Specialpedagogerna visar stort engagemang när de talar om förskolans resurser och förutsättningar för verksamheten. De återkommer ofta till att barngrupperna är för stora och att antalet barn i grupperna har ökat. En av dem menar att antalet barn i grupperna har ökat som en följd av att förskolorna allt mer väljer att arbeta åldershomogent. De är oroade över att kvaliteten i förskolan sjunker då grupperna blir större. Asplund Carlsson, Pramling Samuelsson och Kärrby (2001) menar att förutsättningarna för barnomsorg att upprätthålla en god pedagogisk kvalitet i hög grad påverkas av de strukturella förhållanden under vilka verksamheten bedrivs. Enligt Skolverkets allmänna råd om måluppfyllelse i förskolan (2017) visar forskning att personalens utbildning och kompetens är den viktigaste kvalitetsfaktorn i förskolan men de menar att det också är viktigt att beakta barngruppens storlek och sammansättning. Om en konsekvens av en åldershomogen verksamhet är att barngruppernas storlek ökar så kan detta också innebära att kvaliteten på verksamheten blir sämre.
När förskolans äldre barn samlas på stora avdelningar med uppemot 40 barn ökar antalet relationer för barnen. Enligt Skolverket (2017) lyfts att det är angeläget att det inte blir för många relationer för barnen att förhålla sig till under en dag för att verksamheten ska hålla en hög kvalitet. Sheridan, Pramling Samuelsson och Johansson (2011) menar kvaliteten i relationerna mellan barnen är avgörande för deras liv i förskolan. De lyfter också att barn lär bättre i mindre grupper med erfarna lärare eftersom det skapar möjlighet till interaktion och samspel, ömsesidigt språkande, barninitierat lärande, utforskande och problemlösning. Asplund Carlsson, Kärrby och Pramling Samuelsson (2001) poängterar att barn i behov av särskilt stöd har sämre förutsättningar om gruppstorleken är för stor, även om personaltätheten är hög. De menar att det främst är identitetsutvecklingen och språkutvecklingen som tar mest skada.
Konsekvenser för barn i behov av särskilt stöd
De övergångar mellan avdelningar som uppkommer i en åldershomogen verksamhet finner samtliga specialpedagoger bekymmersamma när det gäller barn i behov av särskilt stöd. En av dem uttrycker;
gruppen. Men det är klart, följer man varandra… men jag tror ändå det är en fördel att man har det åldersblandat för de barnen. Att det blir lugnare, det blir mer stabilitet i det, det tror jag.
Även en av de andra specialpedagogerna tar upp den högre omsättning av både kompisar och pedagoger som skapas i en åldershomogen verksamhet och pekar på att anknytningsarbetet kan bli lidande av det. En tredje uttrycker detta som ”när man precis byggt en relation så ska man bygga en ny relation, och det är inte alltid bra.” Hon menar dock att övergångar mellan avdelningar inte nödvändigtvis behöver leda till problem för barn i behov av särskilt stöd, om verksamheten är organiserad så att barn lär känna pedagoger och avdelningar innan överinskolningen.
Specialpedagogerna lyfter att en positiv aspekt för barn i behov av särskilt stöd i en åldersblandad verksamhet kan vara att de har större möjligheter att bygga självkänsla och självförtroende. En formulerar att ”det kan vara lättare kanske att här kan jag få glänsa, att de yngre barnen kan se upp till mig, det tror jag kan vara bra”. De uttrycker att detta kan vara svårare i en åldershomogen verksamhet, samma specialpedagog menar att ”då kanske man kan känna sina tillkortakommanden, eller att jag klarar kanske inte det här, jag kan inte det här och så kanske man blir en pajas”. En annan pekar på att den åldershomogena verksamheten ”kan ju kanske göra att man hela tiden känner att man inte riktigt duger till, eller hinner med det som man ska, med de andra i deras gemenskap, det kan ju bli så”. Angående barnets upplevelse uttrycker en specialpedagog funderingar kring om det kan bli tuffare för barn i behov av särskilt stöd i en åldershomogen grupp. Även en av de andra är inne på samma spår; ”I en åldershomogen grupp, så kräver det ju mer av barnet att hitta sin plats, att kunna göra sig förstådd”. En specialpedagog tar också upp att barn i behov av särskilt stöd kanske inte upplever sig lika utpekade i en åldersblandad grupp, hon menar vidare att detta även kan ha betydelse för barnets vårdnadshavare som annars kan oroa sig över att deras barn sticker ut. Just att barns svårigheter och behov av stöd tydligare kan framgå i en åldershomogen grupp lyfts av flera av specialpedagogerna. En av dem uttrycker sig så här;
//deras svårigheter blev ju mer synliga i den gruppen där alla var i samma ålder, och då ledde det ju också till en större frustration hos pedagogerna. Där jag tidigare hade sett individen, och sett framstegen, blev plötsligt svårigheterna synligare, när alla var i samma åldersgrupp. Ja, det har jag faktiskt upplevt.
