Specialpedagogerna uppmärksammar att för barn i behov av särskilt stöd kan de övergångar som uppstår i en åldershomogen verksamhet vara problematiska. De lyfter att tryggheten rubbas när ett barn byter avdelning eftersom relationerna barnen byggt upp till kompisar och pedagoger bryts och barnet måste starta om på nytt. En viktig uppgift för förskolan är att stimulera barns utforskande i form av lek och lärande enligt förskolans läroplan. Broberg, Broberg och Hagström (2012) menar att för att detta ska vara möjligt behöver barnet känna trygghet och grundläggande tillit i sina relationer i förskolan. Vidare anser författarna att barn med en genetisk sårbarhet för olika typer av svårigheter är trygg anknytning en skyddsfaktor som gynnar deras utveckling. Barn kan utveckla anknytningsrelationer till flera personer om de har nära och regelbunden kontakt med dem. I en verksamhet där barn kanske behöver byta avdelning varje år förloras den anknytningsrelation som barnet och pedagogen byggt upp vilket kan vara extra negativt för utvecklingen hos de barn som är i behov av särskilt stöd.
Enligt Sandberg (2014) är det bättre att förebygga problem än att reparera dem i efterhand när det gäller barn i behov av särskilt stöd eller barn som riskerar att få svårigheter i sin utveckling. Genom att undvika att viktiga relationer går förlorade skulle man kunna förebygga problem som kan uppstå.
I den åldershomogena gruppen finns det enligt specialpedagogerna en risk för barn i behov av särskilt stöd att känna att de inte duger då förväntningarna på vad de ska kunna klara av är högre och deras svårigheter kan bli synligare än i en åldersblandad grupp. Ur ett interaktionistiskt perspektiv (Hwang & Nilsson, 2003) där fokus ligger på samspelet mellan människor och där beteende bestäms av förväntningar, roller och status är det bekymmersamt för ett barn att vistas i ett socialt system där de upplever att de inte duger och inte kan leva upp till förväntningar. Om självet skapas i mötet med andra genom att barnet ser sig själv med den andres blick så som Mead ansåg är det av stor vikt hur barnet blir betraktat. Då barnet upplever motgångar och negativa reaktioner från signifikanta andra i sin omgivning tar barnet in detta och speglar sig i sin egen tolkning av dessa reaktioner och förväntningar. Detta är viktigt att ha i åtanke för ett barn i behov av särskilt stöd och skulle kanske i högre utsträckning kunna undvikas i en åldersblandad barngrupp.
Specialpedagogerna i vår studie lyfter att i en åldersblandad grupp kan barnen få större möjligheter att känna att de lyckas och de har lättare att hitta en plats i gruppen. Ur ett sociokulturellt perspektiv menar Dysthe (2003) att en viktig faktor för lärande att barnet känner sig motiverat och upplever meningsfullhet, vilket påverkas av lärandemiljön. En lärandemiljö som stimulerar till aktivt deltagande är en miljö där individen känner sig accepterad och som på ett positivt sätt formar barnets identitet. Barn som känner att de har en plats i gruppen och får möjlighet att lyckas, ”här kan jag få glänsa”, upplever att de är uppskattade och betydelsefulla. Barnen erfar sig själva som någon som kan något och som någon som kan betyda något för andra.
Något som kom fram i intervjuerna var att det fanns en risk för att barn i behov av särskilt stöd inte i samma utsträckning uppmärksammas i en åldersblandad grupp då behoven kanske inte blir lika tydliga som i en åldershomogen grupp. Det lyfts att detta kan vara både en fördel och en nackdel. Ett behov som inte blir synligt kan innebära att behovet inte finns, det har inte uppstått i den grad att det behöver uppmärksammas. Samtidigt kan det finnas behov som skulle behöva uppmärksammas för att kunna förebygga svårigheter i framtiden då kraven på barnet ökar, vilket kanske i större grad sker i en åldershomogen grupp. Enligt Lillvist (2014)
det i en åldersblandad grupp kan vara svårare för pedagoger att uppfatta vad som är normala referenspunkter för barns utveckling och därför inte ser om något barn är i behov av särskilt stöd. Med ett sådant synsätt utgår man ifrån att ett barn ska befinna sig på en viss nivå beroende på barnets ålder, vilket är kopplat till det kognitiva perspektivet på utveckling. Enligt Nordin och Hultman (2004) förstår barn sig själva, och uppfattas och bedöms av andra, inom de normativa föreställningar om hur ett barn bör vara som det sammanhanget och den miljön har laddats med.
