Konsekvenser

Att dömas för ett sexualbrott leder till en rad konsekvenser för både tilltalad och målsägande. Några av männen beskriver upplevelsen som livsförändrande samt att domen innebär ett livslångt straff. Evert berättar att; “du vet inte hur du kommer att bemötas på utsidan. Allt

mig, hur kommer min flickväns liv att påverkas av det här?”. Känslorna männen vittnar om

är mångfacetterade och blandade - oro, rädsla, ambivalens och ilska följer maktlösheten i situationen. Genomgående beskriver männen i sina berättelser en förnyad bild av det egna jaget, reflektioner över tidigare ageranden och att det verkliga straffet väntar efter

anstaltsvistelsen. Christer förklarar; “jag känner mig inte som en våldtäktsman, för att jag

har inte tvingat henne, jag har inte använt våld, inte hot, som riktiga våldtäktsmän gör”.

Några av de deltagande männen har genomgått någon form av behandling eller fått hjälp genom psykologsamtal där tidigare problematiska beteenden och tankemönster lyfts i syfte att motverka återfall i samma typ av brott (Colton m.fl., 2009; Sheehan & Ware, 2012) samt ifrågasätta normaliseringen av våld som en del av den manliga identiteten (Nilsson & Lövkrona, 2015). Några av männen berättar om en process mot inbundenhet, där en rädsla finns gällande att öppna sig för nya människor och skapa nya sociala kontakter. Även en framtida försiktighet när det kommer till relationella och sexuella initiativ återkommer i männens berättelser. Bert berättar att; “i dagens läge så ska man ju vara väldigt försiktig

med att gå på sin egen känsla, ja, men jag är kåt och det innebär väl att personen bredvid mig också har samma känsla”. Ånger, skuldkänslor, skam och bitterhet är andra känslor

vilka framkommer i männens beskrivningar av situationen de befinner sig i, där tankar på självmord och reflektioner kring det egna värdet efter domen är vanligt. Den manliga normens ideal både styr och begränsar mäns beteenden där vissa beteenden betraktas som mer eller mindre manliga (Mikorski & Szymanskis, 2016). Männen i studien anser sig inte längre leva upp till det manliga idealet som dömda våldtäktsmän och det finns en upplevelse av social utsatthet. Känslan av att befinna sig på lägsta botten beskrivs av de deltagande männen och Bert förklarar:

våldtäktsman, det är jävligt starkt alltså. Det är starkare än mördare i dagens läge, en våldtäktsman har förgripit sig på en person som inte har kunnat försvara sig och finns det något mer omanligt? Vi blir ju klassade som samhällets värsta människor (Bert).

Männen beskriver domen och pågående anstaltsvistelse som en mentalt stärkande utmaning, en paus från det verkliga livet där tid och möjlighet ges till att bearbeta och reflektera över det inträffade. August berättar att han;“är en helare människa. Jag går ut som en vinnare och nu startar jag på en högre nivå”, medan Bert menar på att; “hade jag inte åkt in i fängelse, efter detta, och hela den här rättegångsskiten och allt det, då hade det kunnat blivit så att jag fortsatte i samma jävla dumma spår” och Didrik beskriver att; “det har ju varit mycket, hur kunde detta hända, varför? Allt kommer ju fram och man måste ta sitt ansvar, det är ingenting jag kan ändra på utan bara komma ut och vara starkare, fortsätta leva helt enkelt”. Att fortsatt skydda den egna självbilden av en man med given plats i

samhället och övervinna motgångar är en del av den ideala manliga normen och maskulinitet skapas genom ständig förhandling med omgivande samhälle (Totten, 2003). Fridolf säger att; “planerna är att gå in i det med en helt annan inställning, på en annan nivå och göra

saker annorlunda. Om jag ser tillbaka på mig själv så vill jag inte gå tillbaka till det”.

Männen beskriver även en nyvunnen insikt gällande vad livets viktigaste beståndsdelar egentligen är:

sen så får man en lite annan livsfilosofi efter något sådant här också. Alltså vad som är viktigt blir väldigt annorlunda. Man blir mycket mindre intresserad av jobb och framgång och pengar. Jag vill ha ett liv där jag gör saker jag tycker om och är tillsammans med människor jag tycker om (Evert).

