Konstruerandet av Den Andre

Precis som både gränsdragningar och differentiering är Den Andre socialt konstruerad och inget som är givet eller finns fysiskt i den mening att den existerar i ett tomrum. Den Andre behöver inte heller vara fixerad till en skepnad, utan en aktör kan konstruera flera olika former av Den Andre (Risse, 2010:53–54). Det innebär att FRONTEX, beroende på situation, kan konstruera Den Andre på flera olika sätt, vilket också framkommer när man granskar materialet. I förordning (EU) 2019/1896 går det att utläsa flera grundläggande drag som FRONTEX konstruerar sin Den Andre på, bland annat anges skäl 9 vara följande:

Det är nödvändigt att effektivt övervaka gränspassagerna vid de yttre gränserna,

hantera migrationsutmaningarna och eventuella framtida hot vid de yttre gränserna,

säkerställa en hög nivå av inre säkerhet inom unionen, värna Schengenområdets funktion och respektera den övergripande solidaritetsprincipen. Dessa åtgärder och mål bör följas av en proaktiv migrationshantering, inbegripet åtgärder i tredjelandsländer. Det är i detta syfte nödvändigt att konsolidera den europeiska gräns- och kustbevakningen och att ytterligare utvidga mandatet för byrån (EUT L 296/2, 14.11.2019, min kursivering)

Det här stycket i sig visar inte på några dramatiska formuleringar, men det finns flertalet underliggande betydelser som tillsammans visar på Den Andres konstruktion gjort av FRONTEX. Att formulera migration som en utmaning tyder redan där att det finns behov av särskilda åtgärder för att hantera dessa, och att skriva ihop migration med eventuella hot vid unionens yttre gränser visar på att FRONTEX gör en länk mellan migration, hot och osäkerhet vid de yttre gränserna. Inget av de aspekterna är något som skulle förknippas med Självet och den tryggheten, gemenskapen och igenkänningen EU innebär för medlemsstaterna.

Likt gränsdragningar är Den Andre bara så ’verklig’ och stabil som den kontureras till att vara, vilket är anledningen till varför differentiering mellan Självet och Den Andre är en så central del i identitetskonstruktioner (Risse 2010:26). Att FRONTEX återkommande rapporterar om situationen vid de yttre gränserna där de illegala migranterna benämns som ’upptäckta’ eller ’ertappade’ (FRONTEX 2020e; 2020h; 2020i), istället för ett mer neutralt ord som exempelvis registrerade är därför av större betydelse än vad det till en början kan ges sken av. Genom formuleringen och ordvalen FRONTEX gör förstärks migranternas tillvägagångssätt för att ta sig in i EU som orätt, illegalt och felaktigt, något som står i raka motsats till det som FRONTEX och EU står för. Det poängteras dock av FRONTEX generaldirektör att migranter i sig inte ska målas upp som ett säkerhetsproblem, men skriver senare i samma pressmeddelande att det finns många faror som ’lurar’ och om utvecklingen av ett system likt det amerikanska som registrerar resanden som normalt sett är undantagna

viseringskrav, för att på så sätt säkerställa att de inte utgör ett hot mot EU:s interna säkerhet (Leggeri 2018). Distinktionen här går mellan inresande utan särskilda inresekrav, de som inte porträtteras som hot mot EU:s säkerhet, och de inresande som ska genomgå visering för att de kan tänkas utgöra hot.

Den här uppdelningen mellan vilka som accepteras en enklare inresa till EU och de som möts av hårdare restriktioner omfattas båda av problematiken kring konstruktionen av ’insida’ och ’utsida’, och därmed även vilka som tillhör gruppen och inkluderas respektive de som exkluderas. van Houtum & van Naerssen (2002:129) skriver att migration, det vill säga rörligheten och förflyttningen av människor, leder till att de som tidigare differentierats och ordnats av gränsdragningar – kontrollerats – plötsligt inkluderas när de rör sig över gränserna och in i Självets territorium. Det uppstår en diskrepans mellan det som tidigare ordnats av gränsdragningar och det som helt plötsligt befinner sig mitt bland Självets egna ordning.