Även Gerard (2005) lyfter detta och pekar på att barn är känsliga för skillnader och egenskaper som är associerade med ålder och att vara annorlunda i jämförelse med vilka förväntningar som finns baserade på ålder. I intervjuerna framkommer att det ibland finns barn som stannar kvar på en avdelning trots att de har åldern inne att flytta upp till nästa avdelning vilket kan göra att de kan uppleva sig som annorlunda, något som en specialpedagog menar inte är aktuellt i en åldersblandad verksamhet. Något som också uppmärksammas är att det kan vara svårare för barn i behov av särskilt stöd att känna sig som en del i en åldershomogen grupp då det kanske inte är lika lätt att hitta lekkamrater bland jämnåriga. Specialpedagogerna beskriver scenarier där barn i behov av särskilt stöd har svårt att bli accepterade i leken med jämnåriga då de inte är på samma nivå i sin lekutveckling. De menar att detta kan påverka barns möjligheter att känna sig som en del i gruppen.
Lillvist (2014) lyfter att det visat sig att barn i behov av särskilt stöd har färre kompisar än andra barn och blir mer sällan valda av andra att leka med, vilket leder till att de har färre möjligheter till samspel. Ur ett inkluderingsperspektiv där barnet ska uppleva sig delaktigt i sociala och pedagogiska sammanhang (Nilholm & Göransson 2014) kan detta vara problematiskt. För att ett barn fullt ut ska kunna vara delaktiga behöver de ges möjlighet att delta och utvecklas i det sociala samspelet i förskolan (Skolverket, 2017) vilket specialpedagogerna uttrycker kan vara svårare för barn i behov av särskilt stöd i den åldershomogena gruppen. Lutz (2013) menar att svårigheter i samspel är vanligt bland barn i behov av särskilt stöd, dessutom ges de barnen färre chanser till att utveckla sitt sociala samspel, något som kan påverka deras möjligheter att utveckla social kompetens. Om man utgår från detta undrar vi om det kan vara mer fördelaktigt för barn i behov av särskilt stöd att vistas i en åldersblandad verksamhet där deras möjligheter till att vara en del i gruppen och få vara med i det sociala samspelet ökar.
Även om barngruppen har stor betydelse för det enskilda barnets upplevelse av att känna sig inkluderad så framkommer det i intervjuerna att pedagogernas kompetens och förståelse av barnet också spelar in. Lillvist (2014) menar att det är viktigt att personalen använder sig
av stödjande strategier för att underlätta samspel, till exempel genom att förändra miljön eller använda mer socialt kompetenta barn som förebilder.
Sammanfattning
Den fysiska miljön är enligt specialpedagogerna viktig för barns lärande. I en åldersblandad verksamhet kan det vara svårare att skapa en miljö som tillgodoser alla barns behov. I en åldersblandad grupp kan det däremot skapas en lärandemiljö som kan bidra till barns sociala utveckling på ett positivt sätt. Bland annat genom att det skapas möjligheter till samlärande mellan barn i olika åldrar. Den pedagogiska verksamheten kan i en åldersblandad grupp kräva mer av pedagogerna då de behöver anpassa den till olika åldrar, vilket kan leda till att de äldre barnen riskerar att bli understimulerade.
Specialpedagogerna ser de stora barngrupperna och förskolans sviktande resurser som ett stort problem. Det nämns att det finns en tendens i den åldershomogena verksamheten att öka antalet barn i grupperna vilket försämrar verksamhetens kvalitet.
I en åldershomogen verksamhet uppstår fler övergångar mellan avdelningar vilket specialpedagogerna finner bekymmersamt för barn i behov av särskilt stöd. En positiv aspekt för barn i behov av särskilt stöd i en åldersblandad verksamhet är att de kan ha större möjligheter att bygga självkänsla och självförtroende. Barnet kan jämföra sig med yngre och i de relationerna uppleva sig som den mer kompetenta. De har större möjligheter att uppleva sig som en del i gruppen, få möjlighet att delta i det sociala samspelet och i leken. De behöver heller inte i lika hög grad uppleva sig som avvikande från åldersnormen med den stigmatisering som följer av det, som i en åldershomogen grupp.
