4 Sammanfattning
Genom att använda oss av normaliseringsprocessen som ett teoretiskt begrepp i vår studie kan vi identifiera hur kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer anpassar sig och
internaliserar mannens förtryck. Jämte normaliseringsprocessen kan uppbrottsprocessen som ett annat teoretiskt perspektiv bidra till att belysa våldsutsatta kvinnors motstånd i
självbiografierna. För att möjliggöra vår problematisering av begreppen anpassning och motstånd som ett dikotomt motsatsförhållande, blir också Wades definition av motstånd relevant som en del av analysen. Genom att tillämpa denna definition av motstånd och koppla samman den med kvinnors berättelser om anpassning och motstånd, kan vi i vår studie
uppmärksamma hur även anpassning kan betraktas som en typ av motstånd i vissa
sammanhang. På sådant sätt kan de teoretiska perspektiven och begreppen bidra till tolkningar
som kan utmana synen på kvinnor som utsätts för mäns våld i nära relationer som enbart passiva offer utan agens.
4 Metod
I följande avsnitt presenteras studiens vetenskapsteoretiska ansats, forskningsmetod, urval, analysmetod, material, tillförlitlighet och giltighet, etiska överväganden, metoddiskussion samt arbetsfördelning. De metodologiska övervägandena kommer presenteras i löpande text under de olika rubrikerna.
4.1 Vetenskapsteoretisk ansats
Studien utgår från hermeneutiken som vetenskapsteoretisk ansats, vilken syftar till att tolka och förstå (Thomassen 2007, ss. 178-179). Enligt hermeneutiken är förståelsen av ett fenomen beroende av vår tolkning. Tolkning är väsentligt i alla mänskliga meningsutbyten, såväl muntliga konversationer som olika typer av texter. Att forska om människor är komplext, då vi tolkar och beskriver oss själva samt omvärlden olika. Oavsett om dessa tolkningar är sanna eller falska måste forskaren utgå från dem när hen gör sin egen tolkning (Gilje & Grimen 2007, ss. 174-175). När en text släpps till omvärlden är den inte längre bunden till författarens avsikter eller sammanhang. Texten är därmed tillgänglig för läsarnas egna och nya tolkningar (Thomassen 2007, ss. 188-189). Syftet med studien är inte att försöka finna författarens ändamål med texten eller en objektiv sanning, utan snarare att tolka texten och dess mening som självständig för att få den att säga något utöver sig själv. En hermeneutisk ansats är därmed relevant för studien, då vi genom självbiografier måste tolka kvinnors berättelser om det våld de blivit utsatta för och sedan utifrån det skapa en förståelse för hur olika former av motstånd kan ta sig uttryck, hur komplext det kan vara och att viss anpassning eventuellt också kan vara en form av motstånd.
4.2 Livshistorisk forskningsmetod
Forskare som vill studera olika fenomen i samhället måste vända sig till människor som verkar inom fenomenen för att kunna samla empirisk data. Det kan en göra genom att läsa olika typer av texter skrivna av olika människor. Genom kvalitativ data kan en studera tankar, känslor, upplevelser och andra fenomen vilka är svåra att direkt uppfatta (Ahrne & Svensson 2015, ss. 8, 10). Livshistorisk forskningsmetod utgörs av individens egna beskrivningar samt definitioner av hens liv. Självbiografier är ett exempel på skrivet livshistoriskt material (Öberg 2015, s. 55). I självbiografier förmedlar en individ sin livsberättelse, varvid hen representerar berättelsens subjekt och själv väljer vad som ska samt inte ska berättas
(Johansson & Öberg 2008 ss. 74-75). Genom att ta del av individers livsberättelser möjliggör det för en förståelse av dem, deras situation och liv. Självbiografierna med dess livsberättelser kan verka som röster åt dem som har tystats och marginaliserats i samhället (ibid, s. 75).
Självbiografierna med dess livsberättelser möjliggör att forskaren får tillgång till ett inifrånperspektiv av individens liv. Men det bidrar också till att sanningen utgår från individens unika samt konkreta perspektiv och beaktar således inte de andra individernas perspektiv i berättelsen (Öberg 2015, s. 56).
