Den största konsekvensen som har urskilts från bearbetningen med analysen är att användarna blir lidande i situationer där folkbiblioteken behöver begränsa digitala utlån och sätta ett pristak. Detta i sin tur är en konsekvens av att betalning för lån av e-medier sker per lån i efterhand till skillnad från fysiska medier som betalas per titel i förhand. Barriär 5 som syftar på kognitiv tillgänglighet och förståelse och som i denna kontext har kopplats ihop med bibliotekariers vidareutbildning, visar på konsekvensen att bibliotekarier alltid måste ligga steget före i teknisk utvecklingsriktning. Det förutsätter att de har införskaffat kunskap innan användarna efterfrågar den för att inte stå handfallna när frågan kommer. Det betyder att personalen redan är insatt i den omvärldsbevakning som krävs för att följa med i samhälleliga förändringar, aktuella datorprogram, applikationer eller diverse digitala utvecklingar. I nuläget är detta ansvar för kompetens något som ofta läggs på den enskilde bibliotekarien snarare än att arbetsgivaren fortlöpande erbjuder kunskapsutveckling.
Respondenterna fastslog att åldern hos varken bibliotekarien eller användaren är en egentlig faktor. Den spelar liten roll avseende kunskaper kring digitala tjänster. En del låntagare som tillhör den yngre generationen där smarttelefoner och dylikt har använts frekvent kan ha högre kompetens än bibliotekspersonal som nått pensionsåldern och inte är uppvuxen med den tekniken. Samtidigt kan en bibliotekarie i pensionsålder ha bättre kunskap kring datorer eftersom de inte är uppbyggda på riktigt samma sätt som smarttelefoner, och bibliotekarien är mer van vid den tekniken.
I takt med att applikationer blir allt vanligare att använda ser vi inget motstånd i att biblioteken i framtiden exempelvis köper in tjänster där katalogen över det egna beståndet går att söka fram i en applikation. Det konstateras även utifrån det framförallt respondent A framförde kring ämnet. Hen uppgav att hen på en daglig basis mötte låntagare som “ville att allting skulle vara serverat” i form av användarvänliga applikationer som laddas ner med ett klick.
Förutom det väcker den här konsekvensen funderingar hos oss kring vems uppdrag det är att få låntagare och användare att förstå information. Respondenterna uppgav olika typer av svar; myndigheter, tillverkare av applikationer, leverantörer och distributörer av olika slag. Ingen av dem svarade att det var bibliotekens ansvar. Sett till bibliotekslagen om det demokratiska uppdraget är det rimligen så att det inte
nödvändigtvis är folkbibliotekens ansvar att få låntagare och användare att förstå information, endast att bistå med tillgång till information. Dock uppgav respondent D att biblioteken står för sina egna tjänster, varpå främst drop-in tjänster med teknisk hjälp åsyftades. Respondent E och C nämnde tillika att de vill satsa på sina egna tjänster.
För att det ska kunna ske att biblioteken utvecklar egna, mer avancerade tjänster, krävs det långt fler resurser och incitament. Det faktumet kan kopplas till Klein &
Thorslunds påstående om att det finns en önskan att det demokratiska kravet ska utgöra en basis för att högre prioritera digitala tjänster och dess utveckling inom digitalisering. Likt det Klein & Thorslund fastslår som den främsta förutsättningen som krävs för att detta ska kunna ske, uppger nästintill alla respondenter att det först behöver utvecklas någon form av nationell samordning för en infrastruktur samt att det krävs fler och regelbundna interna som externa kompetensutbildningar. Det tolkar vi dels som att man som bibliotekarie inte anser att man alltid får den vidareutbildning man behöver för att på ett smidigt sätt kunna hantera sitt arbete, främst i avseendet att arbetsgivaren erbjuder detta. Den enskilde vetgirige bibliotekarien har valmöjligheter att utveckla egna kompetenser utanför arbetet. Men vi tolkar det även dels som att det inte enbart ligger på arbetsgivarna att bättre ta till sig de anställdas önskemål utan det ligger på en nivå för den enskilda bibliotekarien, eller arbetsgivaren för den delen, att påverka, det vill säga de kommunala och nationella nivåerna. Samtidigt bör detta faktum inte utesluta möjligheten för biblioteken själva att insistera mer på att skapa en funktionsduglig och hållbar lösning. Likt det Stakston påtalar kring vikten av att biblioteken agerar drivande i frågan kan ej debatten sluta vid att besluten måste fattas på en högre politisk nivå. Stakston menar att det oberoende av det är biblioteken som utgör en infrastruktur för demokratin och därav bör anta en drivande roll i arbetet med digitalisering. Hon hävdar även att det viktigaste en nationell biblioteksstrategi kan göra är att identifiera grunderna som möjliggör biblioteksuppdraget, annars fungerar inte bibliotekens grunduppdrag och därav är det deras skyldighet att genomgå regelbunden vidareutbildning. Genom analysen kan vi se att det faktiskt gjorts vissa satsningar på större projekt som innefattar ett samarbete bibliotek emellan, nämligen Digidel som rör IT och digital delaktighet samt Världens bibliotek som är en integrerad tjänst för mångspråkslitteratur. Det är tämligen ett bevis på att det finns incitament för att skapa samordning kring frågor som rör aktuella problem. Vår slutsats blir att även om det finns incitament för större samarbeten är den drivande faktorn hos beslutsfattarna inte tillräckligt synlig för att behovet som uppdagas hos användarna ska bli bemött inom rimliga tidsramar.