Däremot finns en risk för att barn i behov av särskilt stöd inte uppmärksammas i en åldersblandad grupp då behoven kanske inte blir lika tydliga som i en åldershomogen grupp, och inte får det stöd de behöver för att förebygga svårigheter i framtiden.
Diskussion
I vår västerländska kultur är ålder en styrande princip för hur vi organiserar barn inom allt fler områden i livet enligt Askland och Sataøen (2014). De menar att detta sätt att organisera livet som barn där den biologiska åldern används för att indikera barnets generella mognad är något många ser med oro på. Vår upplevelse av att förskolan allt mer organiserar sin verksamhet efter ålder bekräftas av de specialpedagoger som deltagit i studien. Även hos dem kan förnimmas en viss oro över detta, särskilt de allt snävare åldersindelningarna som de allt mer möter i förskolans värld vilket en ger uttryck för i följande citat; ”// det är lite tuffare också egentligen, det här med att göra 1-2, 3-4, 4-5 och ännu värre då; ettåringar för sig, tvååringar för sig, treåringar för sig”. När ålder blir ett uttryck för barnets generella kompetensnivå skapas en norm för barn att förhålla sig till. Denna norm blir mer tydlig ju snävare vi delar in barnen i ålderskategorier och på så vis också lättare att falla utanför. Studiens resultat visar att detta kan vara både positivt och negativt.
Det finns skäl att tro att det samlärande som specialpedagogerna såg som en vinst med den åldersblandade verksamheten är av extra stor vikt för barn i behov av särskilt stöd. I en åldersblandad grupp kan ett barn som inte passar in i åldersnormen i större utsträckning uppleva sig inkluderad och få tillgång till det viktiga samlärande som leken utgör. Specialpedagogerna i studien beskriver barn i behov av särskilt stöd som har svårigheter att komma in i lek med jämnåriga och som de har funderingar kring om de upplever verksamheten som meningsfull. Dessa barn kan enligt oss sägas ha en fysisk delaktighet i gruppen men inte en social och pedagogisk delaktighet som erbjuder dem möjligheter till lärande och utveckling utifrån de förutsättningar de har. I en åldersblandad grupp kan det finnas större möjligheter att få tillhörighet till den sociala gemenskapen för alla barn. Ur barnets perspektiv är detta av oerhörd vikt.
Askland och Sataøen (2014) menar att de konkreta samspel som barnen går in och ut ur i vanliga vardagshändelser är centrala i all utveckling. Att på förskolan få positiva upplevelser av samspel, känna sig kompetent och bli vald som kompis gör att barnet upplever sig värdefull och skapar en positiv självbild. I leken får barnet vistas i sin utvecklingszon, antingen vara den som får möjlighet att agera över sin förmåga eller vara den mer kompetenta som agerar förebild. I en åldersblandad verksamhet kan ett barn som sticker utanför den gängse åldersnormen kanske få fler möjligheter till båda dessa roller. Allodi Westling, Lundqvist och Siljehag (2015) lyfter att kamraterna på förskolan spelar en viktig roll i den
inkluderande verksamheten, mer kapabla barn hjälper barn i behov av särskilt stöd i rutiner, lek- och lärandesituationer och fungerar medierande mellan barn och pedagoger. Att de mer kompetenta barnen agerar som resurser till de som behöver mer stöd är något vi upplever är ett känsligt ämne i förskolan idag. Detta ger en av specialpedagogerna också uttryck för när hon tar upp att de inte får användas som verktyg, vilket kan tolkas som att det skulle vara något negativt för det barnet. Kanske är det i en tid präglad av individualism mindre godtagbart att använda sig av barns kompetenser som resurs i utvecklandet av kompetenser hos andra barn. Vi finner det intressant att de positiva effekter som kommer av att vara den som får agera förebild inte i någon högre utsträckning uppmärksammas under intervjuerna. I De allmänna råden för förskolan (2017) lyfts att barn i behov av särskilt stöd ska få den hjälp och de utmaningar de behöver men där betonas också att barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i det enskilda barnets lärande. Något som däremot uppmärksammas i större utsträckning av specialpedagogerna är att den fysiska miljön ska vara ett stöd. Uttryck som
miljön som den tredje pedagogen är mycket vanliga inom förskolans värld. Sheridan,
Pramling Samuelsson och Johansson (2011) lyfter att förskolans läroplan främst vilar på sociokulturella teorier. Med en sådan grund tänker vi att även uttryck som gruppen som den
tredje pedagogen eller dylikt borde finnas. Om för mycket hänsyn tas till det individuella
perspektivet där mer kompetenta barn ses som utnyttjade i samlärandesituationer kanske gruppen tappar sin funktion som redskap för lärande, vilket innebär att den pedagogiska verksamheten kommer längre ifrån läroplanens intentioner.