Vi har genomfört en kvalitativ studie utifrån självbiografier om kvinnor som blivit utsatta för mäns våld i nära relationer. Genom en kvalitativ datainsamlingsmetod som fokuserat på livshistorier har det blivit möjligt att identifiera och analysera kvinnors motstånd utifrån deras beskrivningar, samt att nå en vidare förståelse för hur våldsutsatta kvinnors anpassning kan hänga samman med det identifierade motstånd som de utövar. Självbiografierna och dess livsberättelser ger forskare tillgång till ett inifrånperspektiv, vilket i detta fall ger en tillgång till kvinnornas erfarenheter och berättelser utifrån dem själva, som denna studie syftar till att utgå ifrån. För att kunna genomföra studien hade intervjuer kunnat vara ett alternativ till självbiografier. Men i valet av att använda självbiografier där författaren själv inom vissa ramar valt vad som ska och inte ska redogöras för i berättelsen, undviks eventuella risker samt etiska svårigheter som en intervjustudie med våldsutsatta kvinnor kunnat innebära. Därtill ansåg vi självbiografierna mer lättillgängliga. Utöver att självbiografierna ger oss en
möjlighet till en förståelse för kvinnornas livssituation kan de och deras livsberättelser också verka som en röst åt andra våldsutsatta kvinnor.
Vi har utformat läsfrågor (se bilaga 1) om självbiografiernas innehåll som
datainsamlingsinstrument för att underlätta datainsamlingsprocessen. Med hjälp av
läsfrågorna kan vi urskilja relevanta delar ur självbiografierna relaterat till studiens syfte och frågeställningar.
4.3 Urval
Vid användningen av livshistorisk forskningsmetod lämpar sig bland annat selektiva,
teoretiska eller strategiska urvalsmetoder. Tillämpningen av strategiskt urval vid sökandet av informanter kan bidra till en generaliserad kunskap om specifika sociala kontexter, istället för en generaliserad kunskap om en större grupp individer. Tanken är att en genom strategiskt urval med få informanter istället får ett informationsrikt urval, för att efterhand successivt leta efter fler informanter om det finns obesvarade frågor (Öberg 2015, s. 59).
Vi har valt att tillämpa en strategisk urvalsmetod i sökandet efter självbiografier som beskriver olika kvinnors erfarenheter av mäns våld i nära relationer. Genom att strategiskt söka efter självbiografier inom det område som vår studie syftar till att undersöka, kan vi få en generaliserad kunskap inom kontexten av våld i nära relationer. Vi har samlat in empiri från fem självbiografier. Vi hade en tanke om att addera självbiografier beroende på det insamlade materialets omfattning och huruvida det var informationsrikt eller inte, men efter vi samlat data ansåg vi att antalet räckte för att besvara studiens frågeställningar. Vi har utgått från några kriterier i valet av självbiografier. Självbiografierna skulle utgå ifrån en kvinnas erfarenheter av våld i en heterosexuell nära relation där mannen var våldsutövare.
Självbiografierna skulle vara skrivna i svensk, någorlunda nutida kontext.
I sökandet av självbiografier gick vi in på bokhandlar på internet och sökte på “självbiografier om våld”. Därefter kom ett flertal förslag på böcker upp och när vi sedan valde en
självbiografi om en kvinna som blivit utsatt för våld i en nära relation kom fler förslag på liknande självbiografier upp. När vi valde självbiografierna läste vi böckernas baksidetexter och kontrollerade om böckerna uppfyllde de kriterier vi valt att utgå från. När vi hittat fem självbiografier som uppfyllde våra kriterier lånade vi dem på Växjös stadsbibliotek och Linnéuniversitetets bibliotek.