I männens berättelser framkommer en försiktig tro på en fungerande framtid trots rädsla över att bli socialt dömd och skammen över att vara en dömd våldtäktsman. Några av männen berättar om framtidsplaner där mer tid med familjen, fokus på rätt saker, planer på utbildning, resor samt om försök till att värdera sina egna känslor bättre inkluderas. Fridolf beskriver att:

jag kommer att tänka mer än två, tre gånger på vad jag gör och varför jag gör det, vad händer om jag tar det här beslutet nu, hellre en extra gång. Det här är ingenting som jag skulle vilja hamna i igen någon gång i mitt liv alltså, det här är fan första och sista gången (Fridolf). Medan August poängterar att; “det jag tror är det absolut viktigaste i hela den här

processen, det är att man tar ansvar och att man vågar lära sig någonting utav det och att man vågar bli lite bättre, för varje erfarenhet så blir man lite bättre”.

6 DISKUSSION

Studiens syfte har varit att ur ett kritiskt feministiskt perspektiv undersöka

sexualbrottsdömda mäns syn på maskulinitet, sex och den manliga normen. Resultatet vilket besvarar vår första forskningsfråga; “Hur ser sexualbrottsdömda män på sin roll som man i

sexuella sammanhang?”, pekar på att det heterosexuella spelet i relationella och sexuella

sammanhang placerar män och kvinnor i könstypiska roller där makt och förväntningar är ständigt närvarande. Kommunikation och respekt är återkommande ord för att beskriva hur samspelet mellan könen ska utföras på bästa sätt. Männen vilka deltagit i studien upplever svårigheter gällande samtycke och samtyckeslagen då det bygger på subjektiva tolkningar, båda i stunden och i ett reflekterande efteråt. Mannens dominerande roll i sexuella

sammanhang framhålls av männen som en förväntning att leva upp till, både från kvinnor och från sig själva. Det upplevs även finnas en förväntan av att upprätthålla en viss manlig standard vilken i vissa fall leder till en känsla av att inte lyckas identifiera sig med den manliga normen. Den manliga gemenskapen innebär dock ett socialt skyddsnät även i svåra situationer, där männen beskriver att deras sociala status kunnat upprätthållas trots en våldtäktsdom.

I besvarandet av vår andra frågeställning; “Upplever sexualbrottsdömda män att deras syn

på maskulinitet, sex och den manliga normen har förändrats sedan domen och i sådana fall, på vilket sätt?”, visar resultatet att rättegångsprocessen inneburit en känsla av

maktlöshet och utsatthet där männen upplevt oro och rädsla. En genomgående upplevelse är att det riktiga straffet väntar efter anstaltsvistelsen. Dock kvarstår efter reflektioner kring händelsen, samt tidigare ageranden, samma bild av de själva som män genom bevarandet av värderingar och uppfattningen av att det alltid funnits sunda relationer till kvinnor.

Ansvarsfrågan tenderar männen att förskjuta från sig själva där en förminskning av själva brottet, men även av våldtäktsbegreppet i sig, är genomgående. Genom männens bild av hur män respektive kvinnor är och fungerar tillsammans upprätthålls de socialt konstruerade könsnormerna, vilket leder till en reproducering av könsmaktsordningen.

Nedan följer en diskussion och egna reflektioner kring det framkomna resultatet samt det metodologiska tillvägagångssättet.

6.1 Resultatdiskussion

I ett patriarkaliskt samhälle är ett ständigt potentiellt hot om mäns våld en kvinnas vardag och verklighet. Genom att förminska våldtäktsbegreppet befäster männen den manliga sexualiteten som en självklarhet och en norm från vilken det sexuella samspelet bör utgå ifrån. Våldtäkt ses som ett tydligt urskiljbart agerande vilket begränsar männens