I resultaten framkommer att en positiv aspekt av den åldershomogena verksamheten är att ett stödbehov kan uppmärksammas tidigare vilket förskolan också enligt Skollagen har ett ansvar för att göra. Specialpedagogerna i vår studie lyfter vikten av att förbereda barnen inför skolstarten, vilket de menar att en åldershomogen verksamhet kan göra i högre utsträckning än en åldersblandad verksamhet. I den åldersblandade verksamheten finns det risk för att man inte uppmärksammar behov som i förskoleklass kan komma att utgöra svårigheter. Dessa svårigheter skulle kanske kunnat förebyggas genom tidiga insatser så som extra anpassningar och inte behöva leda till ett särskilt stödbehov. Samtidigt menar specialpedagogerna att det finns en risk för att stödbehov uppstår i större utsträckning i homogena grupper.
Enligt Skolverket (2017) är ett behov av särskilt stöd alltid relationellt och situationsbundet och ska inte förstås som en egenskap hos barnet. Stödbehovet är relaterat till vad som händer i mötet med andra människor, miljöer och aktiviteter i förskolan. Då
pedagogernas kompetens som mest avgörande för hur verksamheten kan leva upp till alla barns behov. Skolverket (a.a.) betonar att personalens kompetens och förhållningssätt gentemot barn i behov av särskilt stöd är avgörande för kvaliteten på verksamheten. Där konstateras att en generellt god kvalitet är det viktigaste för många barn. Enligt Sheridan, Pramling Samuelsson och Johansson (2011) visar internationella studier att hög kvalitet i förskolan bidrar till barns lärande, akademiska prestationer och bättre självkänsla samt att det påverkar barns attityder till ett livslångt lärande. Vidare leder hög kvalitet till att barn i högre grad kan kontrollera sitt agerande, blir socialt kompetenta och kan samspela med kompisar. Ur ett livsperspektiv är det avgörande att alla barn får vistas i en förskola där verksamheten håller hög kvalitet. Några av specialpedagogerna i vår studie uttrycker dock en oro över kvaliteten i förskoleverksamheten, som de menar är på väg att försämras, en av dem lyfter exempelvis att hon upplever att kompetensen har sjunkit i många arbetslag. Specialpedagogerna är även bekymrade över att antalet barn ökar i grupperna. Om kompetensen hos pedagogerna är låg och barngrupperna stora sjunker verksamhetens kvalitet, vilket också innebär att det finns en risk att de barn som är i behov av särskilt stöd inte får det stöd de behöver. Skolinspektionens (2017) granskning visar att förskolor som bedöms behöva höja kvaliteten i sitt arbete har svårare att erbjuda barn i behov av särskilt stöd det stöd de har rätt till.
Specialpedagogerna lyfter att det finns en organisatorisk aspekt av den åldershomogena verksamheten som innebär att det där är möjligt att skapa stora barngrupper, särskilt bland de äldre barnen, vilket inte på samma sätt är möjligt i en åldersblandad verksamhet. Asplund Carlsson, Pramling Samuelsson och Kärrby (2001) menar att antalet diagnoser på barn i behov av särskilt stöd hade minskat om barnen vistats i en mindre grupp. Att barngrupperna är större i kombination med förskoleverksamhetens lägre kvalitet och bristande kompetens hos personalen kan vara ett skäl till att de ser att stödbehov uppstår i större utsträckning i homogena grupper. Specialpedagogerna i vår studie ger likt tidigare forskning uttryck för att vinsterna med en åldersblandad barngrupp blir fler i en grupp där åldersspridningen inte är så stor, exempelvis barngrupper med barn i åldrarna 1-3 år och 3-5 år. I en pressad förskolemiljö där pedagogerna inte kan tillgodose behoven kanske en åldersblandad grupp är att föredra för barn i behov av särskilt stöd då det i en sådan grupp i större utsträckning finns möjligheter för barnen att agera stöd åt varandra.