4.4 Analysmetod
Livsberättelser, nedskrivna och muntliga, konstrueras genom sociala sammanhang där den sociala interaktionen mellan informant och åhörare eller läsare spelar stor roll. Ur det sociala samspelet skapas därmed livsberättelsens uttrycksform och innehåll. Utifrån detta kan livsberättelser analyseras utifrån tre olika aspekter; innehållet, uttrycksformen och den interpersonella relationen. Innehållsanalysen, vilken är en av de tre aspekterna, syftar till att svara på frågor om berättelsens handling, vilka händelser som beskrivs, om karaktärerna och om inre samt yttre teman (Johansson & Öberg 2008, ss. 82-84).
Vi anser en innehållsanalys som analysmetod vara mest lämpad för vår studie, då den möjliggör en tillgång till det faktiska innehållet som skildras i självbiografierna. Innehåll i form av beskrivna händelser och handlingar som exempelvis olika våldstillfällen samt eventuellt utövat motstånd och anpassning. Men också beskrivningar av hur de våldsutsatta kvinnorna kom att hantera det våld och förtryck de utsattes för. Allt vilket är relevant för vår studie med dess syfte och frågeställningar. Genom att få tillgång till detta innehåll blir det
möjligt för oss att besvara våra frågeställningar och därav är en innehållsanalys med
inriktning på innehållet att anse mer passande, än med en inriktning på uttrycksformen eller den interpersonella relationen. Detta då vår studie varken syftar till att undersöka hur livsberättelserna är utformade och beskrivna, eller relationen samt samspelet mellan berättaren och läsaren något närmare.
I insamlingen av data användes läsfrågor (se bilaga 1) för att underlätta processen med att ta oss an den stora textmassan och leta efter det som utifrån studiens syfte, samt frågeställningar är relevant. Därefter tillämpades en innehållsanalys för att sortera det insamlade materialet.
Efter läsningen av självbiografierna gick vi gemensamt igenom böckerna samt jämförde anteckningar och understrukna citat, vilka vi under läsningens gång markerat som relevanta och intressanta utefter de utformade läsfrågorna, varav det växte fram vissa likheter. Lundman och Graneheim (2017, s. 226) beskriver hur en genom temaskapande sammanbinder det underliggande innehållet och hur ett utformat tema kan bidra till ett meningsskapande på en tolkande nivå. Utifrån detta resonemang utformade vi ett huvudtema med hänsyn till studiens syfte och det vi funnit i det insamlade materialet, motstånd. Därefter har vi delat in
huvudtemat i olika underteman: öppet motstånd, subtilt motstånd, konsekvenser av utövat motstånd och våldshanteringsstrategier. Det sistnämnda undertemat har vi skapat då vi sett att de hanteringsstrategier som våldsutsatta kvinnor tillämpat delvis indikerar på anpassning, men också motstånd. Vi har gemensamt gått igenom och valt ut citat från samtliga självbiografier, som är tänkta att representera samt stärka det som urskiljs och förmedlas inom varje
undertema.
4.5 Självbiografier som material
Självbiografierna vi valt att använda oss av är utgivna mellan åren 2006-2018, men kan ha skrivits under andra tidsperioder. Händelser i och reaktioner på böckerna kan därmed skilja sig åt, samt de kontexter som finns för våldet. Om händelseförloppen ägt rum under olika tidsperioder kan synen på våld i nära relationer skilja sig åt, vilket kan ha påverkat kvinnornas berättelser. Vidare är böckerna skrivna retrospektivt, vilket innebär att händelser, känslor och tankar som formuleras i böckerna kan ha skett för flera år sedan. Omedvetet kan diverse faktorer såsom minnet ha kommit att inverka på dessa skildringar, då minnet ibland sviker och händelser omtolkas samt omformuleras. Vi är vidare medvetna om att de självbiografier vi valt att använda oss av i vår studie är författade med ett annat syfte än det vi använt dem till.
De kan exempelvis vara skrivna på sätt som ska locka läsare och därför utformat boken med
dramaturgisk karaktär, och därmed kanske ändrat i kvinnornas historier utifrån ett sådant syftet. Vi påstår dock inte att någon av de berättelserna vi tar del av i självbiografierna inte skulle vara sanna, men att det är viktigt att vara medveten om vilken publik som böckerna ursprungligen är skrivna till, och att de sannolikt har redigerats och anpassats utifrån ett marknadstänkande. Vi har varit medvetna om ovanstående och beaktat dessa aspekter under insamlingen av datamaterialet, samt i framställningen av resultatet och analysen.