medvetenhet om kvinnors utsatthet i sexuella sammanhang. Vi vill mena på att detta är ett resultat av mannens maktposition i samhället där makten medför ett privilegium att inte behöva reflektera över den egna rollen och det egna agerandet, vilket även tidigare forskning pekar på (Johnsson-Latham, 2014). Åsikten bland de deltagande männen att våldtäkt endast utförs av en viss typ av man och på ett visst sätt medför ett ursäktande utrymme för det egna agerandet samt att ansvaret kan placeras utanför de själva. Även att de deltagande männen önskar att det formulerades ett annat begrepp utöver våldtäkt tyder på en åsikt att den utförda handlingen inte är allvarlig och inte borde likställas med våldtäkt. Patriarkatet tilldelar kvinnan en underordnad roll och genom alla samhälleliga och mediala plattformar formas en bild av kvinnan vilken upplevs ge män berättigande till hennes kropp. Rätten till den kvinnliga kroppen tillsammans med det snäva våldtäktsbegreppet ger förutsättningar för männen att uppleva sina handlingar som oskyldiga. Att ställa sig frågande eller oskyldig i relation till den fällande domen visar på en omedvetenhet om den egna makten och dess betydelse i relationellt och heterosexuellt samspel. Senaste åren har en samhällsdebatt kring våldtäktsoffers utsatthet i rättsprocessen varit aktuell, ett skuldbeläggande och

smutskastande av kvinnor har lett till skamkänslor och rädsla inför att anmäla sexualbrott. Frågor rörande kvinnans klädsel, alkoholkonsumtion och antal sexuella partners har förekommit och är egentligen inte relevant i skuldfrågan när det kommer till våldtäkt (Scheffer Lindgren, 2009). Genom att ställa dessa frågor till kvinnan och inte till förövaren förflyttas fokus till det kvinnliga offret även fast en våldtäkt inte beror på några andra utomstående anledningar än just våldtäktsmannen. Tidigare forskning visar på att

rättssystemet reproducerar mannen som norm då det utgår från en jämställdhet som inte är realitet i samhället. Könsmaktsordningen är därmed inget som synliggörs i rättsliga

sammanhang. Den genomgående oviljan hos de deltagande männen i studien att tillskriva alla män ett ansvar för den systematiska sexism som existerar i vårt samhälle idag visar även det på en ojämlik maktrelation mellan män och kvinnor.

De könstypiska rollerna vilka tilldelar män och kvinnor förväntade beteenden påverkar till stor del uppfattningen kring samtycke. Vad, hur och när ett samtycke bör ges är en subjektiv tolkning där mannens preferenser har företräde vilket leder till att samtycket kan uppfattas som förhandlingsbart (Warren m.fl., 2015; Hust m.fl., 2017). De deltagande männens önskan om tydligare kommunikation innan, under och efter den sexuella akten förutsätter att det finns ett utrymme och en trygghet för kvinnan att uttrycka sin vilja, alternativt ovilja vilket kan upplevas svårt med anledning av den heterosexuellt normativa bilden av en dominant man. Vår reflektion kring samtyckesproblematiken mynnar ut i att män i sin roll kan

upplevas som potentiella våldsverkare vilket kan skapa en rädsla för att utsättas för våld vid ett uttryckt nej. Patriarkatet skapar en förväntan på den heterosexuella relationen mellan män och kvinnor där ett visst agerande i sexuella sammanhang bidrar till kvinnans känsla av maktlöshet. Det potentiella hotet om våld påverkar dagligen kvinnors agerande och bidrar till upprätthållandet av männens makt (Johnsson-Latham, 2014; Gottzén, 2014; Hedenus m.fl., 2015). Genomgående lägger de deltagande männen skulden för det inträffade utanför sig själva samt förminskar allvaret i händelsen som lett till fällande dom. Genom att

våldtar och i ett försök att upprätthålla denna bild förskönas relationer till kvinnor i allmänhet. Att placera skulden på andra än sig själv eller på externa faktorer dämpar skamkänslor och hanteringen av konsekvenserna kan överlåtas till annan part. Då männen uttrycker att samhället betraktar våldtäkt värre än mord vill vi mena att detta tabubelagda brott innebär så pass stor skam att den blir svårhanterlig för männen att ta ansvar för vilket leder till fortsatt skuldbeläggning av kvinnan.

