I resultatet framkommer att specialpedagogerna anser att den fysiska miljön är viktig för barns lärande. Detta går i linje med vad Strandberg (2009) skriver om att förskolors rum behöver uppmärksammas då de i hög utsträckning påverkar barnens lärande. Han menar att rummen bär på och förmedlar kunskaper, erfarenheter, känslor och förväntningar. Rummen blir en fond för lärande och utveckling och talar till barnen. Specialpedagogerna lyfter att det är svårt att skapa en fysisk miljö som tillgodoser alla barns behov i en åldersblandad grupp, att lekmaterialet blir begränsat för de äldre barnen då det måste anpassas efter de yngre barnen, något de verkar vara eniga kring. Rum som är anpassade för en barngrupp där både yngre och äldre barn samsas i miljön kan vara begränsande för de äldre barnen då materialet är mer svårtillgängligt vilket gör att miljön kan upplevas som oinspirerande.
Strandberg (2009) lyfter att ur sociokulturellt perspektiv är tillgång till ett viktigt begrepp, det som är betydelsefullt är inte vad som finns i respektive rum utan vilken tillgång barnen har till det som finns. I förskolans läroplan (Skolverket, 2016) framhålls att förskolan ska erbjuda en miljö som inspirerar barnen att utforska omvärlden, vilket kan vara svårare att genomföra för de äldre barnen i en åldersblandad verksamhet. Däremot kan en åldersblandad verksamhet i högre grad erbjuda en inspirerande miljö för de yngre barnen, Strandberg (a.a.) poängterar att ett läranderum som innehåller spännande saker som ett barn ännu inte begriper sig på men ändå får använda ger möjligheter för lärande. Vi upplever det som att specialpedagogerna anser att i en åldershomogen verksamhet kan lekmaterialet vara tillgängligt i större utsträckning och det kan vara lättare att skapa en fysisk miljö som inspirerar och stimulerar barnen. Sandberg (2008) menar att den pedagogiska miljön formas av fysiska faktorer som exempelvis lokaler och material tillsammans med lärarnas förhållningssätt gentemot barn.
Hon understryker att på så vis definierar förskolans miljö på sitt sätt hur barns relationer kan utvecklas.
Specialpedagogerna anser att barns sociala utveckling kan gynnas i en åldersblandad grupp, de menar att egenskaper som empati, omtänksamhet och hänsynstagande kan förstärkas. Detta bekräftas av tidigare forskning om effekter av åldersblandad verksamhet. Enligt Gerard (2005) är socialt utvecklande beteende som att hjälpa till, dela och turas om, positiva effekter för de yngre barnen i en åldersblandad miljö. Gray (2011) pekar på att äldre barn får i åldersblandad lek möjlighet att tränas i omvårdnad och ges tillfälle att vara den mogna i relationen och på så sätt praktisera omtanke och ledarskap. Resultat av en studie av Gmitrová och Gmitrov (2004) visar på en signifikant positiv effekt av en åldersblandad grupp vad gäller socialt beteende och kognition. Sundell (1995) menar däremot att åldersblandade grupper inte nödvändigtvis gynnar barnets sociala utveckling då åldersblandningen exempelvis möjliggör att barn kan undvika utvecklande konflikter och problemlösningssituationer genom att leka med yngre barn där det har större möjligheter att få sin vilja igenom. Vidare lyfter Sundell (a.a.) att en åldersblandad barngrupp ställer högre krav på pedagogerna att planera den vuxenledda aktiviteten. Han menar att detta kräver utvecklingspsykologisk kunskap om de olika åldrarna som ingår i gruppen. Även specialpedagogerna ger i vår studie uttryck för att det kan vara svårt att anpassa aktiviteter i en grupp med alltför stor åldersspridning och att detta främst sker på de äldre barnens bekostnad. Detta styrks av Gerard (a.a.) som poängterar att det finns en oro för att barn i åldersblandade grupper, speciellt de äldre barnen, kan bli mindre stimulerade vilket kan undvikas i en åldershomogen grupp.
I intervjuerna framkommer att specialpedagogerna tror att det kan uppstå mer konkurrens mellan barnen då de vistas i en grupp med jämnåriga, något som Vinterek (2003) bekräftar. Hon lyfter att barnen i en åldersblandad grupp ofta aktiverar sig med olika saker på olika nivåer vilket gör att de inte jämför sig lika mycket med varandra något som minskar konkurrens och konflikter. Även Gmitrová och Gmitrov (2004) menar att barn som befinner sig i en mindre tävlingsinriktad miljö tänker mer och lär sig mer än i en grupp med hög konkurrens.