4.6 Tillförlitlighet och giltighet
Inom kvalitativ forskning finns två kriterier som kan uppfyllas för att tillföra kvalitet till forskningen - tillförlitlighet och giltighet. Forskare har sannolikt ett engagemang för det ämne de beforskar och kan därmed i någon mening anses vara subjektiva, vilket kan vara
problematisk då det kan påverka forskningens resultat. Det är därmed viktigt att reflektera över och redogöra för hur forskaren kan komma att påverka forskningen. Dessutom stärks studiens tillförlitlighet genom redogörelser för faktorer från studien som antingen indikerar att resultatet hade blivit detsamma, eller tvärtom faktorer som indikerar att resultatet framkommit på grund specifika omständigheter. Transparens och redogörelse för forskningens kontext är därmed viktigt för att stärka tillförlitligheten (Tjora 2012, ss. 159, 161-162). Då vi har ett intresse för studiens ämne besitter vi en viss förförståelse om våld i nära relationer och självbiografierna, vilket kan påverka studiens resultat och därmed tillförlitlighet. För att undvika att vår förförståelse påverkar vår uppfattning av självbiografierna har vi båda tagit del av samtliga självbiografier och tagit hjälp av varandra för att minska risken för eventuella feltolkningar av materialet. Därtill hjälper tillämpningen av gedigna teorier att distansera oss från vår förförståelse. För att öka tillförlitligheten har vi också valt att vara transparenta genom hela arbetsprocessen, och i redogörelsen för de olika val och överväganden vi gjort.
Något som kan diskuteras är de teorival vi gjort då det är en faktor som påverkat de tolkningar vi gjort i resultatet. Vår studie är teoristyrd och syftar till att vara teorigenererande i viss mån, och det är viktigt att poängtera att analysen av resultatet troligtvis hade sett annorlunda ut om vi använt oss av andra teorier och begrepp.
Giltighet, även kallat validitet, innebär överväganden om de svar vi får i undersökningen verkligen är svar på de frågor vi försökt ställa. Det går att tala om två typer av giltighet:
pragmatisk giltighet och kommunikativ giltighet. När frågan om studien inneburit någon förändring eller förbättring ställs, prövas studiens pragmatiska giltighet. Kommunikativ giltighet prövas genom kommunikation inom forskningssamhället. I det flesta fall där
samhällsvetenskapen är i fokus är det främst den kommunikativa giltigheten som är väsentlig.
Den kommunikativa giltigheten innebär en medvetenhet om teorier och perspektiv samt att på olika sätt relatera den egna studien till tidigare forskning. Forskaren kan styrka giltigheten i sin forskning genom att vara öppen med genomförandet av studien och genom redogörelse av de val som forskaren gjort, samt knyta an till väsentlig forskning (Tjora 2012, s. 162). För att kontrollera om de svar vi fått i vår studie är svar på de frågor vi försökt ställa från början, har vi kontinuerligt gått tillbaka till studiens syfte och frågeställningar under under hela
arbetsprocessen. Detta för att påminna oss själva om vad studien ämnar att undersöka. För att stärka studiens giltighet ytterligare har vi varit transparenta i studiens arbetsprocess och redogjort för de överväganden och val vi gjort under studiens gång. Vi har förhållit oss kritiska till den egna studien och varit öppna med det. Dessutom har vi använt oss av både äldre och nyare tidigare forskning som liknar vår egen studie, samt teorier för att visa på medvetenhet om de olika perspektiven inom ämnet våld i nära relationer. Vi har redogjort för dessa för att sedan tillämpa och jämföra dem med vårt resultat för att stärka studiens giltighet.