De deltagande männen har genomgående försökt framställa sig själva som bra män med sunda värderingar och jämställda ideal. En gemensam tanke bland majoriteten av de intervjuade männen är att den manliga normen är problematisk men samtidigt menar

männen att just de inte tillhör denna problematiska manlighet. Frågan blir då - vilka är dessa andra? Tidigare forskning visar på att män uppskattar sig själva på ett mer fördelaktigt sätt jämfört med en uppskattning av andra män (Berry-Cabán m.fl., 2020). Genom att tillskriva andra män negativa och stereotypa egenskaper kan männen distansera sig själva från ansvar och se sig själva oskyldiga när det kommer till upprätthållandet av könsmaktsordningen. Feministisk forskning har under de senaste årtiondena synliggjort att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som innefattar män från alla samhällsskikt och etniciteter, vilket har inneburit en formulering vilken inkluderar alla män som potentiella våldsutövare

(Hedenus m.fl., 2015). Genom att belysa problematiken som strukturell ökar möjligheten att visa på behövliga samhälleliga insatser för att möjliggöra förändring. Männen i studien upplever formuleringen som problematisk genom att män som grupp utpekas istället för att individuella skillnader framkommer. Vi vill mena att detta visar på en omedvetenhet gällande deras egen roll som män och deras del i reproduktionen av maktskillnader mellan könen. Genom att genomgående placera ansvaret för förändring i någon annans händer, utan att veta vilka dessa andra är, försvåras möjligheten till ett mer jämställt samhälle.

6.2 Metoddiskussion

Valet av ostrukturerade intervjuer har gett oss möjlighet att på ett nyfiket och intresserat sätt söka svar på våra frågeställningar. Genom att behålla ett öppet samtalsklimat där deltagarna fått styra riktningen och bestämma fokus i intervjuerna har en trygghet infunnit sig vilket lett till djupa och personliga samtal. Med anledning av att deltagarna känt tillit till oss intervjuare har de delat med sig av personlig, privat och känslig information vilket har gett oss ett

omfattande och värdefullt material. Dock kan vi inte förbise att deltagarna befunnit sig i en socialt begränsad miljö där de är i ständig kontakt med varandra vilket inneburit att

deltagarna pratat med och förberett varandra om vad intervjuerna kommer att handla om och vilka frågor som kan tänkas ställas. Detta innebär att förutfattade meningar kan ha bildats hos deltagarna och svar kan ha förberetts vilka antas vara det vi som intervjuare vill höra. I vissa av intervjuerna har en känsla av intagen försvarsställning hos deltagaren upplevts av intervjuaren och några har uttryckt en rädsla över att bli vinklade på ett negativt sätt. I de fall då det uppmärksammats en osäkerhet hos deltagaren har intervjuaren betonat syftet med studien och förklarat vår ställning som studenter, vilket innebär ett icke-dömande av de som personer. Vi har även poängterat att fokus för intervjun inte handlar om själva händelsen vilken lett till en fällande dom för männen. Genomgående har deltagarna haft en vilja att beskriva sig själva i ett gynnande perspektiv där de betonar sin oskyldighet och att de är bra män. Några av de deltagande männen har haft svårare för att leda samtalet själva och behålla en berättande dialog. I dessa fall har intervjuaren varit tvungen att ställa flertalet

öppna frågor samt omformulera frågor för att leda vidare samtalet. Detta har inneburit att dessa intervjuer blivit en aning mer riktade mot studiens huvudfrågor.

I kvalitativa forskningsintervjuer förekommer alltid en form av maktasymmetri mellan forskare och intervjuperson oavsett om det är avsiktligt eller inte (Kvale & Brinkmann, 2014). Denna medvetenhet har funnits hos oss båda under planering och genomförande av

intervjuerna. Att deltagarna dessutom befunnit sig på anstalt under intervjutillfällena har också haft en betydande roll när det kommer till maktperspektivet. Att befinna sig i