En av specialpedagogerna ansåg att barn i behov av särskilt stöd kan gynnas i en åldersblandad grupp då de inte riskerar att hela tiden komma till korta i jämförelse med jämnåriga kamrater vilket kan vara bra för självförtroendet. Både Vinterek (2003) och Sundell
behöver uppleva sig som sämre. En annan aspekt som Sundell tar upp är att självförtroendet ökar när barnen får hjälpa någon som är yngre istället för att vara den som själv behöver hjälp. Vinterek (a.a.) pekar på att en negativ konsekvens av detta kan vara att det upplevs som jobbigt ifall ett yngre barn befinner sig på en högre nivå när det gäller kunskap och utveckling.
Samtliga specialpedagoger ser att det uppstår möjligheter till samlärande mellan barn i olika åldrar i en åldersblandad verksamhet. De lyfter att barn har olika kompetenser och kan lära av varandra, att yngre barn kan imitera och härma de äldre. Detta relaterar vi till det sociokulturella perspektivet där nyckeln till socialt lärande är barnets förmåga till samspel genom att imitera och observera (Williams, 2006). Särskilt en av specialpedagogerna visar mycket stort engagemang kring detta och talar varmt om åldersspridning i barngrupper. Hon drar själv paralleller till Vygotskij och nämner den proximala utvecklingszonen. Vi uppmärksammar att denna specialpedagog ofta utgår från ett barnperspektiv. Vår tolkning är att hon anser att barnets relation till pedagogerna är viktig men sekundär i jämförelse med barnets relation till kompisarna i gruppen. Även om alla specialpedagoger lyfter möjligheter till samlärande mellan barn i olika åldrar som något positivt så uppmärksammar inte de andra tre specialpedagogerna detta i lika stor utsträckning. De återkommer ofta de till att det mest avgörande för vilken lärandemiljö som uppstår beror på pedagogerna och deras kompetens. Det är intressant att dessa tre ofta talar ur ett pedagogperspektiv. Detta kanske kommer sig av att de i deras roll som specialpedagoger handleder förskolpedagoger och därmed är mer vana vid att lägga sitt fokus där.
Specialpedagogerna uppmärksammar att möjligheter till samlärande mellan barn handlar om vilka barn som fungerar bra tillsammans snarare än vilken ålder de har. Barn kan lära av varandra i lika stor utsträckning i en åldershomogen grupp. Vygotskij menade att när individen ingick i en meningsfull sociokognitiv aktivitet och interaktion med andra så var detta källan till utveckling (Park & Lee, 2015). Den här utvecklingen sker vanligen när ett barn samarbetar med någon som är på en mer avancerad nivå än vad de själva är. Vi funderar över om detta sker mer spontant i en åldersblandad grupp där skillnaden mellan olika barns kunnande är stor. När de tre specialpedagogerna lyfter att samlära i intervjuerna refererar de ofta till något som sker i en pedagogstyrd aktivitet. Med denna syn på att lära tillsammans blir pedagogernas kompetens avgörande vilket till viss del kan förklara att de ofta återkommer till detta. Williams (2006) betonar den vuxnas närvaro och menar att det utrymme och de situationer som pedagoger skapar för att barn ska få möjlighet att upptäcka kamraters uppfattningar inom olika områden bidrar till barns samlärande.
Under intervjun nämner en specialpedagog att genom att lära andra befäster barnen sin egen kunskap, detta lyfter Doherty (2012) som menar att i en samlärandesituation lär sig yngre barn nya förmågor medan de mer avancerade barnen förstärker deras egen kunskap. Gerard (2005) pekar på att detta är en värdefull meta-kognitiv komponent av en åldersblandad verksamhet. Samtidigt lyfts av en annan specialpedagog att de mer kompetenta barnen inte får användas som verktyg utan också ska få stimulans. Detta är en viktig aspekt att ta hänsyn till. En specialpedagog lyfter att man även i en åldersblandad miljö delar in barnen efter ålder och att detta kan komma från en tanke om vad ett barn bör klara vid en viss ålder. Ett sådant tankesätt för tankarna till Piaget och den kognitiva synen på att utveckling är åldersrelaterad och sker i förutbestämda stadier. I förskolan och skolans värld finns en tradition av att dela efter ålder vilket kan vara ett arv efter den stora roll utvecklingspsykologiska teorier spelat inom svensk barnomsorg.