4.7 Etiska överväganden
När en bedriver forskning är det viktigt att vara medveten om lagar och kodexar som gäller för forskning (Vetenskapsrådet 2017, s. 15). Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460) omfattar bestämmelser som syftar till att skydda individen samt respekten för människovärdet. I 3-4 §§ uppges lagens tillämpningsområde och utifrån de bestämmelserna omfattas inte vår studie av denna lag. Forskning som inte prövas enligt lagen kan dock inte bedrivas utan beaktelse av etiska aspekter (Vetenskapsrådet 2017, s. 15). Vi måste därmed göra etiska reflektioner rörande vår studie och se till befintliga etiska kodexar.
Etiska problem som uppstår vid forskning innebär ofta en avvägning av forskningskravet och individskyddskravet. Forskningskravet innebär att forskning ska bedrivas för förbättringar av samhället eller för individer. Individskyddskravet innebär att forskning ska bedrivas på ett sätt som inte utsätter individer för skada eller kränkning (ibid, s. 13). Ett övervägande av vår studies nytta i relation till skydd av individen är således väsentligt.
Avsikten med vår studie är att den ska bidra till en utvecklad förståelse för kvinnor som utsätts för mäns våld i nära relationer samt de våldsutsatta kvinnornas motstånd. Något som kan bidra till en förbättring av hälsan och livskvaliteten hos kvinnor som befinner sig i eller har befunnit sig i en våldsam relation. Vi kommer beakta individskyddskravet genom att vara medvetna om att det finns risk för feltolkning när vi refererar till självbiografier. Vi kommer
därmed försöka minimera eventuella förförståelser om innehållet i självbiografierna, för att kunna läsa och återge dem så sanningsenligt som möjligt. Detta för att undvika att kränka eller förödmjuka författarna. Vi har valt att använda oss av självbiografier där författaren är huvudperson och berättar sin egen historia. Detta för att undvika att en tredje part tolkat och påverkat berättelserna. Författarna har själva valt vilka delar av deras berättelse de vill redogöra för samt samtyckt till publikation, vilket gör förvaltandet av materialet och
personuppgifterna mindre känsligt än om vi hade gjort en intervjustudie. Vi är dock medvetna om att självbiografierna är skrivna utifrån författarnas perspektiv och att det kan finnas andra personer involverade som har ett annat perspektiv. Vi har en medvetenhet om att vi riktat in oss på vissa avgränsade delar i berättelserna, motstånd och anpassning, därmed föreligger det en risk att vi missar och utelämnar andra viktiga aspekter i självbiografierna. Utifrån
ovanstående resonemang innebär vår studie inte någon större risk för betydlig skada för författarna av självbiografierna. Studien har dock bedrivits med beaktelse av
individskyddskravet samt forskningskravet, och de ovanstående etiska övervägandena har beaktats under studiens alla olika delar.
Att tillskriva individer eller grupper vissa benämningar samt begrepp kan vara etiskt problematiskt och leda till att stärka vissa kategoriseringar. Som forskare kan en med sin forskning vara med och bidra till detta, därav är det ytterst viktigt att en är medveten om och förhåller sig till det (Andersson & Swärd 2008, s. 242). Genom att emellanåt använda vissa uttryck samt benämningar, såsom våldsutsatt eller offer, i studien är vi väl medvetna om att dessa ordval kan komma att stärka sådana kategoriseringar. För att underlätta det språkliga skrivandet har vi trots det valt att tillämpa orden, dock med en medvetenhet om vilka konsekvenserna kan bli av detta.
4.8 Metoddiskussion
Vi har genomgående i metodavsnittet gjort metodologiska överväganden och diskuterat våra metodval, men för att återkoppla ges här en kortare sammanfattning. Vi har tillämpat en kvalitativ livhistorisk forskningsmetod med självbiografier som material. Då studien syftade till att undersöka våldsutsatta kvinnors berättelser om motstånd har vi läst och tolkat fem självbiografier. Det finns en risk för att vi tolkat materialet fel då vi har en viss förförståelse som vi inte kan undvika, vilket tidigare diskuterats. Självbiografierna kan dessutom vara skrivna utifrån kommersiell vinning, varav berättelserna kan ha omformulerats av den orsaken. Vi har dock inte varit ute efter en objektiv sanning när vi tagit del av
självbiografierna, utan snarare det beskrivna innehållet. Ett alternativ till självbiografier hade varit att genomföra intervjuer med våldsutsatta kvinnor. Det är möjligt att vi fått mer ingående beskrivningar av deras hantering av det våld de blivit utsatta för, samt att vi hade kunnat ställa följdfrågor för att undvika feltolkningar av deras berättelser. Vi anser dock att det finns vissa risker och etiska svårigheter med intervjuer då våldsutsatta kvinnor redan är i en utsatt position. Vi anser därför att självbiografier är en lämplig metod för studiens syfte. I valet av att tillämpa strategiskt urval har vi därtill en medvetenhet om att studiens resultat inte går att applicera på en större grupp människor, utan endast inom kontexten av våld i nära relationer.