anstaltsmiljö begränsar deltagarnas handlingsutrymme i och med att de är frihetsberövade. Detta har inneburit att kontakten med deltagarna ofta har skett via en mellanhand, eftersom varken vi författare eller deltagarna kunnat ringa varandra eller hålla kontakt via andra medier. Det innebar även att en kriminalvårdare befann sig i rummet under intervjuerna då deltagarna själva inte fick använda iPaden. Att en kriminalvårdare suttit med under

intervjuerna kan även utifrån ett maktperspektiv ha påverkat deltagarna till att inte känna fullständig trygghet i att dela med sig av sina livsberättelser. Däremot har vi för att minimera denna risk betonat att det som sägs under intervjun enbart kommer användas i studiens syfte samt att kriminalvårdaren har tystnadsplikt.

Valet att utföra studien ur ett kritiskt feministiskt perspektiv har gett oss möjlighet att både lyfta männens perspektiv men samtidigt ifrågasätta det för att uppmärksamma

könsmaktsordningen. Då vi som intervjuare är två relativt unga kvinnor och nya inom

intervjuförfarandet av denna karaktär kan potentiella och medverkande deltagare uppleva en risk för att målas upp eller bli vinklade på ett felaktigt sätt vilket inte överensstämmer med deras egen uppfattning av sig själva. Då studien fokuserar på ett omdebatterat och känsligt ämne bidrar även det till att deltagarna kan känna sig utsatta när de delar med sig av personliga berättelser till intervjuare med andra perspektiv och ontologi.

6.3 Etikdiskussion

Under studiens gång har vi inte upplevt några större etiska svårigheter vilka inte har kunnat hanteras. Dock valde tre män att avbryta sin medverkan, detta efter genomförd intervju med efterföljande transkribering, på grund av oro för avslöjanden av deras privata berättelse. Avhoppen följde efter genomläsning av transkriberingar, vilket inneburit att männen sett sina ord på papper och detta kan ha framkallat en känsla av förskräckelse över de egna uttalandena. I ett levande samtal infinner sig inte samma eftertänksamhet eller reflektion kring vad som sägs, speciellt inte i ett tryggt och öppet samtalsklimat. Deltagarna i studien fick information om de etiska ställningstaganden vilka vi genomgående tagit hänsyn till, via missivbrevet. Då de ombads visa sitt intresse för deltagande på samma blankett

återlämnades denna och männen hade inte längre tillgång till de fyra etiska kraven. Deltagarna hade inte heller möjlighet att kontakta oss direkt vid frågor eller funderingar, vilket ledde till att osäkerheten runt anonymitet blev för stor och valet att avbryta sin medverkan verkställdes.

Valet att utföra studien ur ett kritiskt feministiskt perspektiv har gett oss möjlighet att både lyfta männens perspektiv men samtidigt ifrågasätta det för att uppmärksamma

könsmaktsordningen. En konsekvens med att utföra studien inom en given teoretisk ram är att tolknings- och analysförfarandet blir begränsat, något vi varit medvetna om under hela

processen gång. Då vi som intervjuare även är två relativt unga kvinnor och nya inom intervjuförfarandet av denna karaktär kan potentiella deltagarna välja att inte medverka samt att medverkande deltagare kan uppleva en risk för att målas upp eller bli vinklade på ett felaktigt sätt i den färdiga studien, vilket inte överensstämmer med deras egen uppfattning av sig själva. Då studien fokuserar på ett omdebatterat och känsligt ämne bidrar även det till att deltagarna kan känna sig utsatta när de delar med sig av personliga berättelser till intervjuare med andra perspektiv och ontologi.

7 SLUTSATSER

En slutsats utifrån studiens resultat är att de deltagande männen, utifrån deras utsagor kring sin egen oskyldighet, att de inte varit delaktiga eller genom en förminskning av det inträffade, inte har kommit till insikt om allvaret i den handling vilken ledde till en fällande dom. Att inte vilja förstå eller ta ansvar för att denna handling är en våldtäkt leder till ett

skuldbeläggande på annan part och en omedvetenhet om egna problematiska beteenden. För männen har det varit viktigare att upprätthålla en god självbild snarare än att ta ansvar och förändra. Ytterligare en slutsats är att män ur ett könsperspektiv är ovetande om sin makt