Även om den i empirin ej var mest synbar, visar ändå barriär 4 på en ytterst synbar konsekvens i transformationen om arbetet med digitala tjänster. När biblioteken agerar den betalande mellanhanden mellan distributören och slutanvändaren begränsas e-medieutbudet av att pristak sätts in för utlån när licenser köps in. Vi anser att även barriär 3 som rör kostnad för användaren, där biblioteken är användarna, berörs av detta. Så kallade storkundsbeställningar kan innehålla titlar som har en engångskostnad per licens vid inköp medan slutkostnaden efter utlån kan uppgå till flera gånger inköpskostnaden. Denna process kostar bibliotekarierna resurser i form av faktiska pengar men även tid och energi för att tillgodose användarnas olika behov av hjälp. En slutsats vi kan dra här är att även om slutkostnaden för e-medier i högre
utsträckning överstiger inköpspriset är det en kostnad biblioteken är villiga att betala.
De reglerar budgeten genom att sätta pristak men önskan om att utveckla det digitala beståndet och användningen av det överträffar det även om viss frustration finns. Det är dels att de accepterar det befintliga läget och dels att de väljer att fortsätta på samma bana för att det trots allt fungerar och alternativet som finns ännu inte är tillräckligt för att de ska vilja övergå till det.
Den acceptans för samexisterande av fysiskt och digitalt bestånd visar på en konsekvens när man håller kvar vid en leverantör. Acceptansen som faller in under barriär 6 avser i det här fallet Axiell. Det överlappar föregående barriärer men riktar in sig på tjänster man inte anser är fullkomliga men som samtidigt möjliggör att man kan tillgodose det användarna mest efterfrågar, vilket i detta fallet är utbudet av ljudböcker. Detta trots att kostnaden skulle bli lägre per utlån om man skulle byta till Overdrive, men man anser att eftersom ljudböcker är det som har störst efterfrågan så väger det upp sämre funktioner och dyrare kostnad per lån. En respondent uttryckte bland annat att osäkerheten kring Overdrives prissättning efter avtalsperioden är för stor. Man väljer därmed att motvilligt acceptera en leverantör utifrån ett par aspekter som man anser väger upp mot nackdelarna.
Det kanske mest synbara hindret kan kopplas till barriär 2 i avseendet att digitala tjänster inte blir fullt så tillgängliga eller användarvänliga eftersom skaparna av det digitala utbudet vill att det ska spegla den kommersiella marknaden. Konsekvensen av det är att det demokratiska uppdraget ej motsvarar dess krav. De användare som för egen räkning inte har ekonomin att nyttja de kommersiella tjänsterna som finns på marknaden blir exkluderade från tillgång till stor del av nyutgivna eller populära medier eftersom de inte är tillgängliga för biblioteken. Vi kan se spår av detta i empirin med en respondent som uppger att förlagen i de flesta fall inte har med ljudböcker att göra avseende tillgängliggörande av titlar utan det hänsyftar på tillgängliggörande av e-böcker. Det kan kopplas till det Klein & Thorslund tar upp i sin rapport avseende redovisningen av att bibliotek i slutet av år 2018 tog in cirka 25 000 titlar av det dubbelt så stora utbudet som Elib stod för. Vår empiri visar ingen sådan statistik men intervjuerna med respondenterna bekräftar att inköpsprocessen fortfarande ser ut på det viset.
Däremot har förlagen som är knutna till Elibs tjänst sina egna bestämmelser som inte innefattar någon skyldighet gentemot biblioteksverksamhet. En stor del av den kommersiella marknaden har de senaste åren präglats av explosionen av strömmande ljudbokstjänster. Sett till detta, exkluderas låntagare främst tillgång till e-böcker från förlagens håll men överlag exkluderas låntagare från att nyttja ett utbud av ljudböcker som liknar det som finns på kommersiella marknaden. Kungliga bibliotekets rapport pekar på att det går att skönja en generell ökning på 6 procent av e-mediebruk år 2019.
Analysen kring temat digitala tjänster visar sammaledes att det skett en ökning de senaste åren på den fronten avseende främst ljudböcker som nyttjas i Biblio och Libby. Den något skenbara slutsatsen är därmed att biblioteken bevisligen har ett ljudboksutbud som nyttjas, men det är begränsat.