4.9 Arbetsfördelning
De största delarna av studien har skrivits och genomförts tillsammans, men för att
effektivisera arbetet har vissa moment delats upp. Den tidigare forskningen har sökts både tillsammans och separat, för att sedan dela upp läsningen av det vi ansett vara relevant för studien. Därefter har ett gemensamt beslut fattats om vilka artiklar som skulle tillämpas för att vidare skriva avsnittet tidigare forskning tillsammans. Båda har läst in sig på de teoretiska begreppen, men delat upp skrivningen av dem. Vi har gemensamt utformat läsfrågor, därtill har båda läst samtliga fem självbiografier. Vi har diskuterat eventuella citat från böckerna och gemensamt valt ut de vi ansett mest relevanta för studiens resultat och analys. Vi har fört en diskussion om samtliga delars innehåll under hela arbetsprocessen och slutligen bearbetat alla delar tillsammans.
5 Resultat och analys
I följande avsnitt presenteras självbiografierna, studiens resultat och analys utifrån de valda teoretiska begreppen samt tidigare forskning.
5.1 Presentation av självbiografierna
De fem självbiografierna som använts i studien är:
- Det ska bli ett sant nöje att döda dig (Graaf 2006).
- Det händer inte mig - Förhållandet (Axelsson 2013).
- En vacker dag lämnar jag honom (Blomqvist 2014).
- Helvetet jag kallade kärlek (Bivner 2018).
- Varför förstår ni inte? (Svensson 2017).
5.2 Motstånd
Inom samtliga självbiografier har vi funnit berättelser om hur kvinnor gör motstånd mot mäns våld på olika sätt, vilket tillsammans med studiens syfte motiverar valet av motstånd som uppsatsens huvudtema. Det identifierade motståndet har förekommit och formulerats som olika former av motstånd. Nedan har motstånd delats upp efter olika underteman, öppet motstånd, subtilt motstånd, konsekvenser av utövat motstånd och våldshanteringsstrategier.
5.2.1 Öppet motstånd
I samtliga självbiografier som tillämpats för denna studie har beskrivningar av öppet motstånd, exempelvis i form av att fysiskt slå tillbaka eller ta sig loss, skrika, skälla ut eller säga emot våldsutövaren för att försvara sig förekommit. Citaten nedan beskriver alla kvinnors olika former av öppet motstånd mot mäns våld.
Jag tar mina saker och går ut för att cykla hem, arg, besviken, sårad och ledsen. Då kommer han efter mig och kallar mig psykfall och är jättearg för att jag blev upprörd över något så tramsigt. Han höll i cykeln så jag inte kunde cykla iväg och jag försökte ta mig loss. Då knuffade han mig så både jag och cykeln hamnade på marken, och mina glasögon gick sönder (Svensson 2017, s. 23).
Det öppna motstånd som beskrivs i citatet ovan är av fysisk karaktär, då Svensson gör ett försök i att ta sig loss från mannens grepp om henne och cykeln.
Jag försökte förklara för honom att jag var livrädd, och jag sa att han skulle vara försiktig när han satt över mitt hjärta, men han sa till mig att det skiter han i. Jag skrek än mer, men då tog han en kudde som han tryckte brutalt över mitt ansikte (Blomqvist 2014, ss. 71-72).