Specialpedagogen tar även upp att ett barns svårigheter kanske kan vara lättare att bemöta och förebygga om det inte är alltför många barn i samma ålder på en avdelning; ”och när jag blir inkopplad så kanske det inte hade behövt bli ett ärende för att jag hade lättare kunnat bemöta
barnets svårigheter tidigare, i en 1-5 års grupp”. Av en annan specialpedagog lyfts att i en åldershomogen grupp finns högre förväntningar på vad barnen ska klara av när det gäller exempelvis vardagsrutiner men också att det är ett annat tempo och en annan kultur i den sociala interaktionen, hon menar att; ”det blir ju betydligt mer påtagligt att barnet kan avvika i så fall och har ett mer påtagligt behov, när förväntningarna höjs”. Hon kan se att det finns fördelar med detta vilket illustreras nedan;
//kan det vara kanske till fördel för att då sätts det in istället, insatser, att man gör det tydligare att här måste vi ta in ett stöd för detta barnet. Här måste vi ha en handlingsplan för pedagoger för att vi ska möta detta barns behov. Medans 1-5 så kanske ett barn med behov, man ser att; hen leker hellre med yngre, och så bara stannas det kvar. Där ställs istället ett krav på pedagogen faktiskt att; är det adekvata stimuleringar eller har vi faktiskt ett barn som vi måste sätta lite spotlight på att vi ska arbeta mer kring. Än att; ja, det funkar så bra här.
Vid ett senare tillfälle under intervjun behandlar hon ett annat perspektiv på detta då hon uttalar att det kan vara positivt för vissa barn att vistas i åldersblandad grupp då hon menar att det då kanske inte behöver uppstå ett behov av stöd;
//där det kanske inte skapas ett behov utan faktiskt att barn kan få mogna och växa ändå och utmanas utifrån ens förutsättningar, som kan gagna barnet ändå och klara en skolgång då, i ett 1-16 perspektiv tänker jag då. Än att stressas med anknytningar och överflyttningar och omstart och omstart och hamna där alla andra kan nånting mycket mer än vad jag kan och jag blir stressad och blir utåtagerande istället, och inte hade blivit det då.
Även en av de andra specialpedagogerna lyfter att det finns positiva aspekter för barn i behov av särskilt stöd i en åldersblandad grupp, hon sätter detta i relation till inkludering och framför; ”då är man ju olika på ett mer tydligt sätt kanske, än när man är i en åldershomogen grupp. Då får man kanske mer komma till sin rätt och vara som man är”. Bland annat tar hon upp att det i en åldershomogen verksamhet blir mer tydligt om ett barn exempelvis är i behov av att stanna kvar ett år extra på en avdelning trots att barnet har åldern inne för att flytta upp till nästa avdelning. En specialpedagog uppmärksammar att utbud och inplanerade aktiviteter i en åldershomogen verksamhet ”har dels ett högre tempo och dels mer avancerad språknivå kanske också. Där det ska stimuleras på ett annat sätt till de äldre barnen. Och där blir frågor och tankar, blir detta barnet, upplever det meningsfullt?” Hon lyfter att pedagoger kan behöva ”skapa situationer, att kanske byta miljö och i så fall gå till den här miljön där de yngre finns, där det kan bli en jämbördig och meningsfull stimulans”. När det gäller lekutvecklingen är
att tillgodose i en åldershomogen grupp, vilket också kan påverka barnets möjligheter att uppleva sig som en del i gruppen. En av dem beskriver ett scenario där ett barn har svårigheter att bli inbjuden till lek med jämnåriga:
För det är ofta så att man inte blir det, för att man kommer inte med egna initiativ, man för inte leken vidare för man har inte den fantasin. Man går ifrån för att man inte förstått reglerna, sen kommer man tillbaka. Man är lite som en fjäril som fladdrar runt och aldrig får riktigt något grepp om vad det är leken…
Hon berättar vidare att det för barn som inte kommit lika långt i sin lekutveckling som jämnåriga kan vara positivt om det finns lite yngre barn:
Jag tänker ändå att därför kan det vara bra att det kan finnas lite yngre barn. Och bli accepterad där i leken snarare än att man sitter för sig själv och ingen vill leka med en. För så händer det faktiskt. // Jag kanske inte är inkluderad bland mina jämnåriga till en början med, men jag blir inkluderad med någon.
En tredje specialpedagog tar upp att det kan vara lättare att få ett barn att känna att det är en tillgång i en grupp där åldrarna har stor spridning. Hon menar att man i en åldershomogen grupp ”får jobba lite mer för att skapa en bra grundstruktur och en vikänsla, att få barnet att känna att jag är också är inräknad, man får jobba lite extra på det när alla är i samma ålder.” Dock uttrycker hon att möjligheten till inkludering handlar mer om kompetensen hos pedagogerna och deras förståelse av att barnet ska vara en del i gruppen än om gruppens ålderssammansättning.