Skiljelinjen mellan vad och vilka som exkluderas respektive inkluderas i EU är något som återkommer för konstruerandet av den kollektiva EU-identiteten. Även om Risse (2010:7–8) inte menar att det rör sig om en homogen identitet sträckt över EU, är differentieringen och Den Andres roll principen för att kunna konstruera en egen kollektiv identitet och gemenskap. Graden av kollektiv och homogenitet kan dock uttrycka sig i olika stor utsträckning. Inkluderande nationalister är inte främmande för yttre och externa grupper, utan kan som tidigare diskuterat identifiera sig som både med sin nationalstat och EU, där den nationella identiteten utgör den primära identitetskärnan, medan den senare utgör ett yttre skikt. Exkluderande nationalister identifierar sig däremot endast med nationalstaten och har mycket svårare att inkludera andra grupper i den egna gemenskapen (ibid.:43–45). Exkluderande nationalister utgör en svårighet för konstruerandet av en kollektiv EU-identitet. Med en syn att andra grupper och yttre enheter bör exkluderas, samt att Den Andre utgör ett ständigt hot mot den egna gemenskapen gör det svårt att skapa en kollektiv identitet, eftersom det är just interaktion och sociala relationer grupper och individer emellan som konstituerar kollektiva identiteter.

Oavsett om FRONTEX exkluderar eller inkluderar tidigare nämnda människosmugglare, situationer om trafficking och gränsöverskridande brottslighet är det tillståndet inte fixerat eller givet. FRONTEX tillskrivna ansvar är både att skydda unionen och säkerställa den interna säkerheten, vilket sker genom förvaltningen av de yttre gränserna, samt att minska de illegala verksamheterna längs gränserna. Att beskriva FRONTEX verksamhet som en del i motverkandet av människosmuggling, trafficking och gränsöverskridande brottslighet tillsammans med den diffusa och oklara användningen av ’multi-dimensionella hot”

(FRONTEX 2020d; 2020f), gör att Den Andre inte nödvändigtvis behöver vara migranten eller hotet i sig, utan den som sköter förflyttningen – smugglarna. De beskrivs genom sin illegala verksamhet som människo- och drogsmugglare hota den stabilitet och ordning EU skapat (FRONTEX 2020m), vilket därför både fungerar som EU:s Den Andre och verkar som en förstärkning av differentieringen mellan EU själv och dessa.

Den Andres rörliga natur och möjligheten för FRONTEX att parallellt konstruera flera olika former av Den Andre betyder att det är en fråga av kontext och något som kräver reproduktion för att bestå. I sin tur kan Den Andre konstrueras på otaliga vis, och aspekten av hot något Risse (2010:54–55) inte menar är nödvändigt för Den Andres konstruktion, utan kärnan är istället olikheterna och differentieringen mellan Självet och Den Andre. Det här innebär att differentieringen, som tidigare behandlat, också kan uttryckas på olika vis. Gränsen mellan vilka som inkluderas, med en svag eller liten differentiering, och de som exkluderas med grunden i en stark och tydlig differentiering, är inte självklar när migranter rör sig från en gemenskap till en annan. FRONTEX verksamhet har visats både producera gränsdragningar och differentiering, vilket resulterar i exkludering och inkludering av människor. Förhållandet mellan inkludering och exkludering av migranter är tydligt i det pressmeddelande där FRONTEX presenterar utvecklingen av ett program för återsändande och integrering av icke- EU-medborgare. I en integrationsplan i fyra steg beskriver byrån hur man ska bistå integreringen av icke-EU-medborgare i deras hemländer, med underdetaljer för hur detta ska gå till och vad exakt byråns bidrag ska vara (FRONTEX 2020g). Den Andre konstrueras här inte som ett särskilt hot mot EU, men exkluderas fortfarande tydligt från unionen i och med att de inte välkomnas, utan återsänds till sina ursprungsländer.

Relationen mellan inkluderad och exkluderad, medborgare och icke-medborgare, är på många vis hårfin, men också central för att kunna tala om kollektiva identiteter. För att en EU- medborgare, eller en medlemsstat, ska kunna känna sig delaktig i en gemenskap krävs det gemensamma institutioner och värden. Det måste gå att identifiera Självet i ett större sammanhang – ett Vi eller Oss – för att den sociala identiteten ska kunna bli kollektiv (Risse 2010:22-23). När FRONTEX konstruerar och formulerar okontrollerad migration och andra mer diffusa benämningar som hot mot EU och den interna säkerheten reproducerar byrån narrativet om EU som en avskild enhet i behov av skydd från de externa farorna. I den här processen utgör därmed Den Andre det kanske mest konkreta sättet FRONTEX konstruerar den kollektiva EU-identiteten genom, eftersom det är just Den Andre som inte inkluderas i gemenskapen EU innebär.