I ovanstående citat utformar sig det öppna motståndet något annorlunda. Blomqvist försöker få våldsutövaren att förstå allvaret i hans handlingar och få honom att sluta med dem. När det inte fungerar skriker hon i ytterligare ett försök att försvara sig själv. Citatet nedan beskriver vidare också ett öppet motstånd.
“Men vad gör du?” sa jag med förvåning i rösten, “tar du bort min tallrik, jag har ju inte ätit klart!”
“Jag vill inte att du sitter vid mitt matbord och pratar en massa strunt”, snäste han.
[...] “Men vadå strunt? Vi var inte helt överens i en diskussion, måste man vara det? Att jag inte håller med dig ger dig inte rätten att först gå från en middag och sedan ha fräckheten att ta bort min tallrik innan jag ätit klart” (Bivner 2018, ss.
103-104).
Genom att Bivner protesterar samt motsätter sig våldsutövarens handling, för att därtill tillrättavisa honom utövar hon öppet motstånd. Genom sin protest synliggör hon att handlingen inte utgör det normala. Det blir ett ifrågasättande av hans makt, i form av hans tolkningsföreträde och definitionsmakt som Bivner inte accepterar. Hennes ord bidrar till att omtolka händelsen som rätt samt riktig till felaktig och oriktig.
Graaf (2006) beskriver en situation i citatet nedan, där väninnan Jessica är på besök för att umgås med Graaf och hennes son Isak.
Jag hade just vänt mig om för att gå ut på gården igen tillsammans med Jessica och Isak, då jag kände hur jag träffades av något kladdigt i nacken. Jag vände mig om mot Jorma, som satt med ett hånflin på läpparna och skvätte nyponsoppa på väggar och gardiner med hjälp av sin sked. “Är du helt jävla pantad?” sa jag till honom.
“Nu får det fan räcka!” Jag vågade vara lite tuff när Jessica var med (Graaf 2006, s.
67).
Graaf gör öppet motstånd gentemot sin våldsutövare i citatet ovan genom att, skälla ut honom för hans handlingar samt tillrättavisa honom.
Axelsson (2013) sitter i bilen med sina tre barn på väg till barnens mormor när hon får ett telefonsamtal från sin våldsutövare.
Vi kramade hejdå och for iväg. Men när jag två och en halv mil senare just kommit ut på andra sidan Uppsala, ringde han. Han hade kommit på att vi inte sagt adjö ordentligt och krävde att jag skulle komma tillbaka. [...] Jag sa - som omväxling alldeles uppriktigt - att det var en helt absurd begäran och att vända nu kom inte på fråga. Så fortsatte jag köra mot Hemstaden, nöjd med att jag hade hans tre
maktmedel med mig i bilen, och tänkte bekymmerslöst - för jag skulle vara fri från
honom en vecka - att jag tar väl skiten när jag kommer hem (Axelsson 2013, s.
156).
Axelsson utövar öppet motstånd i citatet ovan genom att trotsa samt säga emot sin
våldsutövare och hans befallningar, hon gör motstånd genom att inte göra som han kräver.
Axelssons citat ovan har vissa likheter med Graafs citat, de båda beskriver hur de enklare kunde samla mod och utöva öppet motstånd när de trodde sig veta att konsekvenserna blev mildare. Axelsson genom att hon hade den våldsutövande mannens maktmedel, barnen, gentemot henne med sig i bilen och Graaf genom att hennes vän var närvarande. Hur våldsutsatta kvinnor hanterar våldet är beroende av situationens kontext (Meyer, Wagner &
Dutton 2010, s. 902). Det kan tolkas som att Axelsson och Graaf upplevde sig ha mer kontroll över situationen och vågade därför lättare utöva just öppet motstånd, än om de inte haft en sådan tolkning av situationen. Graaf och Axelssons citat påvisar således att utformningen av motståndet kan vara kontextbundet. De övriga citaten skiljer sig något åt från dessa två. De övriga kvinnorna ger inte uttryck för att ha någon form av vetskap av att konsekvenserna för det utövade motståndet möjligtvis skulle ha något mildare konsekvenser. Trots det tillämpar de just öppet motstånd och förmedlar på detta sätt att de inte accepterar våldet.