Metoddiskussion
Enligt Fejes och Thornberg (2015) ställer den kvalitativa forskningen hela tiden krav på att man reflekterar över sitt tillvägagångsätt, metodval, perspektiv och teoretiska utgångspunkter, sin egen förförståelse och värderingar samt hur personer som ingår i studien påverkar. Detta är något som uppmärksammats och diskuterats under arbetet med uppsatsen. Något vi reflekterat över är vilka andra resultat som framkommit om vi kombinerat intervjuer med observationer i åldershomogena och åldersblandade barngrupper. Det skulle vara intressant att intervjua fler yrkeskategorier i förskolan, exempelvis förskollärare och förskolechefer. Det skulle även vara spännande att få ta del av ett föräldraperspektiv inom studiens ämne.
Enligt Fejes och Thornberg (2015) handlar tillförlitlighet i kvalitativ forskning om hur noggrann och systematisk forskaren har varit under hela forskningsprocessen samt hur trovärdiga och tillförlitliga resultaten är som en följd av hur man har gått tillväga beträffande datainsamling och analys. Bryman (2011) menar att tillförlitligheten avgörs av att man redogör för hela forskningsprocessen så att läsaren kan bedöma undersökningens pålitlighet, vilket vi eftersträvat.
Huvuddelen av vår empiri utgörs av material insamlat genom semistrukturerade intervjuer. Kvale och Brinkman (2014) menar att kunskap som produceras under en intervju måste ses som relationell, det vill säga att relationen och den personliga interaktionen mellan intervjuaren och intervjupersonen spelar en central roll för intervjun. Olika konstellationer kommer därför resultera i andra kunskaper, det innebär att vi inte kan fastslå att vårt resultat går att replikera. Kvale och Brinkman (a.a.) menar att det kan vara svårt att förhålla sig okritisk till vad som sagts av intervjupersonen. Ur ett tillförlitlighetsperspektiv kan det därför ses som en fördel att analysera intervjuerna tillsammans, olika nyanser och svar i texten uppmärksammas vilket kan minska risken för feltolkning. Under intervjuerna ställdes följdfrågor beroende på respondenternas svar, dessa följdfrågor finns således inte utskrivna i intervjuguiden och är ytterligare en faktor som påverkar studiens replikerbarhet. Fejes och Thornberg (2015) anser att frågorna utifrån ett hermeneutiskt perspektiv bör ge intervjupersonerna utrymme att berätta om och utveckla sina erfarenheter och upplevelser. Under intervjuerna användes ibland mer styrda frågor vilket skulle kunna kritiseras ur ett hermeneutiskt perspektiv. Kvale och Brinkman (2014) framhåller att tillgången till intervjupersoner kan utgöra en svårighet när det gäller intervju som forskningsmetod. Urvalet av intervjupersoner föreföll först som för få till antal men när bearbetningen av materialet
genomföra en grundläggande analys. Däremot går det inte att utesluta att med fler intervjupersoner kanske studiens resultat hade sett annorlunda ut.
Mycket tid lades på att gemensamt analysera och tematisera intervjuerna innan resultatet skrevs. För att tolka det empiriska materialet har vi inspirerats av en hermeneutisk ansats i analysen. Enligt Fejes & Thornberg (2015) finns det ingen generell arbetsgång när det gäller analys- och tolkningsprocessen inom hermeneutik. Vi är medvetna om att med ett annat arbetssätt hade vi kanske funnit andra teman och resultat. Det hermeneutiska arbetssättet har skapat en möjlighet att låta texten tala till oss, vilket har synliggjort teman som vi annars kanske inte skulle ha uppmärksammat exempelvis hur organisatoriska förutsättningar påverkar verksamheten. Det är väsentligt för läsaren att vara medveten om att våra tolkningar som sker i analysen har gjorts i ljuset av vår förförståelse.