Pedagogernas kompetens och strukturella förutsättningar
Återkommande i tre av intervjuerna är att pedagogernas kompetens och engagemang framstår som mer betydelsefullt än ålderssammansättningen när det gäller barn i behov av särskilt stöd. En specialpedagog framför att: ”för mig handlar det om kunskapen och kompetensen i arbetslaget. // det som är mest avgörande är hur personalen förhåller sig till barnen jag är involverad i, vilken barnsyn man har och hur man kan lyfta det enskilda barnet.” De lyfter även att vilket behov av stöd ett barn behöver och hur de får stödbehoven tillgodosedda är viktigare än verksamhetens ålderssammansättning. Likaså påverkas inte deras specialpedagogiska uppdrag i någon större utsträckning av huruvida man arbetar åldersblandat eller åldershomogent. Den fjärde specialpedagogen lägger större vikt vid ålderssammansättningens betydelse och mindre vikt vid pedagogernas kompetens när det gäller barn i behov av särskilt stöd. Däremot menar hon att pedagogernas inställning till hur verksamheten är organiserad när det gäller ålder är viktig, ”det handlar ju mycket om att det är pedagoger som brinner för och tycker att det här är ett bra arbetssätt, det är så här jag vill jobba. Då tror jag det kan vara lika bra vilket som.”
Samtliga specialpedagoger hänvisar till gruppstorlek som en viktig faktor vad gäller verksamhetens struktur och kvalitet. Detta lyfts som mer relevant än ålderssammansättningen. ”Det är antalet barn istället som har varit den stora skillnaden och som jag kan tänka i ett
specialpedagog. De pekar på att fler förskolor nu väljer att ha åldershomogena grupper och att barngruppernas storlek har ökat under senare år. En av specialpedagogerna ser ett samband mellan detta; ”att gå från 1-5 till att arbeta mer åldershomogent. Då har det fått till följd att det blivit fler barn i grupperna”. De ger alla uttryck för att pedagogerna upplever det svårt att räcka till i de stora barngrupperna. Två specialpedagoger har uppmärksammat att det i åldershomogena verksamheter blir allt vanligare med stora avdelningar för de äldre barnen där de kan vara uppemot 40 barn på en enhet. Samma specialpedagoger lyfter att i deras kommun är det hög omsättning bland barn och pedagoger inom förskolan vilket leder till att verksamheten blir mer instabil. Det tar även upp att de ser tendenser till att kompetenserna i arbetslagen har sänkts, en av dem uppger att ”// man brottas med hög frånvaro och att det blivit en, ja, kompetensen har sjunkit i många arbetslag.” En annan av dem har tankar kring att i en åldersblandad verksamhet skulle denna instabilitet eventuellt vara mindre kännbar. En konsekvens av organiseringen av åldershomogen verksamhet är att barn och pedagoger oftare byter avdelning. Detta är något som samtliga specialpedagoger ansåg vara problematiskt. För pedagogernas del menar de att det tar tid, kraft och energi att återkommande behöva starta upp på nytt och bygga nya relationer vilket de menar kan vara på barnens bekostnad. Så här uttalar sig en specialpedagog;
//utifrån en pedagogs situation i detta, är ju att, det här arbetet man gör med att bygga upp en stabil, professionell pedagogik, den klipps så ofta i de här separationerna då, där en kollega ska slussas vidare med en grupp barn till nästa. Så att sällan idag får pedagoger skörda frukten av allt förarbete, och det kan också vara på bekostnad av barnen tänker jag, för att istället för att bygga upp nånting som blir hållbart och sedan får man belöningen att man har skapat en stabil grund.
En annan av specialpedagogerna pekar på att detta speciellt kan påverka barn i behov av särskilt stöd när hon uttrycker;
//för att det tar ju tid att arbeta ihop ett arbetslag, att känna att man är liksom på samma och det är ju extra viktigt när man har de här barnen i behov av särskilt stöd. Att man känner trygghet i varandra och att man har lite koll på vad du tycker, och vad jag tycker och kan lita på varandra att man tar samma ansvar för arbetet.
Samtidigt lyfts det att positiva aspekter av att byta arbetslag och avdelning kan vara att det kan uppstå en nytändning hos pedagogerna av att få nya kollegor, att det motverkar att avdelningar isolerar sig och främjar samarbete mellan avdelningar. Detta anser en specialpedagog kan vara positivt för barn i behov av särskilt stöd, då samarbete kan leda till att man exempelvis utnyttjar möjligheter till att hitta kamrater på andra avdelningar.