Wade (1997, ss. 23-24) och Hydén (2005, ss. 169, 171) konstaterar att det i samtliga
berättelser där det förekommer makt, våld och förtryck, även alltid förekommer olika former av motstånd. Citaten ovan som alla är hämtade ur studiens självbiografier bekräftar deras resultat. Forskaren Rizo (2016, s. 586) beskriver också hur våldsutsatta kvinnor kan komma att tillämpa motstånd som en form av copingstrategi för att hantera våldet. Utifrån detta perspektiv kan en göra tolkningen att samtliga citat ovan där de våldsutsatta kvinnorna har utövat någon form av öppet motstånd, har gjort det som ett sätt att hantera våldet.
På liknande sätt beskriver Holmberg och Enander (2011, ss. 123-124) motstånd som en strategi för de våldsutsatta kvinnorna att hantera mäns våld. De menar att motståndet kan verka frigörande men att det inte behöver vara så, utan tvärtom att motstånd istället kan ha en kvarhållande effekt. De menar dock att det utövade motståndet ändå är av relevans. Det kan ge den våldsutsatta kvinnan en känsla av och föreställning om kontroll, att inte vara
underordnad mannen samt att våldsutövaren möjligtvis utifrån det förmår att ändra på sig och upphöra med sitt våld. Utifrån detta kan en återigen förstå att kvinnorna i citaten använt
motståndet som ett sätt att hantera våldet, men att det nödvändigtvis inte behöver frigöra dem från relationen. Istället kan motståndet som de beskriver i realiteten komma att ha en
kvarhållande effekt, men känslomässigt fungera som ett sätt för dem att känna kontroll och att de inte är fullkomligt underordnade sina våldsutövare. Men också att deras motstånd, såsom det beskrivs i samtliga citat, är ett försök att få våldsutövaren att förstå och förhoppningsvis ändra på sig. Därtill bekräftar citaten tolkningen att motståndet kan ha en kvarhållande effekt istället för att alltid vara frigörande, eftersom ingen av de våldsutsatta kvinnorna lämnade sin våldsutövare och relationen efter att ha utövat öppet motstånd.
Agevall (2012, ss. 166-167) benämner våldsutsatta kvinnors utövning av motstånd inom relationen som en form av inre protest, där kvinnan gör motstånd gentemot mannen inom relationen istället för utanför relationen. Det utövade motståndet har benämnts som en form av strategi för att hantera våldet ovan. Utifrån detta kan det beskrivna motståndet i samtliga citat under detta undertema, också tolkas i termer av inre protest. Detta då alla de våldsutsatta kvinnorna i citaten kom att göra öppet motstånd riktat mot mannen inom relationen. De gör inte motstånd genom att gå utanför relationen och på så sätt söka hjälp för att hantera våldet.
Slutligen problematiserar Hydén (2005, ss. 169-171, 186-187) och Chantler (2006, ss. 29-32) att våldsutsatta kvinnor tenderar att tillskrivas kategorier där de ses som svaga, passiva offer.
De menar att kategoriseringar och tillskrivningar som dessa inte bör vara begränsade till deras lidande, samt att även om de våldsutsatta kvinnorna stannar kvar med sin våldsutövare utövar de faktiskt motstånd och visar på sådant sätt att de inte accepterar våldet. Utifrån detta kan en förstå att samtliga kvinnor i citaten ovan inte bör ses som passiva offer utan agens, utan snarare tvärtom. Med begreppen öppet motstånd, inre och yttre protest synliggörs det att de våldsutsatta kvinnorna i berättelserna utövar öppet motstånd i olika former, samt olika grad av öppenhet för att markera att de inte accepterar våldet. Även om de sedan stannar kvar i
relationen med den våldsutövande mannen.
5.2.2 Subtilt motstånd
I samtliga självbiografier finns exempel på berättelser där våldsutsatta kvinnors handlingar och tankar kan ses som uttryck för anpassning till eller subtilt motstånd mot mäns våld. Vilket begrepp som appliceras på handlingarna och tankarna är beroende av vilket teoretiskt
perspektiv som intas.
